Just nu...

... har jag absolut inget att säga, så för ovanlighetens skull håller jag käften ett tag.

Jag älskar min mumrik

... men min mumrik har en tendens att lyckas boota mig från sängen med jämna mellanrum. Den här gången var det en nattlig erövrarlusta som väckte mig. Ja, alltså, han försökte inte erövra mig, utan sängytan. Efter den tredje armbågen i ansiktet och knäet i ryggen och ganska exakt 30 cm utrymme att sova på gick jag och lade mig på soffan. Där har jag i alla fall 50 cm att sova på. På bredden alltså. Ca 140 cm på längden, men soffryggen sätter inga armbågar i ansiktet på mig. Eller sparkar på mig.

Min axel, som redan innan det här äventyret var lite kinkig, är numera kinkig som en hel hög med omatade ungar, och möjligtvis lika aggressivt attackbenägen (det vill säga det hugger rejält) som en huggorm på PCP.

Av förklarliga skäl vill jag därför sova. Mycket och omfattande. Gärna i ett par dagar.

Bläh.

Dammit

Jag känner mig så jävla reaktionär och tråkig och enkelspårig...

USCH! som mormor skulle ha sagt. Ja, alltså inte min mormor utan Fans mormor. Hekate.

Nu har jag feber igen.

Det är lustigt...

... fast egentligen inte alls lustigt om man läser tidningarna. Men det är lustigt att tillverkningsindustrier som Volvo och Saab får en massa uppmärksamhet (ja, det vore ju HEMSKT synd om en vara som uppenbarligen inte efterfrågas slutade tillverkas, så vi kanske skall hjälpa Volvo och Saab? Det är en fråga om nationell stolthet) medan vården och Försäkringskassan travar på utan så mycket som ett pip från upprörda affärsmagnater som uttalar sig om den enorma nyttan med ett socialt skyddsnät.

Sociala skyddsnät är passé.

Dessutom kan man inte titta på dem och ta på dem och se hur lacken glänser i showroomet på samma sätt. Att ställa en människa framför en annan och säga "Se vad fint. Kalle har inte lunginflammantion längre, tack vare mig!" Det smäller liksom inte lika högt. Dessutom går det inte att köra med Kalle. Jo, det går att köra med Kalle. Kalle var ju tvungen att sjukskriva sig under sjukdomsperioden, men eftersom staten vägrar att reda upp härvan som är Försäkringskassan, så får inte Kalle någon sjukersättning. Istället går han - när han är frisk (om han får en vårdplats det vill säga) - till sitt lokala Försäkringskassekontor och skäller ut den person som har hand om hans ärende och klagar på att pengarna kom två dagar eller tio dagar försent.

Men försäkringskassan kan heller inte hålla upp en annan människa och säga "titta vad fint! Kalle fick sina försäkringspengar i tid tack vare mig!".

Den här typen av arbete är nämligen inte särskilt högt värderat. Det är ingen status att hjälpa andra människor och det ger inga påtaghliga konkreta resultat, som till exempel en ny fin bil.

Intressant?

Andra bloggare om:
Försäkringskassan, samhälle, sjukvården, industrin

Allt hänger ihop

Jag sitter och läser filosofiska och vetenskapliga texter och slås konstant av att allt hänger ihop och att det inte finns en avgörande händelse som bestämmer hur framtiden skall se ut utan att det är en konvergens av många olika områden.

Men det finns de som är tongivande i vissa sammanhang. Kyrkofäderna - som de så fint kallas - har till exempel en enormt stor inverkan på hur vi ser på sex.

Jag läser "Från Sapfo till Cyborg" och häpnar över hur lite samhället har förändrats sedan 1400-talet på vissa områden. Ytan kanske rör på sig, men under ytan ligger gamla fördomar och gamla filosofer och skrotar och påverkar.

Kramer och Sprenger borde aldrig få ha givit ut Malleus Maleficarum.

Näe, trött och sliten. Inte datorbenägen idag.

Pirate Bay

En dom i Pirate Bay-målet kan öppna upp för operatörerna att stänga ner tillgången till siten, skriver SvD.

Nu kommer mina mycket kluvna känslor inför olaglig fildelning fram igen. Å ena sidan tycker jag att det är helt fel att ladda hem upphovsrättsskyddat material. Å andra sidan är det lite olustigt att operatörer kan tänka sig att stänga av trafiken till en sida på internet för att den inte följer lagen.

Trots tydligheten i de danska domarna klassas frågorna kring IPRED och Pirate bay av IFPI som "väldigt känslig" och hur IFPI kommer att agera i frågan vill man idag inte uttala sig om.

– Vi avvaktar rättegången mot Pirate bay och den kommer klarlägga att Pirate Bays verksamhet är olaglig. Det borde ha betydelse även för operatörerna, säger Lars Gustafsson.

Precis som snart sagt varenda jävel på nätet, så anser jag så klart att vi måste hitta nya affärsmodeller för hur filmer, musik, böcker och spel skall kunna inhandlas på ett bra sätt, utan att man skall behöva ta till Pirate Bay (och nej, jag har inte laddat hem olagligt material sedan jag fick reda på att det var olagligt i början på 00-talet...) för att hitta det man vill se, lyssna på och läsa. Ibland är det ju så att det man helst vill ta del av är sådant som inte finns att få tag på någon annanstans än genom olagliga kanaler. Oh well.

Jag hoppas bara att det här domslutet inte öppnar för en godtycklig tolkning av vad som är lagligt och olagligt, och att IFPI får för sig att börja spärra bloggar, hemsidor och annat åt både höger och vänster med stöd av det här målet.

Intressant?

Andra bloggare om:
IFPI, IPRED, Pirate Bay, fildelning, SvD,

Safe-2-Go? Verkligen?

Jag skrev i en tidigare blogpost vad jag tyckte om tjänsten Lociloci. Nu har Securitas och Nokia valt att lansera en liknande tjänst som inte bara låter personer hålla reda på vart du är, men även Securitas.

Precis som Pär Ström i ett uttalande i DN undrar jag hur länge det är "frivilligt" att installera tjänsten på telefonen, och hur tillgängliga vi egentligen skall tillåta oss att bli?

Vad händer om man inte vill bli övervakad dygnet runt? Vad händer om pojk-/flickvännen bestämmer sig för att installera tjänsten i någon annans telefon? Vad händer om staten kräver att vi skall synas hela tiden?

Det handlar inte bara om tillgänglighet. Det handlar också om gränssnitt mot "det som händer". Är man inte konstant uppkopplad, så kan man heller inte hänga med i allt som sker.

Men vart går gränsen mellan personligt och offentligt nuförtiden? Och hur länge skall vi hållas ansvariga för sådant som finns officiellt dokumenterat?

Jag läser för tillfället Arkadij Vaksbergs bok "Giftlaboratoriet" och jag undrar i mitt stilla sinne vad FRA skulle göra med mig om de fick tag på min orderhistorik på Adlibris? Förvisso handlar det till stor del om speldesignböcker, rollspel och liknande, men jag beställer även böcker om terrorism, biologisk krigsföring, rättsmedicin...

När kommer de och tar mig?

En sak som definitivt hänt i och med FRA är en ökad paranoia från min sida. För ett par år sedan hade jag inte ifrågasatt nyttan med teknologin. Men som bekant är teknologi ett tveeggat svärd. Om inte annat så har vi fått lära oss det den hårda vägen, när FRA-lagen gick igenom.

Ta tillbaka friheten. Ta tillbaka ensamheten. Koppla ner en timme om dagen.

Intressant?

Andra bloggare om:
Safe-2-go, securitas, nokia, DN, integritet

Onlinebeteende

Jag håller som bäst på att läsa Sheri Graner Rays bok "Gender Inclusive Game Design", som jag anser att alla speldesigners och producenter och för den delen förlagschefer borde läsa.

Det är en i grunden bra bok - jag ifrågasätter ett par delar av den - men till största delen är det en positiv läsupplevelse. Jag känner igen mig i mycket av det som skrivs.

I vilket fall som helst så pratar Graner Ray om olika former av kommunikation. Att män och kvinnor pratar olika. Att män, när de tar ton, pratar i absoluta termer och med fullkomlig övertygelse om att de har rätt - eller att det åtminstone framstår som att de är övertygade om att de har rätt. Ofta innehåller pratet också personliga påhopp på den person de pratar till. Enligt Graner Ray pratar nämligen män till sina... erh... offer. Istället för med.

Huruvida det här är ett medfött beteende eller inlärt, well. Jag är övertygad om att det är inlärt. Jag har nämligen märkt samma tendenser hos mig själv efter att ha spenderat mycket tid online, och i mansdominerade miljöer.

Graner Ray påpekar en annan sak som jag också känner igen. Om jag - som kvinna - tar till den här typen av språk för att passa in, blir jag utestängd av både män och kvinnor, något jag blev varse för något år sedan. Så tjejer - ta er inte (manlig) ton, då blir ni utfrusna.

Jag funderar på om det är den här statusmedvetna kommunikationsformen som ligger till grund för både mediedrev och bloggdrev? Uppenbart är att det inte finns några mellanlägen. Antingen har man rätt, eller så har man fel. Den sida majoriteten - eller kanske snarare de bloggare med mest makt - ställer sig på har RÄTT och de VINNER. Alltså har alla andra FEL och de FÖRLORAR. Och så kan man - om man hamnar på den rätta sidan - tillräkna sig lite extra status, bli länkad till lite oftare, läst lite mer och känna sig lite extra överlägsen alla andra i det patriarkaliska hierarkiska samhället vi befinner oss i. (*Gasp*! Hon sade "patriarkaliskt"! Är hon rabiat feminist?!)

Varför pratar vi nollsummespel här? Varför är det så svårt att se att fler än en sida kan vinna i en konflikt? Är det för att konflikter i sig ofta har handlat om ting? Objekt? Sådant man har, eller inte har?

I vilket fall som helst så skrev Mina Moderata Karameller en bra bloggpost om det här. Karameller pekar också vidare till en undersökning som försöker förklara drevmentaliteten ur ett medialt/ politiskt perspektiv. Undersökningen är inte helt oäven, och definitivt relevant även när det gäller bloggeri.

Ett citat, som jag tror är relevant ifrån den här undersökningen (*AH!* NU ÄR HON FEMINIST IGEN!!! Plocka fram blåslampan gubbar! Fort! Ner med häxan! NER!)

kvinnor exploateras i högre utsträckning än män i skandaler. Dessutom förväntas kvinnor vara rättrådiga och ha
högre moral än män. När kvinnor gör fel finns det därför en risk att “brottet” ses som allvarligare, då det bryter mot den stereotypa föreställningen av kvinnligt beteende.

Inte nog med att vi inte får ta till personangrepp, som det står fritt män att göra utan att man höjer på ögonbrynen - kom igen, grabbar är ju sådana - så får vi heller aldrig aldrig aldrig ha fel, eller göra fel. Då passar vi inte in i Madonnafacket längre, då är vi förpassade till horavdelningen och kan behandlas hur som helst.

Life's good.

EDIT: Tydligen är det farligt att blogga på fler än ett sätt. DN rapporterar om en ung man som (nästan) råkat illa ut.

Intressant?

Andra bloggare om:
bloggar, bloggdrev, feminism, häxor, mina moderata karameller,

Alla skaffar barn...

... och jag gör det inte.

Nu dyker den där skuldfrågan upp i huvudet igen. Är jag dum i huvudet? Är det något fel på mig, eftersom jag inte vill ha barn?

Ilska och likgiltighet

Det senaste året har präglats i mångt och mycket av dels en bottenlös ilska, ett raseri som har få motsvarigheter i mitt liv.

Jag har en djup förståelse för den frustration som till slut kan få en människa att knäckas och göra något helt galet. "Going postal"-ilska. Raseri. Röda och svarta känslostormar som i slutändan handlar om att inte kunna göra sig förstådd, att det språk jag pratar inte räcker till för att beskriva hur jag känner och att oavsett vad jag säger så når det inte fram.

Den andra känslan har varit likgiltighet och uppgivenhet. Att veta att oavsett vad jag gör, hur jag beter mig, så är jag ändå märkt av vad andra människor har beslutat om mig.

Jag har aldrig varit så påtagligt medveten om att jag bedöms som i år. Att bli granskad är kanske nyttigt, jag vet inte. Jag vet bara att det är svårt att hålla kvar vid den positiva självbild jag har lyckats bygga upp, när andra gör allt för att rasera den.

Jag blir fortfarande helt förbluffad över alla jobberbjudanden som bara dröser in över mig, och har gjort ända sedan 2007. Det måste vara något fel, jag är fel person, det var inte mig de tänkte på... men det är det ju.

Tröttheten har talat. Jag sitter och bloggar på tåget till K och jag är dödstrött. Jag ville inte alls gå upp i morse, och det är ovanligt. Jag behöver sova. Jag har sovit för lite hela veckan.

Streaming on a train

Det är så lätt att framstå som rabiat. Jag har tänkt ganska mycket på det när jag gjorde mitt internetuppehåll och långt innan dess också, för den delen.

Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.

Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.

Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)

Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?

Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.

Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.

Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.

Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?

Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.

Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.

Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.

Jävlar vad jag pladdrar.

Intressant? för en psykolog, kanske

Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande

post 601

Post 601 skall handla om hur jävla idiotisk jag anser reklamen på Facebook vara.

Igår fick jag exempelvis en uppmaning om att "hålla reda på min man" genom lociloci. Perfekt! Om det inte redan har blivit lättare för svartsjuka pojk- och flickvänner att hålla reda på sina respektive med Twitter (vilket för övrigt är en idiotisk uppfinning, if you ask me. Vi behöver inte fler sätt att få tag på och hålla reda på varandra, utan färre. Snart får man inte vara ifred längre, även om man sitter ensam på en ö mitt i havet.) så kan Lociloci räkna ut var någonstans du och dina vänner befinner dig genom mobiltelefonipositionering. Fantastiskt. Nu kan jag alltså inte bara bli utsatt för ett ständigt twittrande, utan även hitta personen som twittrar.

"Men det kan ju vara bra ibland" invänder vän av teknik. Jovisst. Det kan vara bra att ha en näsduk ibland också om man är snuvig.

Jag låter bakåtsträvande, jag vet. Men jag tror vi byter ut vår fritid mot communitytjänster som åtminstone gör mig enormt skuldmedveten och stressad om jag inte hinner uppdatera dem. Eller gjorde. Efter i höstas har jag insett att det bästa jag kan göra när jag är stressad eller ledsen är att sluta delta på idiotiska communities som Facebook, eller för den delen blogspot. Världen behöver inte kunna få tag på mig HELA tiden. Världen behöver inte veta vad jag gör hela tiden heller.

Och Facebook kan sluta spamma mig med "Större bröst för 399:- utan kirurgi" också, för den delen. Jag behöver inte större bröst för att bli lycklig heller. Det jag behöver för att bli lycklig är en dator (med eller utan internetuppkoppling) och ett ordbehandlingsprogram och en jävla massa böcker, att föredra facklitteratur, samt minst två veckors lugn och ro för att skriva.

Det annonserar de inte på Facebook om.

"Riktad reklam", my ass.... *pfth*

PS: Har jag lyckats inpränta i dig, kära läsare (ja, jag menar dig!) hur mycket jag numera älskar min Eeeyor? Det är en vit liten Asus Eee PC av modellen 900, med ett linuxoperativ inknökat på den 16 GB stora hårddisken. Det är är perfekt för tågresan mellan T och K. I LOVE IT.

Intressant?

Andra bloggare om: Facebook, Twitter, Lociloci, Blogspot, skrivande, arg

Min enda kommentar på Marklund-debaclet

Monica Antonsson - som jag aldrig hört talas om innan hon släppte "Sanningen om Gömda" - borde skaffa sig ett liv istället för att leecha på Liza Marklund.

I mina ögon är det långt värre att hänga ut någon med skyddad identitet än att skriva en dokumentärroman. Mycket kan man säga om Marklunds skrifter (och många har gjort det under den här debatten) men att det är något annat än en skönlitterär beskrivning har aldrig föresvävat mig, vare sig nu eller då jag läste den i första pocketutgåvan av Piratförlaget.

Det här är en debatt som förmodligen har sin upprinnelse i att Marklund tyckte att fildelning av upphovsrättsskyddat material var fel. Tänk vad skönt för bloggosfären att kunna ge sig på henne av ett helt annat skäl. Dissa Marklund, dissa Marklund! Hon tycker fildelning är fel. OCH hon tjänar pengar!

Jävla högstadiementalitet.

Intressant?... för högstadieelever kanske.

Andra bloggare om:
Liza Marklund, Monica Antonsson, Gömda

Reflektioner av Häpnadskvinnan

I och med min kommentar angående tjejerna som spelar spel: det kan ju onekligen tolkas på ett sådant sätt att jag själv inte tror att tjejer spelar. Well, inget kunde vara längre ifrån sanningen. Jag funderar en smula på att använda [ironi]-klamrar när jag är ironisk, men är det inte att vara lite övertydlig?

Sidentrosor rullar vidare, men långsammare nu när jag inte har fritt spelrum att skriva när jag vill. Dessutom har jag andra superhjältar att assistera, nämligen Tove och Anders Gillbring, som förutom att vara grundare och redaktörer för den fantastiska speltidningen Fenix även jobbar med ett annat projekt som är tämligen omfattande.

För den som är intresserad av mer läsning runt ondska så finns det en otrevlig bok att läsa. Malleus maleficarum är nog en av de mest hatiska böcker jag någonsin ögnat igenom. Stackars Sprenger och Kramer. De var verkligen inga lyckliga gossar, med den synen på kvinnor.

Där kanske vi har ett uppslag till ett äventyr. Snövit och de två häxjägarna. Som dessutom är dvärgar. Vad passar bättre som dvärgnamn än Sprenger och Kramer? Det är som Blyger och Trötter fast en aning mer sadistiskt och med en stor dos kvinnofientlighet i grunden.

Ja, jag har startat en blogg till... Det är många bloggar, men det är många ämnen, och förhoppningsvis, inom kort, så kommer jag att kunna flytta hela rasket till devilkitten.se hemsidan. Som jag för övrigt måste pyssla om lite med.

Tid = bristvara = dyrbart

Min älskade rygg

Har pajat. Jag vet inte exakt vad det är, men jag tror jag har fått en muskelinflammation i ryggen. Det gör i vilket fall som helst svinont och jag har fått käka Treo hela helgen.

Det är så där lagom kul. Mest ont gör det att gå, men det blev lite bättre när jag hade yogat igår. Jag skall avvakta någon timme, sedan tänker jag mjuka upp mig igen. Men dagens arbete sker hemifrån.

Fast det lär bli mer gjort här hemma än på jobbet.

Elsa vilaar fortfarande

Elsa har hamnat i stasis.

Jag vet inte hur jag skall fortsätta riktigt. Men det löser sig säkert.

Just idag har jag tänkt att jobba lite på jobbjobb och dessutom försöka strukturera Sidentrosor och magiska amuletter lite bättre. Jag skulle behöva läsa, stryka, skriva om, läsa, stryka, skriva om lite. Om inte annat så för att jag inte vill fara med osanningar. Dessutom behöver jag ha lite bättre koll på det där med hypersexualitet i rollspel, OCH icke att förglömma, sociala ramverk och identitet.

Jag har blivit yr i huvudet av alla böcker jag har läst de senaste 2 månaderna. Jag hinner inte med djävulskt beläst. Det ligger minst tio poster som inte är färdigskrivna i den bloggen och väntar på att publiceras. Och det är inte bara feministlitteratur.

Briljanta idéer finns överallt

Jag läser nu på morgonen i DN att Malmö stad har två socialtjänstemän (eller i det här fallet kvinnor) som har startat rådgivning på nätet för att nå ut till unga personer och informera om missbruk, hemlöshet, mobbing och så vidare.

Deras forum heter Soctanter på nätet och bara den formuleringen är helt briljant. Nog för att de inte är tanter, men vad är socialtjänstemän i dagligt tal? Soctanter!

Fram för fler sådana här fantastiska och interaktiva forum för socialtjänsten i hela landet. Det kanske blir en extra kostnad till att börja med, men jag har en känsla av att det kan betala sig självt i längden. Inte bara för att socialtjänsten kommer närmare folket - vilket jag tror skulle vara bra - utan för att det når ut till unga (och inte fullt så unga) och ger dem ett forum att diskutera den här typen av ämnen i, och dessutom med råd, stöd och hjälp från de som är utbildade i att hantera den här typen av frågor. Suveränt.

Lika suveränt, faktiskt, som biblioteksbloggen Bibtech 142, som också öppnar upp för en mer interaktiv form av kommunikation mellan de som arbetar med böcker och har kunskap om bibliotekssystemen, och de som (som jag) älskar böcker i alla dess former. Riktad information i dagens IT-samhälle är positivt och bör uppmuntras. Mycket.

Intressant?

Andra bloggare om Soctanter på nätet, DN, Bibtech 142, bibliotek, inspiration,

Att skotta snö 02:37

Jag vaknade från en underlig dröm av att det skottades snö utanför mitt fönster 02:37

Drömmen bestod i att jag blev inlåst i en batyskaf, efter att ha försökt baka bröd i en vattendriven bakmaskin som stod mitt i en flod. Bakmaskinen var för övrigt K-märkt.

Sedan blev jag som sagt var instängd av en fanatisk Star Wars Galaxies spelare i en batyskaf med orden "det finns inget annat att göra här, så det är bäst du spelar". Poängen var att jag hade sagt åt den gamla tanten (det var en gammal tant) att jag inte tyckte om SWG sedan de bytte ut hela klabbet mot EQ2-motorn.

Jag fick alltså spela SWG instängd i en batyskaf. Det började med att jag sprang längs en väg på väg mot en stad, men det såg mer ut som Second Life än SWG. Jag hade trasiga vingar och började flyga, men då blev jag PvPad av någon avundsjuk typ som tyckte att jag inte skulle ha vingar. Han tog dem ifrån mig helt enkelt. Sedan gick avataren igenom en mängd olika utseenden medan jag diskuterade ett uppdrag med en fiskmänniska, som trodde att hans flickvän eller partner eller vad det nu var hade varit otrogen mot honom. Jag tänkte kasta honom i poolen, men där fanns det delfiner och vithajar, så det blev inget av med det.

Jag tror inte min hjärna mår bra av att bli väckt av skottande personer från markkontoret klockan 02:37 natten till en onsdag. Det verkar som om den har mycket fientlighet kvar att reda ut mot den stora remaken av SWG. Fortfarande. Skottandet pågick för övrigt i minst 15 minuter, så gissa om jag sov särskilt bra inatt?

Att förföra fröken Elsa Persson, del 3

Mannen plockade fram en av sina favoritskalpeller. Det tunga handtaget var försett med ett formgjutet gummihandtag han specialbeställt på internet. Omöjligt att spåra, eftersom han använt ett stulet kreditkort när han gjorde beställningen, och dessutom tagit sig friheten att skicka paketet till en postbox i en bekants ägo. Kamraten visste inte om att mannen gjort beställningen eller att han hämtat den, eftersom han även stulit en av nycklarna till postboxen, och senare lämnat tillbaka den.

Med bestämda steg närmade han sig nu fröken Persson, som uppenbarligen insett allvaret i sin benägenhet och kämpade för att ta sig loss ur de hårt åtdragna handklovarna. Adrenalinet han doserat henne med gjorde förmodligen sitt til. När han måttade det första, ljuva snittet mot hennes mage dansade hennes kropp oväntat undan. Hon sparkade (hon SPARKADE!) mot hans arm och lyckades få in en träff på hans handled. Den tunga kniven for undan och ner på golvet, halkade in under en av de precist inpassade bänkarna med sitt prydligt uppradade och i mannens händer högst dödliga innehåll.

Mannen svor, för första gången skakad av händelserna i hans egen högborg, hans fort. Den lilla osäkra känslan som rört sig i hans huvud blommade upp, större nu. Starkare. Han tyckte inte om det. Tyckte inte om att känna osäkerhet här, nu. Det här var ju hans fäste. Hans hem!

Obetänksamt nog, skakad av händelsen, vände sig mannen bort ett par minturer, letade under bänken på det dammfria och mycket rena gråmålade golvet och när han återfunnit sitt favoritverktyg (inte utan att belåtet konstatera att bladet tagit ut betalning för fröken Perssons obetänksamma handlande) och vänt tillbaka till sitt byte fann han bytet vara borta. I Fröken Perssons ställe fanns nu enbart tomma handklovar dinglande i sin kedja från garagets tak.

Under ett par ögonblick misstänkte mannen att något var allvarligt fel (något utöver hans minst sagt psykopatiska sinnelag, det vill säga) och han trodde att han drömt allt. Drömt förförelseakten, sömntabletterna. Den korta färden i svarttaxin där han låtsats hångla med fröken Perssons medvetslösa kropp, låtit chaffisen få se både en stor del av fröken Perssons tilltalande byst och den ack så tilltalande och frestande kanten på hennes hjärtskärande vita boxertrosor mot den bleka, rosa hyn, som nästan fått honom själv att tappa kontrollen. Drömt hur han med darrande händer klätt av henne klädesplagg efter klädesplagg i en nästan smärtsamt ljuvlig ceremoni, avslöjat mer och mer av hennes utsökta, oskyldiga kropp tills hon till sist hängt helt naken i hans garage.

Men nej, en titt på det blodfläckade golvet och på bänken där fröken Perssons kläder låg för en stund sedan, och nu var kraftigt decimerade, berättade för mannen att förförelsen av Fröken Elsa Persson faktiskt ägt rum. Det var bara fröken Persson och hennes klänning som fattades. Blodet på golvet ledde mannen till dörren in till hans hus. Hon hade flytt in i hans hus. Men hur? Den obehagliga känslan som han med stor omsorg pressat tillbaka flammade upp på nytt. Hur kunde hon ha tagit sig loss?

Ingen Elsa!

Elsa får stå tillbaka för nyårsstädande och en rinnsnuva som får Niagara att likna en munter liten vårbäck. Jag håller på att städa bland mina böcker och prylar och det hela resulterar i en storsatsning på att få saker sålt på Tradera.

Problemet - det största - är att det jag har mest av är böcker och filmer. Tyvärr går de inte så bra på just Tradera.

Bleh.

*snuvsnuv*

*nyser*

(jevvla snuvjevel)

Att förföra fröken Elsa Persson, del 2

Med sprutan i ena handen och en bomullstuss med desinfektionsmedel i den andra närmade han sig Elsa, som ryckte till och försökte dra sig undan.

"Det här är för ditt eget bästa, flicka lilla, så att du piggnar till ordentligt."

"Ne...h.. ne..hh" var allt den hängande fröken Persson fick ur sig, trots sina akrobatiska undanmanövrer.

"Med tanke på den behandling som väntar är knappast en spruta det du behöver frukta mest, lilla flicka. Seså. Håll... håll armen still!"

Efter en kort kamp fick mannen tag på Elsas arm, som kändes förvånansvärt muskulös, trots det mjuka hullet. Han tryckte långsamt in kanylen i Elsas arm. Njöt av att se hennes plågade min. Så skulle det se ut minsann. Skräck var vad han levde på, hans andrum i en i övrigt dyster och färglös tillvaro. Och den nakna försvarslösa kvinnan med armarna fästa i tjocka kedjor var hans medium för att uppnå den perfektion han eftersträvade, konstant.

Elsa andades in ljudligt när vätskan kom i kontakt med hennes blodomlopp. En våldsam darrning for genom hennes muskler, allt eftersom adrenalinet fick grepp om henne. Men istället för den förskräckelse och rädsla mannen väntat sig - i hans eget tycke faktiskt förtjänat - slog Elsas kropp an en sträng av uppror, trots. Var det förakt han läste in i hennes gnistrande ögon? Det här gick ju inte an. Dags att inskärpa hur allvarlig, hur ytterst allvarlig, Fröken Perssons belägenhet var, och hur illa det skulle komma att gå för henne, så småningom.

Vad rör sig i hjärnan på denne man som är på väg att orsaka en fjärde kvinnas död, denna afton? Förakt för det kvinnliga könet, utan tvekan. Ett stort mått begär till hennes kropp, Hennes med stort H. En övertygelse om att denna gången är den sista. Det är nu han hittat Kvinnan, den Perfekta, som aldrig skall komma att orsaka honom skada, den oskuldsfulla madonnan som han med kniv och lem skall omvandla till det ultimata redskapet för sin hämnd på den kvinnliga kroppen, den han föraktar så och åtrår med en eld som bara falnar när han kommit kvinnan inpå bara kroppen, ja, faktiskt in under skinnet. Det är först då den efterlängtade förlösningen ens kan ske och hans kropp och sinne är - trots sitt behov av perfektion - spända till bristningsgränsen av förväntan och ouppfylld kärlek.

Vem kan förstå honom? Säkerligen inte många. Hans sinne är sådant att det saknar det som normalt ses vara rationellt och logiskt, även om det i mannens egen värld ter sig både logiskt och rationellt att en gång varannan månad få utlopp för sin sexuella energi genom att släcka ett handplockat i hans ögon oskuldsfullt kvinnoliv.

Del tre följer imorgon

Att förföra fröken Elsa Persson

En novell

Att förföra fröken Elsa Persson

"Perfektion, min kära fröken Persson, kräver precision och tålamod. Det är därför ypperligt passande att jag besitter dem båda."

Mannen såg med huvudet på sned på den från taket hängande Elsa Persson, en kvinna han träffat för bara några timmar sedan och som förfört honom med sina glänsande mörka lockar och breda kvinnliga höfter. Som hämtad ut en femtiotalsfilm klev hon in på den något suspekta klubben, i lackskor och med en oskuldsfullt blå klänning. En olycka på väg att inträffa. Ett perfekt byte för hans avancerade smaker. En flicka i en kvinnas kropp. Så ytterst smakfullt.

Förförelsen hade varit nog så enkel. Ett glas vin, ett par komplimanger och en sömntablett senare hängde hon naken i hans garage, fjättrad i sina slanka handleder, redo att plockas av honom, det ultimata rovdjuret, den stora stygga vargen med ett sadistiskt sinnelag och en smak för det ofördärvade.

Hans blick smekte hennes nakna kropp, från axlar till fylliga bröst, en mjukt rundad mage och det som först fascinerat honom - hennes breda och kvinnliga höfter, som gjorda för barnafödande. Synd bara att hon nu aldrig skulle få utsätta sin utsökta kropp för detta det yttersta kvinnlighetsprovet.

Elsa gav ifrån sig ett svagt stönande och mannen ryckte till något. Var det inte tidigt för Elsa att vakna? Kanske inte. En snabb blick på klockan bekräftade att det var i tidigaste laget, men väl inom förväntade gränser. De där breda höfterna och den mjuka magen var kanske en bidragande orsak. Hon var kanske något tyngre än han doserat för. Nåväl. Väl inom ramarna.

"Fröken Persson behagar vakna hör jag. Kan jag assistera med något? Kanske ett glas vatten?"

"Varf...hnger...vför?" orden var sluddriga och halvformade, också det något att förvänta sig.

"Fröken Persson, jag måste tyvärr meddela er att ni råkat ut för en högst obehaglig typ. Ett av ett fåtal som operererar i Sverige. Jag är skinnaren. Du kanske har läst i tidningarna om mig?"

Den väntade skräckreaktionen uteblev. Högst märkligt och något förargligt. Kanske var det sömnmedlet som orsakade det? Nåväl, nu var hon ju vaken, vad kunde det skada? Hans långa fingrar smekte ömsint över den vackra glassprutan i ålderdomligt utförande. Han hade skärpt nålen senast imorse. Nu plockade han upp den och fyllde den varsamt med adrenalin från en liten kapsel ur ett allergikit. Vätskan var transparent och klättrade lite på sprutans glasväggar, en vän som återser en annan.

Del två följer imorgon.

Gott Nytt År

Idag har jag suttit nästan hela förmiddagen och sammanställt statistik över 45 rollspelsböcker som jag skall använda som underlag i Sidentrosor och magiska amuletter, och snusmumriken har suttit lika länge (längre) och skrivit på en ny bok. En bra start på det nya året.

Just nu flyger jag i World of Warcraft (till Feralas från Tanaris) och skall lämna ett par questar som är klara hos lite folk där. Gamla grejer i to-do-listan. Men det är tydligt vad som måste göras i alla fall. Jag får väl erkänna att WoW inte riktigt håller samma fascination för mig som för snusmumriken. Jag vill mest bygga saker.

SOMA (Sidentrosor...) kan nog bli bra, tror jag. Det är en kritik av rollspel som förhoppningsvis kan ge lite förslag på hur man skulle kunna åtgärda problematiken som finns inom rollspelshobbyn. Jag hoppas det i alla fall. Risken är väl att det inte alls hjälper och att resultatet blir riktigt dåligt, men... jag vet inte vad jag skall göra annars.

Rollspelshandboken klättrar också framåt. Jag tänker skriva ett äventyr som "följer med" boken. Egentligen blir det två, för jag skall göra äventyr på en bok också. Undrar om det är tillåtet. Kanske om man inte säljer. Jag vet inte. Får kolla upp det så att jag inte omedvetet bryter mot upphovsrätten. Jag funderar också på att skriva klart ett rollspel. Mitt inköp av Tunnels & Trolls har inspirerat mig enormt. Undrar varför. Kanske för att det känns Old School så att det kliar i fingertopparna.

Jag läser Mister B. Gone av Clive Barker också. Bra bok, om än lite lätt störande. Den uppmanar mig att bränna den. Men på ett bra sätt.