Diss på nätet

Jag läser en krönika av Karin Thunberg som dels handlar om det personliga ansvaret för att utelämna en annan människa, och dels om en ung kvinna som har en fasasnfull berättelse att berätta om sin far och mor.

Det som skrämmer mig mest är dock kommentarerna på krönikan.

Ska vi tro på en människa bara för att hon är kvinna?
Bevis, tack

.

Det är viktigt att belysa sådana här problem så att de som verkligen har varit i en sådan situation kan få hjälp och upprättelse, om möjligt. Det går inte om en massa individer och feministgrupper missbrukar det för politiska och andra mål.

Tyvärr (eller kanske tacksamt?) är berättelserna numera sällan sanningsenliga. Det har gått samma väg som med våldtäktsberättelserna. Nästan 90% verkar numera ha blivit endast sätt att få uppmärksamhet, hämnd för något helt annat, pengar, mm.

Det fanns en gång för inte så länge sedean när man kunde varit ganska säker på att en sådan här berättelse var sann. Tyvärr har feminismen, och dess brist på moral och etik, gjort slut på detta. Nu berättar de flesta den här typen av story för att hämnas, för att få medlidande, bli känd, få pengar

Nu är det bara ett fåtal som har kommenterat, men tittar jag vidare på exempelvis Newsmill finns det knappt en kommentar som inte innehåller något liknande om det handlar om våldtäkt, feminism eller familjesituationer. Eller för den delen Anna Odell.

Det här knyter tillbaka lite till mitt inlägg om tone of voice. I det fallet handlade det om Piratpartiet. Men problematiken verkar generell och enligt min högst ovetenskapliga uppfattning ser tendenserna ut att öka, snarare än minska. Feminismen är den ideologi som oftast får stå med hundhuvudet, men toleransen mot konst och humanistiska ämnen online verkar också minska markant.

Attityden är skrämmande. Eftersom en person eller rörelse "gjort bort sig" i elittyckarnas ögon (dvs de som har tid, ork och lust att sitta och konstant kommentera) så är det helt plötsligt okej att bete sig hur som helst och skriva vad som helst om den personen eller rörelsen? Enligt lag är det i vilket fall tillåtet, åtminstone till en viss gräns. Olaga hot och förtal får inte förekomma. Inte heller hets mot folkgrupp.

Frågan är hur långt förtalet kan gå innan någon reagerar?

Ofta sägs det att offentliga personer får tåla mer än privatpersoner. Men när är man en offentlig person? Är Anna Odell en offentlig person? Har hon, eftersom hon genomförde ett konstprojekt som sedemera läcktes till pressen av David Eberhardt som var överläkare, förverkat sin rätt att få lov att vara privat?

Det är många som påstår att Odell i egenskap av konstnär har uppnått det hon ville, dvs en jävla massa (för det mesta negativ) uppmärksamhet. Odell själv säger rätt ofta att det har varit en nackdel att hon uppmärksammats. Så vem skall man tro på? Åsiktsmaskinerna eller Odell själv?

Nåväl det var en sidonot.

Det som oroar mig är inte bara dissarna, utan den totala ansvarslösheten som går att uppnå genom anonymiteten. Inte nog med att den du talar till är anonym och empatin för den personen förmodligen är ganska låg, om den ens finns, du själv kan vara anonym och bete dig hur jävla illa som helst, för på nätet är det inte nödvändigtvis så att de som är som mest rabiata behöver stå till svars för vare sig sina uttalanden eller de "fakta" de sprider vidare om andra människor. Det här leder till en progressivt mer polariserad och mer aggressiv debatt, som innehåller färre och färre sakdiskussioner och fler och fler personpåhopp. Är det ett internet vi vill ha?

Är flashback det ultimata debattforumet? Vad händer med de som inte tål det klimatet?

Intressant?

Andra bloggare om:
debatt, kommunikation, feminism, Anna Odell

PPs tone of voice

Johannes Forssberg ifrågasätter Piratpartiet i Expressen idag och frågar sig ungefär samma frågor som jag har frågat mig när det gäller PP.

Varför den grabbiga attityden?
Varför den teknokratiska överlägsna snobbigheten?

Rick Falkvinge har vid åtskilliga tillfällen rört sig i gränslandet till gaphals, och jag klarar inte riktigt av hans attityd.

Don't get me wrong - jag tycker att integritet är überviktigt. Men jag har lite problem med att PP fokuserar stenhårt på ett område. Det finns fler områden som är viktiga att titta på. All demokrati sker nämligen inte på nätet.

En sak jag har funderat på ganska mycket när jag har skrivit på min bok "sidentrosor och magiska amuletter" är just den könsrollskonservativism som verkar åtfölja de flesta tekniska framstegen. Kanske kommer det sig av att teknik ses som ett "manligt område", och därför drar till sig early adopters som inte bara är intresserade av teknik utan även lite lagom stenåldersmässiga? Det här är bara en teori i dagsläget, jag har inte mer belägg för det än det jag själv upplevt och ett par undersökningar som Sheri Graner Ray citerar i sin bok "Gender Inclusive Design".

I den boken pratar hon om hur kvinnor bemöts i onlinesituationer.

"Males [...] use a rougher tone in their communications. Their message contained harsher language and often conveyed a sense of absolute certainty. Their messages were far more likely to contain a 'put down' of the person to whom they were communicating. The University of Phoenix researchers found that males tended to use these communication techniques to exert dominance[...] the study showed that time and again, female input to a discussion was stopped short by a male message. These messages were usually sexual or harsh in nature, typically containing a lengthy joke of a sexual nature that contained a female put-down. This not only stopped all females from being involved in the conversation, it stopped all the females from posting on any discussion for several days."
- Sheri Graner Ray, Gender Inclusive Game Design

Johannes Forssberg har en poäng. Om kvinnor inte vågar och inte får lov att delta i diskussioner och funderingar som har med den Piratpartistiska andan att göra - där de här tendenserna är ganska tydliga anser i vilket fall jag - så är det heller inte ett parti som visar hänsyn till att alla skall få lov att uttrycka sin åsikt, utan risk för att bli tystade.

Det ÄR ett problem och ett problem som PP förmodligen bör ta tag i. Det hjälper nämligen inte som kvinna att ta till samma medel som männen. Samma undersökning visar att om kvinnor tillgrep samma språk som männen, så slutade det med att de blev utfrusna både ifrån konversationer med män OCH kvinnor.

Intressant?

Andra bloggare om:
pirater, Piratpartiet, kommunikation

Remix - XtremeCreator

XtremeCreator är en site som jobbar med att förbättra dina möjligheter att bli en kreatör och genomföra projekt. Jag håller inte med om allt som skrivs där, men de har ett par poänger. Jag är dock - som alltid - en kritisk textanalytiker, så jag har gjort en remix på en av texterna där. Jag har inte sett någon CC-licens på bloggen, men eftersom mycket av materialet talar om att dela med sig och bygga på varandras arbete så förutsätter jag att det är okej att jag lägger upp min remix här. Om inte är det bara att hojta så raderar jag mitt inlägg. Det hela handlar om presentation och fokus. Orginalinlägget heter "Att säga något väl" och är skrivet av Andreas Rönnqvist. (Tilläggas bör att jag har försökt lägga texten i en kommentar, men det funkade inte av någon anledning. Därav detta.)

Textremix
_____________________________
För att presentera ditt material på ett bra sätt måste du:
1. Göra informationen lättillgänglig - presentera vad sidan handlar om och gör den informationen synlig
2. Var medveten om ditt fokus - och minst lika medveten om din målgrupp

Om ditt projekt, din text eller din site riktar sig till en viss publik så är det viktigt att du vet hur den publiken fungerar och hur information skall presenteras för att just din målgrupp skall ta till sig den.

Viktigt att tänka på:
* Placering - var finns texten? Syns den?
* Formulering - hur talar du till din publik? har du rätt tonfall?
* Formatering - hur ser texten ut? går den att läsa? Är den riktad till hardcore eller mjukisar? har du rätt grafisk form på den?

Fokus
Vad är ditt fokus? Kort sagt:
* vad är det du vill åstadkomma med ditt projekt eller din site?
* hur tänker du åstadkomma det? Vilka verktyg tänker du använda?
* vad är det för "problem" du vill åtgärda?
* varför vill du åtgärda det?

Sammanställ det här i ett par meningar som inte tar längre tid än ca 45 sekunder att säga. Börja med det viktigaste- kärnan. Det människor kommer ihåg är det du säger först.

Läs upp det, ändra om du inte tycker om formuleringen och läs upp det igen. Testa på kompisar eller medarbetare. Förstår de vad du säger? Om inte, så fråga vad som är problemet och formulera om.

__________________________
En poäng med dokumentation är att man inte skall dokumentera mer än man behöver, hålla det kort och lättöversiktligt. Bulletpoints är fantastiskt bra att använda i exempelvis specifikationer och beskrivningar.

Med det sagt så är exempel ofta bra, eftersom det illustrerar tydligt vad det handlar om och hur man går till väga för att genomföra instruktionen.


Intressant?

Andra bloggare om:
Remix, Andreas Rönnqvist, XtremeCreator, kommunikation

Konsten att recensera

Det har, med förlov sagt, blivit ett (inte jävla, kanske, men mindre?) hallå på rollspel.nus Fenixforum om recensionen jag skrev om CthulhuTech. Inte helt oväntat kanske. Jag var rätt hård mot de stackars liven.

Frågan är då hur jag med gott samvete hade kunnat lämna ifrån mig en halvljummen recension som jag inte menar? Svaret är naturligtvis att det kan jag inte. Nåväl. Nu är jag inte särskilt upprörd över hur de tolkat mitt skrivande, det är helt upp till dem att tolka det som de vill. Det som däremot blir pinsamt uppenbart är hur man kommunicerar - och hur man misslyckas med det.

Jag försöker alltid att vara rättvis i mina recensioner - utifrån min kompetens, och min smak. Det är naturligtvis där det brister. Smak. Åsikter. De får man helst inte ha, men man skall ändå ha dem. När jag tittar tillbaka på de recensioner jag har gjort upptäcker jag att de med ett fåtal undantag är ganska positivt inställda, eller tämligen neutrala.

Nu när jag då recenserat CthulhuTech, och varit genomgående negativ emot det (och dessutom haft mage att påstå att det finns ett bättre sätt att göra det på!!! Jag skrev "gör om - gör rätt"! *gasp*. Nu är det så att jag som speldesigner faktiskt kan komma att tänka på åtminstone tre sätt på rak arm. Inget utav dem inbegriper ett öppet krig, som jag tycker att det gått inflation i bland rollspel.), så blir det liv i luckan. Varför det, kan man undra? Ingen av de som läst recensionen verkar ha läst spelet. Det är också så att en del av dem inte ens har läst recensionen. Men likaväl tycker de en hel del om det som skrivs. Framförallt tycker de om mig som skribent. Nu kom det inte fram något konkret. I de trådar där de diskuterar mig (notera att de diskuterar mig och inte min recension i många fall) så finns det ingen som skriver "så här kan du förbättra dina recensioner och det tycker jag på grund av att..." utan snarare "hon borde inte få recensera!". Nähä. Varför inte det då? För att jag råkade tycka att Tech gjorde våld på Cthulhu? Och för att det dessutom var illa skrivet? En dålig adaption. En käs setting. Men det framgick tydligen inte i det jag skrev. Eller så valde opponenten som opponerar sig att inte se det jag skrev, utan att tolka in det han tyckte att jag skrev i recensionen.

Vill jag inte ha ett jävla holabaloo i och med nästa nummer kanske jag bör låta bli att tycka något alls, men det kan jag ju inte. Jag måste ju tycka saker. Annars kan jag låta bli att recensera.

Jag skrev svar på tal på forumet, men tog bort det. Jag skriver det här istället för att väcka en död tråd.

Till alla diskutanter (ett nytt begrepp! Ett nytt ord!) på rollspel.nus forum som diskuterat min recension av CthulhuTech, således:

Det är sannerligen intressant att läsa hur ******** tolkar min acceptans av fenomenet CthulhuTech (och även om min rabiata fanboyism, som jag inte alls känner igen, men det är förmodligen svårt att övertyga om motsatsen.)

Jag vill påstå att det är ett kategoriskt uttalande om något som förhåller sig väldigt flytande. Cthulhu kan visst vara bra i andra sammanhang än de rent Lovecraftianska. Det här var bara inte ett av dem.

Jag står fortfarande för min recension, eftersom jag ännu inte läst något som påverkat mina åsikter om spelet. Ge mig konkreta exempel på varför det är bra att köra mechastrider i Cthulhukontext, så kanske.

Däremot håller jag med de som påstår att sifferbetyget blev knas. Det BLEV knas och det beror på definitionerna på betygen. Jag hade jättesvårt att sätta ett "rättvist" betyg med utgångspunkt i dem och i vad jag hade läst i rollspelet. Spelmekaniken är nämligen riktigt bra, och reglerna är klara och koncisa om än lätt ostrukturerade. Jag håller trots det inte med ******** om att jag underminerar betygssystemet (självklart inte, det vore kanske lite underligt eftersom jag inte vet HUR ******** anser att jag underminerar betygssystemet). Betygen är (i min tolkning) ett sätt att kort ge en uppfattning om vad jag tycker om spelet.Jag försöker också att vara så konsekvent jag kan i mitt betygsättande. Jag läser ofta om gamla recensioner för att se vad jag har satt tidigare och utgår ifrån det när jag sätter betyg på nya produkter. För att verkligen få insikt i varför de siffrorna blir som de blir så är det bäst att läsa recensionen.

I övrigt tackar jag för uppmärksamheten. Det är alltid trevligt att få feedback på det man gör, även om det i det här fallet har varit lite svårt att plocka konkreta förslag på hur jag kan förbättra mig. (Det finns ett par vettiga inlägg om just sifferbetygen.)

Därmed sätter jag punkt för mitt åsiktsframförande i just den här frågan. Jag tänker dock fortsätta följa den med intresse. Jag vill också påpeka att jag ännu så länge inte tagit illa vid mig av era åsikter. Ni är självklart välkomna att tycka vad ni vill om det jag skriver, och precis som någon påpekade någonstans så har jag genom mitt deltagande i Fenix valt att låta mina texter bli analyserade av läsare.

Tack för övrigt till Tove och Anders som ger mig fortsatt förtroende att recensera rollspel och annat i Fenix, trots läsarstormen. De anser fortfarande att jag gör ett bra jobb, och så länge de gör det tänker jag inte sluta.

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, Tove, recensioner, människor, kommunikation, Speltidningen Fenix, rollspel

Poesi (och romantik?)

Det är vår ute. Jag slogs av det imorse när jag gick utanför dörren och insåg att alla gångvägar sopats helt rena från det lager av grus de legat under sedan i november förra året. Hela Tumba är vårstädat och jag njuter av gatornas nysopade status när jag trampar ner för berget jag bor på.

Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.

I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:

Du har en ljummen inställning till romantik. Du kanske inte omfamnar allt, men uppskattar en romantisk gest då och då. Det är inget fel att trivas med lagom mycket romantik och det betyder inte att du inte kan uppleva kärlek på samma djupa sätt som dina mer romantiska vänner.

Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?

Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?

Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.

Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...

Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,

Platt fall

Det gick inte så bra det här.

Samtidigt vill jag inte använda den här sidan som något slags primalskrik. Hur kul är det att läsa om? Jag har slagit 1 - 4 på världens Talismanbräde. Möjligtvis har jag även förvandlats till en padda. Och med tanke på hur totalt urusel tur jag har med tärningar är chansen att jag skall bli något annat än padda och ignorerad innan spelet har vunnits av någon annan ganska liten.

Det där var ganska svårtolkat om man inte har spelat Talisman tror jag. En förklaring finns att hitta i bilderna nedan.







Samtliga är oförväget stulna från den svenska utgåvan av Talisman. Som kom någon gång på 80-talet? Minns inte.

Douglas Coupland sade det bra.

"I don't understand makeup, Gloria - Why wear it at all? Isn't it dishonest?"
"My dear, the reason we wear makeup is to prevent the world from seeing what we're like underneath."
"What's wrong with that?"
"What's wrong with that?" Gloria was in the midst of swishing about a small sand dune of face powder in a cerise lacquered box. "My dear, if you allow your feelings to be exposed, people will hurt you with them. They will use your feelings against you. Something once private and sacred to you will be transformed into a weapon. Something precious will be damaged. You will experience pain."
Brittany looked sombre.
"Now, may I put some powder on your forehead?" Gloria asked.
"Yes."
Douglas Coupland - The Gum Thief

Jag kom på mig att censurera det här inlägget. Att inte skriva exakt vad jag tänker och tycker. Sanningen är den att jag är rädd. För att bli övergiven. Det lustiga i situationen är ju att jag redan ÄR övergiven. Jag antar att jag blir upplockad igen när någon behöver något av mig. Klassiskt. Och jag, dum som jag är, ger bort allt jag har utan att få något tillbaka...

En ny dag...

Måndagens besked har lagt sordin på allt jag gör. Det är svårt att inte sätta skrattet i halsen, att inte känna sig falsk när man ler.Men det har också fått mig att vilja ändra på mig. Det är alltid så när man upptäcker att något är försent. Det är först då man stannar till och tänker efter.

Jag har under väl valda delar av mitt liv försökt kommunicera med min familj på olika sätt. Under en tid skickade jag små anteckningsböcker fullklottrade av "vad jag gjorde idag" till väl valda delar av familjen, men jag fick aldrig någon respons, eller så kom responsen väldigt sällan, så jag slutade. Det här är ett annat sätt att hålla familjen uppdaterad på vad jag gör, men även här har jag svårt att se hur ofta de läser, om de ens läser.

Det händer mer ofta än sällan att jag blir anklagad för att inte höra av mig. Det kanske är sant, men kommunikation går åt båda hållen. Om jag då föredrar att prata med människor genom text, är det så hemskt? Jag uttrycker mig långt bättre när jag har fått suttit och gnagt på en penna ett tag än jag gör när någon ringer mig och jag måste prata med dem utan att se deras ansikten, utan att kunna väga mina ord, utan att kunna välja ett tillfälle som fungerar både för mig och för dem. När det gäller telefon så är det tillfället ofta "aldrig". Detsamma gäller för besök. Just nu kostar det mig 1500 att åka fram och tillbaka till mina föräldrars hem. Jag kan ju tillägga att jag dessutom inte tycker om att ha folk omkring mig, eller att sova hos andra människor (med vissa väl valda undantag), så är det så konstigt att jag vill bespara min familj en sur och tråkig Åsa som inte kan hantera att umgås allt för intensivt med i praktiskt taget vem som helst. (Näe, inte ens föremål för min avsevärda attraktion kan jag hantera hur länge som helst i samma rum/ hus/ byggnad - vilket har fått mig att allvarligt fundera på hur mitt sinne för revir och hemmakänsla egentligen funkar...) Jag vet att det är självklart för de flesta att det är KUL att ha folk omkring sig och man skall vara SOCIAL. Jag tycker inte det. Jag känner mig obehaglig till mods när jag vaknar kl 5 på morgonen i ett hus där jag inte hör hemma. Jag vill kunna gå upp, vill kunna börja arbeta, äta frukost.. whatever, när jag vaknar. Men det kan jag inte hos en främmande människa. Dels för att jag saknar verktyg att arbeta med, dels för att jag inte vill vara i vägen. Och det är väl den största grejen. Jag vill inte vara i vägen. Hemma är jag aldrig i vägen. Hemma är jag... hemma. Och hemma är jag ensam.

Det var väl det som slog mig hårdast i måndags kväll när jag fick dödsbudet. Att jag var helt ensam. Att det inte fanns någon som kunde ta hand om mig. Förutom att det i det här fallet faktiskt fanns det. Och att jag fick tröst, vilket jag är otroligt tacksam för. Så tack.

Men kontentan får ändå bli att jag är en ensam människa. En asocial person i en social värld. Får jag lov att vara det? Kan ni förstå mig när jag säger det? Finns det någon inlevelse? För hittills har jag inte upplevt det. Hittills säger de flesta "men kom på festen då! Fest är kul!" eller "Kom hem över jul så du slipper sitta ensam." Men för mig kan det vara himmelriket att få ett par dagar helt för mig själv när jag inte behöver öva mig på interaktion eller på att inte göra andra förbannade med mina åsikter.

Okej. Ibland slår det mig att jag inte har så många vänner. Men de jag räknar bland mina vänner är mina vänner. Det är människor som jag har släppt in innanför det skyddande höljet, som jag kan prata med om vad som helst. Just nu är det färre än tio personer. Och det kanske inte är så mycket att tjoa över med tanke på att jag har haft 34 år på mig att bygga något slags vänskapsnät. Men jag tycker det. För det här är personer som står mig själsligt mycket nära, som jag har en omedelbar koppling till och som jag alltid kan återvända till. Just nu saknar jag er enormt mycket, allihop. Så förvänta er kommunikation, Åsa-style. Ett välpräntat brev på posten.