Grannjävlar!

I går kväll var jag trött. Mycket trött. Efter en hel dags stenhårt arbete (I kid you not, jag tog 20 min lunch och lade tre pussel som rast), en intervju med Emma och Annika från SuperMarit, (det visar sig att jag är den enda kvinnliga yrkesverksamma speldesignern som är anställd inom något av de större företagen i Sverige. Resten jobbar på egna företag eller inom akademikerkretsar. Surt.) så hamnade jag på Bishop's Arms i en eller två timmar, var helt lost i diskussionerna (vilket bara förstärkte min känsla av att jag inte hör hemma på pubbar. Alls.) och åkte hem. Väl hemma åt jag det jag hade i kylen (Bresaola. Gott) och totalkraschade i sängen. Och väcktes tio minuter senare av ett par jävla idioter som hade bestämt sig för att använda tvättstugetrappan som improviserad skateramp. Det dånade i hela lägenheten. Nåväl, en halvtimmes oväsen senare gick de, antagligen för att supa sig fulla på hemmagjort maskrosvin.

Mitt i natten, runt ett, kom nästa gäng med alkoholindränka ungdomar hem. Och ställer sig på uteplatsen utanför mitt sovrumsfönster för att efterfesta. Som tur var började det regna 20 minuter in i tjejernas hysteriska fnitter och grabbarnas råa skratt. Men då var det kört för min del. Så hela natten har bestått av att vrida sig fram och tillbaka, dricka varm mjölk, äta valeriana och dricka kvällste i förhoppningen om att bli medvetslös. No such luck. Nåväl. Jag är hyfsat vaken, jag skall på skrivarkurs och förhoppningsvis somnar jag inte.

I övrigt anser jag att Schulman bör förstöras. I god Cato anda.

Dödens lammungar

Igår fastnade jag framför illusionisten och Pianisten. Illusionisten var en bra, men ganska förutsägbar Romeo&juliaesque film med Edward Norton som den store Eisenheim i huvudrollen. Rufus Sewell åkte dit på att göra en galen kronprins på kuppen. Stackars Sewell. Han har mer än skurkar i sig, men han får alltid spela halvgalen. Utom i Dark City förstås.

Sedan var det Pianisten med Adrien Brody. Väldigt hemsk film av Roman Polanski om Wladek Spielman, jude som bodde i Warszawa under andra världskriget. Det som gjorde att det hela fick extra tryck är ju att Roman Polanski själv levde i Krakow under den här perioden, så han har egna minnen från den tiden. Det var en välspelad, välberättad och riktigt berörande film. Säga vad man vill om Schindler's List, men den här grep verkligen tag om mig. Och den visar verkligen att det inte är svart eller vitt. Alla judar var inte helgon, och alla tyskar var inte djävlar. Jag tycker om den typen av distinktioner, för det visar på hur människan fungerar. Skall jag vara helt ärlig så vet jag inte själv hur jag skulle reagera om jag hamnade i en situation som många tyskar gjorde på 40-talet. Skulle jag verkligen vara ett helgon, eller skulle jag försöka att överleva, först och främst? Jag hoppas naturligtvis att jag skulle stå för vad jag tycker är rätt, men hur kan man vara säker?

Jag har blivit anklagad vid fler än ett tillfälle för att jag inte kan förutsäga hur jag skulle reagera på något, men jag hävdar fortfarande att allt handlar om situationer. Ingen människa känner sig själv så väl att hon kan avgöra precis hur hon reagerar i en viss situation, eftersom hon hela tiden växer och förändras. Och om hon inte gör det.. ja, då är det synd om den personen, för då står hon still i sin utveckling. I alla fall i mina ögon.

Den här inre diskussionen jag har med mig själv visar ju på hur bra filmen var, eftersom den väckte min hjärna. Apropå det så har jag verkligen kickstartat mitt skrivande nu när jag har börjat jobba. Kan det månne vara så att jag måste ha mycket att tänka på för att producera något? I vilket fall som helst skall jag fly lägenheten i en timme eller två snart, eftersom de springande barnen på våningen över mig driver mig till vansinne. Det är inte ofta jag får frid i mitt hus direkt.

Moralens väktare

SPOILERVARNING! Jag kommenterar den sista Harry Potterboken i det här inlägget och den kommentaren kan potentiellt sett vara en spoiler för de som inte läst boken. Be warned.

Det känns som om jag lever i någon slags föråldrat moraliskt ansvarstagande, speciellt när jag läser den här artikeln i SvD som konstaterar att en anledning till att folk inte tankar hem prylar olagligt är att de är rädda att straffas. Vad är det för en jävla anledning att låta bli att utföra olagliga handlingar? I min värld följer man lagar därför att de är LAGAR. Inte för att man är rädd att bli bestraffad.

(För alla er som tycker "men den lagen är ju så korkad, varför skall man följa den för?" kan jag ju säga att jag också har mina favorithatobjekt i den svenska lagboken. En av dem är TV-licensen, som påbjuder att man skall betala TV-licens bara man äger en TV. Om man sedan inte använder den - tja, det har mindre betydelse. Även om jag ogillar den här lagen, så betyder inte det att jag inte följer den. Man kan protestera mot lagar utan att bryta mot dem.)

Men jag verkar vara ganska ensam om det. Jag känner mig föråldrad och knepig i sammanhanget. Det är något med min attityd som inte riktigt fungerar i dagens egocentrerade och självförhärligande samhälle. Därmed inte sagt att jag aldrig gjort något olagligt. Det har jag, men det är smågrejer om man jämför med gemene man. Och jag har ansträngt mig i efterhand för att göra rätt för mig. Tyvärr undrar jag ganska ofta om mitt benhårda ställningstagande egentligen har någon betydelse. Jag verkar vara den som förlorar på det. Om man undantar mitt samvete, som faktiskt mår ganska bra. Åtminstone vad det gäller olagliga aktiviteter.

Jag måste också - för att lätta upp det hela - berätta att jag träffade en manlig tuggzilla på pendeltåget imorse. Och det här var något i hästväg. Inte nog med att hans tuggande brusade som en mindre tsunami OCH att han lät alla i pendeltåget beskåda hans gomsegel. Hans käkar knäppte. Som en obehärskad nötknäckare vid juletid. Det var en konsert i äckliga ljud och visuella effekter. Till råga på allt satt han och färglade City med en bläckpenna under djup koncentration. Varför just det störde mig så groteskt mycket har jag ingen aning om, men det var väl en direkt följd av tuggandet. Jag gömde mig i iPod och bok så fort jag kunde, ety det var ingen direkt vacker syn, eller ljudupplevelse heller för den delen. Varför kan inte människor som tuggar tuggummi stänga truten? Är det SÅ svårt? Jag startar snart en website om det.

Lyckligtvis låg jag och läste igår mellan nio och halv elva på kvällen annars hade jag förmodligen begått mord. Två unga killar bestämde sig nämligen för att mecka med sina moppar just då. Under mitt fönster. Högljutt. Återigen, fattar inte folk att man kanske vill sova efter nio på kvällen? Eller skall jag bete mig precis som mina grannar som börjar möblera om efter åtta - nio på kvällen och slutar runt tolv? Fast jag börjar klockan fem på morgonen istället, då. Och spikar i väggar, dammsuger och flyttar soffor. Temat på dagens blogginlägg får väl betecknas som att jag inte anser mig passa in i den verklighet jag lever i. Jag är morgonpigg - hädelse!, laddar inte hem spel, musik, film och annat på olaglig väg - loser!, och jag anser att mina grannar (och andra människor runtomkring) skall visa hänsyn till andra människor och inte utsätta dem för brötiga moppemotorer eller tugga med öppen mun - föråldrat!

Harry Potter and the Deathly Hallows var förresten inte så där superbra. De två sista böckerna har känts genomhastade, och ändå har de bara blivit längre och längre. Men - och här kommer den potentiella spoilern - jag hade i alla fall rätt om Snape. Länge leve Severus! Min persoliga hjälte :).

Ja, just det. Jag läste ut Potterboken igår. Två böcker på två dagar. Nu har jag börjat på "His Dark Materials" av Philip Pullman, men den är lite längre och tar förhoppningsvis några dagar extra.

YAY! Faceball!

Apropå alla ljudliga grannar...

Det rapporteras i DN idag att en domstol beordrat en kvinna att sluta sjunga på grund av att det stör hennes grannar. Tänk om jag kunde beordra mina grannar att 1. inte prata i telefon under mitt sovrumsfönster mitt i natten, 2. Tillåta att deras barn åker runt och tutar i en ruskigt irriterande cykeltuta, 3. Låta bli att ställa bilen på gården med öppen baklucka och basgång som gör att hela huset vibrerar när de grillar och 4. Låta bli att grilla under mitt sovrumsfönster, också det hela nätterna.

Vad skönt livet skulle bli... Ni som tycker att det var ett orättvist eller obetänksamt beslut kanske borde testa att vara lite ljudöverkänsliga, samt att bli utsatta för den här typen av störningar någon gång. Det är inte alls så trivialt som det kanske låter. Jag har blivit tvungen att sova med öronproppar samt alla fönster och dörrar stängda. Inte helt roligt mitt i sommaren när det faktiskt är ganska varmt, även på nätterna.

I övrigt trivs jag helst suveränt bra på jobbet. Jag har bara kul just nu. Jag hoppas att det håller i sig länge.

----

Gjorde ett personlighetstest på lunchen. Whee!

Hurra...

... för mig... Jag har feber, ont i halsen, snuva och - aj - ont i öronen. Utöver det har jag tappat luktsinnet totalt. Jag hoppas det kommer tillbaka. Jag saknar det.

Annars går dagen åt att ligga i sängen och läsa Robert Anton Wilson, Russ Kick och Rickard Metzger. Ni som känner till författarna/ redaktörerna kan med största säkerhet lista ut vilket ämne jag ägnar mig åt idag. Ni andra får undra. Det är typiskt att jag skall bli sjuk när energin är på väg tillbaka, men det är väl ÖDET. ÖDET är elakt.

Precis som grannens nya hund som spenderar stora delar av dagen - när grannen är borta - med att yla övergivet, och resten av dagen med att skälla. Man förmodar att den skäller på grannen, men den verkar allmänt verbal. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar jag bodde granne med broderns hund Sverker som är både tystare och större än grannens ohyra. Ja, ohyra! Jag skyller allt på Paris Hilton och hennes små äckliga hundkräk som tyvärr gjorde dem på modet. Jag undrar vad alla tonårstjejer skall göra med sina små kräk när det inte är modernt att släpa omkring dem i väskor på tunnelbanan längre. Jag anar en hög med sommarhundar. Bläh! När levande varelser blir en del av modet börjar man ana en bristande respekt mot vad de representerar. Det är sjukt att reducera ett levande väsen till en accessoir. Oavsett hur äckliga kräk det än handlar om. Mina hundpreferenser går till de större raserna. Som skäller och bits mindre och har vänligare inställning till människor.