Vad håller jag PÅ med?

Vad är poängen?

Vem vill läsa om att jag är fascinerad av döden? Det är ju skittråkigt. Näe... Det här bloggandet får vara tills jag kan komma på något vettigt att prata om.

EDIT: .. och när man talar om trollen och läser SvD:s ledarblogg så hittar man den här debattartikeln om poledancing och vad de har valt att kalla "självstympning". Vad de egentligen syftar på är självskadebeteende.

Ursprunget är en artikel i Sydsvenskan. (EDIT: Och nu har SvD också lagt upp en liknande artikel, men den här gången något mer nyanserad. Dags att läsa sin egen tidning kanske, herr debattartikelförfattare?)

Vad det handlar om, kära SvD, är inte att stympa sig. Stympning innebär enligt SAOL:

1) med avs. på (del av) människa l. djur l. växt: gm att hugga l. klippa l. skära l. kapa l. på annat sätt mer l. mindre våldsamt l. hänsynslöst l. grymt l. skadande l. förstörande l. vanställan­ de beröva del av; äv. med underförstått obj.; äv. refl. (se c); i sht förr äv. med obj. betecknande vad som avskiljes osv.: hugga osv. av;

Självskadebeteende kan förvisso gå långt, men riktigt så långt har jag aldrig träffat någon som tagit det. Och jag har träffat rätt många. Jag har exempelvis träffat mig själv.

Vad det handlar om är att dämpa ångest, förtvivlan och depressioner genom att tillfoga sig själv ytliga - och ibland inte så ytliga - sår. När jag befann mig i den perioden i mitt liv så handlade det främst om att försäkra sig själv om att jag fortfarande kunde känna något annat än den mörkaste förtvivlan. Det var elände, tro mig. Men att få placera smärtan i armen, på benet eller ryggen gjorde att jag kunde ta kontroll över min svärta och inte slukas av den. Att fysiskt få utlopp för en själslig pina är inte nödvändigtvis det sämsta man kan ta sig till. Jag säger inte att det är det friskaste jag någonsin ägnat mig åt, långt därifrån, men det var en bättre lösning än alternativet - att inte fungera alls.

Jag har skrivit om det här tidigare, för ett bra tag sedan. Då var det också Svd som stod för artikeln, men den gången var den något mindre huffad, puffad och självbelåtet fördömande.

Är det inte bra att ungdomar som har den här typen av problem kan få lära sig mer om sitt beteende? Jag vet i alla fall att jag hade en hel del funderingar i samband med att jag ägnade mig åt det. Jag ägnar mig för övrigt fortfarande åt det, men det händer väldigt sällan och bara när jag mår riktigt dåligt. Så här säger Anders Carlsson som har tänkt anordna kursen genom Folkuniversitetet:

Självskadekursen leds av Iggy Malmborg, skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö som förra året gjorde monologföreställningen ”Jag skär” om just ungas självdestruktivitet och självskärning som ångestdämpare.

Anders Carlsson förklarar det något kontroversiella ämnesvalet för kursen med att det inte behöver vara konstigare att skära sig än att vara fakir.
– Det är ett intressant ämne att utforska under kontrollerade former. Framförallt handlar det om att lära sig mer och ta reda på fakta. Men naturligtvis uppmuntrar vi inte människor till att skära sig.

Bara en sådan sak. Men det är klart, är man ledarbloggare på SvD kanske man inte orkar läsa så långt ner i artikeln. Det stod ju sist. Efter allt hysteriskt prat om pole-dancing.

Ja, jag tycker det är en bra kurs. Om den gör deltagarna medvetna om vilka mekanismer som sätter igång beteendet så att de kan undvika dem. Tro inte för en sekund att den här typen av beteende är något man INTE skäms för. Det är en dagen-efter skam som ramlar som en betongpelare i huvudet på en. Man vågar inte ha kortärmade tröjor och man smyger med sina armar, skyller på katter, hundar, potatisskalare och Gud och hans mormor. "Näe, det är inte så farligt, jag brände mig på ugnen".

Det tog mig flera år att ens hitta en bok om ämnet. Och när jag besökte studenthälsan i Lund på 90-talet med mina armar och min ångest fick jag bara oförstånd till svar.

Jag läste Marilee Strongs bok "A Bright Red Scream", som finns recenserad här, ganska bra (texten är på engelska). Den hjälpte mig delvis förstå mitt eget beteende och ta kontroll över det.

Här kan man för övrigt läsa Folkuniversitetets kommentar på artikeln. Lätt missvisande media med andra ord. Varför är jag inte förvånad?

EDIT: Och det ÄR Columbus fel att adeln dog i drivor i syfilis under 1700-talet (och tidigare). Inte för att jag tvivlade. Columbus och hans kompisar tog å andra sidan med sig smittkoppor och TBC till Amerika, så det jämnar mer än väl ut sig.

EDIT 2: Kääärleeeek!

Gå genast till Jan Anderssons hemsida och inspektera!

När man vill men inte vågar

Lunchen spenderade jag idag som vanligt mer eller mindre ensam med mina tankar, de är rätt många, så de kräver sin tid att beta av. Jag gick in på Skatteskrapans Galleria i hopp om att hitta något att äta, något att läsa och något att muntra upp mig med. Jag är inte så glad nuförtiden. Heller.

Det med inte så glad har lite med augusti, september och oktober att göra, och även med att den obligatoriska hälsoundersökningen jag genomgick idag tog upp kost- och sömnvanor. Det var inte bra. Påminn mig inte om att jag inte äter eller sover. Jag har nog med ångest för det ändå. Men blodtrycket var lågt och vilopulsen låg på 52. Nu vet jag inte hur man sätter det i ett sammanhang, men det var tydligen bra i vilket fall som helst. Tack yogan.

Åter till ämnet. Jag gick in på Akademibokhandeln och utövade en enorm självbehärskning tills dess att jag kom fram till DVD-hyllorna. Fram med Farbror Kort. Det blev för 400:- blandade filmer. Princess, Garden State och Enduring Love. Den sista har jag ingen aning om varför jag köpte. Så långt inga problem (förutom det faktum att jag handlade på mitt kreditkort - fy mig. Men jag orkade inte vara trist och tråkig mot mig själv idag igen.). Men sedan dök det upp diverse frågeställningar som jag inte kunde svara på, och som föranleder att jag nu sitter och bloggar.

Det finns en cool (nåja) t-shirtbutik i gallerian. I den t-shirtbutiken hittade jag en t-shirt (doh!), som hade passat PERFEKT på en av mina manliga bekanta. Men just som jag glatt plockade upp den för att köpa och slå in den så slogs jag av osäkerhet. Jag vågade inte köpa den. För jag var livrädd för hur det skulle uppfattas. Jag försöker i sammanhanget vara lite återhållsam, inte vara påträngande, inte... jag vet inte. Verka desperat. Och vad skriker desperation mer än att köpa en t-shirt? Förvisso var den egentligen rätt elak, en pik om något, men jag kunde inte. Och när blev det fel att visa sin uppskattning för en person genom att ge dem en t-shirt i mitt huvud? Jag fick helt enkelt lägga tillbaka den och se oberörd ut när jag med darrande ben gick därifrån, helt förvirrad. Så nu måste jag tänka på varför jag inte kunde ge honom en t-shirt. Jag vet inte hur många t-shirts jag har köpt åt folk åt höger och vänster tidigare. Utan att skämmas eller undra hur det kan tänkas se ut. Jag älskar att ge folk prylar. Det kan folk som råkat ut för mina små presenter säkerligen intyga. Men det är ju inget kul när jag känner mig totalt osäker på hur reaktionen blir. Så istället för att visa min uppskattning sitter jag här paralyserad av osäkerhet och gör ingenting. Fan.

Diger lunta!

Idag väntar förhoppningsvis en riktigt bra dag. Jag skall snart bege mig in till stan för att ägna mig åt skrivande i ett par timmar, sedan kasta mig tillbaka till Tumba för att invänta aftonens gäster. Hoppas att de dyker upp...

Jag spenderade gårdagen med att hänga i en IRC-kanal för första (?!) gången i mitt liv, men lyckligtvis var det bara folk jag kände, så även om jag babblade på som vanligt så hade de överseende. Teknikens under... erh... Jag såg dessutom till att kasta alla flöden jag har gjort hittills och börja om från början. Ibland hatar jag min prydliga hjärna. Det funkar inte att ha den i möblerade rum för den vill bara strukturera om. Skriver du fel? TA EN NY LAPP! Det går ju INTE att bara stryka över och skriva bredvid... Snacka om neuros... Nåväl, jag lär mig av med den, långsamt, långsamt. Ett steg i taget! Fast det är ju ingen som har klagat hittills på min perfektionism, så... Tror jag inte i alla fall... Vi får väl se vad som sägs idag. Jag är faktiskt lite rädd för att ta hem folk. Tänk om de tycker att jag är pedant? Och GÅR! Eller tänk om det luktar illa!? Hjälp! Osv ad infinitum. Jag undrar vad de kommer att säga om mina bokhyllor? Det är oftast det som är mest intressant, eftersom mina bokhyllor är det som är mest intressant för mig. Oh well. No use att spekulera och fundera. Loss!

Skriva, jobba och mysa står med andra ord på schemat. Hoppas jag... Men de säger att hoppet är det sista som dör!

Rosetta Sten

Jag hittade (äntligen!) bloggen Rosetta Sten idag. Nu på morgonen när jag fortfarande spenderar tid med att rulla mina tummar rätt hårt eftersom vi inte hunnit med första mötet än.

Dagens musik består av Peter Gabriels utmärkta platta "Us". Den absoluta favoritlåten är "Digging in the Dirt".

- - - - -

Lite senare på dagen, närmare bestämt efter lunch, så sitter jag här och har läst allt den kloka (och inte alltid så kloka) och underhållande Rosetta har skrivit. Jag har dessutom lite jobb att göra nu, så jag trivs som fisken i vattnet med min fredag. Med undantaget att jag har förshoppat mig inför lördagen. Jag bara hoppas att folket som skall bevista min blygsamma boning på lördag faktiskt tycker om salt & vinegarchips, rökta mandlar, amedeichoklad, trappistöl, whisky, bresaola, paprika (!), prosciutto och diverse andra matiga tilltugg som förhoppningsvis skall förhindra dem från att tugga på mina möbler och mitt bonsaiträd. Så att de inte tuggar på mina möbler och mitt bonsaiträd. Erh... ja... eller... så. I vilket fall som helst är det en jäkla tur att jag har en ryggsäck, för det var inga lätta grejer att bära på. Fast spriten och trappistmunkarna köpte jag igår. Ölet! Munkar kunde man inte köpa. Om man inte pratar om typ munkar med hål i. Och socker på.

Jag erkänner att jag kanske har tagit i lite. Men jag tycker så mycket om mina stundande gäster och jag vill inte att de skall fly när de sätter foten i min blankskinande lägenhet (som jag av ren nervositet säkerligen kommer att städa igen), så jag hoppas kunna distrahera dem med mat.