Nu jävlar är devilkitten.se uppdaterad

Bland annat finns det mängder med nya bilder på smycken och grejer. Och foton.

devilkitten

Själv är jag mäkta förtjust i den här bilden.

SF-bokhandelns "must have read" lista

...ser ut så här:


Alan Moore & Dave Gibbons: Watchmen - check
Alastair Reynolds: Revelation Space - nope
Aldous Huxley: Brave New World - check
Arthur C. Clarke: 2001 - check och may I say, booooooring
Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta - check
Bill Willingham m fl: Fables - nope
Bram Stoker: Dracula - check
Brian Vaughan & Pia Guerra: Y the Last Man - nope
C. S. Lewis: Narnia-böckerna - check
Charlaine Harris: Southern Vampire-serien - men... en hel serie? Som en bok? Nope
Charles de Lint: Newford-böckerna - Återigen då, är det inte lite orättvist att köra en serie som en bok?
Charles Stross: Accelerando - nope
China Miéville: Iron Council - nope
Christopher Paolini: Eragon - men snälla? Eragon? Nope...
Christopher Priest: The Prestige - check
Clive Barker: The Great and Secret Show - check
Cory Doctorow: Little Brother - nope
Dan Simmons: Hyperion - check
David Eddings: The Belgariad - check
Douglas Adams: The Increasingly Inaccurately Named Hitch-hiker Trilogy - check
Elizabeth Bear: New Amsterdam - nope
Elizabeth Moon: Vatta's War - nope
Ellen Kushner: The Privilege of the Sword - nope
Emma Bull: War for the Oaks - nope
Frank Herbert: Dune - check
Gene Wolfe: The Wizard Knight - nope
George Orwell: 1984 - check
George R. R. Martin: A Song of Ice and Fire - check
Guy Gavriel Kay: Tigana - nope
H. G. Wells: The War of the Worlds - check
H. P. Lovecraft: The Call of Cthulhu - check
Harry Martinson: Aniara - check, i skolan!
Holly Black: Tithe-trilogin - nope
Hope Mirrlees: Lud-in-the-Mist - nope
Iain M. Banks: The Culture-böckerna - nope
Inger Edelfeldt: Missne och Robin - check
Isaac Asimov: Foundation - check
J. K. Rowling: Harry Potter-böckerna - check
J. R. R. Tolkien: The Lord of the Rings - check
Jack Vance: Lyonesse - nope
Jamie Delano m fl: John Constantine Hellblazer - självklart!
Jasper Fforde: The Eyre Affair - nope
Jim Butcher: The Dresden Files - nope, men sett serien?
John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in - check och gud vad jag gäspade...
John Crowley: Little, big - nope
K. J. Parker: Scavenger-trilogin - nope
Karin Boye: Kallocain - självklart!
Katherine Kerr: Deverry-böckerna - tror det...
Kurt Vonnegut: Slaughterhouse-five - nope
Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland - check
M. John Harrison: Light - nope
Margaret Atwood: The Handmaid's Tale - självklart och den borde stå högre upp på listan
Marion Zimmer Bradley: The Mists of Avalon - check
Mary Doria Russell: The Sparrow - nope
Mary Shelley: Frankenstein - check
Mervyn Peake: Gormenghast-trilogin - nope
Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union - nope
Michael Ende: Den oändliga historien - check
Michael Moorcock: Elric - check
Michael Swanwick: The Dragons of Babel - nope
Mike Carey m fl: Lucifer - check
Mike Mignola: Hellboy - check
Mikhail Bulgakov: Mästaren och Margarita - check
Naomi Novik: Temeraire/His Majesty's Dragon - nope
Neal Stephenson: Cryptonomicon - check
Neil Gaiman m fl: Sandman - check
Neil Gaiman: The Graveyard Book - check
Orson Scott Card: Ender's Game - inte säker, tror det
Philip K Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep? - check
Philip Pullman: His Dark Materials-trilogin - check
Poppy Z. Brite: Lost Souls - check
Ray Bradbury: Fahrenheit 451 - check
Raymond E. Feist: Magician - nope
Richard Matheson: I Am Legend - check
Richard Morgan: Altered Carbon - check men... nä
Robert E. Howard: Conan - check
Robert Heinlein: Stranger in a Strange Land - nope
Robert Holdstock: Mythago Wood - nope
Robert Jordan: Wheel of Time - aldrig i livet
Robert Kirkman & Charlie Adlard: The Walking Dead - nope
Robin Hobb: Assassin-trilogin - nope
Roger Zelazny: Amber-böckerna - nope
S. M. Stirling: Dies the Fire - nope
Scott Lynch: The Lies of Locke Lamora - nope
Stephen Donaldson: The Real Story - nope
Stephen King: The Dark Tower - check
Steven Erikson: The Malazan Book of the Fallen - nope
Susanna Clarke: Jonathan Strange & Mr Norrell - check
T. H. White: The Once and Future King - check, tror jag
Tad Williams: Memory, Sorrow and Thorn-serien - nope
Tanith Lee: Biting the Sun - check
Terry Brooks: Shannara-böckerna - nope, återigen, aldrig i livet
Terry Pratchett & Neil Gaiman: Good Omens - check
Terry Pratchett: Discworld-böckerna - check, men hallå, det finns över 30 böcker i den serien...
Tim Powers: The Anubis Gates - check
Tove Jansson: Mumin-böckerna - check
Umberto Eco: Foucaults pendel - check
Ursula K. LeGuin: Earthsea-böckerna - check
William Gibson: Neuromancer - check
William Goldman: The Princess Bride - check

57 av... okänt antal eftersom de räknar in serier i listan. 100 böcker.

Jag får väl kika på några av böckerna, men hela listan kommer det aldrig att bli eftersom jag har slutat läsa fantasyserier. Stephen Donaldson tog liksom lusten ur det med sin superdeppiga spetälska huvudperson.

Plants vs. Zombies

Igår, dumt nog, inhandlade jag Plants vs. Zombies från PopCap Games. Jag borde kanske ha låtit bli, med tanke på hur illa det brukar bli när jag fastnar i webversionen av exempelvis Zuma. Men icke. Inte efter att ha tillverkat en dödsgullig (!) Zombatar. Då var jag tvungen att testa spelet.



När min timme hade gått på trialversionen var jag oåterkalleligen fast. Vad kan jag säga? Det är spel som det här som borde falla under flaggen "livsfarligt" och "beroendeframkallande", men att skjuta ärtor, även om de är frusna eller eldfängda, på zombies är vare sig våldsamt eller sexistiskt. Det är inte så kontroversiellt, Plants vs. Zombies. Möjligtvis med undantag för att det sög tag i mig och fick mig att spela HELA spelet i en sittning. Äventyrsmodet alltså.

Jag satt från klockan två ungefär, fram till klockan 12 på natten. Timmarna bara försvann. Snacka om flow! Här har vi ett spel som i korthet går ut på att plantera solrosor (som ger sol), ärtskjutare och katapulter som på olika sätt skall ta död på de zombies som dyker upp.

Det är stressigt, det är hetsigt, det är så jävla välbalanserat och ibland är det bara för nära att någon kommer åt hjärnan att jag måste starta om.

WoW är inte beroendeframkallande jämfört med Plants vs. Zombies. Det är tur att det gick att spela på en dag. Annars hade jag varit helt borta, fortfarande.

PopCap Games

Ett passus i semestertider

Jag läste Unni Drougges krönika på Newsmill och - BIG MISTAKE - även kommentarerna. Iofs var det hyfsat vettiga kommentarer på den artikeln, men kulturföraktet sken igenom här och där ändå. För vad säger man om det här?

Vill man bli rik på sin konst, då är man ingen konstnär. Riktigt skapande sker inte med pengar som mål. Och vill nån inte få sina alster kopierade, ja, lägg då dom i kassaskåp och lås om!

För allt man släpper ut, kan och kommer att kopieras. Det är så det alltid har fungerat, även i diktaturer, och det är så det alltid kommer att fungera.

Signatur Ramses

Om folk inte vill betala för dessa konstnärer så är det främst konstnärernas problem att lösa, inte statens eller konsumenternas.

Signatur Adam

Så man får inte hålla på med kultur om man vill tjäna pengar. Och om man inte säljer är det ens eget fel. Ljuvligt.

Något jag har lärt mig den hårda vägen är att ALLT hänger på vem man känner och i vilka kretsar man rör sig.

Utan inträde i de kretsar man vill lyckas i är det stört omöjligt att ta sig någonstans, nästan oberoende av hur duktig man är. Taskigt men sant.

Semesterstängt 22/6 - 1/8

Det är högst osannolikt att jag kommr att skriva i bloggen under sommaren.

Därav semesterstängt. Skål och gutår. Nu flaxar fjärilshelvetet runt på Haga igen.

De som slogs och stred

Ett meme är ett meme är ett meme...

Och de som slogs och stred förstod inte varför

Men de andades varje andetag ändå

Såg varje kula slå in

Kände varje piskrapp

Spotify censurerar Marilyn Manson?!

Mitt i låten Blank and White från The High End of Low dyker ett långt piiiiiiip upp. WTF?!

Vilket utomordentligt sugigt sätt att censurera musik på.

Bleh.

Google och gratiskulturen

Via @omnigame (twitter) får jag reda på det här:

“There’s a lot of concern that newspapers and all of print is becoming a bit of an endangered species,” said Brian Stauffer, an illustrator based in Miami whose work has appeared in publications including Rolling Stone, Esquire and Entertainment Weekly, and who also rejected Google’s offer. “When a company like Google comes out very publicly and expects that the market would just give them free artwork, it sets a very dangerous precedent.”

Det här i svaromål till ett Googleprojekt där representanter för Google gått ut och bett kända och inte så kända illustratörer om gratiskonst till sin browser Chrome.

Jag får väl hålla med några av de talande i artikeln och säga att om någon har råd att betala för grafiken och illustrationerna, så är det Google.

Omvärdering av företaget föreligger. Gratiskulturen sprider sig. Och det är kulturarbetarna som drabbas hårdast genom att deras arbete nedvärderas och bagatelliseras. (Nej, jag säger inte att Google bagatelliserar men det finns en strömning i dagens samhälle som tyder på att kultur inte är så högt värderat.)

Är det för att "alla kan skriva"? "Alla kan rita" och "alla kan göra musik" eftersom det finns applikationer som hjälper kreatörer att göra just allt själva? Vad är det dock som säger att en person som lagt hela sitt liv i att skapa en viss form av kultur är värd lika mycket (och lyssnar man på snacket online i vissa fall mindre) än en person som sitter och trixar med filter i Photoshop? Bara för att den senare råkar vara gratis?

Kalla mig bakåtsträvande, men hantverk är verkligen i farozonen när debatten, diskussionen utgår ifrån att alla kan göra allt, bara de har rätt (gratis-)verktyg.

Att lära sig teckna handlar inte bara om att kunna dra linjer på ett papper. Det handlar om att se mellanrum, att uppskatta proportioner, att använda mer än kopplingen hand - hjärna.

Att lära sig skriva handlar inte bara om att kunna forma ord till meningar. Det handlar om att bygga en intressant berättelse, att beskriva människor att kunna fullfölja ett argument.

Konst är mer än Photoshoppade bilder.

Intressant?

Andra bloggare om:
skrivande, Google, gratisarbete, konst, teknokrati

"Det är bara skit ändå"

Titeln kommer ifrån kommentarerna (Som vid det här laget har börjat uppgå till massiva mängder) som finns att hitta under SvDs artikel om Dreamhack.

Attityden är rätt vanlig bland "fildelningsförsvarare"*. För det första skall företagen som utsätts för brottet skämmas, eftersom de inte tillhandahåller "tillräckligt bra" affärsmodeller, eftersom de tar för mycket betalt för varorna de tillhandahåller och eftersom de är ONDA**. Det är deras fel helt enkelt.

För det andra är grejerna som tankas hem rena skiten för det mesta, något ingen skulle betala för i alla fall. Det är det vanligaste argumentet. "Meh. Skriver du en bok folk tycker om så betalar de. Det har du inte gjort, alltså är du en värdelös författare." Släng in vilket skapande yrke som helst i de där raderna. Det går att hitta överallt där det finns debatter. Och vad säger man som skapande individ om det? "Jag är visst duktig, ditt pucko." Det övertygar säkert den mest inbitna debattör...

Hmmm...

Okej. Men om det ÄR så, varför ens tanka hem det till att börja med? Och hur kan man med gott samvete skylla ett brott på den som utsätts för brottet? Det är en ful och obehaglig logik.

_____________________
* Fildelning av upphovsrättsskyddat material, that is
** Tycker mig märka att det finns ONDA företag och det finns GODA företag. Musikindustrin är ONDA. Google är GODA. Till exempel.

Grattis Pajitnov!

Tetris fyller 25 år. Dagen till ära har jag tankat hem spelet till min iPhone och skall spela det heeeela dagen. Fast kanske inte eftersom jag trots allt jobbar.

Pajitnov finns med en kort snutt i DN.

I sann "jag mötte Lassie"-anda kan jag också berätta att jag var med på den Game Design Challenge på GDC som Pajitnov deltog på. Tanken var att göra spel med nål och tråd.

Pajitnovs vann, såklart. Förmodligen för att han är något av en superstjärna i spelvärlden (vilket var lite lustigt med tanke på att han ser ut mer som stereotypen av en matematikprofessor än en rock star).

GRATTIS TETRIS!

(Letar reda på iPhonen och börjar spela)

Svärmen

Herr Klokboks kollektion skrev igår en dystopi om "svärmen" som svar på Rick Falkvinges utopi.

Falkvinge förutsätter att teknologi, uppkoppling och internets självorganiserande svärmar* skall lösa alla problem.

Eftersom jag är en trogen anhängare av TED så vet jag att informationsspridande definitivt har enorma fördelar. Så till viss del håller jag med Falkvinges idealiserade bild av världen. Det är så det skulle kunna se ut. Men problemet med utopin - som med så många andra utopier - pekar Herr Klokbok på. I alla fall till viss del. Vad händer med den underklass som inte har möjlighet att delta i utvecklingen? Vad händer med den hantverkande delen av befolkningen som faktiskt behövs för att bygga alla dessa tekniska prylar som skall byggas innan svärmen kan bli verklighet? Vad händer med oss som lever våra liv utan att kunna ta oss in - eller för den delen VILJA ta oss in - i den teknokratiska överklassen, proppfull med åsiktsmaskiner** och enkelriktade spår i den verklighet som Falkvinge beskriver? Jag tror inte Herr Klokbok är så fel ute. Information är makt. Den som har tillgång till rätt sorts information har också mycket makt. Och rätt sorts information har den teknokratiska eliten i dagsläget.

På precis samma sätt som vi behöver få till en jämställdhet mellan könen behöver vi få till en jämställdhet mellan de som är tekniskt bevandrade och de som inte är det. Olika erfarenheter, olika kunskapsnivåer, olika sysselsättning - har nämligen sina poänger, även i ett svärmsamhälle.

De som sysslar med att forska på kollektiv intelligens*** - ett ämne jag kom i kontakt med i samband med alternate reality games - säger nämligen så här: en grupp är långt mer intelligent än en ensam person - men enbart tills dess att gruppen blir likriktad. Om en grupp (som exempelvis - åh, låt oss säga kommentatorsmobben på Newsmill) leds av en stark ledare kommer gruppen efterhand att ta över de åsikter ledaren har och följa blint i hens fotspår. Jag har pratat om det här tidigare. James Surowiecki säger så här****:

The metaphor that I like to use is the metaphor of the circular mill. A lot of people talk about ants. [...] When we talk about bottom-up, decentralized phenomenons, the sort of ant colony is the classic metaphor, because[...], no individual ant knows what it's doing, but collectively ants are able to reach incredibly intelligent decisions. [...] So, the ant colony is a great model - you have all these little parts that collectively add up to a great thing. But we know that occasionally ants go astray, and what happens is that, if army ants are sort of wandering around and they get lost, they start to follow a simple rule - just do what the ant in front of you does. And what happens is that the ants eventually end up in a circle. And there's this famous example of one that was 1,200 feet long and lasted for two days, and the ants just kept marching around and around in a circle until they died. [...] That's the thing we have to fear, is that we're just going to keep marching around and around until we die.

Dan Dennett säger i sitt tal på TED (som jag har länkat till tidigare, men som också finns i det här blogginlägget*****) att:

I'm just going to draw your attention to just one of the many implications of the memetic perspective, which I recommend. [...]. In Jared Diamond's wonderful book, "Guns, Germs and Steel," he talks about how it was germs, more than guns and steel, that conquered the new hemisphere - the Western hemisphere - that conquered the rest of the world. When European explorers and travelers spread out, they brought with them the germs that they had become essentially immune to, that they had learned how to tolerate over [...] thousands of years, of living with domesticated animals who were the sources of those pathogens. [...] these pathogens just wiped out the native people, who had no immunity to them at all.

And we're doing it again. We're doing it this time with toxic ideas. Yesterday, a number of people -- Nicholas Negroponte and others -- spoke about all the wonderful things that are happening when our ideas get spread out, thanks to all the new technology all over the world. And I agree. It is largely wonderful.[...]. But among all those ideas that inevitably flow out into the whole world thanks to our technology, are a lot of toxic ideas. Now, this has been realized for some time. Sayyid Qutb is one of the founding fathers of fanatical Islam, one of the ideologues that inspired Osama bin Laden. "One has only to glance at its press films, fashion shows, beauty contests, ballrooms, wine bars and broadcasting stations." Memes.

These memes are spreading around the world and they are wiping out whole cultures. They are wiping out languages. They are wiping out traditions and practices. And it's not our fault, anymore than it's our fault when our germs lay waste to people that haven't developed the immunity. We have an immunity to all of the junk that lies around the edges of our culture. [...] They're not a big deal for us. But we should recognize that for many people in the world, they are a big deal. And we should be very alert to this, as we spread our education and our technology, one of the things that we are doing is we're the vectors of memes that are correctly viewed by the hosts of many other memes as a dire threat to their favorite memes - the memes that they are prepared to die for.

Dennett avslutar med det här citatet:

Get the facts. Work out the implications. There's plenty of room for moral passion once we've got the facts and can figure out the best thing to do. And, as with germs, the trick is not to try to annihilate them. [...] What you can do, however, is foster public health measures and the like that will encourage the evolution of avirulence. That will encourage the spread of relatively benign mutations of the most toxic varieties.

Det han menar, och det jag menar med mitt blogginlägg - är att för att vi skall kunna sprida en godartad variant av informationssamhället, så krävs det att vi lägger teknokratiska tankar åt sidan. Det krävs att gnällkulturen****** som i princip tagit över alla stora och publika bloggsamhällen i dagsläget - i alla fall alla jag orkar besöka och titta på i Sverige - försvinner. XtremeCreator är ett bra exempel på en plats som är villig att åtminstone försöka släppa den ingrodda teknokratiska elitismen till förmån för samarbete, även om memet om fildelning och framförallt entreprenörsskap har ett starkt grepp om just det communityt.

Men det krävs också att de som väljer att stå utanför det extremteknologiska samhället respekteras för de kunskaper de har. Det krävs att VI som besitter kunskaper som De Andra INTE besitter, och heller inte är intresserade av att lära sig INTE dömer ut NÅGON på grund av bristande kunskap. Och det är - återigen - det som händer inom "piratvärlden" och inom fildelningsdebatten, i synnerhet om man tittar på den sorts kommentarer som med urverksprecision poppar upp i blogginlägg som exempelvis Herr Klokboks dystopi.

Det som skrämmer mig - och det jag är mest bekymrad över att det glöms bort i debatten - är det Larry Lessig******* pratar om i sitt tal på TED om kreativitet:

There's a growing extremism that comes from both sides in this debate, in response to this conflict between the law and the use of these technologies.

Extremism och elitism är inget bra svar på försök att starta debatter. Det är snarare ett bra läge att uppmuntra groupthink******** och okritisk acceptans av vad ledarna säger vara heligt.

Se på Christer Engströms svar på övriga partiers önskan att bidra med ställningstaganden i integritetsdebatten till exempel. Att påstå att övriga partiers vilja att ta ställning är "komiskt" är i mina ögon ett utslag av nonchalans. Det är ju det Engström och piratpartiet har JOBBAT för. Att dissa det som populism är inte särskilt moget eller slipat politiskt. Det kan iofs också vara Expressens rapportering som snedvrider ett citat, det vet jag inte.

Se på kommentarerna i Marit Paulsens inlägg på Newsmill. Där regerar ett styvnackat blånekande till kompromiss. Om det är det stödet PP har, så måste de förmodligen vara extremt försiktiga med att inte stöta sig med de väljare de har. Och i politik kan det vara svårt att inte kompromissa.

Rick Falkvinges utopi lämnar inget utrymme för de människor som inte vill delta i informationssamhället genom ständig uppkoppling. Hans utopi blir Herr Klokboks dystopi om vi inte är väldigt försiktiga med hur vi väljer att värdera människor och kunskap. Med tanke på hur kommentatorsfälten ser ut, med tanke på gnällkulturens framväxt i blogg- och onlinesamhället, så har vi istället lagt grunden********* till ett teknokratiskt elitsamhälle där okunskap om ett visst område ses som dåligt, underlägset och okunnigt, utan att för den delen ta hänsyn till att det bara är en liten, liten del av världen vi lever i.

Vi kan inte vara dumma nog att tro att vi är smarta nog att bortse från våra egna fördomar, vår småsinthet och våra anlag för extremism på internet. Vi måste arbeta för ett bättre nätsamhälle, och det är inte bara något som händer. Tendenserna nu är att Piratpartiet och fildelare, på precis samma sätt som antipirater och motståndare till fildelning av upphovsrättsskyddat material drabbas i hög utsträckning av groupthink. Groupthink är motsatsen till swarm intelligence. Vi har helt enkelt ett giftigt meme i vardande på gång. Nip it in the bud.

________________________________________________
* Swarm intelligence på Wikipedia, som för övrigt är ett utmärkt exempel på kollektiv intelligens ***

** Läs exempelvis Newsmill där alla får lov att skriva. Newsmill samarbetar med DN vilket innebär att hobbytyckare utan djupare kunskap i ämnena de talar om ofta kommer till tals med mer auktoritet än de kanske borde ha. Då handlar det om affektskriverier utan faktamässig grund. De här skribenterna driver ofta sina egna meme och behöver inte stå till svars - mer än möjligtvis i kommentarsfältet - för påståenden som inte har några belägg. Informationen sprids sedan vidare och det bildas en "allmän uppfattning" om hur något har gått till. Se exempelvis Zarembas artikel om Vojakkala för ett exempel på vad som kan hända.

*** Collective intelligence på Wikipedia

****


*****

****** Gnällkulturen är ett fenomen som uppstått i och med... jag vet inte när. Det handlar om människor som blir "kränkta" av det mesta och har en tendens att frånsäga sig personligt ansvar för i princip hela sina liv till förmån för en viss ideologis inverkan eller påverkan på deras liv. Ett exempel på en ideologi som beskylls för det mesta av en viss grupp människor är feminismen. Se på Pär Ström och Joakim Ramstedts inlägg på Newsmill till exempel. Två typiska - i mina ögon - gnällinlägg som inte är särskilt konstruktiva, eftersom budskapet går förlorat i att skylla på andra utan att ta eget ansvar. Zaremba har även här gjort ett fantastiskt inlägg i debatten, liksom Ann Heberlein. Människor BLIR kränkta, visst, men att inte hålla med någon är inte att kränka någon.

*******

******** Groupthink definierat på www.abacon.com

********* Det finns en term inom MMO-spel som går ut på att för att skapa den sorts publik man vill ha till sitt spel, så väljer man i stängd betatestning ut de personer med de värderingar man helst vill se i spelet. Deras avtryck på hur spelet spelas kommer att kvarstå långt efter att de försvunnit, eftersom de lägger värdegrunden till den fortsatta framväxten av de sociala delarna i spelet. De kommer att lära vidare och "uppfostra" kommande spelare om hur de skall bete sig.

Intressant? - långt om inte annat.

Adra bloggare om:
kunskap, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Utopi, Herr Klokboks Kollektion, Dan Dennett, TED

Dekadens

Jag sitter framför datorn - duh - och skall planera en workshop inför eftermiddagen. Jag har noll energi, så mitt dekadenta inslag idag består av min kompis Frank.

Kompisen Frank var en gåva ifrån snusmumriken, som med bekymrad blick iakttog hur jag igår somnade på 10 sekunder efter att han hade stoppat om mig. Han stoppar alltid om mig.

Det är också lite dekadent. Det jag pratar om i första hand är dock det faktum att jag inte lyfte ett finger på vägen till jobbet idag. Jag är utmattad, och det är bara tisdag. Jag hoppas på att få sova inatt, men jag har mycket att göra. Uttagningar till Futuregames, Stockholms spelkonvents anmälningssystem, en gala att planera, konferencierer att hitta...

Det är mycket nu, men samtidigt var samtalet med Rasmus och Ola på tåget upplivande.

Jag vill sova. Att lägga sig på sidenkuddar och somna. DET hade varit dekadent.

Surt sa rönnbären...

...om räven, eller hur det nu var.

Just nu, i skrivande stund om man så säger, så sitter jag på Göteborgs centralstation och är helt zonkad. Jag har hållit föreläsning för en hög ungdomar (!) på Academedias utbildning för projektledning spel.

Jag tror inte det gick så bra. Men jag hoppas att Ola är nöjd ändå.

Jag är trött som fan just nu, och jag kommer inte att vara hemma förrän sent, sent ikväll. Funderar på att unna mig en taxi från Tumba station till Hålvägen, men det brukar kosta en hundring, och det känns mindre bra just nu. Får kanske kosta på mig att sova en halvtimme till imorgon bitti innan jag går till jobbet.

Det tar verkligen på krafterna att föreläsa. Det är som att ladda, ladda, ladda en stor mängd energi, och sedan... pooof... urladdning och utmattning. Eller så kanske det är det myckna resandet som sätter sina spår.

Jag sitter på Espresso House, där jag misslyckades med att få min beställda IsChai, och jag orkar inte bråka just nu. Jag skall gå till pressbyrån och köpa en dryck, sedan skall jag... jag vet inte. Sova på tåget tror jag. Jag har gjort lite stuff som jag tänker lägga upp senare, men inte just nu. Och JÖSSES VAD VIMSIG jag är... gosh.

Nu är det dags att sluta.

Jag röstar på Fi!

Jag röstar på Fi av den enkla anledningen att jag tror Gudrun Schyman behövs nere i Bryssel. Jag håller inte med henne om alla hennes åsikter, men av en lista på politiker som jag är tämligen likgiltig inför i övrigt, så står Gudrun Schyman ut som en person med både integritet och skinn på näsan. Allvarligt talat lutade jag mot Marit Paulsen ett tag också, men Schymans inlägg i integritetsdebatten på SvDs brännpunkt häromdagen.

Integritet handlar inte bara om rätt till kommunikation, det handlar också om rätten att slippa utsättas för sexism, rasism, homofobi och brott. Först då har vi ett liv både fritt från våld och hot och också friheten att kunna kommunicera utan repressalier.

Vi ska aldrig tveka om människors grundläggande rätt att röra sig fritt, ladda ner fritt, få vara anonyma och få vara fria från övervakning. Vår kommunikation ska inte lagras. Där är många partier överens, även FI. Man talar helt riktigt om att de som anklagas för brott ska få en rättvis rättegång.

Men man talar sällan om hur vi hanterar anonyma hot och brott på nätet, när polis och rättsväsende inte har verktygen. Otaliga anmälningar görs, men det leder, med få undantag, till förundersökning, åtal och än mindre till fällande domar.

Den här inställningen är precis det jag väntat på att Piratpartiet skall ta upp, men nej, att få sprida information fritt - oavsett vilken information det handlar om - har jag fått intrycket är mycket viktigare än att skydda den enskilda individen från övergrepp.

Jag har nyligen läst en bok som heter The Future of Reputation skriven av Daniel J. Solove, som tar upp just de här frågorna. Den börjar bli gammal, den är från 2007, men den ställer viktiga frågor som jag själv funderat över och som Schyman klockar in fullständigt med ovanstående citat från SvD.

Hur skyddas den enskilda ifrån smutskastningskampanjer på nätet till exempel? Hur skyddas vi från ett samhälle där vi inte vet och inte kan få översikt över hur vi presenteras i ett medie som är så stort att det inte GÅR att få en överblick? Och varför är det så viktigt att kunna få snacka skit om folk, sprida rykten och bara bete sig korkat i allmänhet mot andra människor i ett medie som avskärmar och dehumaniserar mottagare och avsändare genom bristen på kontakt och bristen på ansvar?

Det är en sak när jag själv lägger upp information - som exempelvis på den här bloggen eller på min sida på Facebook - men när andra lägger upp information om mig, som jag kanske inte ens känner till - vad händer då?

Vilket är priset vi måste betala för ett helt "fritt" internet, där yttrandefriheten hålls som den högsta principen och där den personliga integriteten får lov att kränkas, så länge det inte är ett storföretag eller staten som gör det?

Jag tror inte Schyman har ett svar på det, men jag tror att hon TÄNKER på det, vilket är mer än vad jag sett PP göra.

Intressant?

Andra bloggare om:
Gudrun Schyman, Piratpartiet, politik, EU-val, Fi

Larkin Grimm

Det finns en artist som jag vid första anblick bara skakade på huvudet åt och tänkte "Näe..."

Hon heter Larkin Grimm och är en riktig häxa. Alltså en sådan där wicca. Hennes musik är helt... fantastisk! Men den kräver tid. Mycket tid och mycket... eftertänksamhet, i vilket fall för mig.

Spotify och DN i kombo går inte att slå, musikledes.

Det är så synd om männen...

... faktiskt.

Det är bara elände att vara man.

Bara jobb, jobb och jobb och till råga på allt prostatacancer på det. Skilsmässa och förlora barnen.

Det är SYND om MÄNNEN.

Mycket syndare än om kvinnorna. Kvinnor kan ju få barn! So what att de har lägre lön? Män får minsann inte barn. Och kvinnor har faktiskt TVÅ bröst om de skulle få cancer i det ena. Så det är mer synd om män.

Definitivt.

Och enligt Pär Ström och kommentatorerna på Newsmill - denna fantastiska källa till meningslöst vetande och åsiktsmaskineriets väloljade och fördummande nav - så är allt, precis ALLT feminismens fel. Det är feminismens fel att det är synd om männen.


Seriöst. Get your ass in gear och gör något åt det istället för att gnälla, era jävla slöhögar. Tror ni Mary Woolstonecraft satt på ändan och rullade tummarna?

(Jag vet att prostatacancer är allvarligt och jag sympatiserar med män som blir fråntagna rätten att umgås med sina barn, men jag sympatiserar INTE med gnällspikar som klagar på feminismen för att de inte har löst de här problemen - också - än. de flesta feminister jobbar på det. basta.).

Vad vet musikkritiker egentligen?

Jag sitter och lyssnar på Pet Shop Boys Concrete: In Concert at the Mermaid Theatre från 2006.

Recensionen på Spotifys sida av David Jeffries är mindre än välvillig får jag väl säga. Dessutom glömmer han att nämna Frances Barber (som sjunger Friendly Fire) som faktiskt också är gästsångerska. Robbie Williams låter - hör och häpna - nästan som Neil Tennant när han sjunger Jealousy, och Rufus Wainwright suger (som vanligt) luften ur hela konsertlokalen med Casanova in Hell. Texten är för övrigt himla kul till den låten.

Nåja. Jeffries skriver ju faktiskt att låtarna är utsökta. Dammit. Nostalgi och kärlek. Pet Shop Boys är hjältar.

Efter många sömnlösa, eller i alla fall mindre sömberikade ntter, har jag hamnat i ett särskilt sinnestillstånd. Det är en melankoli som kommit över mig, kan man kanske säga. Ett hopplöst och hoppfullt tillstånd som på något sätt är både att vara våldsamt upprörd över att kroppen/ hjärnan inte fått nog med sömn, men ändå helt likgiltigt inför det.

Det hjälper inte att ögonen har strulat hela helgen med mig. Som två trötta glober har de snurrat i mina ögonhålor, känts ungefär som två stukade fötter som haltat omkring därinne. Ömmam och blåslagna (metaforiskt blåslagna, även om jag i lördags såg ut som om jag hade råkat ut för en rejäl dansk skalle på näsroten) betraktade de världen och skickade all information de kunde till min lika ömma och blåslagna hjärna,

Det finns fortfarande kvar. Som ett spöke av den forna värken sitter det två blåmärken i mitt huvud istället för ögon, även om det är mycket mycket bättre idag. Hjärnan däremot är uppgiven och trött. Jag har sovit mindre än vad jag hade velat, och jag kan inte koncentrera mig på den meditation jag har föresatt mig att genomföra varje dag.

Det är underligt när huvudet hamnar i den här maktlösa, tandlösa och hopplösa ilskan. För den blandas med en frid som kommer av att inte orka bry sig.

Idag är jag identitetslös och utmattad. Även det går över.

Som den hardcore gamer och pärlpysslare jag är...

...så kan jag bara konstatera att Hanna Fahl slår huvudet på spiken när hon konstaterar att kvinnor fortfarande är en mysko målgrupp.

Tanken är alltså att skapa den perfekta produkten för en tjej. Vad vill tjejer ha? Rosa. Glitter. BMI-räknare och bantningshjälp. Smala och perfekt anorektiska förebilder.

Nja.

Det värsta med kvinnoprodukterna är när de framställs som en jämställdhetsrevolution. Som ni tjejer har längtat efter att få det vi män haft sedan vi uppfann hjulet utanför grottan! Äntligen finns marknadsanalysverktygen som gör ett rosa hjul möjligt! Herregud. Som om vi inte läst X-Men sedan urminnes tider. Och det går jättebra att köra mans-Volvo, det är bara att ställa handväskan i det där extrautrymmet för kuken.

I concur.

Den största bristen med teknikprylar och serier är att de förutsätts vara för en viss målgrupp (läs män) och bara därför kan de inte tilltala kvinnor. De är ju inte glittriga.

Men poängen är att det finns något i exempelvis X-Men som kan tilltala vem som helst. Som Ororo Munroe som var min stora hjältinna när jag var liten. Storm för er som inte har läst serien. Jag följde med hänryckning Wolverine i den av Barry Windsor-Smith elegant tecknade Weapon X, en av de bästa origins-serierna någonsin skapade.

Det som drog mest med X-Men var inte de gula spandexkostymerna utan utanförskapet och förföljelserna. Något Bryan Singer förstod och utnyttjade till fullo i de två första X-Men-filmerna. Det är DET som är X-Men. Men nu springer jag iväg på helt outforskade vägar. Dags att jobba igen.

Pearlyhead

Eftersom - och det är med stor sorg jag säger det - Perlehuset skall lägga ner sin försäljning i Stockholm (och vad jag förstod överhuvudtaget) så har jag varit där ett par gånger de senaste veckorna och köpt på mig pärlor av olika slag.

Jag har också köpt sådant som jag i normala fall inte hade inhandlat. Som pärldjur, till exempel. Från La Boite á Perles. Instruktionerna var på franska, men det gick ändå.

Så nu har jag gjort mitt första egna mönster. Lite baserat på Porco Pinko. En dödskalle!



Döskallemönstret. Det går åt något gram med vita rocailles, och ännu färre svarta. Ungefär en meter 0.3 mässingstråd per huvud. Börja på mitten av tråden.





Så där ser det färdiga resultatet ut. Dessa två dödskallar blev ett par örhängen. Med attityd. Men jag funderar på om jag kan göra dem lite "sötare" och lite mer mexicanskinfluerade á la Day of the Dead.

Memento Mori. Minns att du skall dö.