I sin debattartikel pratar hon om jämställdhet och det är BRA åsikter. Åsiker som jag som feminist håller med om. Det finns en ensidig debatt i det politiska Sverige idag.
Men lösningen på problemet är inte att säga som Camilla Lindberg
Stå på dig man, annars gör någon feminist det!
Den sortens debatt - där motsatsförhållanden på något vis måste råda - leder ingenstans. Lindberg säger det själv:
Båda sidorna borde vara fokus. Men så är det inte. Fokus är nu lika ensidigt och lika könsbundet som det var när vi tog de första stegen mot jämställdhet, men det har skiftat från mäns förminskande av kvinnor till att ständigt utmåla männen som problemet.
Jag säger att det snarare är så här:
Fokus har skiftats till att utmåla feminismen som problemet. Av samhället. För att männen inte vet hur de skall agera för att faktiskt jobba för sin egen jämställdhet. Självklart borde vi hjälpa dem. Och självklart hjälper jag till så ofta jag kan, om jag kan, när jag kan.
Men hur hjälpbenägen blir jag när jag får höra att jag är rabiat, radikal, extremist, skyller allt på männen, ägnar mig åt offertänk, inte TAR TAG i SAMTLIGA jämställdhetsproblem som FINNS på hela jävla JORDEN helst IGÅR!!
Inte särskilt.
Visst kan vi diskutera. Men då måste debatten sluta vara så överjävla polariserad, och BÅDE män OCH kvinnor måste inse att debatten ÄR polariserad och extrem och fylld med stereotyper och fördomar.
Camilla Lindberg, jag håller med dig. Det fokuseras för lite på männen i jämställdhetsdebatten. Det fokuseras för mycket på att tycka synd om, det fokuseras för mycket på hur dumma alla feminister är. Och om vi skall stå och kasta skit på varandra så kommer vi ingenstans.
Jag upphör aldrig att förvånas över de konservativa röster som gång på gång gör sig hörda på Newsmill.
Nu handlar det om äktenskapets helgd. Vikten av att få leva med mamma och pappa. Det leder till små välanpassade individer utan problem, serrö. Hävdar i alla fall både Charlie Weimers och Bo Hallqvist. Den senare är rätt gammal ur bloggarsynvinkel, men what the heck.
Charlie Weimers säger att skilsmässobarn mår dåligt. Enligt en undersökning som det rapporteras om i DN 2002 (oj, det har verkligen förlorat sitt nyhetsvärde...) så påstår forskarna Bente och Gunnar Öberg det motsatta. Det går bra för skilsmässobarnen. Eller i alla fall inte sämre än för andra. "Tänk på barnen" faller bort. Stenhårt. I alla fall i mina ögon, varandes ett dylikt skilsmässobarn.
Bo Hallqvist å sin sida säger i sitt inlägg så här:
Skälet till att vi väljer tvåsamhet framför ensamhet är att det senare är förbannat tråkigt och ytligt. Även om gräset kan tyckas vara grönare på andra sidan ån är jakten på lyckan, i form av den perfekte partnern, en chimär. Att ständigt träffa och ytligt lära känna nya människor är intressant ett tag, men jobbigt i längden. Alternativet som enstöring, att ligga och stirra i taket är föga lockande.
Vilket till synes nedvärderande uttalande om singelpersoner! Jag blev helt paff. Vissa utav oss väljer singellivet för att just det är tillfredsställande för oss. Under en period av mitt liv - sex år för den som träget måste veta - levde jag ensam. Celibat. Så den där teorin om att alla singlar har one-night-stands stämmer kanske heller inte riktigt.
Så vilka vinner på den här retoriken om att helga äktenskapet och tvåsamheten? Är det kanske så att de goda herrarna argumenterar i eget syfte, snarare än allmänhetens bästa? Är det månne - som Herr Klokbok påpekar i sitt inlägg - ett utslag av truthiness vi har att göra med? Ryggmärgskänsla? "Det här känns bäst för mig, alltså kör jag på det. Och jag har rätt. TÄNK PÅ BARNEN!"
Jag kontrar med samma poäng. Tänk på barnen. Ingen mår bra av att befinna sig i en relation, vare sig det är man och hustru eller barn, som inte fungerar. Det är inte bara min förstahandserfarenhet av det här förhållandet jag refererar till.
Angående skilsmässobarn:
- Vi har inte funnit några som helst belägg för fördomen att det oftare går åt helvete för barn vars föräldrar har skilt sig än för barn från kärnfamiljer, säger Bente Öberg. Om mannen och kvinnan gör sitt bästa för att försonas och visa varandra respekt och fortsätter att vara närvarande som föräldrar - då går det oftast väldigt bra för barnen. - Nästan samtliga av de numera vuxna skilsmässobarn som vi har intervjuat mår utmärkt och har lyckats bra i livet, säger Gunnar Öberg.
Angående kvinnor i relationer:
Om äktenskapet är knackigt tar kvinnans hälsa stryk i större utsträckning än mannens, antyder en studie. Hennes risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar ökar — men inte hans.
Ytterligare ett skäl till långa sjukskrivningar hos karriärkvinnorna är bristen på jämställdhet i hemmet.
- När de här kvinnorna blir mammor så vill de inte att det ska märkas på jobbet att de har barn. Och hemma, där ska det inte märkas att de jobbar. En omöjlig ekvation även för en perfektionist.
Män vinner ekonomiskt på att flytta till storstan, gifta sig och skaffa barn genom högre lön. Kvinnor däremot missgynnas ekonomiskt av samma faktorer. Giftermål och barnafödande har lett till lägre lön jämfört med när kvinnorna var singlar.
Så det är kanske inte så konstigt att det är "kvinnorna"* som förespråkar skilsmässor - eller för att vara lite noggrannare andra sätt att närma sig relationer - och att det är "männen"** som vill hålla kvar vid en uråldrig institution som syftat på att hålla koll på brudarna så att de inte har sex med vem som helst och pajar ättelinjen.
_________________________________ * "Kvinnorna" för att det säkerligen finns de ibland oss som tycker att kärnfamiljen är bäst av allt. ** ... och dito män som tycker att skilsmässa faktiskt är ett hållbart alternativ till att bråka sönder hela familjen.
Nu har Pär Ström - som jag beundrar för hans ställningstaganden gällande den personliga integriteten - satt sig på samma potta som han påstår att "feministerna" sitter på.
Vad kan jag säga om inlägget på Newsmill, förutom att Ström har en tendens att tillskriva oss feminister en fantastisk massa åsikter och egenskaper? Som "vi" i sin tur tydligen tillskriver män. Vi anser ju att män är djur. Eller hur? Tvärtom skulle jag vilja påstå.
Efter att ha läst Wennstams bok "En riktig våldtäktsman" är jag snarare förbannad å männens vägnar som tillåter sig att bli sedda på det viset. Där är vi iofs överens, Ström och jag. Konstigt, med tanke på att jag är feminist och alltså enligt Ström borde anse att män är djur. Dessutom bör jag tacka Larsson för hans feministiska "beställningsverk" som målar upp mannen som ett djur.
Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg om Eva Lundgrens analys av Lisbeth Salander har jag inte läst millenietrilogin. Det är kanske dumt att uttala sig om man inte vet vad man egentligen diskuterar, men med det i åtanke kan jag i vilket fall som helst kommentera Ströms uttalande.
Tyvärr ligger det ett politiskt budskap under ytan som jag anser orättfärdigt och som påverkar samhällsklimatet på ett mycket negativt sätt. Det handlar om den feministiska världsuppfattningen.
Det här är ju en kategorisering och generalisering utan dess like. Vad menar Ström ÄR den feministiska världsuppfattningen? Det kommer, men först etablerar Ström att Stieg Larssons böcker stöttar den:
vrångbild av samhället som feminismen under många år (mycket framgångsrikt) kämpat för att etablera i människors sinne.
Vad är det då feminismen går ut på á la Ström?
män begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller "bara" misshandlar dem. Det är regeln. Så är män.
Och böckerna hjälper till att:
befästa den feministiska (djupt orättvisa) vulgärbilden av mannen som Det Skyldiga Könet.
Sedan går Ström vidare - utan att på något sätt själv motivera sina påståenden med mer underlag än ett maktspråk som är rent fantastiskt påstridigt - genom att påstå att Stieg Larssons hjältinna är en ikon, och att feminister hatar män. Allihop. Snacka om generalisering.
Jag har förstått att deckarsvitens huvudperson, Lisbeth Salander, blivit en ikon för feminister. Det är kanske inte så förvånande, mot bakgrund av det manshat och den grova ensidighet som kommit att prägla stora delar av den svenska feminismen.
Ge mig en källa herr Ström? Var finns manshatet och den grova ensidigheten hos den svenska feminismen? Exempel, tack! Om något så präglas många av de diskussioner JAG har läst snarare av respekt för det motsatta könet. Men vi läser väl inte samma böcker. Eller så tolkar vi dem kanske på olika sätt. Vill man bara se angrepp och oresonligt hat så fungerar hjärnan tyvärr så att man bara ser angrepp och oresonligt hat.
Huruvida Lisbeth Salander är en "ikon" eller inte har jag ingen aning om. Inte för mig. Jag vet inget om henne. Däremot vet jag att vi feminister ofta tillskrivs en massa ikoner som skall uttrycka Vad Feministerna Står För. En person - som oftare än inte - har ganska extrema åsikter eller på annat sätt kan vändas till en negativ tolkning av Vad Feminismen Är.
Till Per Ström ger jag följande lästips: En riktig våldtäktsman - Katarina Wennstam Porr, horor och feminister - Petra Östergren Stiffed - Susan Faludi
Läs dem. Och kontra med minst tre böcker från 90-talet och framåt som uttrycker ett så kategoriskt och onyanserat manshat som Pär Ström verkar uppleva varje dag.
"Utan tvivel så är man inte klok." - Tage Danielsson
"Med en katt i knäet och hjärtat fyllt av kärlek är det svårt att tänka." - Joakim Andersson
Alan Moore om Hollywood
"I find film in its modern form to be quite bullying," Moore told Hero Complex. "It spoon-feeds us, which has the effect of watering down our collective cultural imagination. It is as if we are freshly hatched birds looking up with our mouths open waiting for Hollywood to feed us more regurgitated worms. The Watchmen film sounds like more regurgitated worms. I for one am sick of worms."
