Plants vs. Zombies

Igår, dumt nog, inhandlade jag Plants vs. Zombies från PopCap Games. Jag borde kanske ha låtit bli, med tanke på hur illa det brukar bli när jag fastnar i webversionen av exempelvis Zuma. Men icke. Inte efter att ha tillverkat en dödsgullig (!) Zombatar. Då var jag tvungen att testa spelet.



När min timme hade gått på trialversionen var jag oåterkalleligen fast. Vad kan jag säga? Det är spel som det här som borde falla under flaggen "livsfarligt" och "beroendeframkallande", men att skjuta ärtor, även om de är frusna eller eldfängda, på zombies är vare sig våldsamt eller sexistiskt. Det är inte så kontroversiellt, Plants vs. Zombies. Möjligtvis med undantag för att det sög tag i mig och fick mig att spela HELA spelet i en sittning. Äventyrsmodet alltså.

Jag satt från klockan två ungefär, fram till klockan 12 på natten. Timmarna bara försvann. Snacka om flow! Här har vi ett spel som i korthet går ut på att plantera solrosor (som ger sol), ärtskjutare och katapulter som på olika sätt skall ta död på de zombies som dyker upp.

Det är stressigt, det är hetsigt, det är så jävla välbalanserat och ibland är det bara för nära att någon kommer åt hjärnan att jag måste starta om.

WoW är inte beroendeframkallande jämfört med Plants vs. Zombies. Det är tur att det gick att spela på en dag. Annars hade jag varit helt borta, fortfarande.

PopCap Games