Poesi (och romantik?)

Det är vår ute. Jag slogs av det imorse när jag gick utanför dörren och insåg att alla gångvägar sopats helt rena från det lager av grus de legat under sedan i november förra året. Hela Tumba är vårstädat och jag njuter av gatornas nysopade status när jag trampar ner för berget jag bor på.

Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.

I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:

Du har en ljummen inställning till romantik. Du kanske inte omfamnar allt, men uppskattar en romantisk gest då och då. Det är inget fel att trivas med lagom mycket romantik och det betyder inte att du inte kan uppleva kärlek på samma djupa sätt som dina mer romantiska vänner.

Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?

Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?

Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.

Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...

Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,

Djävulskattungen säger...

Låt det vara en blog. Det hade sett bättre ut på engelska förstås. Let there be blog...

Jag följer i min kära systers fotspår och ägnar ett par minuter varje dag åt att uppdatera er, kära läsare med dagens händelser. Inte för att de är särskilt intressanta, men man vet aldrig när man trillar av pinn och blir ruskigt berömd. Då kanske blogger säljer rättigheterna till mitt blogkonto till ett filmbolag, och Google blir ännu rikare än vad de redan är.

Sanningen att säga är det här mest ett sätt att spendera lite tid inför min aikidoträning som snart tar sin början. Ibland undrar jag varför jag inte tränar oftare, men sedan kommer jag ihåg att jag vare sig har styrka eller kondition, varför jag måste ta det lite långsamt innan jag trampar gasen i botten. Men snart...

Med anledning av dagens mycket långa möte, och en mycket intelligent men inte särskilt kortfattad mötesdeltagare skrev jag en dikt i ren desperation. Den skall naturligtvis även läsas ur det perspektivet.

Vilken vindlande gång
följer dina tankar
när din mun springer iväg
på utflykt i bullshitdjungeln?

Därmed inte sagt att hans kommentarer var bullshit. Det bara passade bättre in i dikten. Mer schvung.

Annars spenderade jag dagen med att desperat försöka få ordning på alla mina mail, samt att avsluta ett enormt besvärligt dokument som bara blir längre och längre ju mer jag skriver på det. Vilket i sig inte är helt ologiskt.

Men det är ett orosmoment. Min konsumtion av Red Bull har gått upp, och det är inte bra för vare sig blodtryck eller hjärta. Får snart gå till tappen och donera lite blod till resten av Stockholm. De är ju inte alls ena jävla blodsugare i den här staden. Snarare låter de en själv tappa sig både på blod, energi och kreativitet. Maken till vampyrstad har jag aldrig bott i tidigare. Men det är nog bara jag som är bitter på grund av alla barnvagnsmorsor som kör över mina kängbeklädda fötter och sliter halsduken av mig med sina Gucciväskors många hyskor och hakar.

men nu låter jag bitter, och bitter är inte alls vad jag är, möjligtvis trött på kollektivtrafiken. Och med den kängan mot SL avslutar jag dagens blog, och hoppas att du som läst haft lite nöje av det. Om inte nöje så kanske skadeglädje.