Positiv psykologi? Jag är kritisk

Idag skriver Johan Wennström om två böcker som handlar om positiv psykologi i SvD. Han drar bland annat följande slutsatser:

Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.

Att leva i ofrivillig ensamhet eller å andra sidan aktivt sträva efter att vara en ögonblicksvarelse befriad från sammanhang är förkrossande för människan. Det är tillsammans med andra, när vi tar vår roll som beståndsdel i en större samhällsväv på allvar, som vi mår som bäst. Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet.

Eftersom jag nyligen läst Susan Faludis bok "Backlash" som jag rekommenderar, ifrågasätter jag genast forskningsresultaten som lett fram till de här slutsatserna. Jag skall vara lite försiktig och säga att jag inte har läst de båda böcker som Wennström använder som utgångspunkt, MEN - enligt den mesta forskning jag har läst så handlar det snarare om att MÄN blir lyckligare i äktenskap, i fasta relationer och med traditionerna hängande om halsen. Kvinnor blir det inte. Av egen erfarenhet kan jag dessutom utan omsvep säga att mina lyckligaste år dels ägde rum när jag levde helt ensam, och dels nu, när jag lever med en person som gör minst hälften av hushållsarbetet.

Eftersom alla författare till de här böckerna mycket riktigt också är män, misstänker jag att deras statistiska grund och undersökningsgrupp är just män. Kvinnor brukar i många sammanhang (inklusive medicinska) förbigås ganska effektivt genom att man helt enkelt inte frågar dem.

Jag skall som sagt var dock inte säga för mycket, utan istället hitta böckerna och läsa dem.

Intressant?

Andra bloggare om:
relationer, forskning, människor, feminism

Min skamliga hemlighet

För ett bra tag sedan läste jag en bok av Gerd Brantenberg, Egalias Döttrar. Den könsmaktsordning som förekommer i den boken är intressant, eftersom den målar upp en verklighet där kvinnan är den styrande, den som har all makt.

Nu skall jag göra ett medgivande. Hela genomläsningen tänkte jag "så här vill jag också ha det! Det är så här det SKA vara!"

Skämmigt, eller hur? Kvinnor skall ju inte vilja ha makt. Vi skall ju vara undergivna och tysta och snälla och låta bli att komma med egna åsikter. Och om vi gör det så har vi oavsett vad vi säger fel. I alla fall i vissa sammanhang.

Men visst vore det skönt att slippa slå underifrån ibland? Visst vore det skönt att få trycka till alla gubbjävlar som tror att deras tid och välbefinnande är så mycket mer värt än mitt? När de ställer sig mitt framför mig på tåget och vägrar gå en halvmeter in så jag också får plats ordentligt? Eller ställer sig precis bakom mig i kön till ICA så att jag känner deras andedräkt i nacken? Eller klappar mig på huvudet och säger "lilla gumman" till mig, av den enkla anledningen att jag var praktikant, kunde mer än dem och var bättre påläst i ämnet som diskuterades? Eller dissar allt jag säger, trots min gedigna bakgrund inom spelhobbyn?

Det är min skamliga hemlighet. Jag vill HÄMNAS! Jag vill EN gång i mitt liv kunna se ner på män på det sättet som män spenderat hela mitt liv med att se ner på mig. Jag vill kunna glänsa! Jag vill trycka till dem, sparka på dem, hoppa på dem, köra ner deras äckliga överlägsna manliga stolthet i halsen på dem och göra dem impotenta för all framtid!

Fast egentligen vill jag ju inte det. Jag är bara trött på alla pendeltågsresenärer av manligt kön som envisas med att tro att deras testiklar är stora som handbollar och att de därför måste sitta så bredbent att jag knappt får plats på sätet. Jag är trött på att vara en andra klassens medborgare.

Och jag behöver semester som fan.

Intressant?

Andra bloggare om:
människor, kollektivtrafiken, idioter, personligt

Griefing

Jag fick ett utmärkt exempel på griefing häromdagen. Och på härskarteknik. Det omfattas i och för sig av termen "grief" i det här sammanhanget.

Vad är griefing? Det är när man online beter sig "avvikande" från det som accepteras som samhällets norm. I sig behöver inte detta betyda att man beter sig på ett dåligt sätt, men vi pratar griefing, och det handlar om att uppträda med avsikt att skada andra.

Griefing kan pågå på många nivåer, tekniska såväl som sociala. I det här fallet handlade det om social griefing, genom att baktala - och under pågående samtal även ett försök att påföra skuld samt förlöjligande, vilket ju är härskartekniker. Jag träffade på följande två fenomen:

Påförande av skuld och skam
Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Exempel: Trots att du inte informerats om det där mötet får du höra att du själv borde tagit reda på när det var. Ingen lyssnar på vad du säger på mötet och du känner att du uttryckt dig på ett dumt eller otydligt sätt. En kvinna/man som sextrakasseras har sig själv att skylla med tanke på det sätt som hon/han klär sig.

Förlöjligande
Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på persons yttre är ett sätt. Exempel: En kollega skrattar åt ditt uttal och säger att du låter som en person i en kul tv-serie (när du hade något viktigt att säga).

Varför ägnar man sig då åt griefing? I det här fallet kan det uppfattas som att personen eller personerna som ägnar sig åt det har utsatts för en verklig eller påhittad attack, personen eller personerna kan också vara engagerade i ett dominansspel - att förstora sitt eget ego genom att förminska andras. Genom att befinna sig i ett onlinecommunity blir man också befriad från ansvar för sina handlingar och behöver inte ta konsekvenserna av det man gör. Man testar sina gränser. Det här är samma beteende som tvååringar ägnar sig åt när de går igenom trotsåldern.

Hur kommer man ifrån den här typen av beteende då? För det första måste det community där beteendet uppstår sätta stopp. Att personen/ personerna beter sig oacceptabelt är med största sannolikhet för att resten av communityt tillåter det, och till och med uppmuntrar det.

Det finns nämligen två olika beteendestrukturer i onlinecommunitys, en som är explicit - dvs skrivna regler som gäller i communityt. Den andra är implicit - regler som framträder "bakom" kulisserna, genom interationerna på communityt.

Det mest uppenbara sättet att korrigera beteendet är genom att skapa strängare regler för hur man får lov att bete sig. Det här fungerar bra om gränsen mellan tillåtet och otillåtet beteende är lätt att upptäcka och avgöra. Man kan också använda sig av avskräckande åtgärder som avstängning eller tillsägelser.

Det allra bästa sättet att åtgärda är dock att uppmuntra bra beteende. Diplomati och vänlighet , kompetens och kunskap kan man lyfta för att skapa ett trevligare och mer välkomnande community.

Materialet är hämtat ifrån boken "Developing Online Games" och Wikipedias artikel om härskartekniker..

Intressant?

Andra bloggare om:
communities, härskarteknik, människor, spel, speldesign

Konsten att recensera

Det har, med förlov sagt, blivit ett (inte jävla, kanske, men mindre?) hallå på rollspel.nus Fenixforum om recensionen jag skrev om CthulhuTech. Inte helt oväntat kanske. Jag var rätt hård mot de stackars liven.

Frågan är då hur jag med gott samvete hade kunnat lämna ifrån mig en halvljummen recension som jag inte menar? Svaret är naturligtvis att det kan jag inte. Nåväl. Nu är jag inte särskilt upprörd över hur de tolkat mitt skrivande, det är helt upp till dem att tolka det som de vill. Det som däremot blir pinsamt uppenbart är hur man kommunicerar - och hur man misslyckas med det.

Jag försöker alltid att vara rättvis i mina recensioner - utifrån min kompetens, och min smak. Det är naturligtvis där det brister. Smak. Åsikter. De får man helst inte ha, men man skall ändå ha dem. När jag tittar tillbaka på de recensioner jag har gjort upptäcker jag att de med ett fåtal undantag är ganska positivt inställda, eller tämligen neutrala.

Nu när jag då recenserat CthulhuTech, och varit genomgående negativ emot det (och dessutom haft mage att påstå att det finns ett bättre sätt att göra det på!!! Jag skrev "gör om - gör rätt"! *gasp*. Nu är det så att jag som speldesigner faktiskt kan komma att tänka på åtminstone tre sätt på rak arm. Inget utav dem inbegriper ett öppet krig, som jag tycker att det gått inflation i bland rollspel.), så blir det liv i luckan. Varför det, kan man undra? Ingen av de som läst recensionen verkar ha läst spelet. Det är också så att en del av dem inte ens har läst recensionen. Men likaväl tycker de en hel del om det som skrivs. Framförallt tycker de om mig som skribent. Nu kom det inte fram något konkret. I de trådar där de diskuterar mig (notera att de diskuterar mig och inte min recension i många fall) så finns det ingen som skriver "så här kan du förbättra dina recensioner och det tycker jag på grund av att..." utan snarare "hon borde inte få recensera!". Nähä. Varför inte det då? För att jag råkade tycka att Tech gjorde våld på Cthulhu? Och för att det dessutom var illa skrivet? En dålig adaption. En käs setting. Men det framgick tydligen inte i det jag skrev. Eller så valde opponenten som opponerar sig att inte se det jag skrev, utan att tolka in det han tyckte att jag skrev i recensionen.

Vill jag inte ha ett jävla holabaloo i och med nästa nummer kanske jag bör låta bli att tycka något alls, men det kan jag ju inte. Jag måste ju tycka saker. Annars kan jag låta bli att recensera.

Jag skrev svar på tal på forumet, men tog bort det. Jag skriver det här istället för att väcka en död tråd.

Till alla diskutanter (ett nytt begrepp! Ett nytt ord!) på rollspel.nus forum som diskuterat min recension av CthulhuTech, således:

Det är sannerligen intressant att läsa hur ******** tolkar min acceptans av fenomenet CthulhuTech (och även om min rabiata fanboyism, som jag inte alls känner igen, men det är förmodligen svårt att övertyga om motsatsen.)

Jag vill påstå att det är ett kategoriskt uttalande om något som förhåller sig väldigt flytande. Cthulhu kan visst vara bra i andra sammanhang än de rent Lovecraftianska. Det här var bara inte ett av dem.

Jag står fortfarande för min recension, eftersom jag ännu inte läst något som påverkat mina åsikter om spelet. Ge mig konkreta exempel på varför det är bra att köra mechastrider i Cthulhukontext, så kanske.

Däremot håller jag med de som påstår att sifferbetyget blev knas. Det BLEV knas och det beror på definitionerna på betygen. Jag hade jättesvårt att sätta ett "rättvist" betyg med utgångspunkt i dem och i vad jag hade läst i rollspelet. Spelmekaniken är nämligen riktigt bra, och reglerna är klara och koncisa om än lätt ostrukturerade. Jag håller trots det inte med ******** om att jag underminerar betygssystemet (självklart inte, det vore kanske lite underligt eftersom jag inte vet HUR ******** anser att jag underminerar betygssystemet). Betygen är (i min tolkning) ett sätt att kort ge en uppfattning om vad jag tycker om spelet.Jag försöker också att vara så konsekvent jag kan i mitt betygsättande. Jag läser ofta om gamla recensioner för att se vad jag har satt tidigare och utgår ifrån det när jag sätter betyg på nya produkter. För att verkligen få insikt i varför de siffrorna blir som de blir så är det bäst att läsa recensionen.

I övrigt tackar jag för uppmärksamheten. Det är alltid trevligt att få feedback på det man gör, även om det i det här fallet har varit lite svårt att plocka konkreta förslag på hur jag kan förbättra mig. (Det finns ett par vettiga inlägg om just sifferbetygen.)

Därmed sätter jag punkt för mitt åsiktsframförande i just den här frågan. Jag tänker dock fortsätta följa den med intresse. Jag vill också påpeka att jag ännu så länge inte tagit illa vid mig av era åsikter. Ni är självklart välkomna att tycka vad ni vill om det jag skriver, och precis som någon påpekade någonstans så har jag genom mitt deltagande i Fenix valt att låta mina texter bli analyserade av läsare.

Tack för övrigt till Tove och Anders som ger mig fortsatt förtroende att recensera rollspel och annat i Fenix, trots läsarstormen. De anser fortfarande att jag gör ett bra jobb, och så länge de gör det tänker jag inte sluta.

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, Tove, recensioner, människor, kommunikation, Speltidningen Fenix, rollspel

Det var då fasen...

En lesbisk kvinna har nekats att köpa hundvalp! Hur trångsynt får man bli? Det allra mest tragiska är att kennelägaren buntade ihop homosexuella och transvestiter med människor som idkar tidelag. Hon jämställer alltså människor som har sex med andra människor av samma kön, samt män eller kvinnor som klär sig i Kvinno- eller manskläder (ja, alltså, ni borde veta vad jag menar. Annars får ni kolla upp det) med människor som har sex med djur. Hur obildad och bakåt får man bli? Svenska Dagbladet skriver också om incidenten, en smula mer ingående.

Jag blir så ledsen på folk. Hur kan man vara så otroligt fördomsfull att man inte ens orkar kolla fakta eller lyssna på andra människor? Tragiskt.

Relaterat till relationer så har forskarna enligt SvD kommit fram till att det inte bara är utseende som avgör när någon attraheras av någon annan. Tack goda gudar för det med tanke på att jag fick försvara mig vid familjemiddagen för ett tag sedan eftersom jag helt fräckt påstod att utseende aldrig varit min huvudpoäng när jag blir förälskad. Läser man en tidigare blogpost jag skrev om det här så kan man få ett par tips på vad som krävs för att däcka mig, rent känslomässigt. Ja, röster har stor betydelse för mig, tack. Likaså hur man uttrycker sig i skrift. Jag kan inte hjälpa det. Jag är för fasen helt kär i både Tage Danielsson och T.S. Eliot. Ja! Jag vet att bägge är döda! Det gör mig inte till nekrofil! Jag sade att jag var kär i dem, inte att jag ville ha sex med dem. Sluta misstolka mig... Gudars... Människor! Nu lägger jag ner för idag.

Meh!

Det finns en del människor man absolut inte vill träffa.

Vissa utav dem vill man inte träffa för att de förmodligen inte skulle ha så mycket gemensamt med en, och för att de kanske till och med kommer att ta livet av en om så sker. Jag tänker på Ted Bundy, Henry Lee Lucas m.fl. Alternativt tillhör de skaran "ex-pojkvänner" eller "mobbare". Vissa konventsarrangörer kan man också stoppa in i den högen. Nåväl, I digress...

Andra människor vill man inte träffa därför att den bild man har byggt upp av dem kanske inte stämmer. Och min bild av Jonas Thente vill jag absolut inte rasera. Nu har han nämligen gjort det igen. Varit så där mysigt cynisk som bara han och ett fåtal andra bloggare runtom i Sverige kan. Jag citerar. Och lever mig in, eftersom jag har fått samma fråga vid olika tillfällen. Och har precis samma skäl att avstå.

Jag tänker inte skriva någon egen bok. Det kommer redan ut på tok för många böcker och jag är alldeles för rastlös för att sitta så länge med samma text. Och så har jag ingenting att säga.

Det där sista brukar ju inte hindra författare, i och för sig, men det hindrar mig ty jag är en läsare framför allt, och jag bryr mig om andra läsare.

Hela bloggposten kan man läsa här.

EDIT: En arbetskamrat skickade precis den här trailern om Star Wars: The Force Unleashed till mig. Tänk om utvecklarna lade lika mycket tid på att berätta en bra historia som de gör på att bygga spelmotorer... *suck*

O Gud, o Gud, o Gud...

.. vad jag är trött!

Halsflussen har förvisso mer eller mindre gett med sig, men lymfkörtlarna i halsen är fortfarande ömma och svullna och febern är inte helt borta. Trots det sitter jag glatt på jobbet och arbetar. Eller försöker arbeta. Faktum är att den tankekraft som krävs av mig inte riktigt räcker till. Inte än. Jag är inte så strategisk som jag borde vara. Eller kanske så taktisk.

Dessutom har jag inte läst tidningen sedan Benazir Bhutto blev mördad, så jag sitter här och går igenom allt jag har missat. Och upptäckte till min förskräckelse att Jonas Thente inte tycker om hundar. Hur skall jag då kunna respektera några av hans åsikter? Eller vänta nu... Det kanske går ändå? Apropå raketer så verkar dumheterna utan ände... Vem tänder på en raket med nyllet rakt ovanför? Hur kan man vara så respektlös? Okej, jag och brorsan var väl lite... Oaktsamma när vi var yngre och byggde... erh... egna smällare... Sorry modern, men det är nästan preskriberat nu, men vi drillades rätt hårt på att det var viktigt att gå ifrån smällarna. Ja, jag sprängde mina barbiedockor, men jag gjorde det i alla fall från behörigt avstånd. Okej, jag byggde dynamitpack av ryssar. Men jag var väääldigt försiktig, både med dem och med kinapuffarna. Jag tror att det beror på att vi faktiskt blev upplärda i konsten att handskas med pyrotekniska objekt. Och att man aldrig, aldrig, aldrig gick fram till en smällare som inte exploderat. En pyrotekniker påpekar att fyrverkerier inte är leksaker i DN, och ytterligare artiklar tar upp åldersgränserna som inte efterlevs. Jag såg massa småknattar som sprang runt med raketer långt innan jul. Fy fan vad irriterande DET var... Okej att man vill bränna av raketer på nyår, men att behöva lyssna på det varje dag från mitten av december till... tja, det har ju inte slutat än... är rätt jobbigt för någon som är ljudkänslig. Det är inte bara hundar som lider av fyrverkerier. Men moderaterna vill inte förbjuda raketer ändå.

Apropå att lida... Det ärinte bara Olof Rudbeck och Erich von Däniken som kommer med konstiga teorier. Felice Vinci anser att Troja låg vid Östersjön, och har gett ut en bok om det. För tretton år sedan, men den har kommit ut i översättning nu. Den måste jag läsa! Per Högselius - som har skrivit artikeln - tar för övrigt mycket riktigt upp Rudbecks sökande efter Atlantis i Uppsala som ett exempel i sin analys av boken. Trevligt.

Jag läser också gamasutra för första gången sedan innan jul och hittade den här artikeln om Game Noir. Läsvärd om man är intresserad av spelutveckling. Läs särskilt Chris Rocks kommentar en bit ner i kommentartråden. Mycket bra.

På lunchen tänker jag köpa en ny mus, min gamla har gått sönder. Jag fick den av min kära mor för ett par år sedan och den har tjänat mig troget tills nu. Det får nog bli en apple mighty mouse åt mig. Och så skall jag införskaffa Rufus Wainwrights hyllningsskiva till Judy Garland. Konsumtion gör mig lycklig. Temporärt. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall köpa skivan på iTunes eller i skivbutiken. Dagens i-landsproblem... Grejen är ju att om jag köper den på iTunes är det miljövänligare. Men köper jag den rent fysiskt så stödjer jag en av mina favoritbutiker på Söder. Miljö eller småföretagare alltså... Humhum.

Faktum är att hela julledigheten har varit rätt bra, rakt över. Jag känner mig mindre trasig än vad jag har gjort på länge. Det är klart att jag fortfarande är ledsen över det som har hänt under förra året, och att jag ibland önskar att jag hade varit lite tystare med mina åsikter och mitt blogande, men gjort är gjort.

Det var längesedan jag fungerade så här bra. En del av det beror säkerligen på att jag har ett fast jobb på Avalanche nu. Det känns bra att veta att jag inte kommer att bli utkastad härifrån, och att de trots mina personliga problem vill ha kvar mig. Jag har inte varit direkt effektiv de senaste månaderna. En annan del i det hela är med största säkerhet att jag inte har "pratat" med folk på flera veckor. Isolation är bra.

Ach we.

JELLY BELLY!

Jelly Belly gelébönor är ännu ett steg i det ... oändliga... program jag satt upp för mig själv i kampen jag för mot min egen hjärna.

Min hjärna tänker nämligen i banorna "shit, nu måste jag gå förbi Söderpalatset igen, helvete..." och "varför måste jag ta den här jävla tunnelbanestationen från Medis till Gamla Stan, jag går istället" och "meh! det där fiket, helvete! där satt vi ju..."

Om jag då - smart jag är - tar en jelly belly varje gång så... har jag förmodligen överdoserat på socker innan dagen är slut. Och jag kan meddela att datingsiter inte är något för mig. Jag är för okonventionell. Sug på den! Jag blir ihopparad med verkstadstekniker. Och läser de böcker? (Det gör de säkert... Men läser de Thomas Pynchon och blir lyriska? Neil Gaiman? R.A. MacAvoy? Marisha Pessl?) Men i min fluffiga fantasi handlade det ändå om att hitta någon att prata med. Man kanske inte SKA prata med varandra, bara föröka sig i någon slags frenetisk jakt på odödlighet.

Nu blev jag deppig igen. Shit. Nu får jag lyssna på "Heart's Filthy Lesson" för att snappa ur det. Men imorgon! Imorgon får jag "godkänt" eller "icke-godkänt" stämpel av läkarsverige. Jag längtar inte direkt dit, men samtidigt kanske jag får ett svar på mitt konstiga beteende. Och varför det ser ut som det gör.

Morgonvidrigheter

Jag läser på SvD idag att Alex Schulman skriver i sin blogg på aftonbladet att han lottar ut en avsugning på sin fru om någon läsare gissade var de var på sin semester. Alex Schulman är INTE en sympatisk individ på något håll. Härmed uppmanar jag till bojkott av det han kallar "blogg" som för övrigt mest är en egocentrerad hypekanal för hans egen del. Han har inget att säga utöver elakheter och hånfullheter om andra människor.

Jag har lärt mig att om man inte har något bra att säga om någon så skall man hålla käften. Åtminstone om man inte kan vara konstruktiv. Och konstruktiv är väl ungefär så långt från Alex Schulman man kan komma...

Det hela knyter förstås an till den så kallade "Stureplansprofilen" och våldtäkterna som skett i samband med just Stureplan. Precis som Anna Larsson skriver, så handlar det om en kultur som uppmuntrar till kvinnoförakt. Att Aftonbladet ens tar in en människa som Schulman bevisar väl hur "hög" nivå det är på just den blaskan. Usch... Hela dagen gick åt pipan... Men mest synd tycker jag ändå om kvinnan som är gift med honom...

Hurra...

... för mig... Jag har feber, ont i halsen, snuva och - aj - ont i öronen. Utöver det har jag tappat luktsinnet totalt. Jag hoppas det kommer tillbaka. Jag saknar det.

Annars går dagen åt att ligga i sängen och läsa Robert Anton Wilson, Russ Kick och Rickard Metzger. Ni som känner till författarna/ redaktörerna kan med största säkerhet lista ut vilket ämne jag ägnar mig åt idag. Ni andra får undra. Det är typiskt att jag skall bli sjuk när energin är på väg tillbaka, men det är väl ÖDET. ÖDET är elakt.

Precis som grannens nya hund som spenderar stora delar av dagen - när grannen är borta - med att yla övergivet, och resten av dagen med att skälla. Man förmodar att den skäller på grannen, men den verkar allmänt verbal. Det är vid sådana här tillfällen jag önskar jag bodde granne med broderns hund Sverker som är både tystare och större än grannens ohyra. Ja, ohyra! Jag skyller allt på Paris Hilton och hennes små äckliga hundkräk som tyvärr gjorde dem på modet. Jag undrar vad alla tonårstjejer skall göra med sina små kräk när det inte är modernt att släpa omkring dem i väskor på tunnelbanan längre. Jag anar en hög med sommarhundar. Bläh! När levande varelser blir en del av modet börjar man ana en bristande respekt mot vad de representerar. Det är sjukt att reducera ett levande väsen till en accessoir. Oavsett hur äckliga kräk det än handlar om. Mina hundpreferenser går till de större raserna. Som skäller och bits mindre och har vänligare inställning till människor.