World of Warcraft = kokain?

I Nyheter24 uttalar sig Sven Rollenhagen - mannen som påstod att World of Warcraft påminner om kokain - om den "pandemi" som breder ut sig av World of Warcraftberoende spelare.

Är jämförelsen mellan kokain och Wow verkligen väsentlig?

– Det man kan säga är att väldigt många olika beroendetillstånd påminner om varandra. Att du börjar ljuga, att allt kretsar kring beroendet och abstinensen, allt sånt är generellt för alla typer av beroende. Och när det handlar om dataspelsmissbruk så finns i 99 procent av fallen WoW med i någon mån, säger Sven Rollenhagen till Nyheter24.

– Jag har tidigare arbetat med drogmissbrukare och där var min erfarenhet att kokain var den mest beroendeframkallande drogen. Den drog som på en gång fångade flest användare. Och precis så är det med WoW i dataspelsvärlden – därav jämförelsen.

Nu har han återigen uttalat sig i Nyheter24 och påstår att det har uppstått en pandemi.

Till skillnad från Rollenhagen - som enligt egen utsago inte ens spelat spelet - är jag inte fullt lika benägen att bedöma det som ett missbruk eller beroende. Istället lånar jag medierådets beteckning - problematiskt användande - och konstaterar att problematiskt användande av spel förmodligen har en underliggande orsak, som inte har med spelet att göra. Att skylla beroendet på spelet är ungefär som att skylla alkoholism på alkoholen. Visst finns det en risk att utveckla alkoholism om man dricker mycket, men ansvaret ligger till syvende och sist på den som väljer att hälla spriten i strupen.

Jag har lite svårt att argumentera klart om det här, men jag rekommenderar i vilket fall som helst medierådets undersökning från ett par år tillbaka. Den belyser problemet ur en annan vinkel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Medierådet, Sven Rollenhagen, World of Warcraft, spelberoende

Auktoritära spelvärldar

Under veckan som varit, och för den delen tidigare, har jag funderat lite över hur spelvärldar utformas för att passa en strikt heteronormativ världsuppfattning där mansnormen står i fokus, som förstärks av utseendet på avatarerna i spelen. De hypersexuella kvinnorna med jättebröst, putande läppar och rumpor, midjor smalare än deras huvudstorlek och sovrumsögon - allt signalerar sexuell mottaglighet och sexuell upphetsning. Kvinnorna är dessutom klädda i sexuellt utmanande klädsel som ofta knappt täcker vare sig rumpa eller byst, kort sagt den typ av klädsel som får kvinnor att framstå som slampor, och som därför får skylla sig själva om de skulle bli påsatta. Kvinnor som signalerar villighet. Spel är fulla av dem.

På samma sätt är spel fulla av den lika heteronormativa supermannen, som istället för sex utstrålar duglighet på olika sätt. De breda axlarna, den smala midjan, musklerna. Allt signalerar och representerar en idealbild som mannen har att leva upp till. På samma sätt som det finns skeva kvinnobilder finns det också skeva mansbilder. Skillnaden är kanske att kvinnor inte gärna ser sig som sexobjekt i första hand. (Jag undrar i mitt stilla sinne vad som skulle hända om man gav en man samma hypersexualiserade utseende - framförallt undrar jag hur många män som skulle tycka att det var jättekul att spela en sådan spelarperson?)

Men det handlar inte bara om de utseendemässiga företrädena hos spelarpersonerna. Det handlar också om hur spelarpersonernas liv är uppbyggda. Baserat på mansmyten går spelarpersonerna från quest till quest. I de flesta rollspel har spelarpersonen inte ens ett eget hem att gå till. Det behövs inte. Kontinuitet står för det tråkigt kvinnliga. Hemlivet står för kvinnorna. Vem vill spela ett spel om en kvinna som utför hushållssysslor? Näe, mannens tillvaro - den typiska hjältemannens tillvaro - utspelar sig i korta och ryckvisa perioder av intensiva upplevelser, och framstår därför som mycket mer tilltalande (bättre!) än kvinnans. Se på James Bond. Se på Sherlock Holmes, eller för den delen Faustus. Två av dem använder kvinnor som hinder att överstiga (och i James Bonds fall bestiga), och en av dem har avsvurit sig allt vad kvinnor heter. Sherlock Holmes måste till exempel alltid vara på språng, annars blir han uttråkad och måste knarka för att stå ut.

Det slutar emellertid inte där.

Sam Sundberg skriver igår i SvD om övervakningen i en virtuell värld, och om hur spelare är vana vid att konstant övervakas. Det är inte det jag tar fasta på i hans kolumn, utan snarare hur spelföretagen beter sig mot det som är avvikande, det som är annorlunda och det som kan röra upp känslor bland de spelare som är strikt heteronormativa, och som inte klarar av att deras cirklar rubbas.

En kvinna blev nyligen portad från Xbox Live för att hon beskrev sig som lesbisk i sin användarprofil, precis som en man som kallade sig för theGAYERgamer. Spelaren Richard Gaywood upplystes av Microsoft-anställda om att hans (verkliga) efternamn var stötande och förbjudet.

I Sonys onlinevärld Home får man inte använda ord som gay eller jude, oavsett kontext. Och när World of Warcraft-spelaren Sara Andrews i en chatt förklarade att hennes guild var gayvänlig hotade administratörer att bannlysa henne från spelet innan de upprörda känslorna i forumen tvingade Blizzard till ett hastigt lappkast.

Det finns grogrund för en virtuell medborgarrättsrörelse. Men det är svårt att göra uppror i en värld där de styrande är allsmäktiga gudar. När ett hundratal nakna gnom-krigare för ett par år sedan demonstrerade i World of Warcraft blev de snabbt massavstängda. Knapptryckningar är en oblodig men brutal form av repression.

Vad säger det här om toleransen bland spelföretagen, och framför allt förlagen? Är det helt hopplöst att hoppas på att någon gång få se spel som inte består av samma gamla vanliga "döda allt som rör sig och sätt på bruden"?

Sony-artikel i San Fransisco Chronicle
Sara Andrews debaclet i World of Warcraft
GAYmer debaclet i The Consumerist

Som speldesigner är JAG ansvarig för vilka val jag ställer mina spelare inför. JAG är också ansvarig för hur jag belönar och bestraffar spelaren.

Belönar jag en spelare för att döda, så kommer spelaren att döda, därför att spelet ger spelaren cred för det.

Hur förlag och företag beter sig mot sina spelare sänder på precis samma sätt signaler till sina spelare. I det här fallet säger Sony, Blizzard och Xbox att det är ONORMALT att vara gay. Det passar inte in i de snäva ramar spel kulturellt sett har satt upp för sig. Det passar inte in i den heteronormativa rollen spelpersonen genom speldesignerns beslut skall anamma - den av en hypersexuell kvinna (ögongodis för det mesta, staffage. Bakgrund till de heroiska berättelser som utspelar sig på skärmen) eller den av den handlingskraftige mannen som ofta till punkt och pricka passar in på mansrollen som den nyttige hjälten. Han som räddar världen i varje quest.

Jag säger som Sverker Olofsson: "Skall det verkligen vara så här? Ska det det?"

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, kvinnoroller, spelbranschen, World of Warcraft, Sony, Xbox, queer

Gott Nytt År

Idag har jag suttit nästan hela förmiddagen och sammanställt statistik över 45 rollspelsböcker som jag skall använda som underlag i Sidentrosor och magiska amuletter, och snusmumriken har suttit lika länge (längre) och skrivit på en ny bok. En bra start på det nya året.

Just nu flyger jag i World of Warcraft (till Feralas från Tanaris) och skall lämna ett par questar som är klara hos lite folk där. Gamla grejer i to-do-listan. Men det är tydligt vad som måste göras i alla fall. Jag får väl erkänna att WoW inte riktigt håller samma fascination för mig som för snusmumriken. Jag vill mest bygga saker.

SOMA (Sidentrosor...) kan nog bli bra, tror jag. Det är en kritik av rollspel som förhoppningsvis kan ge lite förslag på hur man skulle kunna åtgärda problematiken som finns inom rollspelshobbyn. Jag hoppas det i alla fall. Risken är väl att det inte alls hjälper och att resultatet blir riktigt dåligt, men... jag vet inte vad jag skall göra annars.

Rollspelshandboken klättrar också framåt. Jag tänker skriva ett äventyr som "följer med" boken. Egentligen blir det två, för jag skall göra äventyr på en bok också. Undrar om det är tillåtet. Kanske om man inte säljer. Jag vet inte. Får kolla upp det så att jag inte omedvetet bryter mot upphovsrätten. Jag funderar också på att skriva klart ett rollspel. Mitt inköp av Tunnels & Trolls har inspirerat mig enormt. Undrar varför. Kanske för att det känns Old School så att det kliar i fingertopparna.

Jag läser Mister B. Gone av Clive Barker också. Bra bok, om än lite lätt störande. Den uppmanar mig att bränna den. Men på ett bra sätt.

Lich King

Frågan jag ställer mig när jag läser den här artikeln är - var fanns föräldrarna? De VET väl att de kan ställa in parental control om de är oroliga för hur länge deras barn sitter framför datorn?

I det här fallet verkade de helt enkelt inte medvetna om att sonen satt och spelade, och spelade, och spelade, och inte åt, inte sov... Jag vet inte hur deras situation ser ut hemma hos dem, det kan finnas en miljon skäl till varför pojken fick ett krampanfall, men jag har väldigt svårt att förstå föräldrar som inte säger "stopp, nu är det dags att äta" och rycker modemsladden om det skulle vara så.

Min teori är att det är jävligt lätt att skylla på något annat än sina egna föräldrafärdigheter när något skrämmande händer med ens barn.

Eller så är det helt enkelt så att Blizzard har programmerat in en Lich i spelet. En varelse som sitter och äter energi av de stackars små liven, tills de ramlar av pinn och dör, bara för att sedan kunna återuppliva dem i sin enorma armé av odöda, som i sin tur kommer att orsaka en zombieinvasion i hela världen. Man vet aldrig...

Intressant?

Andra bloggare om:
World of Warcraft, Wrath of the Lich King, SvD, spel

Tabula Rasa, SWG, WoW och unikt gameplay

Jag hade en diskussion med en hög mycket trevliga människor för ett par veckor sedan. Diskussionen rörde sig på området huruvuda spelare ville ha unikt gameplay i MMO eller inte. En av kamraterna, låt oss kalla honom Wille, påpekade att det måste finnas spelare som vill ha unikt gameplay, medan jag hävdade att spelföretagen hellre satsade på störst userbase för minsta ansträngning.

Eftersom jag aldrig släpper taget om diskussioner där jag känner att jag kunde ha fört fram ett bättre argument måste jag ju nu plocka upp den här nyheten från DN. Azeroth är alltså större än Sverige... Jämför med användarsiffrorna som citeras (i en förvisso helt opålitlig källa) på wikipedias artikel om Star Wars Galaxies. Ställ dig sedan frågan, vilken användarbas vill du helst ha? 200.000 eller 9.3 miljoner? Jag är inte förvånad över att Tabula Rasas designer Richard Garriott gick på mainstreamdesignen. Jag har för övrigt bloggat om det på engelska här.

Med detta kan jag med gott samvete släppa den diskussionen och om den skulle komma upp igen så skall jag försöka komma ihåg just det här. I vilket fall som helst har Susanne Möller en hel del intressant att säga om spel som kultur, och varför man alltid måste dra in nyttoperspektivet i speldebatten. Läs. Och Riksförbundet Goodgame har ett bloginlägg där Orvar Säfström sägs ha sagt något liknande.

Nu skall jag försöka ägna mig åt lite speldesign och sluta äta lunch och bli upprörd.

EDIT: ...och datorspelsbranschen mår bra, säger Per. Ha! Nu kan jag namedroppa honom också. För jag... ehr... "känner" ju honom. Jag har i vilket fall varit med när han var full...

WoW-nnui

Det är fler än jag som inte tycker om gameplayet i WoW.

Citerat från Slate magazine:
"WoW-nnui is a problem for Blizzard (the company behind Warcraft), but it's a bigger problem for the fans. Warcraft is such a towering success that other game makers, challenged with sinking millions into the field with a minimum of risk, are now compelled to copy it. Sure, a few companies have taken chances with nuclear wastelands and comic book superheroes, but skim the list of games slated for next year and you'll find a whole bunch of cranky dwarves and chain-mail bikinis. If Warcraft doesn't get any better, online games will be nothing but a kill-this, collect-that experience."

Vad var det jag sade när SWG gick åt pipan...