En erfarenhet rikare (Laibach är dålig musik att... erh... kramas... till (Självcensur. Syrran läser ju fastän hon inte får.)) och en dag tröttare.
På mitt skrivbord på jobber råder just nu allmänt kaos. Jag sitter med Just Cause 2 och hjälper till att kommentera på delar av spelet, vilket innebär att jag dels jobbar en hel del med ett in-houseprogram och dels med builds av spelet. Av någon anledning har det här spridit sig till mitt skrivbord. Kaoset. Det står en Legofigur på skrivbordet. En Exo-force mecha som hotar mig med sitt stora gula svärd och sin pistol.
På min anteckningsbok för Avalanche sitter en beaniebag-Watto och tittar på mig, och bredvid anteckningsboken står fyra böcker - Western (rollspelet), Athena och Ares (en bok med essäer om krigsföring), Weapon (en stor bok om - gissa? Vapen!) och The History of Organized Crime (som handlar om organiserad brottslighet). Bredvid min "bokhylla" sitter en Heffaklump på min skrivbordslampa. I lampan hänger två voodolls. Och sedan har vi högen med små post it lappar och A6-lappar med skrivna snuttar på. Och en hög gem och clips. Och mina glasögon. Och en påse nötter. Och en tub voltarensalva för min handled.
Pennor. På skrivbordet ligger det en hög med Pilot-pennor, nogsamt vaktade av den här gamla draken. De är nämligen svåra att få tag på och jag kan inte skriva om jag inte har en viss typ av penna. Patetiskt, jag vet. Men jag testade med Mujis gelpennor och de var acceptabla, men inte optimala, substitut, så nu har jag en Mujipenna på jobbet som fallback om någon behöver låna en penna av mig.
Efter en hel förmiddags springande, skjutande och rullande åt höger och vänster känner jag mig så här lagom till efter lunch ganska slak. Det är hårt arbete att skjuta terrorister eller vad det nu är jag skjuter på, och efter att ha dött trehundra gånger (ungefär) gav jag upp och gick in i debugmenyn och valde God Mode.
Sanningen att säga så gör alla buggiga kollisionsmodeller, puckade A.I.-gubbar och uppsvullna NPCer sitt till för att göra mig lite trött i skallen. Det känns som att jag aldrig mer vill plocka upp en handkontroll och banka skiten ur dissidenter på ön Panau, men ack, mitt jobb inbegriper det, så jag måste, måste, måste.
"Men", säger vän av ordning "du sitter ju och SPELAR hela dagarna! Hur kan det vara det minsta betungande?! Bortskämda kjolyg!" Hmm, ja, det är ju förvisso sant. Det är rätt kul att spela. Tyvärr råkar Just Cause 2 vara precis den typen av spel jag absolut inte kan med, det ligger förmodligen i min genetiska kod att inte tycka om det. Plattformsspel - check, FPS - check, Action RPG - nja, MMO - check, Puzzle - check osv. Roamingspel - nope. Sorry, inte en suck.
Det är tragiskt, jag vet, att jag arbetar med något jag egentligen inte är så förtjust i, men det är där min professionalitet kommer in. Jag JOBBAR med det här. Det betyder att jag måste känna till hur det skall se ut när det är bra och hur det ser ur när det är dåligt och skillnaden däremellan. Det är därför, mina vänner, som jag sitter och spelar samma grej om och om och om igen. Fyra, fem, sex, sju gånger innan jag är klar med analysen. Efter det är det inte längre roligt, utan ganska enformigt.
EDIT: Eftersom jag nu, här hemma, håller på att läsa igenom CthulhuTech inför en recension i Fenix nästa nummer, så måste jag bara nämna, i förbigående, att jag imorgon kommer att göra ett långt inlägg om rollspel och pretentioner i samband med rollspel. Jag kommer förmodligen även att prata om hur kvinnobilden ser ut inom den här ädla konstformen. Och vara lite arg, så där på ett hörn.
Thursday, March 6, 2008
Wednesday, March 5, 2008
R.I.P. Gary Gygax
Gary Gygax, en av rollspelens urfäder, har avlidit vid en ålder av 69 år.
Vila i frid - och tack för arvet du har lämnat efter dig.
EDIT: Och Penny-Arcade gjorde den här hyllningen, som förvisso är på gränsen till det smakfulla, men ändå...
EDIT 2: XKCD är inte värre han. Det här känns som en riktig klassiker :).
Vila i frid - och tack för arvet du har lämnat efter dig.
EDIT: Och Penny-Arcade gjorde den här hyllningen, som förvisso är på gränsen till det smakfulla, men ändå...
EDIT 2: XKCD är inte värre han. Det här känns som en riktig klassiker :).
Eterpaus
Jag känner mig tvungen att ta en eterpaus, ett mediebreak, en blograst helt enkelt.
Gårdagen var ingen bra dag. Det var mycket dött trassel i luften, som en dimma av asbest låg det över min omnejd, och jag inser så här i retrospekt att jag försöker skrämma iväg mannen jag nyligen inlett (motvilligt, men han ger sig fan aldrig. Han är som en terrier. Bara biter sig fast och vill inte släppa taget. Så vad gör man? Jag har försökt att resonera med honom men då kysser han mig och sedan kan jag inte tänka. Life's a bitch...)ett förhållande med.
Man borde kunna läsa recensioner av folk. (Det är här syskonen och föräldrarna förmodligen bör sluta läsa...)
Djävulskattungen
Innehåll: 10
Intryck: 3
Tittar man på omslaget på den här donnan kanske man blir besviken. Det hela beror på vilken känsla för estetik man har. Hon kan verka lite rå, har ingen direkt klädstil och - hu - rakar inte benen som andra donnor. Tilltalande drag är ögon och möjligtvis även munnen, beroende på vad man anser om amorbågar. Hon har även enligt somliga en vacker nacke, men även det är beroende på tycke och smak.
Kroppsformen är av det mer bastanta slaget och det i kombination med ljus hy gör att man närmast jämför henne med något av romantikens konstverk. Rejäla doningar med andra ord. Kroppen är i övrigt medelstark och med god böjlighet.
Inuti däremot måste man vara beredd på lite irrgångar och labyrinter. Samtal med donnan kan plötsligt leda till mentala tvärvändningar som kan vara svåra att hänga med i, och man får vara beredd på att hon med jämna mellanrum kommer med små elakheter och cynismer som kanske kan vara svåra att greppa för utomstående. Utanför hennes eget huvud det vill säga.
Hon får ofta omdömet "intelligent", vilket förmodligen beror på ett kvicksilversnabbt intellekt som är väl bevandrat i konsten att hoppa från ämne till ämne samt en allmänbildning som förvisso inriktar sig mest på de mer morbida ämnena i vardagen som exempelvis hur lång tid det tar för ett lik att förmultna, samt hur man bäst utrönar varifrån ett slag kommit med basis i blodstänkens utseende via biologisk krigsföring till 1700-talshistoria.
Hon har en stabil ekonomi och livnär sig som speldesigner, ett något osäkert men kreativt yrke. Hon kräver ständiga utmaningar och kan därför vara lite svår att ha att göra med, men när hon är nöjd med sin arbetssituation får hon mycket gjort på kort tid och med hög kvalitet. Akta dig för att tråka ut henne dock! Hon blir oerhört bitsk av människor hon inte anser förtjänar hennes tid, men tar den ändå.
På hemmaplan ägnar hon sig åt rollspel och brädspel till största delen, även om ett och annat konsollspel och PC-spel slinker ner. Hon kan bli mycket absorberad av så kallade MMOer, så vill man ha en pratstund med henne bör man kolla så att hon inte sitter och spelar först.
Blommor och choklad imponerar inte alls lika mycket som ett välskrivet brev eller en vacker målning. Hon är även immun mot gullande och kan bli rätt irriterad på det.
Hon är helt emot telefoner, tycker inte om dem alls, ens att prata i och det betyder att det telefonsamtal som når henne bör hållas så kort det går för att inte locka fram ragatan. Man skall heller inte tugga med öppen mun eller vissla i närheten av henne eftersom det framkallar ett svårtartat förakt. Vill man ha en renlig donna är det här dock något att satsa på, eftersom hon är mycket ordningssam.
Kort sagt: Det här är en högexplosiv donna, som kanske inte lovar så mycket på utsidan, men som kan visa sig väl värd ansträngningen. Dock är hon med jämna mellanrum lätt motstridig till tanken på relationer eftersom hon enligt sig själv "inte är bra på dem".
Gårdagen var ingen bra dag. Det var mycket dött trassel i luften, som en dimma av asbest låg det över min omnejd, och jag inser så här i retrospekt att jag försöker skrämma iväg mannen jag nyligen inlett (motvilligt, men han ger sig fan aldrig. Han är som en terrier. Bara biter sig fast och vill inte släppa taget. Så vad gör man? Jag har försökt att resonera med honom men då kysser han mig och sedan kan jag inte tänka. Life's a bitch...)ett förhållande med.
Man borde kunna läsa recensioner av folk. (Det är här syskonen och föräldrarna förmodligen bör sluta läsa...)
Djävulskattungen
Innehåll: 10
Intryck: 3
Tittar man på omslaget på den här donnan kanske man blir besviken. Det hela beror på vilken känsla för estetik man har. Hon kan verka lite rå, har ingen direkt klädstil och - hu - rakar inte benen som andra donnor. Tilltalande drag är ögon och möjligtvis även munnen, beroende på vad man anser om amorbågar. Hon har även enligt somliga en vacker nacke, men även det är beroende på tycke och smak.
Kroppsformen är av det mer bastanta slaget och det i kombination med ljus hy gör att man närmast jämför henne med något av romantikens konstverk. Rejäla doningar med andra ord. Kroppen är i övrigt medelstark och med god böjlighet.
Inuti däremot måste man vara beredd på lite irrgångar och labyrinter. Samtal med donnan kan plötsligt leda till mentala tvärvändningar som kan vara svåra att hänga med i, och man får vara beredd på att hon med jämna mellanrum kommer med små elakheter och cynismer som kanske kan vara svåra att greppa för utomstående. Utanför hennes eget huvud det vill säga.
Hon får ofta omdömet "intelligent", vilket förmodligen beror på ett kvicksilversnabbt intellekt som är väl bevandrat i konsten att hoppa från ämne till ämne samt en allmänbildning som förvisso inriktar sig mest på de mer morbida ämnena i vardagen som exempelvis hur lång tid det tar för ett lik att förmultna, samt hur man bäst utrönar varifrån ett slag kommit med basis i blodstänkens utseende via biologisk krigsföring till 1700-talshistoria.
Hon har en stabil ekonomi och livnär sig som speldesigner, ett något osäkert men kreativt yrke. Hon kräver ständiga utmaningar och kan därför vara lite svår att ha att göra med, men när hon är nöjd med sin arbetssituation får hon mycket gjort på kort tid och med hög kvalitet. Akta dig för att tråka ut henne dock! Hon blir oerhört bitsk av människor hon inte anser förtjänar hennes tid, men tar den ändå.
På hemmaplan ägnar hon sig åt rollspel och brädspel till största delen, även om ett och annat konsollspel och PC-spel slinker ner. Hon kan bli mycket absorberad av så kallade MMOer, så vill man ha en pratstund med henne bör man kolla så att hon inte sitter och spelar först.
Blommor och choklad imponerar inte alls lika mycket som ett välskrivet brev eller en vacker målning. Hon är även immun mot gullande och kan bli rätt irriterad på det.
Hon är helt emot telefoner, tycker inte om dem alls, ens att prata i och det betyder att det telefonsamtal som når henne bör hållas så kort det går för att inte locka fram ragatan. Man skall heller inte tugga med öppen mun eller vissla i närheten av henne eftersom det framkallar ett svårtartat förakt. Vill man ha en renlig donna är det här dock något att satsa på, eftersom hon är mycket ordningssam.
Kort sagt: Det här är en högexplosiv donna, som kanske inte lovar så mycket på utsidan, men som kan visa sig väl värd ansträngningen. Dock är hon med jämna mellanrum lätt motstridig till tanken på relationer eftersom hon enligt sig själv "inte är bra på dem".
Tuesday, March 4, 2008
Silent Shout
På vägen till jobbet idag drabbades jag återigen av trasselfén som satte sig mitt i magen på mig och bestämde sig för att nysta upp alla garnnystan hon kom åt. Ångestnystanet klippte hon raskt upp och "sproing!" sade det, så spred sig ångesttrasslet överallt. Sedan klippte hon upp självförebråelserna också. "Floink!"
Så nu sitter jag här och försöker nysta ihop allt igen, få ner det i hanterbara små portioner av ångest och självförebråelser som jag sedemera kan stuva undan någonstans i något skåp i mitt psyke och plocka fram när jag mår lite stabilare och kan analysera varför de dök upp överhuvudtaget. Det är meningen att jag skall gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och känna mig helt fluffig. Varför gör jag inte det? Varför bor det ett svart moln i min mage?
Så jag lyssnar på The Knife och försöker samla ihop mig igen. Dra in alla lösa trådar, samla mig, koncentrera mig. Inte vara så förbannat rädd hela tiden. Men jag är rädd ändå.
Jag är rädd för att tappa bort mig själv igen. Jag är rädd för att inte våga släppa taget och rädd för vad som händer om jag gör det. Allt skrämmer mig. Snacka om att vara skadad. Svårt sårad.
Så nu sitter jag här och försöker nysta ihop allt igen, få ner det i hanterbara små portioner av ångest och självförebråelser som jag sedemera kan stuva undan någonstans i något skåp i mitt psyke och plocka fram när jag mår lite stabilare och kan analysera varför de dök upp överhuvudtaget. Det är meningen att jag skall gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och känna mig helt fluffig. Varför gör jag inte det? Varför bor det ett svart moln i min mage?
I never knew this could happen to me
I know now fragility
I know there's people who I haven't told
I know of people who are getting old
Wish I could speak in just one sweep
What you are and what you mean to me
Instead I mumble randomly
You stand by and enlighten me
In a dream I lost my teeth again
Calling me woman and half man
Yes in a dream all my teeth fell out
A cracked smile and a silent shout
A cracked smile and a silent shout
If I explain it once thoroughly
He'll have you later 'cause it's never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse now it haunts me
I caught a glimpse now it haunts me
Så jag lyssnar på The Knife och försöker samla ihop mig igen. Dra in alla lösa trådar, samla mig, koncentrera mig. Inte vara så förbannat rädd hela tiden. Men jag är rädd ändå.
Jag är rädd för att tappa bort mig själv igen. Jag är rädd för att inte våga släppa taget och rädd för vad som händer om jag gör det. Allt skrämmer mig. Snacka om att vara skadad. Svårt sårad.
Monday, March 3, 2008
Gustaf, utan Gustaf
A Very Short List, min favoritsite på interwebben, hade idag denna fantastiska länk till katten Gustaf. Utan katten Gustaf.
Helt suveränt, och ni som inte fattar skämtet, well..
Ja, det blir en kort blogpost idag. Jag har en existentiell kris i mina händer. Startad av tre oskyldiga ord. Onomatopoetisk, utensilier och delinkvent.
Så är det. Nu skall jag äta vitlöksbröd och pizza, för jag är så dekadent.
Helt suveränt, och ni som inte fattar skämtet, well..
Ja, det blir en kort blogpost idag. Jag har en existentiell kris i mina händer. Startad av tre oskyldiga ord. Onomatopoetisk, utensilier och delinkvent.
Så är det. Nu skall jag äta vitlöksbröd och pizza, för jag är så dekadent.
Sunday, March 2, 2008
Saturday, March 1, 2008
Utmanad!
.. och lätt nedslagen, för Klokbok bad mig nämna 70-talets bästa låt. Skall jag gå efter smaken jag hade på den tiden så blir det nog något i stil med "Trollmors vaggvisa". Jag hann bara bli 7 år gammal på 70-talet.
Men så här i retrospekt:
David Bowies bästa album kom under 70-talet. Det är klart att det måste bli något av honom. Tyvärr hittar jag inte "Subterraneans" på YouTube. Däremot hittar jag följande favoriter:
Sound & Vision
Rock n' Roll Suicide
Life on Mars?
Fast det där skiftar ju så enormt från dag till dag. Humör till humör, men Bowie är kung.
Jag är inte "elak" nog att skicka utmaningen vidare. Dessutom vet jag inte vilka som läser min blog som bloggar själva. Möjligtvis syrran, brorsan och Johan, då...
Men så här i retrospekt:
David Bowies bästa album kom under 70-talet. Det är klart att det måste bli något av honom. Tyvärr hittar jag inte "Subterraneans" på YouTube. Däremot hittar jag följande favoriter:
Sound & Vision
Rock n' Roll Suicide
Life on Mars?
Fast det där skiftar ju så enormt från dag till dag. Humör till humör, men Bowie är kung.
Jag är inte "elak" nog att skicka utmaningen vidare. Dessutom vet jag inte vilka som läser min blog som bloggar själva. Möjligtvis syrran, brorsan och Johan, då...
Subscribe to:
Posts (Atom)
