Diger lunta!

Idag väntar förhoppningsvis en riktigt bra dag. Jag skall snart bege mig in till stan för att ägna mig åt skrivande i ett par timmar, sedan kasta mig tillbaka till Tumba för att invänta aftonens gäster. Hoppas att de dyker upp...

Jag spenderade gårdagen med att hänga i en IRC-kanal för första (?!) gången i mitt liv, men lyckligtvis var det bara folk jag kände, så även om jag babblade på som vanligt så hade de överseende. Teknikens under... erh... Jag såg dessutom till att kasta alla flöden jag har gjort hittills och börja om från början. Ibland hatar jag min prydliga hjärna. Det funkar inte att ha den i möblerade rum för den vill bara strukturera om. Skriver du fel? TA EN NY LAPP! Det går ju INTE att bara stryka över och skriva bredvid... Snacka om neuros... Nåväl, jag lär mig av med den, långsamt, långsamt. Ett steg i taget! Fast det är ju ingen som har klagat hittills på min perfektionism, så... Tror jag inte i alla fall... Vi får väl se vad som sägs idag. Jag är faktiskt lite rädd för att ta hem folk. Tänk om de tycker att jag är pedant? Och GÅR! Eller tänk om det luktar illa!? Hjälp! Osv ad infinitum. Jag undrar vad de kommer att säga om mina bokhyllor? Det är oftast det som är mest intressant, eftersom mina bokhyllor är det som är mest intressant för mig. Oh well. No use att spekulera och fundera. Loss!

Skriva, jobba och mysa står med andra ord på schemat. Hoppas jag... Men de säger att hoppet är det sista som dör!

Skrivövningar

Dagens workshop var lång, men ganska produktiv. Dock har jag inte bestämt mig för om jag tycker om handledaren eller inte. Hon är konstnärligt lagd, och en smula pretentiös. Men övningarna var bra.

Den första övningen var avsedd att få oss alla att slappna av. Att förhålla oss avslappnat till att läsa upp stycken för varandra. Vi var åtta i kursen totalt.

Så - första övningen. Börja följande mening med ordet du avslutade med. 5 minuters övning.

Det var långt att vandra genom skogen. Skogen var mörk, kall och tyst. Tyst var också sällskapet som långsamt tog sig fram över marken. Marken var full av rötter, stenar och sly. Slyn grep om kläderna på sällskapet. Sällskapet bestod av tio personer, alla målmedvetna vandrare och erfarna vildmarksmänniskor. Vildmarksmänniskor var också de som nyligen hade försvunnit i trakten. Trakten var känd för sin oregerliga och farliga natur. Naturen var deras fiende.

Nästa uppgift var en abstraktion. Mitt skrivande som plats. Utan instruktioner. 5 minuter.

Det här är lugnet klockan fem på morgonen. Teet som precis kokat färdigt, tystnaden i lägenhetslängan innan grannarna vaknat, innan jag går till jobbet. Innan Stockholms Södra station och alla sönderstressade människor som trampar mig på tårna och tittar snett på mitt röda hår och piercade nylle.

Det är tystnaden och stillheten när jag kan utforska allt jag går och bär på i huvudet. En ren plats, en parkbänk vid Vänerns strand. Det är ljudet av vågorna mot stenarna. Det är lekplatsen jag satt och skrev på som barn.

Näst sista uppgiften var att gestalta en känsla genom text, utan att nämna känslan. Så det gör inte jag heller. Den här fick vi åtta minuter att arbeta med.

Hon hade SMSat honom tidigare på dagen. Frågat när han skulle dyka upp, om han ens tänkte göra det den här gången.
Det var alltid lika tröttsamt att prata med honom. Hon hade ingen koll alls på vad han kände inför henne, och kyssen igår hade verkat lite forcerad. Men vad skulle hon göra? Telefonen pep i fickan. "Kommer om en kvart. Möter du mig vid hållplatsen?". Hon suckade djupt och skrev ett svar. "Visst. Är där när du dyker upp." Nu började hon dessutom bli rejält skakig. Händerna darrade som asplöv, delvis för att han var på väg, men också för att hon inte hade kunnat äta. Vad ville han egentligen? Och varför kunde hon inte göra som hon brukade? Bara släppa taget och inte bry sig om vad han tyckte?

Hon satte sig mitt i folkvimlet. Trött. Sova kunde hon inte heller, typiskt nog. Minuterna segade sig fram, och helt plötsligt var det dags att gå. Det hade tagit en evighet, och det hade gått alldeles för fort. Tankarna drällde som lösa skruvar i huvuder. Varför ville han inte ha henne? Eller ville han det?

Sista uppgiften baserade sig på en personbeskrivning vi skapade på plats. Det handlar om Rosita, svenskspansk kvinna som levt ett intressant liv. Vi fick i uppgift att slå ner någonstans mitt i Rositas långa liv. Jag valde att skriva om när hon träffade sin andra man Mikael. Rosita är 41. Mikael är yngre. 5 minuter.

Det är kväll i trean på Söder. Rosita har precis fått en motsträvig Kajsa i säng när det ringer på dörren. Utanför står Mikael med en flaska vin och ett fånigt leende i sitt skäggiga ansikte. "Hej... Kom in. Jag har precis fått Kajsa att gå och lägga sig. Det är ingen ände på hennes tjat." Rosita rodnar lätt när Mikael går förbi. Hon går ut i köket. Han tar av sig skorna. Utifrån hallen hör hon hur han säger något, men inte vad. "Va? Vad sade du? Kaffekokaren väsnas."
"Jag sade, har du hört något från Gustav?"
"Näe, det var ett tag sedan nu. Pella är helt förstörd men hon har alltid varit pappas flicka."

Det var allt vi hann med. Men det var nog. Jag har fått ett verktyg jag kan använda nu (redan!). Tror inte att det här kommer att förlösa min karriär som författare, men det kanske kan ge mig lite mer självförtroende.

Arts & Crafts!

Jag ser fram emot dagens aktiviteter, vissa mer än andra. Det börjar nu på morgonen kl. 10.00 med en kurs om fotopolymer och silverlera, sedan skall jag slacka med Jim i en och en halv timme på ett lämpligt fik. Det skall bli skönt att träffa Jim igen, jag har saknat honom rätt mycket. Om inte annat har jag saknat hans axelmassage :).

Förhoppningsvis kommer jag därefter att bege mig till ett produktivt möte med Anders och Wille för att lägga grunden till presentationen av ett hemligt projekt vi jobbar på en hel hög med människor nu. Tove är också inblandad. Men vi får se hur det blir.

Tori Amos har bott i mina öron i ett par dagar nu, och det känns som att hon får bo kvar även idag. Och bloggeneratorn smattrar på i ett hörn härborta... Smatter smatter.

Igår fick jag för övrigt bekräftelsen på silversmideskursen, så i höst blir det silversmide (nåja, en verkstad att arbeta i iaf) och skrivande som ligger i fokus. Skriva är KÄRLEK! Pyssel är Kärlek och mitt huvud bland molnen får kontakt med händerna som är någon helt annanstans för det mesta och pysslar med sitt. Jag tror jag är som en dinosaurie. En av de där stora som hade en hjärna i häcken för att sköta svansen. Fast mina minihjärnor sitter i armbågarna och sköter händerna. De kan klura ut saker på egen hand. Bara de får ta på objektet, plocka isär det, sätta ihop det, så vips har jag en tredimensionell karta i huvudet. Allt faller på plats. Det är som att ha en egen 3D scanner i huvudet.

Men nu får jag sluta babbla, för nu skall jag klä på mig *gasp* och rulla in till Stockholm.

Höst är också KÄRLEK!

Jag bara glömmer min kamera.

Jag måste komma ihåg min kamera! Jag blir tokig på att jag glömmer den hela tiden.

Och jag såg min första "kändis" idag. Robban Broberg på café. Tror jag.

Annars sitter jag och sliter med dokumentationen och sanningen att säga så är jag slut i huvudet just nu. Skall ta tag i det dokumentet jag jobbar med just nu imorgonbitti och se om jag inte har lite fräscha ögon då. Jag har trots allt klarat av två av mina tre docs på en vecka.

Syrran kommer upp idag till Stockholm för att kolla på golf. Vi skall väl försöka träffas vid något tillfälle under helgen, men inget är bestämt ännu. Jag skall hinna med att se på Black Sheep som jag vann biljetter till, och jag skall också åka till Akademibokhandeln för att köpa fler Pilot G-1 Grip pennor, mina håller på att ta slut och jag kan inte skriva med något annat. Däremot har jag övergivit moleskine för en gammal goding, A4 anteckningsbok från Ordning & Reda. Det känns bra att skriva i stora böcker för tillfället.

Jag ser verkligen fram emot skrivarkursen. Strunt samma att jag kommer att vara nästan pank på grund av CSN och försäkring! Jag vill verkligen lära mig skriva. Det kan bli hur bra som helst. Eller så får jag skrivkramp, prestationsångest och kan inte ta kritik för det jag skriver... Man vet aldrig. Ibland är det svårt att blotta sig när det gäller ett känsligt ämne. Och språk har alltid varit ett känsligt ämne för mig. Att inte kunna, att inte förstå, att bli skrattad åt... Jag tror det beror delvis på att jag varit utsatt för mobbing, men även för att jag alltid har varit sådan. Jag vill veta allt, jag vill kunna allt. Inte för att jag någonsin kommer att lyckas, men min värsta mardröm är att inte förstå. Att inte kunna vira mitt huvud runt något. Att inte mentalt uppfatta turerna i en process... Det stör mig. Matematik är ett sådant område som jag bara inte kan tillägna mig. Men jag vill. Jag försöker.

Jag tog också på mig ett interimansvar för rollspel på SSK. Det händer nämligen inget annars. Vi får väl se om folket jag har mailat svarar på tilltal. Föreläsningarna börjar fyllas på, vi har en auktion, och jag är trött som en gnu just nu. Axlarna värker dessutom. Det var jobbigt att yoga imorse, men till stor del skyller jag det på Guitar Hero. Mina händer och armar skriker för tillfället så fort jag gör något. Träningsvärk!

Jag skall också sprida evangeliet med Mirrormask och Pans Labyrint till Hannes på jobbet.

Kort paus....

Idag har vi klämt ur allt vad kreativitet heter ur hjärnorna. Jag är rätt nöjd med en del av de idéer vi lyckades lista ut. Just nu sitter jag dock med ett lite klurigare problem, som kräver en hel del koncentration. Vilket jag inte har någon för tillfället, så jag tar en paus och bloggar istället.

Ikväll skall jag försöka få lite grejer ner på laptopen, för imorgon eftermiddag skall jag till Tove och Anders och fixa med workshops. Jag håller på att skriva på ett antal äventyr på en gång och hittade en jättebra resurs på Wizards of the Coasts hemsida, notes from the bunker heter den. Bra tips på hur man kan skriva och mycket praktiskt orienterat. Jag förlåter dem nästan för att de använder D20-systemet.

Dark Matter är i det närmaste klart, så snart hoppas jag hinna med att lägga upp lite på det i helgen. Jag hoppas också på att inte glömma min kamera för tredje gången i veckan och lyckas ta lite referensbilder. Egentligen skulle jag köpa en systemkamera bums, men jag väntar tills nästa månad. Slutet på Augusti innebär CSN-räkning och den är inte rolig. På något vis.

Men nu sitter jag som sagt och försöker får hjärnan att återupplivas och det har jag väl gjort i minst fem minuter, så nu är det dags att ta en Treo (det har varit huvudvärksväder hela veckan) och återgå till arbetet.

Miss Wet T-Shirt

Jag var hos Tove och Anders igår och pysslade lite. Vi var bland annat på Dieselverkstaden inför Stockholms Spelkonvent. Lokalerna för vår föreläsningsserie som vi håller på att sätta ihop var alldeles utmärkta, däremot fasar jag för hur rollspelarna kommer att reagera på de platser de får spela på. Vad som gick genom konventsledningens huvud när de valde just Dieselverkstaden som konventslokal är mig helt fördolt. Det kan knappast ha varit några praktiska betänkligheter. Försäkringarna kommer att bli ett helvete och det är inte en lokal som direkt passar för rollspel. Det är RIKTIGT illa..

Nåväl. Jag antar att man får vara tacksam för det lilla. Nu skall jag duscha och kasta mig in till stan för att stödja Nathan Fillions karriär och skaffa mig en onödig anteckningsbok till. Jag har ett bokberoende... Jag är inte stolt över det... Men man blir allmänbildad i alla fall.

Apropå Tove och Anders gav jag mig ut en liten sväng under kvällen för att leta reda på en högtalare till min iPod. Jag vill ha något att koppla den till i köket så att jag kan dränka oljudet från ungdjävlarna som går loss på allsköns bråte (inklusive en av de osnutna halvlängdsmännens förbannade cykeltuta som man MÅSTE använda oavbrutet i tio - tjugo minuter på raken för att den låter sååå bra) och tjuter så att fönstren skallrar. De är dessutom så lata att de inte orkar gå upp en trappa och prata med sina föräldrar, näe, de ställer sig och illvrålar efter dem. Det går inte att ha ett enda fönster öppet i det här området. Och på natten är det väldigt bekvämt att ställa sig och prata i telefon under mitt sovrumsfönster. Jag skämtar inte när jag säger att jag är lätt att väcka på natten. Jag hör när folk pratar utanför. Det är inget roligt problem, kan jag ju tillägga. Så jag funderar på att flytta någonstans där det inte finns barn i området. Helst skall det inte ens finnas andra människor i närheten, men då får jag väl flytta ut på en ö i skärgården. Och bli tokig på måsarna istället.

Poängen var i vilket fall som helst att under promenaden till Apple-återförsäljaren började det spöregna. Tropiskt vattenfall. Regndroppar stora som vattenballonger. Och när jag går förbi en hög med osnutna pojkar i trettioårsåldern kommenterar de att jag är blöt med orden "miss wet t-shirt". Eftersom jag inte hade energi nog att stanna och spöa upp dem gav jag dem fingret, men seriöst! Jävla ouppfostrade kräk är vad de är allihop. *morr*

Crush

Spelet Crush är något jag har väntat på ända sedan jag såg presentationen för det på GDC i våras. Det är ett 3/2D spel med unika förutsättningar och unikt gameplay. Det är faktiskt ett av de PSP-spel som jag upplever gör det värt att köpa just en PSP för. Det står på shoppinglistan för sommarens extravaganser.

Anledningen till att jag ens tar upp spel idag är för att jag sitter framför X-boxen och slavar med Shadowrun respektive The Darkness för att få till två hyfsade recensioner tills ikväll när Tove och Anders behöver dem för nya numret av Fenix. Jag tror att jag utan tvekan har lyckats klämma in fler recensioner och artiklar i det numret än vad jag har skrivit totalt. Illa, men sant.

Jag och Tove har också diskuterat lite vidare med workshops, hur vi skall hantera dem och vilka vi skall bjuda in för att hålla dem. Vi tar tag i det på måndag i nästa vecka, när vi inte har Fenix att tänka på. 4 -8000 ord väntar på att jag skall skriva dem, men just nu är det frukost som lockar, så det blir en snabb tripp till butiken innan jag kamperar mig framför skärmen och mörkret återigen.