Streaming on a train

Det är så lätt att framstå som rabiat. Jag har tänkt ganska mycket på det när jag gjorde mitt internetuppehåll och långt innan dess också, för den delen.

Facebook är inte på min goda sida idag, inte twitter och lociloci heller, men samtidigt så inser jag ju att jag inte behöver använda mig av tjänsterna.

Om jag inte faller för grupptrycket, det vill säga.

Facebook, LunarStorm, alla de där siterna som skall vara "kompisplatser" råkar lätt hamna på min "måste"-kolumn, även om jag inte vill "måste" dem. (Förståelig svenska pratar jag bara i min dokumentation)

Det är också lätt att stoppa in människor i fack och i små lådor och små trevliga, hanterbara utrymmen, så att man slipper tänka själv. Att försvara sina åsikter är att gräva sig djupare ner i ett hål, statusmässigt. Om man ändrar sig.. tja vad har man bevisat då? Att man hade fel? Eller att man inte hade alla fakta?

Samma sak gäller så klart internetapplikationer. Twitter kanske passar människor som inte blir fullt så stressade av att ständigt närvara i någon slags kommunikativ gryta där alla vet vad alla andra gör, och det är helt okej. Så länge jag slipper delta.

Fördelen med att vara en enstöring är att jag får mycket tid över att genomföra mina egna projekt. Nackdelen är att andra människor inte alltid respekterar det. Fördelen med att vara jag är att jag struntar i om andra vill att jag spenderar all min tillgängliga tid online. Nackdelen är att jag inte alls struntar i det utan får dåligt samvete. Men eftersom jag konstant har dåligt samvete för det mesta så gör en liten sak av eller till inte så mycket.

Jag måste bli mer effektiv i min hantering av min tid. Det är därför bloggandet numera sker på ett tåg. Då har jag ändå inget särskilt jag kan researcha eller skriva (om jag inte har en bok med mig, som idag, då jag imorse läste "Sex & Sorcery" och nu i eftermiddag bläddrade lite i "Gaming as Culture och småfnissade åt en essä som tyckte att det inte var så farligt att kvinnor framställs som vandrande bröst och att datorer förvisso är en mansdominerad domän, men att SÅ farligt är det ju inte) så det blir en bra avkoppling att bara låta hjärnan rinna ut genom fingarna. Jag tror förvisso inte att mina små personliga uppkastningar är så jätteintressanta. de handlar ju i första hand om mig, och inte om världen.

Är det lämpligt att skriva en blog om sig själv, om vad man tänker, gör?

Det är inte helt okomplicerat eftersom det ofta råkar sig så att andra läser det. I sig är det ingen stor grej, men det finns ju kvar här. Ända tills jag gör som jag gjorde nyligen. Stänger ner, stänger av, kopplar ner och försvinner.

Är det viktigt att vara någon, eller går det bra att vara anonym, så länge man är duktig på det man gör? Men vad händer när självkänslan är undergrävd, och det inte finns något att stå på som inte är ett moras av håligheter, instabila stöttor och trötta små demoner som knappt orkar hålla sin egen vikt uppe.

Egensinne är ingen bra utgångspunkt i ett samhälle som hyllar likriktning.

Jävlar vad jag pladdrar.

Intressant? för en psykolog, kanske

Andra bloggare om:
pladder, Twitter, Lociloci, Facebook, trött, skrivande