Det är en i grunden bra bok - jag ifrågasätter ett par delar av den - men till största delen är det en positiv läsupplevelse. Jag känner igen mig i mycket av det som skrivs.
I vilket fall som helst så pratar Graner Ray om olika former av kommunikation. Att män och kvinnor pratar olika. Att män, när de tar ton, pratar i absoluta termer och med fullkomlig övertygelse om att de har rätt - eller att det åtminstone framstår som att de är övertygade om att de har rätt. Ofta innehåller pratet också personliga påhopp på den person de pratar till. Enligt Graner Ray pratar nämligen män till sina... erh... offer. Istället för med.
Huruvida det här är ett medfött beteende eller inlärt, well. Jag är övertygad om att det är inlärt. Jag har nämligen märkt samma tendenser hos mig själv efter att ha spenderat mycket tid online, och i mansdominerade miljöer.
Graner Ray påpekar en annan sak som jag också känner igen. Om jag - som kvinna - tar till den här typen av språk för att passa in, blir jag utestängd av både män och kvinnor, något jag blev varse för något år sedan. Så tjejer - ta er inte (manlig) ton, då blir ni utfrusna.
Jag funderar på om det är den här statusmedvetna kommunikationsformen som ligger till grund för både mediedrev och bloggdrev? Uppenbart är att det inte finns några mellanlägen. Antingen har man rätt, eller så har man fel. Den sida majoriteten - eller kanske snarare de bloggare med mest makt - ställer sig på har RÄTT och de VINNER. Alltså har alla andra FEL och de FÖRLORAR. Och så kan man - om man hamnar på den rätta sidan - tillräkna sig lite extra status, bli länkad till lite oftare, läst lite mer och känna sig lite extra överlägsen alla andra i det patriarkaliska hierarkiska samhället vi befinner oss i. (*Gasp*! Hon sade "patriarkaliskt"! Är hon rabiat feminist?!)
Varför pratar vi nollsummespel här? Varför är det så svårt att se att fler än en sida kan vinna i en konflikt? Är det för att konflikter i sig ofta har handlat om ting? Objekt? Sådant man har, eller inte har?
I vilket fall som helst så skrev Mina Moderata Karameller en bra bloggpost om det här. Karameller pekar också vidare till en undersökning som försöker förklara drevmentaliteten ur ett medialt/ politiskt perspektiv. Undersökningen är inte helt oäven, och definitivt relevant även när det gäller bloggeri.
Ett citat, som jag tror är relevant ifrån den här undersökningen (*AH!* NU ÄR HON FEMINIST IGEN!!! Plocka fram blåslampan gubbar! Fort! Ner med häxan! NER!)
kvinnor exploateras i högre utsträckning än män i skandaler. Dessutom förväntas kvinnor vara rättrådiga och ha
högre moral än män. När kvinnor gör fel finns det därför en risk att “brottet” ses som allvarligare, då det bryter mot den stereotypa föreställningen av kvinnligt beteende.
Inte nog med att vi inte får ta till personangrepp, som det står fritt män att göra utan att man höjer på ögonbrynen - kom igen, grabbar är ju sådana - så får vi heller aldrig aldrig aldrig ha fel, eller göra fel. Då passar vi inte in i Madonnafacket längre, då är vi förpassade till horavdelningen och kan behandlas hur som helst.
Life's good.
EDIT: Tydligen är det farligt att blogga på fler än ett sätt. DN rapporterar om en ung man som (nästan) råkat illa ut.
Intressant?
Andra bloggare om:
bloggar, bloggdrev, feminism, häxor, mina moderata karameller,
2 comments:
Maktstrukturer blir sällan så tydliga som i vårt språkbruk, särskilt när det går fort och vi talar utan att riktigt sätta upp alla socialiserade PK-spärrar.
Eftersom vi också kopierar varandra uttrycksmässigt faller det sig naturligt att om en eller några höjer rösten, så höjer alla andra rösten. Till sist har vi ett drev, vars momentum - likt krigets - är omöjligt att stoppa.
Det måste bränna ut sig själv. I sitt spår lämnar det offer på bägge sidor, både den det riktades mot och dem som riktade.
Problemet är att det har blivit lite coolt att ingå i dreven. Problemet är att de är så jäkla lätta att sätta igång. Med sådan makt framför allas fingertoppar är det bara en tidsfråga till saker går åt skogen.
Det här handlade kanske inte alls om ditt ämne, men, ähm ... eh ...
FISK!
Eller tills dess att maktutövandet tappar i trovärdighet och därigenom status och med förlorad status kommer också förlorad makt, tills dess att nästa granskande "organ" uppstår ur askan av det tidigare.
Jag håller med dig om den uppfattade coolheten. Det är coolt att stampa på folk för det tillfredsställer statusbehovet i oss, vilket vissa av oss har mer än andra. Fanns det ingen önskan att sitta högst på hierarkins topp fanns det heller ingen som man kan stå på för att nå dit.
Post a Comment