R.E.S.P.E.C.T.

Det här kanske kommer som en chock, men jag kan inte tala för alla gamertjejer. När jag skriver har jag ett högst personligt perspektiv.

Som person har jag ett djupgående intresse av moral, etik och framförallt respekt. Ansvar finns med i röran någonstans. Jag tror på personligt ansvar, samtidigt som jag är medveten om alla kulturella och sociala strukturer som ibland gör det man trodde var möjligt helt omöjligt, oavsett hur mycket man själv försöker och tar ansvar för sin egen situation.

Världen är vare sig svart eller vitt. Vi lever i gråskalor. Vad är det som säger att ett spel inte kan vara underhållande och moraliskt/ etiskt försvarbart? Igår läste jag en mycket intressant forskningsrapport som tog upp huruvida moderna vålds-/ krigsspel håller sig inom internationella lagen om mänskliga rättigheter. Föga förvånande är det ytterst få som gör det, och än mindre förvånande är att spelaren uppmanas direkt att bryta emot den genom att döda civila, förstöra egendom och tortera och avrätta krigsfångar.

Frågan är då om den här sortens spel skulle förlora något på att följa och uppmana till skydd av mänskliga rättigheter och att följa Genevekonventionen om väpnade konflikter? Jag tvivlar på det. Snarare skulle man kunna utveckla spelen ännu mer. Skjuta är bara en aspekt av krig. Strategi, taktik, informationssamlande och resursfördelning kanske låter trist, men det finns något magiskt att orkestrera en enorm krigsapparat efter ett eget lynne. Visst skulle det krävas research, men vad jag vet är det få utvecklare som klagar över att detaljstudera en stridsvagn eller vilka vapen som var mest använda i den eller den väpnade konflikten.

Vän av ordning kommer med största sannolikhet att invända emot tanken och säga "Nej. Spelen blir inte alls lika roliga. Jag vill inte behöva ta hänsyn till verkligheten när jag spelar krigs- och våldsspel." Poängen är så klart att spelaren inte ens kommer att vara medveten om att hen följer några konventioner alls. Spelaren går dit utvecklarna leder. Blir spelaren belönad för att lägga en bombmatta över ett civilt mål kommer spelaren att göra det. Blir spelaren belönad för att först samla information om ett militärt mål och sedan avgör att det är civilt och avbryta offensiven, kommer spelaren att göra det.

"Meh!" säger vän av ordning. "Vad är det som är kul med att inte bomba ett mål?!" Vad är det som är kul med det då?

Här kommer moral/ etiktänkandet in igen på ett hörn. Är det tanken på att utan straff kunna döda hundratals civila eller att tortera krigsfångar som är det roliga i krigsspel? Vari ligger det roliga i det? Handlar det om makt över en annan människa? Handlar det om att få känna sig som en gud?

Frågan blir då om det inte finns andra sätt att uppleva makt - mer positiva sätt än de där du har en annan människas liv i dina händer. Triumfen av att lyckas hålla en rad gisslan vid liv i en krigszon är i mina ögon mer värd än den av att ha lyckats tortera fram resultat ur en fientlig krigsherre.

Jag fortsätter med de här funderingarna vid senare tillfälle...

EDIT: Jag postade innan korrläsandet. Det har blivit lite mer lättförståeligt nu, när meningarna finns med i fullängd... :P

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, spelbranschen, speldesign, etik, moral

TED igen

TED är fantastiskt, TED öppnar din hjärna.

Öppna din hjärna och lyssna på Jonathan Haidt som pratar om moral.

Att göra rätt när man gjort fel

Med anledning av att jag har läst "Det var inte mitt fel!" av Ann Heberlein (recension finns här), så har jag också fått mig en omgång "du skall vara ärlig och leva med dig själv."

Här är en person som har ljugit i tingsrätten. Som nu talar sanning i Hovrätten. Han kan få kännbara straff, men ändå berättar han att han har gjort fel. Det är jävligt starkt gjort. Bra gjort. Visst, han valde att ljuga i första hand. Kanske insåg han inte hurdan cirkus det skulle bli, men istället för att hålla fast vid lögnen, vid det valet han gjorde, så väljer han nu att betala priset för sitt val. Och den här gången tycker jag att han väljer rätt.

Mycket val i de meningarna.

Han säger också:

- Jag är återigen väldigt ledsen för vad jag gjorde. Jag vet att jag klantade till det och gjorde bort mig. Jag är hemskt ledsen, men jag vill att ni grabbar också ska tänka på det, jag levde en lögn i ett halvår, jag vet att det inte var meningen att ni dödade Riccardo, men ni får stå för det ni gjorde och jag hoppas att ni gör det.

Stark ung man. Han kommer definitivt att lära sig en läxa i och med det här. Förhoppningsvis lär han även andra att alla handlingar har konsekvenser.

Intressant?

Andra bloggares om:
ärlighet, moral, Ann Heberlein

Men Jonas! Hur kunde du!

Jag läste som vanligt nu på morgonen Jonas Thentes blogg. Till min stora fasa läser han Andrzej Sapkowskis "The Last Wish"... Och tycker OM den! Men huga! Boken är ju ett hån mot kvinnor världen över! Varenda ondskefull varelse (som verkligen är ondskefull mind you) är av det kvinnliga könet. Det finns förvisso manliga monster också, men de visar sig senare vara rätt hyggliga och faktiskt bara förvridna av sina flickvänner. Som är de riktiga monstrena. Vad ÄR det för upplägg egentligen? Och nu kommer det ett spel på eländet också. Vilket jag iofs förstår. Hela boken är skriven som en ändlös rad av quests med lite återhämtning här och där.

Så, näe Jonas... Det här är första gången jag har blivit besviken på ditt omdöme. Ack grymma värld.

I övrigt går mitt projekt om att bli en gladare människa framåt. Men jag saknar min samtalspartner. Det är förjävligt när man är beroende av intelligenta människor att prata med.

Annars får jag väl hitta en nätdejtingservice. Det borde funka. Mitt liv är textbaserat i vilket fall som helst. Vem behöver grafik när man har text? Jag är helt enkelt en MUD. Fast det lät lite äckligt när man tänker vidare. Multi user dungeon... Nääää... SUD blir bättre. Single User Dungeon. Fast... nä... NÄÄÄÄ... Inte nog med att jag har blivit beroende av intelligenta samtal, jag har även blivit korrumperad av dem! Satu anmärkte faktiskt på att jag hade blivit mindre "uptight" igår. Det kanske stämmer. Jag kanske håller på att släppa taget lite. Oh well... Off to find a dating service!

Morgonvidrigheter

Jag läser på SvD idag att Alex Schulman skriver i sin blogg på aftonbladet att han lottar ut en avsugning på sin fru om någon läsare gissade var de var på sin semester. Alex Schulman är INTE en sympatisk individ på något håll. Härmed uppmanar jag till bojkott av det han kallar "blogg" som för övrigt mest är en egocentrerad hypekanal för hans egen del. Han har inget att säga utöver elakheter och hånfullheter om andra människor.

Jag har lärt mig att om man inte har något bra att säga om någon så skall man hålla käften. Åtminstone om man inte kan vara konstruktiv. Och konstruktiv är väl ungefär så långt från Alex Schulman man kan komma...

Det hela knyter förstås an till den så kallade "Stureplansprofilen" och våldtäkterna som skett i samband med just Stureplan. Precis som Anna Larsson skriver, så handlar det om en kultur som uppmuntrar till kvinnoförakt. Att Aftonbladet ens tar in en människa som Schulman bevisar väl hur "hög" nivå det är på just den blaskan. Usch... Hela dagen gick åt pipan... Men mest synd tycker jag ändå om kvinnan som är gift med honom...

Dödens lammungar

Igår fastnade jag framför illusionisten och Pianisten. Illusionisten var en bra, men ganska förutsägbar Romeo&juliaesque film med Edward Norton som den store Eisenheim i huvudrollen. Rufus Sewell åkte dit på att göra en galen kronprins på kuppen. Stackars Sewell. Han har mer än skurkar i sig, men han får alltid spela halvgalen. Utom i Dark City förstås.

Sedan var det Pianisten med Adrien Brody. Väldigt hemsk film av Roman Polanski om Wladek Spielman, jude som bodde i Warszawa under andra världskriget. Det som gjorde att det hela fick extra tryck är ju att Roman Polanski själv levde i Krakow under den här perioden, så han har egna minnen från den tiden. Det var en välspelad, välberättad och riktigt berörande film. Säga vad man vill om Schindler's List, men den här grep verkligen tag om mig. Och den visar verkligen att det inte är svart eller vitt. Alla judar var inte helgon, och alla tyskar var inte djävlar. Jag tycker om den typen av distinktioner, för det visar på hur människan fungerar. Skall jag vara helt ärlig så vet jag inte själv hur jag skulle reagera om jag hamnade i en situation som många tyskar gjorde på 40-talet. Skulle jag verkligen vara ett helgon, eller skulle jag försöka att överleva, först och främst? Jag hoppas naturligtvis att jag skulle stå för vad jag tycker är rätt, men hur kan man vara säker?

Jag har blivit anklagad vid fler än ett tillfälle för att jag inte kan förutsäga hur jag skulle reagera på något, men jag hävdar fortfarande att allt handlar om situationer. Ingen människa känner sig själv så väl att hon kan avgöra precis hur hon reagerar i en viss situation, eftersom hon hela tiden växer och förändras. Och om hon inte gör det.. ja, då är det synd om den personen, för då står hon still i sin utveckling. I alla fall i mina ögon.

Den här inre diskussionen jag har med mig själv visar ju på hur bra filmen var, eftersom den väckte min hjärna. Apropå det så har jag verkligen kickstartat mitt skrivande nu när jag har börjat jobba. Kan det månne vara så att jag måste ha mycket att tänka på för att producera något? I vilket fall som helst skall jag fly lägenheten i en timme eller två snart, eftersom de springande barnen på våningen över mig driver mig till vansinne. Det är inte ofta jag får frid i mitt hus direkt.

Moralens väktare

SPOILERVARNING! Jag kommenterar den sista Harry Potterboken i det här inlägget och den kommentaren kan potentiellt sett vara en spoiler för de som inte läst boken. Be warned.

Det känns som om jag lever i någon slags föråldrat moraliskt ansvarstagande, speciellt när jag läser den här artikeln i SvD som konstaterar att en anledning till att folk inte tankar hem prylar olagligt är att de är rädda att straffas. Vad är det för en jävla anledning att låta bli att utföra olagliga handlingar? I min värld följer man lagar därför att de är LAGAR. Inte för att man är rädd att bli bestraffad.

(För alla er som tycker "men den lagen är ju så korkad, varför skall man följa den för?" kan jag ju säga att jag också har mina favorithatobjekt i den svenska lagboken. En av dem är TV-licensen, som påbjuder att man skall betala TV-licens bara man äger en TV. Om man sedan inte använder den - tja, det har mindre betydelse. Även om jag ogillar den här lagen, så betyder inte det att jag inte följer den. Man kan protestera mot lagar utan att bryta mot dem.)

Men jag verkar vara ganska ensam om det. Jag känner mig föråldrad och knepig i sammanhanget. Det är något med min attityd som inte riktigt fungerar i dagens egocentrerade och självförhärligande samhälle. Därmed inte sagt att jag aldrig gjort något olagligt. Det har jag, men det är smågrejer om man jämför med gemene man. Och jag har ansträngt mig i efterhand för att göra rätt för mig. Tyvärr undrar jag ganska ofta om mitt benhårda ställningstagande egentligen har någon betydelse. Jag verkar vara den som förlorar på det. Om man undantar mitt samvete, som faktiskt mår ganska bra. Åtminstone vad det gäller olagliga aktiviteter.

Jag måste också - för att lätta upp det hela - berätta att jag träffade en manlig tuggzilla på pendeltåget imorse. Och det här var något i hästväg. Inte nog med att hans tuggande brusade som en mindre tsunami OCH att han lät alla i pendeltåget beskåda hans gomsegel. Hans käkar knäppte. Som en obehärskad nötknäckare vid juletid. Det var en konsert i äckliga ljud och visuella effekter. Till råga på allt satt han och färglade City med en bläckpenna under djup koncentration. Varför just det störde mig så groteskt mycket har jag ingen aning om, men det var väl en direkt följd av tuggandet. Jag gömde mig i iPod och bok så fort jag kunde, ety det var ingen direkt vacker syn, eller ljudupplevelse heller för den delen. Varför kan inte människor som tuggar tuggummi stänga truten? Är det SÅ svårt? Jag startar snart en website om det.

Lyckligtvis låg jag och läste igår mellan nio och halv elva på kvällen annars hade jag förmodligen begått mord. Två unga killar bestämde sig nämligen för att mecka med sina moppar just då. Under mitt fönster. Högljutt. Återigen, fattar inte folk att man kanske vill sova efter nio på kvällen? Eller skall jag bete mig precis som mina grannar som börjar möblera om efter åtta - nio på kvällen och slutar runt tolv? Fast jag börjar klockan fem på morgonen istället, då. Och spikar i väggar, dammsuger och flyttar soffor. Temat på dagens blogginlägg får väl betecknas som att jag inte anser mig passa in i den verklighet jag lever i. Jag är morgonpigg - hädelse!, laddar inte hem spel, musik, film och annat på olaglig väg - loser!, och jag anser att mina grannar (och andra människor runtomkring) skall visa hänsyn till andra människor och inte utsätta dem för brötiga moppemotorer eller tugga med öppen mun - föråldrat!

Harry Potter and the Deathly Hallows var förresten inte så där superbra. De två sista böckerna har känts genomhastade, och ändå har de bara blivit längre och längre. Men - och här kommer den potentiella spoilern - jag hade i alla fall rätt om Snape. Länge leve Severus! Min persoliga hjälte :).

Ja, just det. Jag läste ut Potterboken igår. Två böcker på två dagar. Nu har jag börjat på "His Dark Materials" av Philip Pullman, men den är lite längre och tar förhoppningsvis några dagar extra.

YAY! Faceball!