Westerntexter

Den sista surdegen som har legat och bubblat här hos mig är snart ur världen. Den heter voodoo och hästar, och hör hemma i Westerns fjärde utgåva.

Resultatet är så klart att jag just nu sitter med två böcker om voodoo uppslagna på skrivbordet, och tre gånger så många flikar i Firefox på samma ämne. Om någon hade kollat min sökhistoria, eller för den delen min lånehistorik på Stadsbiblioteket, hade det förmodligen uppdagat en del intressanta resultat. Kollar man dessutom min köpehistorik på Adlibris eller med mitt medmerakort på Akademibokhandeln finns det förmodligen anledning att bli lite smått skraj.

Jag tar en paus nu, eftersom Clairvius Narcisses upplevelser som zombi precis gjorts om till en spelbar text och jag är hungrig. Inte på grund av zombiämnet som sanningen att säga är rätt motbjudande rent generellt (samtidigt som det fascinerar så klart. Vem är jag att neka att biologisk krigsföring, likdelar och zombis har sin attraktion? Det är förmodligen den där förbjudna tjusningen, den skräckblandade fascinationen över hur jävliga människor kan vara mot varandra om de bara vill och insikten i den mänskliga naturen som följer med de upptäckterna som drar), utan på grund av att jag sedan länge slutat äcklas av att läsa om otäcka saker samtidigt som jag äter. Det krävs lite övning. Jag rekommenderar Laurie Garretts bok "The Coming Plague" som inkörsport.

Nåväl. Mat var det. Sedan blir det det lite mindre upprörande ämnet voodooörter och gris-gris.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om zombies, Western, skrivande, Personligt

Svettigt

Helgen har varit påfrestande. Sveroks Förbundsstyrelse har haft styrelsemöte, och jag är inte van att stanna uppe sent, så det blev många gäspningar både i fredags och lördags. Jag har lyckats skriva en del av det materialet som skall vara klart för FS redan, så förhoppningsvis kan jag få klart en preliminär version av det övriga skrivna redan nästa vecka.

Lite har jag dock fått gjort på min to-do-lista. Unhallowed Metropolis är utläst och recenserat. Nu väntar Alpha Omega och en massa dokument för Stockholms spelkonvent. Jag hoppas att jag dessutom skall hinna skriva lite äventyr och en guide till hur man omvandlar filmer eller böcker till äventyr. Enkla tips och tricks.

Jag hade behövt en helg ledigt, men ack.

Jag försöker scrumma mitt liv. Jag försöker rensa upp det elände jag befinner mig i. Det är inte lätt.

Imorgon släpps nya numret av Fenix. Sex recensioner och en artikel tillsammans med Joakim. Det handlar om kvinnosynen i rollspel och Vad Män Vill Ha.

Jag skulle vilja intervjua Jason Soles och Nicole Vega som ligger bakom Unhallowed Metropolis. De hade en riktigt intressant syn på neoviktorianism och kvinnosynen i settingen. De hade TVÅ sidor om kvinnosyn och synen på sexualitet. Det är ju helt fantastiskt! Det är det första rollspelet jag äger som har den typen av information i sig. Det kanske beror på settingen, men jag tror också att det kan ha att göra med att det är många kvinnor inblandade i produktionen av spelet. Det kan också bero på att de flesta som är med på bild av crewet bakom rollspelet verkar vara mer eller mindre udda. HBT är förmodligen något de har varit i kontakt med. Vilket är baserat på en fördom, eftersom jag bara har deras utseende att gå på. En ögonblicksbild.

I övrigt är det en spännande setting. En blandning av World War Z och 1800-talets skräckomantik. Spännande.

Intressant?

Andra bloggarer om:
rollspel, sverok, att göra, zombies

Alpha Omega & Ubuntu-cola

Springandes över halva Stockholm (okej, jag höll mig i de södra delarna) lyckades jag nu på lunchen införskaffa inte enbart Alpha Omega (som innehåller helt fantastiska landskapsbilder) utan även en Ubuntu-cola *fnissar lite nördigt*.

Aftonen idag kommer att ägnas åt arbete med Fata Morgana-motionen som lades fram på Sveroks riksmöte. Det jag försöker göra är att hitta en problemställning inom den och utifrån den hitta bra lösningar på de problemen motionen tar upp. Den innehåller för det mesta konkreta lösningar på något som kanske inte är ett så självklart problem som motionen vill framställa det som. Dessutom kan man med största sannolikhet lösa fler av punkterna i listan med en åtgärd. Nåväl. Det är aftonens bekymmer.

Jag har äntligen kommit in i någon slags arbetsro igen. Eftersom det var ett bra tag sedan sist så välkomnar jag min koncentrationsförmåga. Även om den idag är lite lätt störd av att jag hela natten blev gnagd på av zombies. Okej, de gnagde inte på mig på rikigt. Jag fastnade med håret och vaknade av att en zombie "bet" mig i huvudet. Det gjorde den ju nu inte, det var ju mitt hår som satt fast. Men hur skulle jag kunna vetat det? Undrar jag! Banne mig.

Jag undrar vad det är mitt undermedvetna rebellerar så kraftigt emot när det kommer in zombies i det? Något är det ju. Men det är väl min metafor igen.

SSK rullar på som sig bör. Vi har fått in mängder av spännande (och vad det verkar - riktigt bra!) föreläsningar. Jag vill som vanligt gå på alla. Jag har råkat på att jonglera butiker as well, så jag antar att jag får göra det. Nåväl.

På jobbet sitter jag och pillar med en build som bara kraschar. Därav denna bloggpost, som försiggått från lunchens sista skälvande minuter fram tills nu, kl 14:06, då jag glad i hågen postar. Sammantaget har min build kraschat tio gånger på en timme. Hurra.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sverok, konvent, Stockholms Spelkonvent, zombies, rollspel

Tankar man har på väg till jobbet

Man och man. Det var jag som hade tankarna. Jag tänkte bland annat "här skulle man kunna undvika galna och medvetna bilar, som Christine. Kolla, den här stenkulan som är fastcementerad i marken skulle vara perfekt för att hindra bilens framfart, och de där trapporna måste vara på tok för smala för ett mordiskt motorfordon."

Nej, jag är förmodligen inte knäpp, men jag borde ha kollat lite närmare på rollspelet jag köpte i fredags. Det innehåller nämligen zombies. Zombies får mig att drömma mardrömmar. Natten har alltså spenderats i ett gastkramande grepp av ghouls med en aptit på människokött.

Unhallowed Metropolis har en bra setting, för övrigt. Det är en mycket intressant blandning av viktoriana och efter katastrofen med lite steampunk och zombies inslängt som krydda. Det är lite over the top på sina ställen, men eftersom jag inte hunnit igenom hela världsbeskrivningen än (som upptar ca 1/4 av en 390 sidor tjock bok), så skall jag avstå från att uttala mig riktigt än. Det kan hända att spelmekaniken berättigar de lite mer... erh... påfallande fantastiska kreaturen som löper runt i London.

I övrigt har min natt och morgon gått åt till att irritera mig på "Bones" som i ett avsnitt framställer serieläsare som totalt världsfrånvända idioter. Good going. Jag tror till och med att de hintar om rollspel eller lajv i manuset, men det framgår inte till fullo. I vilket fall som helst är det stereotyper som heter duga.

Vilket påminner mig om att jag måste kila iväg till lämplig bokutlåningsinstans och införskaffa lite böcker om bildsymbolik och bildanalys...

Och sist men inte minst. Fadern fyller år idag. Stort grattis till dig pappsen, och många, många kramar!

Intressant?

Andra bloggare om:
zombies, rollspel, galet

Den hjärntvättade Zombien som samhällsmetafor

Häng kvar! Det är inte så illa som det låter! Jag har naturligtvis drömt om zombies igen, och den här gången satt de i riksdagen.

Glad i hågen anlände jag och en arbetskamrat till Riksdagsbyggnaden för att lyssna på ett seminarie om datorspel (vilket lustigt nog äger rum imorgon... Det kanske var en sanndröm?) när vi istället blev överfallna av en Zombieflod.

Min arbetskamrat blev uppäten på ett kick och jag fick min jacka tuggad på och håret avbitet. Nåväl. Jag skall inte tråka ut med det lager av blod och hjärnsubstans som strax täckte bron ut till riksdagshuset, MEN drömmen fick mig att vakna med en svårsläppt tanke i min annars sömndruckna och skräckslagna skalle.

Den hjärnätande zombien i mina drömmar representerar självklart det lika hjärnätande samhället som vill göra om samtliga individer till en konformistisk massa utan egen vilja och inga andra mål än de som ställts upp för resten av samhället, dvs att förvandla ännu fler individer till hjärnätande zombies. Genom att (symboliskt nog) slörpa i sig offrets frontallober. Eller bara tugga på dem så där i allmänhet.

Jag tror det var en liknande tanke George A. Romero hade när han skrev "Dawn of the Dead". Fast den handlade kanske mer om meningslös konsumtion än om konformism.

Jag funderade vidare lite på tankegångarna på pendeltåget och halkade osökt in på datorspel och samhällssatir, men jag har inte lyckats hitta några satiriska datorspel. Däremot dräller det av intressanta filmer i skallen på mig.

EDIT: Och för övrigt vill jag påpeka att Wille är helknäpp, men det hann jag inte säga till honom innan han försvann...

EDIT 2: Johan Staël von Holstein retar tydligen gallfeber på kultureliten. Men jag ser fram emot att han röjer lite, eftersom han påstår att han vill satsa mer på "ny" kultur.

Det måste betyda att det blir bidrag till konstformer som datorspel också. Om han får igenom något. Han har ju ett helt kulturråd att slåss med, så jag skulle knappast börja gråta över kulturarvet riktigt än.

Appappapp! Nu har jag plockat bort den sista meningen, efter att ha läst Staël von Holsteins egen blogg och konstaterat att han visst verkar veta vad han pratar om. (Fast kanske inte i alla lägen, okej, okej...)

EDIT 3: Så var man vicegeneral då. Men det är jättebra. Det betyder nämligen att vi har en KONVENTSGENERAAAAAL! Till SSK! Tjohooo! En post tillsatt! Tre to go.

EDIT 4: Idag dök nya Fenix upp. Jag har skrivit konspirationsbiblioteksartikeln och recenserat Battlestar Galactica RPG, Bortom, Winter Masques, och Tabula Rasa. Släng också ett kik på Petra Sahlins kåseri om kvinnor i spel. Fler än jag alltså :), och Örnebrings utmärkta artikel till Western, "A Conspiracy of One".

Inatt

... plågades jag av zombies igen. Direkt följd av föregående aftons blodbad, kan man tänka, men jag behövde se något syrligt och (ursäkta) bitskt.

Den här gången var det icke-namngivna personer i min omedelbara närhet som bestämde sig för att försöka tugga på mig. Det slutade med att jag satt och frös i ett träd. Ingen sömnparalys dock, så det är väl ett steg framåt. Jag vaknade iofs av att jag frös, eftersom jag hade lyckats sparka av mig bägge täckena och min lägenhet är kall som fan.

Ett tillägg (det kommer förmodligen fler):
SvD skriver idag om att CIA raderade förhör med terroristmisstänkta Al-Qaida medlemmar, där de utsattes för samma metoder som man använde på irakier i Abu Ghraib-fängelset. Jag har skrivit om det tidigare i samband med att jag såg filmen "The Ghosts of Abu Ghraib", och jag har använt det som exempel i ett par kommentarer i Willes blog.

Vad kan man säga... Förutom att det bekräftar de teorier dokumentärfilmarna lägger fram i "Ghosts of Abu Ghraib", dvs att behandlingen var sanktionerad från högre ort. Och det är väl det som är mest skrämmande. Att de som begår den här typen av handlingar är skyddade från konsekvenserna. "Rikets säkerhet" =P. Här hittar du orginalartikeln från New York Times.

"The disclosures about the tapes are likely to reignite the debate over laws that allow the C.I.A. to use interrogation practices more severe than those allowed to other agencies. A Congressional conference committee voted late Wednesday to outlaw those interrogation practices, but the measure has yet to pass the full House and Senate and is likely to face a veto from Mr. Bush."
[...]
The C.I.A. program that included the detention and interrogation of terrorism suspects began after the capture of Mr. Zubaydah in March 2002. The C.I.A. has said that the Justice Department and other elements of the executive branch reviewed and approved the use of a set of harsh techniques before they were used on any prisoners, and that the Justice Department issued a classified legal opinion in August 2002 that provided explicit authorization for their use.

Some members of Congress have since sought to ban some of the techniques, saying that they amounted to torture, which is prohibited under American law. But President Bush, who revealed the existence of the C.I.A. program in September 2006, has defended the techniques as legal, and has said they have proven beneficial in obtaining critical intelligence information.

Rufus Wainwright - Going to a Town


Tori Amos pratar om "Yo George"


Yo George - inte världens bästa "video" men lyssna på musiken.

Nackdelen med slem

Det finns mycket gott att säga om slem. Vad vore exempelvis filmer som "The Blob", "Slither" och de flesta splatterfilmer utan slem? För att inte tala om slemmet man kan hitta i "Alien" och "Aliens". Tänk dig käftarna på en alien utan sinistert slem droppande från de genomskinliga och högst hotfulla tänderna?

Generellt sett kan man alltså dra slutsatsen att jag är för slem.

Så länge det håller sig borta ifrån mig.

Min förkylning har nämligen gått över i slemstadiet. Hosta. Hela tiden. Speciellt när jag lägger mig ner för att försöka få ett par timmars sömn. Tjockt slem. Överallt.

Jag har därför tagit min tillflykt temporärt till datorn som jag knappt rört på flera dagar. Det i sig har varit väldigt skönt. Att inte röra datorn, that is.

Jag kan ju tillägga att min närvaro sker i ett ljust upplyst rum, att dörren är trippelkollad och låst och att jag har varit runt hela lägenheten på zombiejakt. Inte nog med att slemmet för med sig hosta, febern i kombination med en bokleverans från Bokus med zombielitteratur har tillfört en extra intressant twist på mina hypnopompa och hypnagoga hallucinationer. Jag har nämligen haft en helt sammanhängande zombiedröm som avslutades med att de slog in min dörr och började mumsa på mina tår. Inget kul alls. Kallsvett OCH slem, på samma gång. Jag var till och med tvungen att kolla fötterna efter tuggmärken. Det fanns det inga. Däremot var de iskalla efter att ha legat utanför täcket. Så nu blir det förmodligen ett varmt bad, följt av lite sömn. Utan zombies.

Note to self - läs inte Zombie Survival Guide eller World War Z.

Någon måste förklara för mig varför zombies uppenbarligen skrämmer skiten ur mitt undermedvetna.

EDIT: Eftersom jag är på tok för deprimerad i mina inlägg måste jag påpeka att jag fick en komplimang av min lokala postkassör när jag hämtade mitt paket. Han påpekade att jag har vackert hår. Eller snarare en vacker hårfärg. Man kanske skall ta det som ett tecken på att jag inte skall vara blond. I vilket fall som helst - det får stå på plussidan idag.

Helena Blomqvist

Jag är glad att jag tog promenaden förbi Kulturhuset igår. Jag stod i kö i tio minuter, läste min nyinköpta bok av Terry Pratchett "Making Money" (som redan är slut... *suck*), men gav upp efter - japp - tio minuter. Med resultatet att jag istället för att åka hem åkte upp för att titta på Jan Stenmarkutställningen. Den var stängd. Men på vägen ner fångade ett fotografi på en kvinna i röd klänning min uppmärksamhet.



Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD

Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.

Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se

Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.

Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.

Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.

Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.

Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.

Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.

I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...

Spiritualismen lever

I en "artikel" i Metro står det idag om en socionom som enligt uppgift åkallat en ande för att få ett beslut om hon skulle hjälpa familjen med familjeterapi. Det känns tryggt att veta att spiritualismen lever... Nu önskar jag att jag kunde se på TV. Kvällens "Insider" verkar ju helt klart sevärt :).

I vilket fall som helst är jag tillbaka på banan. Jag sover på nätterna (TROTS att jag tittade en halvtimme på "Dawn of the Dead"! Fatta! Jag kanske måste utsätta mig för zombies mer än en halvtimme för att det skall få effekt? Eller så berodde det på att filmen stod på, men att jag satt i köket och skrev? Kan vara... bara för att få känslan... Stön, skrik och släpande steg! Faktum är att ljudet är så ruskigt viktigt.) och jag har kommit igång både med hemliga projekt, icke hemliga projekt och skrivande. Nackdelen med hemliga och andra projekt är att jag inte kan slutföra dem själv. Det är alltid bekymmersamt. Zombieprojektet är numera en snabbt uppskissad mindmap på min patetiskt lilla whiteboard (jag behöver en stor whiteboard!) samt en hög med idéer på små vita papperslappar med slarvigt skrivna rubriker. Det SKA fanimej bli något om jag så måste göra som jag alltid gjort. Dra ihop det själv och lägga upp det på hemsidan. Vilket påminner mig om att jag har ett par workshops att sammanställa och lägga upp på webben. Måste rensa det där härket som fan. Skall nog börja om från början med websidan. Helt. Och se till att alla småsiter är klara innan jag börjar på något nytt. Men det skall nog ordna sig.

Jag sade i ett svagt ögonblick ja till att eventuellt ta en post i föreningen bakom Stockholms Spelkonvent, men jag har redan klargjort att en post i konventsledningen är out of the question. Om inte annat kanske jag kan få lite kontakter i Stockholm om jag faktiskt engagerar mig i något. Jag har funderingar på att leta upp Dragon's Lair också. Det var så trevligt att spela igen.

Ännu ett favoritband. Portishead, och min absoluta favoritlåt "Roads". Beth Gibbons röst är som... Skört glas. Fjärilsvingar. Damm i solstrålar. Don't get me wrong, jag är helt kär i hela Portisheads produktion, men "Roads" får mig alltid att rysa.



Jag hade velat lägga in en video av Beck här också, men YouTube tillåter inte att man embeddar dem, så det får bli länkar istället. Jag är lite kluven till Beck. En del grejer han har gjort älskar jag, annat tycker jag är lite... svårtillgängligt. Men "Sea Changes" och "The Information" är helt klart något jag kan lyssna på rakt igenom. Det är inte självklart med resten av hans skivor.

Lost Cause från "Sea Changes"
The Golden Age också från "Sea Changes". The Flaming Lips har gjort en cover på den.

Och Flaming Lips är också bra. Do You Realize?



EDIT: Och jag fick precis mail om att mitt ex av "Assassins Creed" ligger på Webhallen och väntar på mig! Yay! Snacka om att det blir spela i helgen!

Zombies!!!

Jag blev alldeles nyss tipsad av Johan om den här fantastiska artikeln.

Ett citat:

This may seem absurd, but you won't think its funny when you are feasting on the corpses of your friends and fellow researchers, in fact, you won't be thinking at all.

Nu måste jag ju fortsätta gräva i det här (hehe) eftersom jag ÄLSKAR zombies. Okej, älskar är väl att ta i, men... kärlek! Zombiefilmer tillhör min stora passion. De tillhör också de områden inför vilket jag är som mest kluven. Eftersom jag varje gång jag sett en zombiefilm vaknar med svetten strömmande från hjässan och ännu en trevlig hypnagog erfarenhet i bagaget. Men vem kan motstå Romeros filmer? Min stora sorg är att jag ännu inte tagit mod till mig för att se "Land of the Dead" igen...

En lista på URL:
Zombie Attack at Hierakonpolis
Archaeology.org
Zombie Survival Guide
Hjärnans bedrägliga skådespel

Jag har också drabbats av inspiration på annat håll. Jag är lite ledsen över att jag totalsågade Tannhäuser i nästa nummer av Fenix, så nu håller jag på att skriva nya regler för spelet. Eller snarare sammanställa regler man 1. hittar i, 2. kan spela med, 3. inte är så obalanserade. Jag tror nämligen att största bristen med spelet låg just i hur reglerna var formulerade och upplagda.

Men nu är det research som gäller. F.E.A.R. coming right up... WASD!

EDIT: Okej, nu har jag totalt tappat kontrollen över min hjärna. Det här är inget bra alls. (Faktum är att det är jättebra, men man kan ju låtsas ha ångest bara för att.)

I vilket fall som helst vill jag bygga ett Zombie ARG. Jag undrar vilka i kontaktboken som kan tänkas vara intresserade? Alternativt bygger man ett zombielajv... Men vem vill spela zombieforskare? Det måste finnas någon som är intresserad av att skapa något här i Stockholm... Jeez... En sak i taget.

Vill du vara med och bygga? Lämna en kommentar! Jag är fullt seriös! På ett totalt urfånigt sätt, men jag vill verkligen GÖRA något! Jag blir tokig! Jag ÄR tokig!

Mer inspiration: Forskare! Labb! Artiklar! Seriösa föreläsningar och outbreaks på kyrkogårdar runtom Sthlm. Jan Ajvide Lindkvists "Hanteringen av Odöda"!

En wiki med information, artiklar och "outbreak" rapportering. Ungefär som WHO eller CDCs websidor. Det skall vara tight, det skall vara små grupper och det kanske till och med skall röra sig över fler städer i Sverige. Jag har ju "folk" både här, i Gbg och i Malmö. Det skall kännas seriöst, men tanken är att det skall vara apkul och skrämmande på samma gång. Så hur får jag tag på folk till det här? Är det någon som är intresserad av att spela ett sådant lajv/ARG? Vilka regler skall man i sådana fall anamma? Lajvsystem?

Fan, jag har aldrig arrangerat ett lajv i hela mitt liv, och nu helt plötsligt bara kliar det i mig. Morgonens händelser har verkligen lättat mitt hjärta och det märks i huvudet också.

EDIT nr?: Jag tror jag får skriva en svensk zombiesetting helt enkelt. Baserad lite på "The Zombie Survival Guide".

Zombies igen

Vaknade helt stel av skräck imorse, naturligtvis. Natten, eller delar av den, har gått åt att drömma mardrömmar om detta fantastiska fenomen zombies som inte vill lämna mig ifred. Den här gången bodde jag i ett gammalt hus med många ingångar, rätt högt upp. I huset bodde också en före detta arbetskamrat, Mårten. Vi hade barrikaderat oss, fixat det ganska bra, men av någon anledning lyckades de ta sig in i vårt område. Vi hade varsin yxa och hammare att försvara oss med. Det lustiga var att det var silversmideshammare vi använde. Helt blanka ytor utan gropar eller repor.

I vilket fall som helst så dök det upp tre zombies, två dödade vi och den sista bet Mårten (sorry Mårten...) så jag fick i min tur döda honom. Det sista vi gjorde innan jag skar halspulsådern av honom (ja, det tog emot... men han insisterade...) var att diskutera hur en zombieepidemi gjorde människor bättre, starkare och vänligare mot varandra. De som överlevde dvs.

Sedan låste jag in mig i min lägenhet och hörde hur döda, reanimerade kroppar kastade sig mot dörren och krafsade. Inget vidare.

Det var naturligtvis en längre dröm än så, men detaljerna har börjat glida undan.

Det har med andra ord sovits, men sovits illa.

Att packa för det värsta

Jag skall åka till Malmö på måndag eftermiddag och på tisdag och onsdag frekventera Nordic Game Conference. Det är på Terraplays bekostnad, men jag hade mycket väl kunnat tänka mig att betala besöket själv. Jag är nämligen helt övertygad om att det är nödvändigt för mig att komma bort och besöka lite roliga platser med jämna mellanrum. Jag skall försöka träffa både Roger och Lova när jag väl är där, förhoppningsvis samtidigt, men annars får jag ta dem en och en.

Jag lär träffa en hel del människor jag känner där också. Alessandro, Babsi, Lev och Sampo är talare, så de kommer att vara där. Jag skall gå på deras föredrag, men jag tänker inte spela fangirl. Jag känner mig lite obehaglig till mods av någon anledning. Men det går väl över. Jag packar helt enkelt för det värsta. Idag hade jag tänkt skriva klart Frankrike, men Frankrike kräver lite böcker som jag inte har. Men mina "gamla" böcker som jag beställde för många herrans månader sedan visar sig ha lite matnyttigt i sig. Framför allt boken om 1700-talets vetenskapliga upptäckter.

Jag har precis yogat i en timme och det har lättat min axel lite. Jag har ont i magen också, men det är av nerver tror jag. Avalanche, Terraplay, Nordic Game... För mycket som händer på för kort tid. Vi får väl se imorgon. Nu skall jag skriva lite mer och sedan är det dags att sova. Solen lyser fortfarande, så det kan bli svårt men jag skall göra mitt bästa. Arbetskamraterna har nog rätt. Jag behöver en gardin i sovrummet. Och så såg jag på Shaun of the Dead idag också, så det finns risk att det blir hypnogoga hallucinationer för hela slanten. Men jag hade ett behov av zombies.

Och jag hade ett behov av bitchiga prylar så jag besökte Anne Taintor. Det borde alla göra då och då.
http://www.annetaintor.com/

Djävulskattungen drömmer...

Imorse vaknade jag med ett ryck och med hjärtat i 140 knyck längs mardrömsmotorvägen. Jag är allergisk mot zombies, jag lovar. Varje gång jag har sett, läst eller på annat sätt haft med zombies att göra så drömmer jag mardrömmar. Det kvittar om jag dagtid (eller kvällstid) inte blir rädd för dem. Jag drömmer ändå.

Dessvärre råkar jag dessutom ut för något som inom sömnforskningen kallas hypnagoga och hypnopompa sömntillstånd. Det betyder att kroppen är paralyserad, utsatt för hjärnans skoningslösa åsikt att kroppen sover, medan medvetandet finns där. Jag vet att jag ligger i sängen, jag vet att jag är vaken, men kroppen vill inte röra på sig. Vilket i sig är lagom skoj. Sedan tillkommer hallucinationerna... Som i det här fallet inte helt oväntat var en zombie som långsamt kom kravlande mot mig i sirapstakt. Hjärtat slår snabbare och snabbare och till slut somnar jag om av ren utmattning i ca två minuter och vaknar sedan med ett ryck, totalt adrenalinstinn och med pulsen brusande som ett mindre vattenfall i öronen. Det är inte roligt. Och allt detta bara för att jag av någon outgrundlig anledning glodde på Dawn of the Dead... Jag borde veta bättre. Till och med Shaun of the Dead skapar en outhärdlig mardrömsvärld i mitt huvud om nätterna. Jag är helt enkelt allergisk mot zombies. Jag önskar bara det tog sig uttryck i något mer hanterbart. Som utslag eller kanske häftiga nysningar.

I det här fallet var det väl valda arbetskamrater som släpade sig fram i min dröm som stela likversioner av sig själva. En av dem satt dessutom i rullstol av någon outgrundlig anledning, men han var fortfarande en zombie. Försökte bita mig i handen. Sedan förekom även en helt surrealistisk snabbköpsscen där vi stackare som överlevt zombiekatastrofen med livet i behåll köade efter sardinburkar. Även där dök min nu rullstolsbundne arbetskamrat upp, men den här gången lärde han ut tekniker till en (gående) zombiekamrat. "Tugga lite på handen om du känner för att bitas" sade han med sin Kalmardialekt till sin zombiekamrat, som olyckligtvis inte lydde rådet utan började tugga på personen framför i kön. Hur vi kunde undvika att upptäcka två zombies, varav en tog formen av en rullstolsbunden smålänning går mig helt förbi. Strax därefter upplevde jag mitt hypnopompa sömntillstånd och vaknade med adrenalinet pumpande i ådrorna som en överårig raveare på ecstasy. Klockan var fyra på morgonen. Jag sov inget mer den natten kan jag ju tillägga.

Just nu sitter jag på ett bekvämt tåg på väg till Göteborg. Men eftersom det inte bara är i mardrömmarna det är jaktsäsong på content managers måste jag ägna delar av resan åt att uppdatera ett community. Jag är dock mutad med en aftonvard på jobbets bekostnad, så ett par timmars arbete skall jag nog kunna klämma ihop. Det är monkeywork i vilket fall, så även om jag jobbar behöver jag inte tänka, något som passar mig utmärkt idag, eftersom nattens övningar har lämnat mig något matt i kanterna. Jag skall strax trava iväg till den fantastiska bistron och se om jag kan hitta något gott att tugga på.

Systern har inte hunnit skriva något än, så jag avvaktar med förväntan på hennes inlägg i syskondebatten. Sedan vi började blogga mot/ med varandra har kommunikationen gått hög. Brodern påpekade i ett telefonsamtal att han minsann också sprängde prylar med sina påsksmällare, men i hans fall var det lite mer macho lego. Man kan inte låta bli att undra om mitt uppror mot Mattels påtvingade barbiekroppsideal var en tidig form av feminism. Jag sprängde ju aldrig mina Sindy-dockor som var lite mindre bystiga och långt sötare, även om deras huvuden var något oproportionerliga. Nåväl. Den typen av spekulationer slutar aldrig väl. Man vet aldrig när det sitter någon psykologistudent och ivrigt spanar efter något att bygga sin master's thesis på. "Tidiga feministtendenser hos medelålders bloggare". Zombieallergin är nog bara grädde på moset. "Tydlig skräck för objektifiering av kroppar, resulterande i sömnstörningar". Hmmm...

Idag har jag inga kängor att ge kollektivtrafiken, eller mina kollektivmedtrafikanter. Jag hade nämligen laddat iPodden rejält, och dessutom tagit med en bok (som jag glömde på kontoret...) att gömma näsan i. Instängd i min lilla bubbla struntade jag glatt i både visslare och prasslare.

Aikidon har gett underlig träningsvärk därtill. Jag var ensam nybörjare på onsdagens övningar, som jag kanske nämnt tidigare. En hög lite mer erfarna aikidokas tog sig an mig och vi körde ett vapenpass. Jag misstänker att mitt krampaktiga kramande av svärdet orsakade den fruktansvärda träningsvärken jag upplever i mina händer just idag. Skrivandet är riktigt plågsamt, måste jag ovilligt erkänna. Och arbetet väntar. Liksom bistron. Så härmed avslutar jag dagens blog, och hoppas att den varit till förnöjsamhet, liken till trots.