Safe-2-Go? Verkligen?

Jag skrev i en tidigare blogpost vad jag tyckte om tjänsten Lociloci. Nu har Securitas och Nokia valt att lansera en liknande tjänst som inte bara låter personer hålla reda på vart du är, men även Securitas.

Precis som Pär Ström i ett uttalande i DN undrar jag hur länge det är "frivilligt" att installera tjänsten på telefonen, och hur tillgängliga vi egentligen skall tillåta oss att bli?

Vad händer om man inte vill bli övervakad dygnet runt? Vad händer om pojk-/flickvännen bestämmer sig för att installera tjänsten i någon annans telefon? Vad händer om staten kräver att vi skall synas hela tiden?

Det handlar inte bara om tillgänglighet. Det handlar också om gränssnitt mot "det som händer". Är man inte konstant uppkopplad, så kan man heller inte hänga med i allt som sker.

Men vart går gränsen mellan personligt och offentligt nuförtiden? Och hur länge skall vi hållas ansvariga för sådant som finns officiellt dokumenterat?

Jag läser för tillfället Arkadij Vaksbergs bok "Giftlaboratoriet" och jag undrar i mitt stilla sinne vad FRA skulle göra med mig om de fick tag på min orderhistorik på Adlibris? Förvisso handlar det till stor del om speldesignböcker, rollspel och liknande, men jag beställer även böcker om terrorism, biologisk krigsföring, rättsmedicin...

När kommer de och tar mig?

En sak som definitivt hänt i och med FRA är en ökad paranoia från min sida. För ett par år sedan hade jag inte ifrågasatt nyttan med teknologin. Men som bekant är teknologi ett tveeggat svärd. Om inte annat så har vi fått lära oss det den hårda vägen, när FRA-lagen gick igenom.

Ta tillbaka friheten. Ta tillbaka ensamheten. Koppla ner en timme om dagen.

Intressant?

Andra bloggare om:
Safe-2-go, securitas, nokia, DN, integritet