Gung ho! - eller att kritisera och hata på nätet

Opassande skrev det så bra för ett tag sedan.

Har spenderat timtals i diskussioner om kritik och kritiseras för att man inte tål kritik och inte får försvara sig mot kritik för då låter det som att andra inte får kritisera och vissa _ska_ inte få kritiseras men andra bör allt kritiseras och det är en rättighet att kritisera men du får inte säga emot…

Nu har Isobel råkat ut för hatfyllda kommentarer på sin blogg och via mail. Det verkar vara ett gammalt fenomen.

I en av kommentarerna till Opassandes senaste inlägg står det så här:

Detta var ganska OT, men jag känner ibland att om man uttrycker kritik så utövar man helt plötsligt “näthat”. Men som jag ser det, om man kan stå för sin kritik med sin riktiga identitet, så är det förmodligen oftast inte näthat. Däremot om man framför samma kritik helt anonymt, så är det djäkligt fegt.

Problemet med det här resonemanget är detta - för att något skall vara kritik och inte bara hat så måste kritiken vara underbyggd med någon form av saklig argumentation. Att säga till någon (som Isobel uppenbarligen fått höra) att "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" är inte att argumentera sakligt. Att gå till personangrepp är generellt sett ett dåligt sätt att få andra att lyssna på dina förslag eller din kritik. Att säga "du fan dum i huvudet för du tycker så här" är bara en fortsättning på sandlådeargumentationen man använder när det inte finns några sakliga argument kvar. Jag har skrivit om det här tidigare i samband med min debatt med Dataspelsbranschen, och vid ett par tillfällen till.

Det Isobel har råkat ut för är näthat. Det går inte att kalla en kommentar som "hoppas du dör i livmodercancer" för kritik. Det är inte kritik. Nevertheless måste jag ge Ingi (och för den delen delvis Opassande själv) en poäng i det de säger om kritik. Vi kan inte låta kritik - faktisk, saklig och relativt objektiv kritik - gå under rubriken näthat.

Konsten är att kunna känna skillnad på de två, men det är något som för mig känns ganska självklart (efter många, många debatter på nätet):

Baserar sig kritiken på dig som person? Dvs är du inkompetent, irrationell, rabiat osv så har personen förmodligen inte så mycket att säga.

Baserar sig kritiken på det du har uttalat dig om? Handlar det om faktafel, åsiktsskillnader runt teorier och hypoteser eller en diskussion om huruvida George W. Bush faktiskt ÄR en 2 m lång ödla eller inte, tja, då är det förmodligen hyfsat saklig kritik.

Ett par tips i sammanhanget:
1. Ta det aldrig, aldrig, aldrig till ett personligt plan. Har du argument som räcker så behövs inte det. Har du inte argument som räcker är det kanske bättre att hålla käften.
2. Ta aldrig någon annans bloggposter personligt. Du är inte universums mittpunkt. För dig är du det, men knappast för någon annan. Skulle vara om du har en liten hund eller ngt. (Såvida inte så klart bloggposten handlar om just dig och dina tillkortakommanden och inte om ett ämne som enbart berör dig. Är det en saklig bloggpost kan du ta till dig av kritiken. Det brukar dock inte personpåhopp vara.)
3. Om du skall svara på en bloggpost eller en kommentar som du upplever som felaktig, och framförallt om du blir arg av bloggposten eller kommentaren - posta inte med en gång. Skriv inte i affekt. Bemöt istället posten med sakliga kommentarer om vad du tycker inte stämmer, vilka faktafel som finns osv.
4. Alla måste inte ha samma åsikter. Inse det. Alla måste inte tycka som du. Och ur det följer så klart att alla inte måste tycka som jag, och att hela den här bloggposten och kritiktipsen faller i sammanhanget. Det fina i kråksången är så klart att så länge du inte har sakliga argument som övertygar mig om motsatsen så måste inte jag tycka som du heller.
5. Du dör inte av att ändra åsikt eller av att ta in ny information. Tvärtom.

Det finns två faktorer som jag tror spelar in när vi pratar om kommunikation via nätet. För inte alls länge sedan var nätet en anonym plats. Ett ställe där du kunde göra vad du vill mot vem du ville och det fanns få sätt att spåra dig och ställa dig till svars för vad du gjort. Anonymitet skapar på något sätt säkerhet och den säkerheten kan man sedan luta sig emot när man skriver något särdeles elakt. "Det är ändå ingen som vet vem jag är". Med anonymiteten så kom också straffbefrielsen. Med det menar jag att det är svårt att straffa någon man inte kan få tag på. Visst kan jag bli modererad, men kännbara straff? Nätet är en så enorm plats så att bli avskuren från ett ställe knappast märks. Om man inte är djupt investerad känslomässigt så klart.

Den andra faktorn är att jag inte ser dig som läser. Faktum är att jag inte har en aaaaning om om någon ens läser det. Att kommunicera via bloggar och kommentarsfält och forum är en märkligt okroppslig upplevelse. Om jag inte ser dig jag pratar med så har jag lättare att låta bli empatin. Det är ju bara ord på en skärm. Eller hur?

Jag säger som titeln på mitt förra inlägg. Respect. Respektera dina medkommunikatörer i lika hög grad på nätet som i verkligheten. Och försök att se skillnad på saklig, konstruktiv kritik och näthat. Mina Moderata Karameller har också lite funderingar runt det här med känslor och subjektiva upplevelser.

Du behöver inte hålla med. Men försök att ha lite empati.

Intressant?

Andra bloggare om:
bloggdrev, näthat, mobbing, kritik

Konstfack

Konstfack går vidare i sin bedömning av de två konstverk som skapat upprördhet inom främst psykvården, men även runtom i bloggosfären. Det rektor Ivar Björkman säger är att regelverket inte varit tillräckligt tydligt, och att Konstfack har ett ansvar mot sina elever och mot sina handledare att tillhandahålla klara riktlinjer, särskilt i fall som kan anses skakiga ur en etisk synvinkel.

Huruvida Konstfack gjorde fel juridiskt skall utredas i en separat process.

Det Ivar Björkman gör, och som också står tydligt i artikeln, är att ta ansvar för vad som hänt i fallet Anna Odell, men inte i graffittifallet. Som för övrigt inte hade stöttats av några handledare.

Utredningen konstaterar att om en students verksamhet ”utgör en godkänd eller påbjuden del av ett utbildningsmoment” kan ett ansvar för Konstfack finnas. Men aktiviteter som studenter genomför utan en lärares eller handledares kännedom kan Konstfack inte ansvara för. Lite förenklat: Vårt juridiska ansvar för studenternas aktiviteter begränsar sig till det vi känner till och lagligen kan påverka.

I det första fallet kände handledarna till vad studenten planerade att genomföra. Projektet har utförligt planerats och redovisats för handledarna och accepterats av dessa. Självklart betyder det inte att handledarna har haft detaljkunskap om genomförandet eller behövt godkänna enskildheter i projektet. Men både studenten och handledarna är överens om att de ställt krav på att ingen del av genomförandet får strida mot lagen. Handledarna har bedömt studentprojektet som en intressant frågeställning att arbeta med samt förenlig med kvalitetskrav och kursplan. Handledarna har konsulterat lärarkollegiet i frågan och också följt institutionen för konsts etiska regelverk, så som det samfällt har tolkats av institutionens lärare.

Konstfackseleverna är oroade, och det är också Måns Wrange, rektor på Kungliga Konsthögskolan.

- Om man hårdreglerar på konstskolor, och i samhället, kan man förhindra både brott och skandaler. Men det blir till ett ganska högt pris, i form av övervakning och disiplinering, säger Måns Wrange.


Rent konkret oroar han sig för att utvecklingen kan leda till krav på att konsthögskolorna måste kontrollera sina sökande mer noggrannt, det kan exempelvis handla om ifall eleverna har grafittibakgrund.


- Jag förstår att folk blir upprörda. Jag blir själv ofta irriterad av konst som jag tycker är effektsökeri. Men det leder inte till att jag vill censurera den, säger Måns Wrange.

Konstfack har alltså brustit i sin handledning av Anna Odell. För min del innebär det här fortfarande att både Konstfack (nu) och Anna Odell visar på stort ansvarstagande och kritikkänslighet. De vet med sig att de har ansvar för sina egna handlingar. Det är beundransvärt och något jag önskar fler kunde bli medvetna om.

EDIT: Men det tycker inte FP:s politiker... Hmm... Konstfack är alltså en viktig skola som skall ta fullt ansvar även för vad deras studenter gör utan deras vetskap? Är det så att Konstfack är någon slags ansvarig utgivare och ansvarar för sina elever dygnet runt? Eller skall man införa någon slags tidsbegränsning?

Ansvarsfrågan ÄR viktig.

Ytterligare artiklar i SvD:
Konstfack har inte gjort fel - Magnus Bärtås, professor på Konstfack uttalar sig och ber allmänheten att vänta tills verket kan bedömas i sin helhet.
Nej, Konstfack, det räcker inte - där SL-bas och FP-politiker tycker att Konstfack borde ta större ansvar i frågan och krypa till korset.
Konstfack har inte gjort fel - ännu en artikel om rektor Ivar Björkmans uttalanden runt utredningen de lagt fram.

Sorry politikerna. I det här fallet är jag helt på Konstfacks sida. Och jag betalar skatt, så jag får vara det.

Intressant?

Andra bloggare om:
konstfack, Anna Odell, kritik, ansvar

Upplockad budkavle

Jag har för ovanlighetens skull kopierat en bloggtext, som ursprungligen kommer från Bloggen Bent, men som jag själv plockade upp på Herr Klokboks kollektion. Det här är viktigt, och även om jag vet att jag inte läses av riktigt lika många som vare sig Bent eller Klokbok, så känner jag ändå ett behov att sprida posten vidare.

Min blogg kan knappast ses som politisk. Men det här är viktigt. Gå in på "Stoppa FRA-lagen nu!" om du känner att du behöver mer information.

Den 17 juni röstar riksdagen med stor sannolikhet igenom FRA-lagen, mot folkets uttryckta vilja. Hur mycket är du villig att satsa för att se till att FRA-förslaget faller?

Bloggarnas engagemang har det inte varit att ta fel på. Det är svårt att hitta någon bloggare som har argumenterat för, som inte är insyltad i de partigrupper som driver förslaget i Sveriges riksdag.

Men räcker det? Jag tvivlar. Helt ärligt. Och jag ställer mig frågan, hur stort engagemang har bloggarna, egentligen? Är de villiga att offra mera av sin tid på en markering? Är de villiga att leda protesterna ansikte mot ansikte, snarare än elektron mot elektron? Är de villiga att lägga ut pengar på att resa från Ystad och Haparanda till Stockholm och göra sin röst hörd?

Det här är mitt förslag. I gammal god progganda och i gammal god liberal anda är det dags att flytta ut protesten från de varma kontoren, sovrummen och köksborden till gatan. Inte för att rasa, slå, och härja, men för att finnas där det demokratiska sveket sker. Inte för att demonstrera utan för att sörja, eller fira?

Är ni beredda att offra er tid, era pengar, och ert engagemang på detta, bortom det som ni redan gör nu? Är ni beredda att ta ledigt eller skolka från era jobb, er skola, er arbetslöshet? Är ni beredda att lägga ut för biljetter och resa till Stockholm?

Är ni som har tillgång till pengar och resurser redo att satsa på att sponsra bussar från er ort till Stockholm? Är ni som klagat i högan sky redo att lägga ner fysiskt slit och fysisk möda?

Om ni är det, då samlas ni klockan 08.00 på Mynttorget i Stockholm den 17 juni och förblir där hela dagens till dess att voteringen i Sveriges Riskdag är genomförd. Nej, det är inte en demonstration, inte en protest, bara svenska folkets sorgeyttring över demokratins död. Inga banderoller kommer att flyga, och inga politiker kommer att hålla tal. Det är bara du, jag, och de andra som kommer som väntar.

Om ni inte är beredda att satsa nu när det gäller, ja då kan jag ju vända argumentet som många av er har använt mot de vacklande alliansborgarna. Om nu principen är så viktig för er, varför är ni inte villiga att göra en markering när det verkligen blåser?

Syns vi den 17:e?

Intressant?


Andra bloggare om:
Bloggen Bent, Klokbok, FRA, upprop, budkavle, lagförslag, övervakning, samhälle, kritik, Stoppa FRA Nu!

Oroväckande tendenser

Efter min forumsbashing för ett par veckor sedan har jag märkt oroväckande tendenser hos mig själv. Jag censurerar mig. Jag hade jättesvårt att skriva i flera dagar enbart därför att det jag skrev inte passerade igenom mitt filter. Inget jag gjorde dög.

Nu sitter jag och väntar på att få hjälp att formulera mig.

Det är oroväckande, eftersom det betyder att jag inte känner mig säker nog att göra det SJÄLV. Sedan när brydde jag mig om att ha 100% "rätt" innan jag framförde en åsikt? Sedan när kände jag att det krävs total research och nolltolerans för felsyftningar? Tja... Kanske sedan jag fick reda på att jag var usel, löjlig, naiv, okunnig osv? Nu är det ingen nyhet. Jag har fått reda på det genom åren från fler håll än ett, (och demonerna viskar "jaha minsann, se där, du kanske ÄR usel!" men jag brukar tysta dem med att jag har blivit headhuntad till mina senaste tre jobb och att jag blir uppringd av vilt främmande människor som vill ha mig som föreläsare på diverse tillställningar. Demonerna brukar hålla käften efter det.)att jag inte är något att ha, men när jag var yngre kallades det mobbing och utfrysning och när jag jobbade på Sulake var det härskartekniker. Skillnaden här är att på ett forum skall man hålla käften och tåla det. "Lite får vi väl ändå tåla." Jojomän. Synd bara att det inte var "vi" utan jag som fick tåla det.

Jag vågar inte uttala mig längre, för jag vet att det inte bara är jag som uttalar mig. Det är jag i form av kvinna i form av talesman (ha... ha...) för hela ämnet som uttalar mig. Det är rent ut sagt urlöjligt, för det har jag aldrig upplevt i hela mitt liv tidigare.

Å andra sidan har jag skyggat för hundar sedan jag blev biten av en schäfer, så det kanske är lite samma reaktion. Blir man illa behandlad så skyggar man tillbaka från konflikterna. Ju mer man hamrar på metall, desto hårdare blir den. Men den blir också skörare och riskerar att brytas.

Intressant?

Andra bloggare om:
kritik, härskarteknik, Personligt

SGA avgjort

Swedish Game Awards är avgjort.

Jag tycker inte om prisutdelningar och galor, egentligen. Det är säkert jättebra, men det är aldrig de som förtjänar omnämnandet mest som får det. Kort sagt litar jag inte på människors förmåga att vara kritiska mot människor de känner.

Jack Thompson är för övrigt själv inför rätta. Mannen som ville förbjuda GTA IV och diverse andra "omoraliska" företeelser har fått en knäpp på näsan. Han uppträder inte professionellt. Läs mer på Game Politics.

Apropå kritik så läste jag igår (igen) ett av snusmumrikens nya manus. Goddamn, den mannen skriver bra! Men självklart fanns det det som kunde göras bättre. Och självklart berättade jag det för honom. Så nu har vi gjort slu... nä! Det är klart vi inte har. Men jag blev lite orolig ett tag där. Jag hoppas att jag inte klampade fram allt för hårt.

Det kommer att bli en mörk bok. Den är nästan helt utan hopp. Fast den har trasselféer i sig, och det är ju alltid något.

Intressant?

Andra bloggare om:
Swedish Game Awards, spelbranschen, kritik, skrivande

Häxbränning?

Det slog mig, efter att ha insett att jag inte kan skriva, att jag förmodligen bara har vridit upp mitt kritiska filter mot mig själv ett antal snäpp.

Det här, till exempel, ser ut som rappakalja, idioti.

Andras texter är mer relevanta slog det mig. Jag läste Lena Anderssons recension av Kielos "Våldtäkt & Romantik". I den föreföll mig en formulering som särskilt värdefull.

Något går snett när man sitter på för många feministiska seminarier, bara träffar likasinnade och läser böcker som alla har samma världsbild. Proportionerna förvrids. Språket muteras till ett abstrakt system av termer och tankeklossar utan kontakt med den tillvaro människan upplever med sina sinnen. Vilket är följdriktigt eftersom Läran säger att sinnena luras och blir lurade av en fientlig världsordning och därför måste vaktas och tuktas.

Detta gäller alla heltäckande, aktivistiska läror som utgår från motsättningar mellan grupper och skapas ur underläge. Teorierna är nödvändiga, ger oss nya perspektiv och har förändrat mycket till det bättre. Men de formar också anhängarna, de som aldrig låter sig fläktas av tvivel och andra synsätt, till talande övervakningskameror. Allt är genomlyst. Alla handlingar, också de motsägelsefulla, kan Läran förklara och placera in i renlärig analys. De som invänder har inte tillgång till kamerans allseende lins.

Byt ut feministisk mot vilken rörelse som helst. Kritik i det sammanhanget är livsfarlig. De som kritiserar blir angripna av en enad front. Inom sammanslutningen får inga sprickor synas. Det är en häxjakt på den som uppfattas som skyldig som ovillkorligen slutar med att den som kritiserat, framfört tvivel eller annorlunda idéer, blir bränd på åsiktsbålet.

Jag skall läsa Kielos bok. Jag har nämligen även hört mycket bra om den. Jag skall se om Andersson har en poäng, eller om det är Kielos man skall lyssna på.

Det här beteendet finns överallt, inte minst inom spelbranschen. Som en del i en subkultur blir man oemottaglig för all kritik som utmålar hela eller delar av subkulturen i ett negativt sken. Istället tar man varje försök till diskussion som ett påhopp och en attack. Det är tragiskt.

Kan man inte se kritiskt på sig själv eller på sin subgruppering, så har man förmodligen väldigt svårt att ändra på sig också. Och förändring är utveckling.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminister, kultur, kritik, subkultur