Efter många sömnlösa, eller i alla fall mindre sömberikade ntter, har jag hamnat i ett särskilt sinnestillstånd. Det är en melankoli som kommit över mig, kan man kanske säga. Ett hopplöst och hoppfullt tillstånd som på något sätt är både att vara våldsamt upprörd över att kroppen/ hjärnan inte fått nog med sömn, men ändå helt likgiltigt inför det.

Det hjälper inte att ögonen har strulat hela helgen med mig. Som två trötta glober har de snurrat i mina ögonhålor, känts ungefär som två stukade fötter som haltat omkring därinne. Ömmam och blåslagna (metaforiskt blåslagna, även om jag i lördags såg ut som om jag hade råkat ut för en rejäl dansk skalle på näsroten) betraktade de världen och skickade all information de kunde till min lika ömma och blåslagna hjärna,

Det finns fortfarande kvar. Som ett spöke av den forna värken sitter det två blåmärken i mitt huvud istället för ögon, även om det är mycket mycket bättre idag. Hjärnan däremot är uppgiven och trött. Jag har sovit mindre än vad jag hade velat, och jag kan inte koncentrera mig på den meditation jag har föresatt mig att genomföra varje dag.

Det är underligt när huvudet hamnar i den här maktlösa, tandlösa och hopplösa ilskan. För den blandas med en frid som kommer av att inte orka bry sig.

Idag är jag identitetslös och utmattad. Även det går över.