Ilska och likgiltighet

Det senaste året har präglats i mångt och mycket av dels en bottenlös ilska, ett raseri som har få motsvarigheter i mitt liv.

Jag har en djup förståelse för den frustration som till slut kan få en människa att knäckas och göra något helt galet. "Going postal"-ilska. Raseri. Röda och svarta känslostormar som i slutändan handlar om att inte kunna göra sig förstådd, att det språk jag pratar inte räcker till för att beskriva hur jag känner och att oavsett vad jag säger så når det inte fram.

Den andra känslan har varit likgiltighet och uppgivenhet. Att veta att oavsett vad jag gör, hur jag beter mig, så är jag ändå märkt av vad andra människor har beslutat om mig.

Jag har aldrig varit så påtagligt medveten om att jag bedöms som i år. Att bli granskad är kanske nyttigt, jag vet inte. Jag vet bara att det är svårt att hålla kvar vid den positiva självbild jag har lyckats bygga upp, när andra gör allt för att rasera den.

Jag blir fortfarande helt förbluffad över alla jobberbjudanden som bara dröser in över mig, och har gjort ända sedan 2007. Det måste vara något fel, jag är fel person, det var inte mig de tänkte på... men det är det ju.

Tröttheten har talat. Jag sitter och bloggar på tåget till K och jag är dödstrött. Jag ville inte alls gå upp i morse, och det är ovanligt. Jag behöver sova. Jag har sovit för lite hela veckan.