Är spel konst?

Ernst Billgren har skrivit en bok som heter "Vad är konst?". I den försöker han förklara konstbegreppet och hur konsten agerar för att påverka världen. Med tanke på debatten runt Anna Odells konstverk är det en bok fler personer borde läsa.

Men det är inte riktigt det jag tänker prata om idag, även om det finns beröringspunkter. Det jag tänker ta upp är den - vid det här laget - ganska uttjatade frågan om huruvida rollspel, datorspel och - varför inte - brädspel är, eller har potential att vara konst.

På det senare påståendet svarar jag ett oreserverat "ja". Visst har spel - i alla dess former - potential att ställa frågor till spelaren, belysa problem med samhället och förändra, om än bara för en kort stund, hur vi ser på världen.

Om alla spel besitter den potentialen, hur kommer det sig då att jag inte ser dem som konst? Om konst enbart innebär att presentera en vacker yta för världen, ja, då är nästan alla spel (med ett antal undantag(1) konst. Om det handlar om vacker spelmekanik(2, ja då finns det ännu fler att välja på och framhålla. Handlar det om att genom spelmediet belysa problem, förändra och ställa frågor(3 ... så blir antalet nära noll, med ett fåtal undantag.

Hur förändrar vi den här situationen då? Ett sätt - och det har jag pratat om tidigare - är att ta ansvar för de designbeslut som tas när spelet skapas. Precis som i "Scribblenauts"-fallet kan spel framstå på ett sätt som spelskaparen inte avsåg. Att bemöta den kritiken med ett "men det är ju bara ett spel" tjänar i sig självt till att förminska, trivialisera och att göra spelupplevelsen ointressant. "Det är bara ett spel" reducerar i sig självt spelets potential att vara konst. För om det bara är ett spel, kan det heller inte vara något annat, något viktigt. (Ja, jag tycker att konst är viktigt.)

Både i rollspel och andra spel kan man hävda att spelaren har ett val. Hen behöver inte spela GTA på ett våldsamt sätt, det finns mycket annat att göra än att skjuta prostituerade, osv. Det här är förvisso sant. Spelaren har ett stort antal valmöjligheter. Men spelaren kommer att försöka optimera sin spelupplevelse, om inte känslomässigt så numerärt. Spelaren gör helt enkelt det som spelet belönar hen för.

Belöningssystemet är en direkt följd av designen av spelet. Designern har haft ett syfte med spelupplevelsen och belönar spelaren därefter. Att lägga hela ansvaret på spelaren är oansvarigt av designern. Spelaren kan helt avstå ifrån att spela spelet också, vilket gör ovanstående "försvar" till ett icke-argument.

I dagsläget skulle jag vilja påstå att de flesta spel rör sig i området "hötorgskonst". De är fina att se på, roliga att spela, men det är ytterst få som berör på djupet, som får spelaren att känna något mer än ytliga känslor. Ett landskap, ett gråtande barn, ett rådjur i skogen... det är alla mer eller mindre vackra bilder, men det finns inget bakom dem, inget djup. På samma sätt är det med dagens spel. De är fina att se på, spelmekaniken är trevlig, men när jag har slutat spela finns det inget i spelupplevelsen som stannar kvar med mig.

Spel behöver inte beröra, ställa frågot, förändra. Men om det bara är yta tycker jag heller inte att det är berättigat att kalla dem konst. Så länge speldesigners avsäger sig sitt ansvar med svepargument som att "spelaren inte behöver spela" på ett visst sätt, eller trivialiserar upplevelsen med ett "det är ju bara ett spel", så anser jag att kampen för att konststämpla spelupplevelsen kommer att förloras.

För att spel skall vara konst krävs det att konstnären - designern - tar ansvar för det hen gjort.

För att spel skall vara konst krävs det att samma designer tar beslut, och står för de besluten om spelet skulle vara kontroversiellt.

Konst kräver eftertanke. Den är sällsynt i spelbranschen.

________________________________
1) jag tänker främst på en del minnesvärda rollspel som Neotech, första utgåvan av Mage och andra utgåvan av En Garde!
2) Spelat Neuroshima Hex? Thebes? God of War? I samtliga exempel drabbas jag av en överjordisk wow-känsla. Här pratar vi polish så att mekaniken glänser.
3) Näe, Trivial Pursuit och andra frågespel räknas inte. Det jag menar med att "ställa en fråga" är att gå in under huden på spelaren/ betraktaren och påverka hen så kraftigt att hens uppfattning om världen förändras. Det låter flummigt, men tänk så här: ett spel får dig att få upp ögonen för barnprostitution i Thailand. När du lämnar spelet är du förändrad och tänker "hur kan jag påverka situationen? Vad är min del i den? Vad kan jag göra för att förändra världen?". En sådan spelupplevelse behöver absolut inte vara tråkig. "Förnedringen" som är det rollspelsäventyr jag syftar på, stannar kvar som en av mina bästa rollspelsupplevelser just på grund av att den lämnade mig med något mer än att ha blivit underhållen i ett par timmar.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, konst, spel, speldesign, Ansvar

Konstfack

Konstfack går vidare i sin bedömning av de två konstverk som skapat upprördhet inom främst psykvården, men även runtom i bloggosfären. Det rektor Ivar Björkman säger är att regelverket inte varit tillräckligt tydligt, och att Konstfack har ett ansvar mot sina elever och mot sina handledare att tillhandahålla klara riktlinjer, särskilt i fall som kan anses skakiga ur en etisk synvinkel.

Huruvida Konstfack gjorde fel juridiskt skall utredas i en separat process.

Det Ivar Björkman gör, och som också står tydligt i artikeln, är att ta ansvar för vad som hänt i fallet Anna Odell, men inte i graffittifallet. Som för övrigt inte hade stöttats av några handledare.

Utredningen konstaterar att om en students verksamhet ”utgör en godkänd eller påbjuden del av ett utbildningsmoment” kan ett ansvar för Konstfack finnas. Men aktiviteter som studenter genomför utan en lärares eller handledares kännedom kan Konstfack inte ansvara för. Lite förenklat: Vårt juridiska ansvar för studenternas aktiviteter begränsar sig till det vi känner till och lagligen kan påverka.

I det första fallet kände handledarna till vad studenten planerade att genomföra. Projektet har utförligt planerats och redovisats för handledarna och accepterats av dessa. Självklart betyder det inte att handledarna har haft detaljkunskap om genomförandet eller behövt godkänna enskildheter i projektet. Men både studenten och handledarna är överens om att de ställt krav på att ingen del av genomförandet får strida mot lagen. Handledarna har bedömt studentprojektet som en intressant frågeställning att arbeta med samt förenlig med kvalitetskrav och kursplan. Handledarna har konsulterat lärarkollegiet i frågan och också följt institutionen för konsts etiska regelverk, så som det samfällt har tolkats av institutionens lärare.

Konstfackseleverna är oroade, och det är också Måns Wrange, rektor på Kungliga Konsthögskolan.

- Om man hårdreglerar på konstskolor, och i samhället, kan man förhindra både brott och skandaler. Men det blir till ett ganska högt pris, i form av övervakning och disiplinering, säger Måns Wrange.


Rent konkret oroar han sig för att utvecklingen kan leda till krav på att konsthögskolorna måste kontrollera sina sökande mer noggrannt, det kan exempelvis handla om ifall eleverna har grafittibakgrund.


- Jag förstår att folk blir upprörda. Jag blir själv ofta irriterad av konst som jag tycker är effektsökeri. Men det leder inte till att jag vill censurera den, säger Måns Wrange.

Konstfack har alltså brustit i sin handledning av Anna Odell. För min del innebär det här fortfarande att både Konstfack (nu) och Anna Odell visar på stort ansvarstagande och kritikkänslighet. De vet med sig att de har ansvar för sina egna handlingar. Det är beundransvärt och något jag önskar fler kunde bli medvetna om.

EDIT: Men det tycker inte FP:s politiker... Hmm... Konstfack är alltså en viktig skola som skall ta fullt ansvar även för vad deras studenter gör utan deras vetskap? Är det så att Konstfack är någon slags ansvarig utgivare och ansvarar för sina elever dygnet runt? Eller skall man införa någon slags tidsbegränsning?

Ansvarsfrågan ÄR viktig.

Ytterligare artiklar i SvD:
Konstfack har inte gjort fel - Magnus Bärtås, professor på Konstfack uttalar sig och ber allmänheten att vänta tills verket kan bedömas i sin helhet.
Nej, Konstfack, det räcker inte - där SL-bas och FP-politiker tycker att Konstfack borde ta större ansvar i frågan och krypa till korset.
Konstfack har inte gjort fel - ännu en artikel om rektor Ivar Björkmans uttalanden runt utredningen de lagt fram.

Sorry politikerna. I det här fallet är jag helt på Konstfacks sida. Och jag betalar skatt, så jag får vara det.

Intressant?

Andra bloggare om:
konstfack, Anna Odell, kritik, ansvar

18:e juni, inte 17:e

Lite missar i informationskedjan har uppstått. Manifestationen mot FRA-förlaget äger rum den 18:e juni, inte den 17:e som budkavlen tidigare påstått.

I övrigt verkar den massiva tystnaden runt FRA äntligen ha gett med sig. Nu kliver till exempel f.d. Säpochefen Anders Eriksson fram i DN och är starkt kritisk till förslaget, och det verkar även som att bloggarna runtom i landet fått gehör för sina åsikter.

DN har också låtit läsarna komma till tals i frågan. De flesta verkar rörande eniga om att hädanefter är det brev som gäller. Eller som Klokbok citerade ur Johnny Mnemonic av William Gibson:

“If they think your crude, go technical. If they think you’re technical, go crude.”

Jag som själv är rätt förtjust i att skicka brev blir ju naturligtvis glad, men min önskan om mer IRL-post är knappast en bra grund till att rösta för förslaget.

Nu när datumen är utredda, så är det dags att återgå till rapportering om rollspel och annat ointressant.

Intressant?

Andra bloggare om:
Ansvar, budkavle, DN, Klokbok, lagförslag, FRA, övervakning

EDIT: I övrigt rekommenderar jag ett besök hos Gnällspiken.

Meh! II

Alltså...

SvD skriver idag om att man skall vara elak, och listar följande som steg mot att bli elakare:

1. Sluta le – det underminerar vad du säger.

2. Stå på dig – ändra dig inte i första taget.

3. Tala sanning – linda inte in saker utan stå för vad du tycker och känner.

4. Håll med när folk säger oväntade saker – säger någon att du överreagerar, håll med. Det är svårare att bemöta med motargument än om du försvarar dig.

5. Utgå från dig själv – börja anklagande meningar med ”jag”. Jag blir arg när du…

6. Gör en lista över ursäkter – bra att ha i bakfickan när du behöver ta dig ur situationer.

7. Ändra dig när du vill – du har alltid rätt att byta åsikt.

8. Håll saker korta – långa diskussioner hjälper sällan.

9. Be aldrig om ursäkt – och undvik långa förklaringar.

10. Träna på att säga ”nej”.

Jaha? Och på vilket sätt är det elakt? Jag förstår inte. Ovanstående lista handlar mer - i mitt tycke - om att man känner sig själv och sina egna begränsningar än om att vara snäll. Att vara snäll kan ibland innebära att du säger nej, att du bryter upp ett förhållande som inte är bra, att du inte går med på att göra saker som du inte hinner eller orkar. I det långa loppet är det snällt.

Snällt är däremot inte att:

Praktiska övningar som att äta vitlöksbröd på bussen, ta åt sig äran för andras jobb och skrika på kolleger gav resultat i form av ökat självförtroende - och fler faktiska fördelar. ”Framgångar bortom mina vildaste drömmar”, som han säger själv i en artikel i brittiska Independent.

Eftersom samtliga handlingar - utom möjligtvis den med vitlöksbrödet - är egoistiska till den gräns att det faktiskt skadar eller kan skada andra.

Men jag antar att det är det det handlar om. Och det går hand i hand, till viss del, med det jag skrev i en tidigare blogpost idag. Bristen på ansvarstagande individer. För varför ta ansvar om man inte måste, right?

Alla borde ha skägg!

O Gud, o Gud, o Gud...

.. vad jag är trött!

Halsflussen har förvisso mer eller mindre gett med sig, men lymfkörtlarna i halsen är fortfarande ömma och svullna och febern är inte helt borta. Trots det sitter jag glatt på jobbet och arbetar. Eller försöker arbeta. Faktum är att den tankekraft som krävs av mig inte riktigt räcker till. Inte än. Jag är inte så strategisk som jag borde vara. Eller kanske så taktisk.

Dessutom har jag inte läst tidningen sedan Benazir Bhutto blev mördad, så jag sitter här och går igenom allt jag har missat. Och upptäckte till min förskräckelse att Jonas Thente inte tycker om hundar. Hur skall jag då kunna respektera några av hans åsikter? Eller vänta nu... Det kanske går ändå? Apropå raketer så verkar dumheterna utan ände... Vem tänder på en raket med nyllet rakt ovanför? Hur kan man vara så respektlös? Okej, jag och brorsan var väl lite... Oaktsamma när vi var yngre och byggde... erh... egna smällare... Sorry modern, men det är nästan preskriberat nu, men vi drillades rätt hårt på att det var viktigt att gå ifrån smällarna. Ja, jag sprängde mina barbiedockor, men jag gjorde det i alla fall från behörigt avstånd. Okej, jag byggde dynamitpack av ryssar. Men jag var väääldigt försiktig, både med dem och med kinapuffarna. Jag tror att det beror på att vi faktiskt blev upplärda i konsten att handskas med pyrotekniska objekt. Och att man aldrig, aldrig, aldrig gick fram till en smällare som inte exploderat. En pyrotekniker påpekar att fyrverkerier inte är leksaker i DN, och ytterligare artiklar tar upp åldersgränserna som inte efterlevs. Jag såg massa småknattar som sprang runt med raketer långt innan jul. Fy fan vad irriterande DET var... Okej att man vill bränna av raketer på nyår, men att behöva lyssna på det varje dag från mitten av december till... tja, det har ju inte slutat än... är rätt jobbigt för någon som är ljudkänslig. Det är inte bara hundar som lider av fyrverkerier. Men moderaterna vill inte förbjuda raketer ändå.

Apropå att lida... Det ärinte bara Olof Rudbeck och Erich von Däniken som kommer med konstiga teorier. Felice Vinci anser att Troja låg vid Östersjön, och har gett ut en bok om det. För tretton år sedan, men den har kommit ut i översättning nu. Den måste jag läsa! Per Högselius - som har skrivit artikeln - tar för övrigt mycket riktigt upp Rudbecks sökande efter Atlantis i Uppsala som ett exempel i sin analys av boken. Trevligt.

Jag läser också gamasutra för första gången sedan innan jul och hittade den här artikeln om Game Noir. Läsvärd om man är intresserad av spelutveckling. Läs särskilt Chris Rocks kommentar en bit ner i kommentartråden. Mycket bra.

På lunchen tänker jag köpa en ny mus, min gamla har gått sönder. Jag fick den av min kära mor för ett par år sedan och den har tjänat mig troget tills nu. Det får nog bli en apple mighty mouse åt mig. Och så skall jag införskaffa Rufus Wainwrights hyllningsskiva till Judy Garland. Konsumtion gör mig lycklig. Temporärt. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall köpa skivan på iTunes eller i skivbutiken. Dagens i-landsproblem... Grejen är ju att om jag köper den på iTunes är det miljövänligare. Men köper jag den rent fysiskt så stödjer jag en av mina favoritbutiker på Söder. Miljö eller småföretagare alltså... Humhum.

Faktum är att hela julledigheten har varit rätt bra, rakt över. Jag känner mig mindre trasig än vad jag har gjort på länge. Det är klart att jag fortfarande är ledsen över det som har hänt under förra året, och att jag ibland önskar att jag hade varit lite tystare med mina åsikter och mitt blogande, men gjort är gjort.

Det var längesedan jag fungerade så här bra. En del av det beror säkerligen på att jag har ett fast jobb på Avalanche nu. Det känns bra att veta att jag inte kommer att bli utkastad härifrån, och att de trots mina personliga problem vill ha kvar mig. Jag har inte varit direkt effektiv de senaste månaderna. En annan del i det hela är med största säkerhet att jag inte har "pratat" med folk på flera veckor. Isolation är bra.

Ach we.

Ansvar och befogenheter

Nu är jag upprörd. Skandias förra styrelse, eller snarare chefen Lars-Eric Petterson, har förklarats oskyldig. Enligt E24 är han oskyldig. Han skall inte behöva ta ansvar för det bonusprogram som styrelsen lät gå igenom där bonustaken togs bort.

Vem fan skall ta ansvar då?!

Är det inte hans UPPGIFT som VD att se till så att bolaget sköts ordentligt? Är det inte därför han drar hem så jävla hög lön? För att han enligt uppgift har ett ansvar? Eller är det bara smoke and mirrors? Skall han göra precis som alla andra idioter och få befogenheter utan ansvar att leverera något?

Han säger i artikeln att

- Vi i företagsledningen blev överkörda av styrelsen därför att vi ansåg att det var viktigt att gå ut med den informationen, säger Petersson.

Jaha?

Lyckligtvis verkar det som att han inte slipper undan ändå. Det kommer fler rättegångar i Skandiahärvan. Tack Gode Gud för det...

Det är bara tragiskt att man så länge man undgår upptäckt kommer undan med vad som helst.

Det finns inte en jävel i dagens samhälle som vill ta ansvar för sina handlingar verkar det som. Styrelser ges ansvarsfrihet åt höger och vänster oavsett vad de har gjort, och så får någon stackars jävel som inte har ett val betala för det! FÖR HELVETE! Skärpning! Det är sjukt. Det är sorgligt. Lite mer ryggrad, tack.

Jag vet. Har man gjort fel kan det vara ruskigt skämmigt att stå där med hundhuvudet, men det är väl det pengarna man får är till för? Har man valt att ta på sig en roll i ett företag med vissa befogenheter och ett visst ansvar så får man faktiskt stå sitt kast.

För att citera farbror Ben i Spindelmannen - "with great power comes great responsibility".

Inte för att väl valda VD är direkt superhjältematerial. På dem stämmer nog snarare uttrycket "power corrupts, and absolute power corrupts absolutely".

Jag vet hur det är. Makt är kul. Men det är också betungande. Åtminstone om man tar sitt ansvar på allvar.

Det här blev helt osammanhängande, men jag är arg på livet i allmänhet just nu. Det är FAN inte RÄTTVIST!

Jag skrev i Maj om Bingo Rimérs fantastiska uttalande angående sin uppgift som ansvarig utgivare. Hurra. Folk är verkligen korkade.

EDIT: Lagom till eftermiddagen surfade (! Ja, jag surfar på jobbet. När det inte finns något annat att göra) jag in på expressen och hittar den här artikeln. Vad bra att vi blir uppmanade att slacka av på jobbet av en kvällstidning. FÖR HELVETE! *ARGH*

Men vi får inte vara utbrända. Nej, DET är inte tillåtet. Att däremot sitta på jobbet och göra ingenting verkar vara högre värderat. Det är inte underligt att det är så många som näst intill jobbar ihjäl sig när de som faktiskt SKA jobba sitter och rullar tummarna, tittar åt ett annat håll eller "blir överkörda av styrelsen".

FÖR HELVETE! I dagsläget har jag fyra personer i min närhet som lider av eller har lidit av utbrändhet. Det är ingen rolig situation att befinna sig i. Jag går i god för att SAMTLIGA av dessa personer är ambitiösa, duktiga och ansvarstagande individer. Så pass duktiga, ansvarstagande och ambitiösa att det har lett direkt till att de varit tvungna att sjukskriva sig eftersom de har gått in i väggen.

Det åtminstone tre av dem har råkat ut för är inkompetens. Inkompetenta chefer som inte har fattat hur deras ledarskap har påverkat de här människorna. Varför i helvete är det alltid vi som faktiskt bryr oss som råkar värst ut? Usch... Nu är jag rejält förbannad på världen i allmänhet, och inkompetens i synnerhet...