... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.
Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Exhibitionistiska pälsängrar!
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Isabella Lund
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Nej. Precis!
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Haha, varför det?
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ömma fingertoppar och ångest.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Kärlek?
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Varför det? Det känns omotiverat :)
Showing posts with label tuggzilla. Show all posts
Showing posts with label tuggzilla. Show all posts
Friday, April 25, 2008
Monday, April 21, 2008
Pendelparanoia
Eftersom gryningen smög sig på mig redan kvart över fyra, slog jag upp mina ögon efter sex timmars sömn. Ljuset har anlänt och med det mitt minskade sömnbehov.
Himlen är hög och klar utanför pendeltågsfönstret och jag sitter mellan tidningsprassel, sömndrucket mastikerande tuggzillor och fnorkfröknar. Ett förtydligande är på sin plats. Fnorkfröknar är individer av det slag som med en energisk inandning (och ett ljudligt "FNOOORK!") drar ner snor och andra kroppsvätskor via näsan ner i halsen och sedan spenderar ett par minuter med att harkla sig för att sedan upprepa proceduren igen i ett evigt kretslopp av utsöndrade kroppsvätskor. De har nämligen inte insett att de med en näsduk enkelt kan motverka hela cykeln. Fnorkfröknar kan precis som tuggzillor vara av båda könen. Faktum är att fnorkfröknarna är övervägande män. Vad vet jag? Män kanske har större näsor?
Utöver dessa två plågor finns även spottkobror. Spottkobrorna är de individer som med glädje delar med sig av sin kroppsvätska i form av små pölar på de ställen de väljer att vila och expektorera på. Ofta åtföljs sjöarna av saliv av cigarrettfimpar, tuggummi och snus.
Jag slipper helst tuggzillor, fnorkfröknar och spottkobror när jag är ute på stan, men tyvärr verkar det som om jag måste leva med dem. Eller i alla fall ibland dem.
Heja Magdalena Ribbing som faktiskt försöker uppfostra det svenska folket genom DN. Jag fruktar dock att hon cyklar i uppförsbacke. Eller var det kanske att åka skridskor i motvind?
Intressant? Jag har mina tvivel...
Andra bloggare om:
fnorkfröknar, kollektivtrafiken, spott, spottkobror, tuggzilla
Himlen är hög och klar utanför pendeltågsfönstret och jag sitter mellan tidningsprassel, sömndrucket mastikerande tuggzillor och fnorkfröknar. Ett förtydligande är på sin plats. Fnorkfröknar är individer av det slag som med en energisk inandning (och ett ljudligt "FNOOORK!") drar ner snor och andra kroppsvätskor via näsan ner i halsen och sedan spenderar ett par minuter med att harkla sig för att sedan upprepa proceduren igen i ett evigt kretslopp av utsöndrade kroppsvätskor. De har nämligen inte insett att de med en näsduk enkelt kan motverka hela cykeln. Fnorkfröknar kan precis som tuggzillor vara av båda könen. Faktum är att fnorkfröknarna är övervägande män. Vad vet jag? Män kanske har större näsor?
Utöver dessa två plågor finns även spottkobror. Spottkobrorna är de individer som med glädje delar med sig av sin kroppsvätska i form av små pölar på de ställen de väljer att vila och expektorera på. Ofta åtföljs sjöarna av saliv av cigarrettfimpar, tuggummi och snus.
Jag slipper helst tuggzillor, fnorkfröknar och spottkobror när jag är ute på stan, men tyvärr verkar det som om jag måste leva med dem. Eller i alla fall ibland dem.
Heja Magdalena Ribbing som faktiskt försöker uppfostra det svenska folket genom DN. Jag fruktar dock att hon cyklar i uppförsbacke. Eller var det kanske att åka skridskor i motvind?
Intressant? Jag har mina tvivel...
Andra bloggare om:
fnorkfröknar, kollektivtrafiken, spott, spottkobror, tuggzilla
Monday, April 7, 2008
Tuggzillor, snorvalpar och daggmask
Det kan tyckas tjatigt att jag ständigt återbesöker mina (inte så) kära tuggzillor som med sina malande käkar och öppna munnar ständigt (förstör? tuggar sönder? maler ner?) förgyller min morgonfärd från Tumba till Stockholms Södra.
Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?
Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.
Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.
Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.
Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.
Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?
Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...
Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,
EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.
Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?
Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.
Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.
Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.
Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.
Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?
Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...
Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,
EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.
Thursday, February 14, 2008
St. Valentine's Day
En av mina trevligaste arbetskamrater i Finland heter Tuukka. Han och Satu räddade mig från totalt sammanbrott när jag jobbade där. Tuukka är också en i mina öron skicklig musiker. Han har gjort en hel del musik som jag lyssnar på när jag saknar honom och Satu och Finland extra mycket, för det går inte en dag utan att jag saknar dem. Nu, lagom till St. Valentines - Alla Hjärtans Dag - som faktiskt inte alls hittades på av några krassa kommersiella intressen utan av Chaucer, i alla fall enligt Wikipedia (men vi vet alla vad Wikipedia lider av - brist på källkritik!) så saknar jag alla mina vänner lite extra. Därför har jag lagt in "Summer Fuzz" av Ghost Monkey, alias Polyfonken, alias Tuukka Savolainen.
Tuukka är också upphovsmannen bakom "Citizen Bunny" en av de målningar som jag aldrig tar ner från väggen. Titta på hans hemsida, och gå till bild 21. Det är "Citizen Bunny".
Jag vet att det är Tuukka som har skrivit musiken, men jag embeddar den för honom, för Satu och Hannele, för Bea, Andreas, Lars, Staffan, Lotta, Johanna, Anna, Jim, Mattias, Beata, Kajsa, Stellan & Lotta, Lova, Ann-Sofie, Chris, Seb, Roger, Emilia, Ebba, Johan, Tom, Jenny, Tove, Anders, Wille, Joakim, och alla andra som jag har tappat på vägen, och inte hittat tillbaka till.
Jag rekommenderar varmt att ta en titt på Tuukkas hemsida. Han har gjort mycket och bra musik. Ät den med öronen och berätta för honom att han är duktig.
EDIT: Stor kram till syrran vars USB-HD har kraschat.
*kram sis* Jag vet hur det känns.
EDIT 2: Vilket påminner mig om megatuggzillan jag träffade på tåget imorse. Mannen satt i ett fullproppat (försenat) pendeltåg med sin laptop i knäet, tuggandes tuggummi och utbredd över två säten. Jag satte mig bredvid, för det var den enda lediga platsen. Mannen bryr sig inte för två öre utan fortsätter glatt hamra på tangenterna till sin PC och stöter med jämna mellanrum sin armbåge in i mina revben. Allt detta tonsatt av en smaskkör utan dess like. Vad gör man? Man brer ut sig tillbaka. Jag jabbade honom i armen med armbågen varje gång han stötte mig i revbenen. Han suckade. Jag log sött och lyssnade på Polyfonken. Jag vet inte vem som vann, men jag är rätt nöjd med vår dust.
EDIT 3: Fick precis den här bilden av Chris. He does love me! He DOES! Aww...
Tuukka är också upphovsmannen bakom "Citizen Bunny" en av de målningar som jag aldrig tar ner från väggen. Titta på hans hemsida, och gå till bild 21. Det är "Citizen Bunny".
Jag vet att det är Tuukka som har skrivit musiken, men jag embeddar den för honom, för Satu och Hannele, för Bea, Andreas, Lars, Staffan, Lotta, Johanna, Anna, Jim, Mattias, Beata, Kajsa, Stellan & Lotta, Lova, Ann-Sofie, Chris, Seb, Roger, Emilia, Ebba, Johan, Tom, Jenny, Tove, Anders, Wille, Joakim, och alla andra som jag har tappat på vägen, och inte hittat tillbaka till.
Jag rekommenderar varmt att ta en titt på Tuukkas hemsida. Han har gjort mycket och bra musik. Ät den med öronen och berätta för honom att han är duktig.
EDIT: Stor kram till syrran vars USB-HD har kraschat.
*kram sis* Jag vet hur det känns.
EDIT 2: Vilket påminner mig om megatuggzillan jag träffade på tåget imorse. Mannen satt i ett fullproppat (försenat) pendeltåg med sin laptop i knäet, tuggandes tuggummi och utbredd över två säten. Jag satte mig bredvid, för det var den enda lediga platsen. Mannen bryr sig inte för två öre utan fortsätter glatt hamra på tangenterna till sin PC och stöter med jämna mellanrum sin armbåge in i mina revben. Allt detta tonsatt av en smaskkör utan dess like. Vad gör man? Man brer ut sig tillbaka. Jag jabbade honom i armen med armbågen varje gång han stötte mig i revbenen. Han suckade. Jag log sött och lyssnade på Polyfonken. Jag vet inte vem som vann, men jag är rätt nöjd med vår dust.
EDIT 3: Fick precis den här bilden av Chris. He does love me! He DOES! Aww...
Wednesday, January 23, 2008
Attack of the beards!
Jag sitter på Södra Teatern i väntan på Sam Beam och Iron & Wine, och jag måste nog säga att jag aldrig sett fullt så många helskägg på samma gång i en publik. Jag misstänker att herr Beam själv fått vara förebild för den buskiga åskådarskaran eftersom hans helskägg inte är att leka med.
Södra Teatern är definitivt en vacker byggnad. Taket är helt fantastiskt barockt med den rosa takmålningen och guldstuckatur mot en grön bakgrund. Jag sitter på 1:a balkong, längst till vänster och tittar på människor och arkitektur.
Förbandet heter Barr (?) och låtskrivaren har uppenbarligen genomlidit mycket hjärtesmärta. "Words Would Do" är lika deprimerande som vacker. "Moonfall" är inte helt fel den heller. Måste nog hålla koll på dem. Inte lika bra som "Promise & the Monster" men mer gung.
Ljudkillen för Iron & Wine har en svart MacBook, och pratar med världens mest nasala röst. Han låter Midwestern. Här, bredvid mig, står det största mixerbord jag någonsin har sett. Men jag har inte sett så många. På scenen busar de med förstärkare och sladdar och jag känner hur trötta mina ögon är. Jag är inte byggd för sena kvällar oavsett hur duktiga musiker jag lyssnar på. En av kvinnorna i publiken är märkbart gravid. Hon sitter mitt i mitt blickfång, så jag kan inte undgå att se det. Det lär ju aldrig hända mig. Graviditet alltså.
En del av publiken har varit nere och köpt EPs och CDs av den föregående gruppen. Så att de kan prata med sina indievänner om att de har varit och sett "the Next Big Thing" innan det var vare sig next, big, eller thing.
(Som en aside kan jag ju då påpeka att jag stod på elverket eller vad det nu hette i Lund och lyssnade på Kent någon gång i början av 90-talet tillsammans med en massa popsnören med stuprörsjeans och snedbena. Kent var inte bra då, så jag fastnade aldrig för dem.)
"Mörkret faller återigen över salongen", tänkte hon hoppfullt när hon satt med ögonen på vid gavel för att inte somna, "och Iron & Wine tar upp sina instrument och Sam Beams ljuvliga stämma flödar över Södra Teaterns scen".
Oh gosh! What a character! Ljudteknikern har hatt (Stetson? Näe, en annan modell) cowboyskjorta i beige och brunt och smala svarta jeans, samt en manchesterkavaj. Han toppar det med ett lyxigt och vackert hårsvall, samt en välvårdad men tämligen tunnsådd mustasch. Moppevarianten. Snorfångare.
I would say a real personality. Och jag försöker hålla mig vaken. "Var vaken! Somna inte! Du vill se Sam Beam!" säger jag desperat i mitt huvud samtidigt som jag skriver.
Det är inte bara en skäggpublik. Det är också en hångelpublik. Det är dock ingen av de skäggprydda herrarna som hånglar med varandra, och det är definitivt ingen som hånglar med mig. Det är okej. Mina läppar är spruckna och torra, så det hade nog varit obehagligt för personen i andra ändan. Och som alltid tänker jag ju på min målgrupp och deras behov. Jag har till och med gjort mig av med mina torra armbågar. Inte för att det hjälper. Oh! Bittert igen! Shit. Håll undan!
Så börjar det och Beam sjunger som en hel Seraf. Det är dåligt balanserat ljud. Särskilt när orkestern bakom Beam drar igång. Trummorna är för markanta och diskanten får det att skära sig i öronen på mig, så halva konserten grinar jag illa. Beams röst håller heller inte hela vägen, i Wolves (the Shepherd's Dog) tappar han taget om de höga noterna. Det förekommer också vad man bara kan benämna som musikonani. Långa passager av virtuositet som bara riktiga musiknerdar orkar uppskatta. Jag gör det i vilket fall bara nästan (och att jag ens skriver väl valda delar av de här meningarna tyder på en enorm trötthet). Samtliga musiker på scen verkar helt omedvetna om att det finns en publik. Förvisso är det uppfriskande att se att de inte bryr sig nämnvärt om att tillhöra det vackra folket, men deras starrbligande ner i golvet gör föga för att få med sig publiken. De lyckas dessutom totalslakta Woman King (eller om det är ljudet), vilket jag gråter över än. Cinder & Smoke däremot är vacker nog för att ge mig gåshud och en inblick i hur himlen hade kunnat se ut. Om himlen hade varit musik. Cinder & Smoke var för övrigt den absolut första låten jag någonsin hörde med Iron & Wine. Tack Tuukka!
SvD har recenserat och jag håller i stort med om bedömningen.
Med tre konserter i tät följd avklarade kan jag konstatera två saker:
1. Jag skall inte gå på konsert. Jag är inte gjord för sena kvällar.
2. Vill man se showmanship och klass på performance skall man välja homosexuella artister. Eller åtminstone en. Rufus tar priset. Men Innocent Bones av I&W har den bästa texten. Och Clawfinger bjöd på det bästa sällskapet.
På vägen hem hamnar jag naturligtvis i mitt utmattade tillstånd mitt emot tuggzillan från helvetet. Vad är det för övrigt med män och att sitta bredbent? Mannen är tapetserad över en dubbelsits och han visar mer tunga än ansikte när han tuggar. Toppa det med mobiltelefonstjat och ett tuggummi större än en mindre badboll och ni förstår att jag bör avstå från mänsklig kontakt efter klockan nio på kvällen. Jag är som en Mogwai. Men istället för vatten och mat bör man låta bli att utsätta mig för män som tuggar med öppen mun, gapiga barn och irriterande fnitterbrudar efter mitt bäst före klockslag. Jag tål inte solljus heller.
Södra Teatern är definitivt en vacker byggnad. Taket är helt fantastiskt barockt med den rosa takmålningen och guldstuckatur mot en grön bakgrund. Jag sitter på 1:a balkong, längst till vänster och tittar på människor och arkitektur.
Förbandet heter Barr (?) och låtskrivaren har uppenbarligen genomlidit mycket hjärtesmärta. "Words Would Do" är lika deprimerande som vacker. "Moonfall" är inte helt fel den heller. Måste nog hålla koll på dem. Inte lika bra som "Promise & the Monster" men mer gung.
Ljudkillen för Iron & Wine har en svart MacBook, och pratar med världens mest nasala röst. Han låter Midwestern. Här, bredvid mig, står det största mixerbord jag någonsin har sett. Men jag har inte sett så många. På scenen busar de med förstärkare och sladdar och jag känner hur trötta mina ögon är. Jag är inte byggd för sena kvällar oavsett hur duktiga musiker jag lyssnar på. En av kvinnorna i publiken är märkbart gravid. Hon sitter mitt i mitt blickfång, så jag kan inte undgå att se det. Det lär ju aldrig hända mig. Graviditet alltså.
En del av publiken har varit nere och köpt EPs och CDs av den föregående gruppen. Så att de kan prata med sina indievänner om att de har varit och sett "the Next Big Thing" innan det var vare sig next, big, eller thing.
(Som en aside kan jag ju då påpeka att jag stod på elverket eller vad det nu hette i Lund och lyssnade på Kent någon gång i början av 90-talet tillsammans med en massa popsnören med stuprörsjeans och snedbena. Kent var inte bra då, så jag fastnade aldrig för dem.)
"Mörkret faller återigen över salongen", tänkte hon hoppfullt när hon satt med ögonen på vid gavel för att inte somna, "och Iron & Wine tar upp sina instrument och Sam Beams ljuvliga stämma flödar över Södra Teaterns scen".
Oh gosh! What a character! Ljudteknikern har hatt (Stetson? Näe, en annan modell) cowboyskjorta i beige och brunt och smala svarta jeans, samt en manchesterkavaj. Han toppar det med ett lyxigt och vackert hårsvall, samt en välvårdad men tämligen tunnsådd mustasch. Moppevarianten. Snorfångare.
I would say a real personality. Och jag försöker hålla mig vaken. "Var vaken! Somna inte! Du vill se Sam Beam!" säger jag desperat i mitt huvud samtidigt som jag skriver.
Det är inte bara en skäggpublik. Det är också en hångelpublik. Det är dock ingen av de skäggprydda herrarna som hånglar med varandra, och det är definitivt ingen som hånglar med mig. Det är okej. Mina läppar är spruckna och torra, så det hade nog varit obehagligt för personen i andra ändan. Och som alltid tänker jag ju på min målgrupp och deras behov. Jag har till och med gjort mig av med mina torra armbågar. Inte för att det hjälper. Oh! Bittert igen! Shit. Håll undan!
Så börjar det och Beam sjunger som en hel Seraf. Det är dåligt balanserat ljud. Särskilt när orkestern bakom Beam drar igång. Trummorna är för markanta och diskanten får det att skära sig i öronen på mig, så halva konserten grinar jag illa. Beams röst håller heller inte hela vägen, i Wolves (the Shepherd's Dog) tappar han taget om de höga noterna. Det förekommer också vad man bara kan benämna som musikonani. Långa passager av virtuositet som bara riktiga musiknerdar orkar uppskatta. Jag gör det i vilket fall bara nästan (och att jag ens skriver väl valda delar av de här meningarna tyder på en enorm trötthet). Samtliga musiker på scen verkar helt omedvetna om att det finns en publik. Förvisso är det uppfriskande att se att de inte bryr sig nämnvärt om att tillhöra det vackra folket, men deras starrbligande ner i golvet gör föga för att få med sig publiken. De lyckas dessutom totalslakta Woman King (eller om det är ljudet), vilket jag gråter över än. Cinder & Smoke däremot är vacker nog för att ge mig gåshud och en inblick i hur himlen hade kunnat se ut. Om himlen hade varit musik. Cinder & Smoke var för övrigt den absolut första låten jag någonsin hörde med Iron & Wine. Tack Tuukka!
SvD har recenserat och jag håller i stort med om bedömningen.
Med tre konserter i tät följd avklarade kan jag konstatera två saker:
1. Jag skall inte gå på konsert. Jag är inte gjord för sena kvällar.
2. Vill man se showmanship och klass på performance skall man välja homosexuella artister. Eller åtminstone en. Rufus tar priset. Men Innocent Bones av I&W har den bästa texten. Och Clawfinger bjöd på det bästa sällskapet.
På vägen hem hamnar jag naturligtvis i mitt utmattade tillstånd mitt emot tuggzillan från helvetet. Vad är det för övrigt med män och att sitta bredbent? Mannen är tapetserad över en dubbelsits och han visar mer tunga än ansikte när han tuggar. Toppa det med mobiltelefonstjat och ett tuggummi större än en mindre badboll och ni förstår att jag bör avstå från mänsklig kontakt efter klockan nio på kvällen. Jag är som en Mogwai. Men istället för vatten och mat bör man låta bli att utsätta mig för män som tuggar med öppen mun, gapiga barn och irriterande fnitterbrudar efter mitt bäst före klockslag. Jag tål inte solljus heller.
Friday, January 4, 2008
Ensamhet
Jenny Tunedal ger snart ut en diktsamling som utforskar temat ensamhet. Hon har även blivit intervjuad i DN om ämnet.
Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.
Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.
Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.
Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...
Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.
Oh well... Det här blev långt och deprimerande.
Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?
En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...
Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.
Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.
Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.
Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...
Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.
Oh well... Det här blev långt och deprimerande.
Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?
En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...
Thursday, August 2, 2007
Moralens väktare
SPOILERVARNING! Jag kommenterar den sista Harry Potterboken i det här inlägget och den kommentaren kan potentiellt sett vara en spoiler för de som inte läst boken. Be warned.
Det känns som om jag lever i någon slags föråldrat moraliskt ansvarstagande, speciellt när jag läser den här artikeln i SvD som konstaterar att en anledning till att folk inte tankar hem prylar olagligt är att de är rädda att straffas. Vad är det för en jävla anledning att låta bli att utföra olagliga handlingar? I min värld följer man lagar därför att de är LAGAR. Inte för att man är rädd att bli bestraffad.
(För alla er som tycker "men den lagen är ju så korkad, varför skall man följa den för?" kan jag ju säga att jag också har mina favorithatobjekt i den svenska lagboken. En av dem är TV-licensen, som påbjuder att man skall betala TV-licens bara man äger en TV. Om man sedan inte använder den - tja, det har mindre betydelse. Även om jag ogillar den här lagen, så betyder inte det att jag inte följer den. Man kan protestera mot lagar utan att bryta mot dem.)
Men jag verkar vara ganska ensam om det. Jag känner mig föråldrad och knepig i sammanhanget. Det är något med min attityd som inte riktigt fungerar i dagens egocentrerade och självförhärligande samhälle. Därmed inte sagt att jag aldrig gjort något olagligt. Det har jag, men det är smågrejer om man jämför med gemene man. Och jag har ansträngt mig i efterhand för att göra rätt för mig. Tyvärr undrar jag ganska ofta om mitt benhårda ställningstagande egentligen har någon betydelse. Jag verkar vara den som förlorar på det. Om man undantar mitt samvete, som faktiskt mår ganska bra. Åtminstone vad det gäller olagliga aktiviteter.
Jag måste också - för att lätta upp det hela - berätta att jag träffade en manlig tuggzilla på pendeltåget imorse. Och det här var något i hästväg. Inte nog med att hans tuggande brusade som en mindre tsunami OCH att han lät alla i pendeltåget beskåda hans gomsegel. Hans käkar knäppte. Som en obehärskad nötknäckare vid juletid. Det var en konsert i äckliga ljud och visuella effekter. Till råga på allt satt han och färglade City med en bläckpenna under djup koncentration. Varför just det störde mig så groteskt mycket har jag ingen aning om, men det var väl en direkt följd av tuggandet. Jag gömde mig i iPod och bok så fort jag kunde, ety det var ingen direkt vacker syn, eller ljudupplevelse heller för den delen. Varför kan inte människor som tuggar tuggummi stänga truten? Är det SÅ svårt? Jag startar snart en website om det.
Lyckligtvis låg jag och läste igår mellan nio och halv elva på kvällen annars hade jag förmodligen begått mord. Två unga killar bestämde sig nämligen för att mecka med sina moppar just då. Under mitt fönster. Högljutt. Återigen, fattar inte folk att man kanske vill sova efter nio på kvällen? Eller skall jag bete mig precis som mina grannar som börjar möblera om efter åtta - nio på kvällen och slutar runt tolv? Fast jag börjar klockan fem på morgonen istället, då. Och spikar i väggar, dammsuger och flyttar soffor. Temat på dagens blogginlägg får väl betecknas som att jag inte anser mig passa in i den verklighet jag lever i. Jag är morgonpigg - hädelse!, laddar inte hem spel, musik, film och annat på olaglig väg - loser!, och jag anser att mina grannar (och andra människor runtomkring) skall visa hänsyn till andra människor och inte utsätta dem för brötiga moppemotorer eller tugga med öppen mun - föråldrat!
Harry Potter and the Deathly Hallows var förresten inte så där superbra. De två sista böckerna har känts genomhastade, och ändå har de bara blivit längre och längre. Men - och här kommer den potentiella spoilern - jag hade i alla fall rätt om Snape. Länge leve Severus! Min persoliga hjälte :).
Ja, just det. Jag läste ut Potterboken igår. Två böcker på två dagar. Nu har jag börjat på "His Dark Materials" av Philip Pullman, men den är lite längre och tar förhoppningsvis några dagar extra.
YAY! Faceball!
Det känns som om jag lever i någon slags föråldrat moraliskt ansvarstagande, speciellt när jag läser den här artikeln i SvD som konstaterar att en anledning till att folk inte tankar hem prylar olagligt är att de är rädda att straffas. Vad är det för en jävla anledning att låta bli att utföra olagliga handlingar? I min värld följer man lagar därför att de är LAGAR. Inte för att man är rädd att bli bestraffad.
(För alla er som tycker "men den lagen är ju så korkad, varför skall man följa den för?" kan jag ju säga att jag också har mina favorithatobjekt i den svenska lagboken. En av dem är TV-licensen, som påbjuder att man skall betala TV-licens bara man äger en TV. Om man sedan inte använder den - tja, det har mindre betydelse. Även om jag ogillar den här lagen, så betyder inte det att jag inte följer den. Man kan protestera mot lagar utan att bryta mot dem.)
Men jag verkar vara ganska ensam om det. Jag känner mig föråldrad och knepig i sammanhanget. Det är något med min attityd som inte riktigt fungerar i dagens egocentrerade och självförhärligande samhälle. Därmed inte sagt att jag aldrig gjort något olagligt. Det har jag, men det är smågrejer om man jämför med gemene man. Och jag har ansträngt mig i efterhand för att göra rätt för mig. Tyvärr undrar jag ganska ofta om mitt benhårda ställningstagande egentligen har någon betydelse. Jag verkar vara den som förlorar på det. Om man undantar mitt samvete, som faktiskt mår ganska bra. Åtminstone vad det gäller olagliga aktiviteter.
Jag måste också - för att lätta upp det hela - berätta att jag träffade en manlig tuggzilla på pendeltåget imorse. Och det här var något i hästväg. Inte nog med att hans tuggande brusade som en mindre tsunami OCH att han lät alla i pendeltåget beskåda hans gomsegel. Hans käkar knäppte. Som en obehärskad nötknäckare vid juletid. Det var en konsert i äckliga ljud och visuella effekter. Till råga på allt satt han och färglade City med en bläckpenna under djup koncentration. Varför just det störde mig så groteskt mycket har jag ingen aning om, men det var väl en direkt följd av tuggandet. Jag gömde mig i iPod och bok så fort jag kunde, ety det var ingen direkt vacker syn, eller ljudupplevelse heller för den delen. Varför kan inte människor som tuggar tuggummi stänga truten? Är det SÅ svårt? Jag startar snart en website om det.
Lyckligtvis låg jag och läste igår mellan nio och halv elva på kvällen annars hade jag förmodligen begått mord. Två unga killar bestämde sig nämligen för att mecka med sina moppar just då. Under mitt fönster. Högljutt. Återigen, fattar inte folk att man kanske vill sova efter nio på kvällen? Eller skall jag bete mig precis som mina grannar som börjar möblera om efter åtta - nio på kvällen och slutar runt tolv? Fast jag börjar klockan fem på morgonen istället, då. Och spikar i väggar, dammsuger och flyttar soffor. Temat på dagens blogginlägg får väl betecknas som att jag inte anser mig passa in i den verklighet jag lever i. Jag är morgonpigg - hädelse!, laddar inte hem spel, musik, film och annat på olaglig väg - loser!, och jag anser att mina grannar (och andra människor runtomkring) skall visa hänsyn till andra människor och inte utsätta dem för brötiga moppemotorer eller tugga med öppen mun - föråldrat!
Harry Potter and the Deathly Hallows var förresten inte så där superbra. De två sista böckerna har känts genomhastade, och ändå har de bara blivit längre och längre. Men - och här kommer den potentiella spoilern - jag hade i alla fall rätt om Snape. Länge leve Severus! Min persoliga hjälte :).
Ja, just det. Jag läste ut Potterboken igår. Två böcker på två dagar. Nu har jag börjat på "His Dark Materials" av Philip Pullman, men den är lite längre och tar förhoppningsvis några dagar extra.
YAY! Faceball!
Subscribe to:
Posts (Atom)
