Europa

Jag har skrivit hela helgen på Europa och nu börjar det ta sig, kan man väl säga.

Jag tog en cykelutflykt till Alby och ICA Maxi igår också, tar drygt 25 minuter att cykla enkel väg, så det lär inte bli överdrivet många cykelturer dit. Dessutom var det någon idiot som ville impa på sina kompisar och skruvade ur mina ventiler. Jag fick köpa nya för 20:- och pumpa upp däcken igen. Riktigt lyckat skämt, vem det nu än var som kom på det. Synd bara att du lyckades skruva ur ventilerna utanför Biltema. Hur puckad får man vara? Trodde du att tjejen som hade cykeln var helt handikappad? Att jag inte skulle fatta att det går att byta ventil?

Människor som du får mig att tappa tron på mänskligheten.

Men Europa som sagt. Idag har det blivit korrläsning och påfyllning på de områden som saknades i Sverigeavsnittet. Igår var det Introduktionsavsnittet som blev klart. Råtexten. Det kommer förmodligen att behöva klippas en hel del innan publicering. Jag hoppas kunna ha klart hela modulen i slutet på Maj, förutsatt att jag inte råkar ut för något oväntat.

Jag är mycket nöjd med min Linnévinkling. Det känns lämpligt eftersom det även är 300-årsjubileum för honom i Stockholm och resten av världen.

Mina handleder strular järnet, men jag skall strunta i det och ändå träna aikido imorgon. Hoppas jag. Det har gått en månad sedan jag tränade sist och jag vill verkligen inte sluta träna. Men jag kanske måste. Vänsterhanden strular också, men där är det lillfingret och ringfingret som domnar. På högerhanden är det tumme, pekfinger och långfinger. Vänsterarmen börjar dessutom göra ont när jag låter armbågarna vila på för hårda underlag. Så det kanske är bättre att kolla läget än att inbilla sig att det blir bra. Nåväl. Jag skall börja träna på att skriva med vänster hand. Jag kommer inte att överleva att inte kunna skriva för hand. Jag måste kunna göra det. Och anledningen till att jag oroar mig är för att när jag använt handen för mycket så tappar jag finmotoriken. Fingrarna darrar. Och svullnar. Det kanskeär stress som gör att det blir så här, men jag tror inte det.

Elände, eller hur? Allt kastar sig över mig och klubbar ner mig. Det räcker inte med en olycka...

Semeeesteeeerrrr

Det är sååå skönt att ha semester... Jag hade nästan glömt hur det kändes att bara vara ledig och inte behöva bry sig om något. Dt betyder naturligtvis inte att jag inte har jobbat, men jag har jobbat mycket mindre än vad jag brukar. Jag har svarat på lite mail, ett par MSN, och varit på arbetsintervju, men mer än så är det inte.

Okej. Semester borde kanske vara helt avslappnande... Men vad fasen.

Jag sitter och tittar på V for Vendetta och ÄLSKAR den. Fascism, uppror, terrorism. Vokabuläret! Hugo Weaving är helt jävla otroligt bra, till och med med en Guy Fawkes mask på sig. Nu har jag sett den tre gånger och kan inte låta bli att bli helt förälskad i hans rollperson. Hans sätt att prata är så fantastiskt.

Jag tränade igår och blev helt mör. Som en mosad tomat. Skall yoga idag för att sträcka ut mig lite. Om jag kan. Hela jag är ihopklumpad. Borde ha stretchat igår, men när jag kom hem kunde jag inte röra mig.

Jag håller på att skriva det sista på Europamodulen nu. Hoppas RM fortfarande vill ha den. De har inte pratat med mig på flera månader.

Annars behåller jag den själv och publicerar den på hemsidan.

Jag har fått mängder med idéer de senaste dagarna. Det känns bra. Jag älskar när hjärnan är igång och spinner som en katt. Men just nu är det dags att äta lite och läsa mer om den katolska kyrkan.

Semester!

Idag har jag gottat mig åt min semester. Jagh ar semester hela veckan. Mycket lyxigt. Det betyder att jag strax skall åka till Stokholm och träna aikido i tre timmar.

Först lite Taijutsu. Sedan lite Bukiwaza och så taijutsu igen. Om jag får vara med på Bukiwazan dvs. Det återstår att se. I vilket fall som helst ser jag fram emot att få röra lite på mig igen. Handleden är bra, så jag hoppas att det inte skall gå åt skogen.

Jag är spänd av någon anledning. Är väl nervös antar jag. Jag har inte varit på aikidon på ett tag. För många avbrott. Men nu är det dags att gå.

Djävulskattungen drömmer...

Imorse vaknade jag med ett ryck och med hjärtat i 140 knyck längs mardrömsmotorvägen. Jag är allergisk mot zombies, jag lovar. Varje gång jag har sett, läst eller på annat sätt haft med zombies att göra så drömmer jag mardrömmar. Det kvittar om jag dagtid (eller kvällstid) inte blir rädd för dem. Jag drömmer ändå.

Dessvärre råkar jag dessutom ut för något som inom sömnforskningen kallas hypnagoga och hypnopompa sömntillstånd. Det betyder att kroppen är paralyserad, utsatt för hjärnans skoningslösa åsikt att kroppen sover, medan medvetandet finns där. Jag vet att jag ligger i sängen, jag vet att jag är vaken, men kroppen vill inte röra på sig. Vilket i sig är lagom skoj. Sedan tillkommer hallucinationerna... Som i det här fallet inte helt oväntat var en zombie som långsamt kom kravlande mot mig i sirapstakt. Hjärtat slår snabbare och snabbare och till slut somnar jag om av ren utmattning i ca två minuter och vaknar sedan med ett ryck, totalt adrenalinstinn och med pulsen brusande som ett mindre vattenfall i öronen. Det är inte roligt. Och allt detta bara för att jag av någon outgrundlig anledning glodde på Dawn of the Dead... Jag borde veta bättre. Till och med Shaun of the Dead skapar en outhärdlig mardrömsvärld i mitt huvud om nätterna. Jag är helt enkelt allergisk mot zombies. Jag önskar bara det tog sig uttryck i något mer hanterbart. Som utslag eller kanske häftiga nysningar.

I det här fallet var det väl valda arbetskamrater som släpade sig fram i min dröm som stela likversioner av sig själva. En av dem satt dessutom i rullstol av någon outgrundlig anledning, men han var fortfarande en zombie. Försökte bita mig i handen. Sedan förekom även en helt surrealistisk snabbköpsscen där vi stackare som överlevt zombiekatastrofen med livet i behåll köade efter sardinburkar. Även där dök min nu rullstolsbundne arbetskamrat upp, men den här gången lärde han ut tekniker till en (gående) zombiekamrat. "Tugga lite på handen om du känner för att bitas" sade han med sin Kalmardialekt till sin zombiekamrat, som olyckligtvis inte lydde rådet utan började tugga på personen framför i kön. Hur vi kunde undvika att upptäcka två zombies, varav en tog formen av en rullstolsbunden smålänning går mig helt förbi. Strax därefter upplevde jag mitt hypnopompa sömntillstånd och vaknade med adrenalinet pumpande i ådrorna som en överårig raveare på ecstasy. Klockan var fyra på morgonen. Jag sov inget mer den natten kan jag ju tillägga.

Just nu sitter jag på ett bekvämt tåg på väg till Göteborg. Men eftersom det inte bara är i mardrömmarna det är jaktsäsong på content managers måste jag ägna delar av resan åt att uppdatera ett community. Jag är dock mutad med en aftonvard på jobbets bekostnad, så ett par timmars arbete skall jag nog kunna klämma ihop. Det är monkeywork i vilket fall, så även om jag jobbar behöver jag inte tänka, något som passar mig utmärkt idag, eftersom nattens övningar har lämnat mig något matt i kanterna. Jag skall strax trava iväg till den fantastiska bistron och se om jag kan hitta något gott att tugga på.

Systern har inte hunnit skriva något än, så jag avvaktar med förväntan på hennes inlägg i syskondebatten. Sedan vi började blogga mot/ med varandra har kommunikationen gått hög. Brodern påpekade i ett telefonsamtal att han minsann också sprängde prylar med sina påsksmällare, men i hans fall var det lite mer macho lego. Man kan inte låta bli att undra om mitt uppror mot Mattels påtvingade barbiekroppsideal var en tidig form av feminism. Jag sprängde ju aldrig mina Sindy-dockor som var lite mindre bystiga och långt sötare, även om deras huvuden var något oproportionerliga. Nåväl. Den typen av spekulationer slutar aldrig väl. Man vet aldrig när det sitter någon psykologistudent och ivrigt spanar efter något att bygga sin master's thesis på. "Tidiga feministtendenser hos medelålders bloggare". Zombieallergin är nog bara grädde på moset. "Tydlig skräck för objektifiering av kroppar, resulterande i sömnstörningar". Hmmm...

Idag har jag inga kängor att ge kollektivtrafiken, eller mina kollektivmedtrafikanter. Jag hade nämligen laddat iPodden rejält, och dessutom tagit med en bok (som jag glömde på kontoret...) att gömma näsan i. Instängd i min lilla bubbla struntade jag glatt i både visslare och prasslare.

Aikidon har gett underlig träningsvärk därtill. Jag var ensam nybörjare på onsdagens övningar, som jag kanske nämnt tidigare. En hög lite mer erfarna aikidokas tog sig an mig och vi körde ett vapenpass. Jag misstänker att mitt krampaktiga kramande av svärdet orsakade den fruktansvärda träningsvärken jag upplever i mina händer just idag. Skrivandet är riktigt plågsamt, måste jag ovilligt erkänna. Och arbetet väntar. Liksom bistron. Så härmed avslutar jag dagens blog, och hoppas att den varit till förnöjsamhet, liken till trots.

Våga vägra cykelhjälm!

Idag är jag stolt över mina föräldrar. De lät mig gå ut i lekparken, ramla från linbanan och tappa andan hur många gånger som helst. De hindrade mig inte från att springa ner till sjön och leka och de förbjöd mig inte att leka med påsksmällare, även om sagda påsksmällare mest användes i syfte att spränga gruvschakt i gräsmattan och barbiedockor i småbitar. Fråga inte.

I vilket fall läste jag nyligen en artikel på SvD om trygghetsnarkomani, och om hur allt varnande hit och dit gör oss otryggare och mindre benägna att ta risker, och därigenom också mindre kapabla att hantera motgångar i vardagen. Och jag tror den teorin stämmer. Jag har aldrig varit rädd för att promenera i parker mitt i natten, tvärtom söker jag mig till "farliga" platser. Jag upplever det som fridfullt snarare än skräckbetonat att promenera genom en kyrkogård. Folk är redan döda där, vad skall de göra? Äta upp mig? Okej, om man är anhängare av zombie survival guide, så kanske...

Inställningen jag har till livet är att visst, det kan hända otäcka saker, men de har inte hänt än, och OM de händer så är det bara att ta tag i dem och se till att få det överstökat.

Nu kanske du, kära läsare, tycker att den här inställningen beror på att jag inte blivit utsatt för några tragiska incidenter, men det stämmer inte riktigt. Jag tänker inte göra en lista - det som hänt mig har jag inga intentioner att basunera ut via en blog, riktigt så exhibitionistisk är jag inte. Det tar sin tid att komma igenom de tillfällena i livet, men poängen är att jag har tagit mig igenom dem. Nästa invändning blir säkerligen att "jaha, skall inte svårt deprimerade människor få hjälp då? Skall man bara bita ihop, är det det du menar?" Näe, inte det heller. Jag pratar om vardagsliv. Jag pratar om att avliva husdjur för att de har fått cancer som inte går att operera, eller om att behöva ta hand om människor som hotar att ta livet av sig, eller har supit sig så fulla på hembränt att de inte vet vad de heter och kräks över halva lägenheten (ja, det finns en GOD anledning till varför jag inte dricker alkohol, och nej, jag är inte emetofob, även om resten av den kvinnliga delen i släkten är det (kräks någon på mig så kräks jag tillbaka)).

Jag kan inte berätta för någon var de drar sina personliga gränser, men det verkar som att människor jag känner har mindre och mindre utrymme att röra sig på, känslomässigt. Poängen är att jag tror att Eberhard har rätt. Jag tror att ju mer vi begränsar oss på grund av rädsla för risker och rädsla i allmänhet, desto mindre livsglädje får vi och desto otryggare blir vi.

Själv har jag under hela mitt liv tagit vad andra människor betecknar som risker. Jag cyklar utan hjälm. Jag hanterar vassa knivar med nöje och ibland otrolig klantighet. Jag hamrar, spikar, hyvlar och bandsågar - alltid med respekt för verktygen jag använder, men aldrig med rädsla. Visst, jag har tonvis med ärr på händer, knän och armar, men jag är inte död än. Och jag har haft så mycket glädje av det jag har gjort. Man måste tillåta sig de där tillfällena man skär sig så illa att man måste sys ihop igen. Annars sker ju ingen utveckling.

Eftersom jag dessutom inte kan låta bli att ge kollektivtrafiken en dänga idag igen skall jag berätta vad som hände imorse. Jag satt, glad i hågen, och skrev i min svarta lilla bok när jag i Tumba fick sällskap av en tant som högljutt tuggade tuggummi. Låt oss kalla henne Tuggzilla. Tuggzilla satt självgott och smaskade på sitt tuggummi med vidöppen mun. Ibland sög hon i sig lite saliv som hamnat i mungiporna, men fortsatte sedan raskt sin misshandel av det stackars gummiartade objektet hon hade i munnen. "Gosh!" tänkte jag, "tur att man har en iPod att lyssna på."

Knappt hade jag tänkt tanken så var vi i Stuvsta. I Stuvsta klev uppföljaren till Tuggzilla ombord. Låt oss kalla henne Tuggzilla 2. Tuggzilla 2 var minst lika högljudd som sin kompanjon, och bägge satt rakt framför mig. Nu ljöd en kör av tuggljud i hela vagnen. Jag plockade fram min älskade musikmojipp och försökte desperat hitta volymknappen. Bättre att vara döv än att tvingas lyssna på denna tuggummitortyr i kvadrat. Just då tar naturligtvis batteriet i podden slut. Ve och fasa.

Jag är så benägen att jag är känslig för vissa ljud. Ett är tuggljud och smaskanden. Det andra är visslande människor. (Fråga inte varför, jag har ingen aning, men min belägenhet är sådan att jag till och med ibland blir irriterad på mina egna tuggljud. Det kanske har något med sprängandet av barbies att göra. Alternativt att leka nära sjön. ) Vad hör jag när jag tar av mig lurarna till min nu tömda iPod? Jo, Visslaren. Resten av resan blir en mardrömslik färd mitt i ljudet av de bägge Tuggzillorna och Visslaren, med resultatet att det är en mycket irriterad djävulskattunge som stiger av pendeltåget. Tuggummi och visslare på tåg borde vara förbjudet. Alternativt kan man kanske lära sig hyfs och vett och STÄNGA munnen när man tuggar tuggummi. Tro det eller ej, alla Tuggzillor där ute, din tungmuskulatur och dina lagningar kanske är intressanta för din tandläkare och halsexpert, men resten av världen slipper helst bliga på ditt gomsegel.

Utöver det lider jag av fruktansvärd träninsvärk i axlar och bröstmuskler. Ett lågt pris att betala för nöjet att glatt rulla över en matta, samt att banka osynliga motståndare i huvudet med ett svärd av trä.

Syrran har också en blog. Den är minst lika bra som den här. Hon har i alla fall något vettigt att säga.

Djävulskattungen säger...

Låt det vara en blog. Det hade sett bättre ut på engelska förstås. Let there be blog...

Jag följer i min kära systers fotspår och ägnar ett par minuter varje dag åt att uppdatera er, kära läsare med dagens händelser. Inte för att de är särskilt intressanta, men man vet aldrig när man trillar av pinn och blir ruskigt berömd. Då kanske blogger säljer rättigheterna till mitt blogkonto till ett filmbolag, och Google blir ännu rikare än vad de redan är.

Sanningen att säga är det här mest ett sätt att spendera lite tid inför min aikidoträning som snart tar sin början. Ibland undrar jag varför jag inte tränar oftare, men sedan kommer jag ihåg att jag vare sig har styrka eller kondition, varför jag måste ta det lite långsamt innan jag trampar gasen i botten. Men snart...

Med anledning av dagens mycket långa möte, och en mycket intelligent men inte särskilt kortfattad mötesdeltagare skrev jag en dikt i ren desperation. Den skall naturligtvis även läsas ur det perspektivet.

Vilken vindlande gång
följer dina tankar
när din mun springer iväg
på utflykt i bullshitdjungeln?

Därmed inte sagt att hans kommentarer var bullshit. Det bara passade bättre in i dikten. Mer schvung.

Annars spenderade jag dagen med att desperat försöka få ordning på alla mina mail, samt att avsluta ett enormt besvärligt dokument som bara blir längre och längre ju mer jag skriver på det. Vilket i sig inte är helt ologiskt.

Men det är ett orosmoment. Min konsumtion av Red Bull har gått upp, och det är inte bra för vare sig blodtryck eller hjärta. Får snart gå till tappen och donera lite blod till resten av Stockholm. De är ju inte alls ena jävla blodsugare i den här staden. Snarare låter de en själv tappa sig både på blod, energi och kreativitet. Maken till vampyrstad har jag aldrig bott i tidigare. Men det är nog bara jag som är bitter på grund av alla barnvagnsmorsor som kör över mina kängbeklädda fötter och sliter halsduken av mig med sina Gucciväskors många hyskor och hakar.

men nu låter jag bitter, och bitter är inte alls vad jag är, möjligtvis trött på kollektivtrafiken. Och med den kängan mot SL avslutar jag dagens blog, och hoppas att du som läst haft lite nöje av det. Om inte nöje så kanske skadeglädje.