Att förföra fröken Elsa Persson, del 3

Mannen plockade fram en av sina favoritskalpeller. Det tunga handtaget var försett med ett formgjutet gummihandtag han specialbeställt på internet. Omöjligt att spåra, eftersom han använt ett stulet kreditkort när han gjorde beställningen, och dessutom tagit sig friheten att skicka paketet till en postbox i en bekants ägo. Kamraten visste inte om att mannen gjort beställningen eller att han hämtat den, eftersom han även stulit en av nycklarna till postboxen, och senare lämnat tillbaka den.

Med bestämda steg närmade han sig nu fröken Persson, som uppenbarligen insett allvaret i sin benägenhet och kämpade för att ta sig loss ur de hårt åtdragna handklovarna. Adrenalinet han doserat henne med gjorde förmodligen sitt til. När han måttade det första, ljuva snittet mot hennes mage dansade hennes kropp oväntat undan. Hon sparkade (hon SPARKADE!) mot hans arm och lyckades få in en träff på hans handled. Den tunga kniven for undan och ner på golvet, halkade in under en av de precist inpassade bänkarna med sitt prydligt uppradade och i mannens händer högst dödliga innehåll.

Mannen svor, för första gången skakad av händelserna i hans egen högborg, hans fort. Den lilla osäkra känslan som rört sig i hans huvud blommade upp, större nu. Starkare. Han tyckte inte om det. Tyckte inte om att känna osäkerhet här, nu. Det här var ju hans fäste. Hans hem!

Obetänksamt nog, skakad av händelsen, vände sig mannen bort ett par minturer, letade under bänken på det dammfria och mycket rena gråmålade golvet och när han återfunnit sitt favoritverktyg (inte utan att belåtet konstatera att bladet tagit ut betalning för fröken Perssons obetänksamma handlande) och vänt tillbaka till sitt byte fann han bytet vara borta. I Fröken Perssons ställe fanns nu enbart tomma handklovar dinglande i sin kedja från garagets tak.

Under ett par ögonblick misstänkte mannen att något var allvarligt fel (något utöver hans minst sagt psykopatiska sinnelag, det vill säga) och han trodde att han drömt allt. Drömt förförelseakten, sömntabletterna. Den korta färden i svarttaxin där han låtsats hångla med fröken Perssons medvetslösa kropp, låtit chaffisen få se både en stor del av fröken Perssons tilltalande byst och den ack så tilltalande och frestande kanten på hennes hjärtskärande vita boxertrosor mot den bleka, rosa hyn, som nästan fått honom själv att tappa kontrollen. Drömt hur han med darrande händer klätt av henne klädesplagg efter klädesplagg i en nästan smärtsamt ljuvlig ceremoni, avslöjat mer och mer av hennes utsökta, oskyldiga kropp tills hon till sist hängt helt naken i hans garage.

Men nej, en titt på det blodfläckade golvet och på bänken där fröken Perssons kläder låg för en stund sedan, och nu var kraftigt decimerade, berättade för mannen att förförelsen av Fröken Elsa Persson faktiskt ägt rum. Det var bara fröken Persson och hennes klänning som fattades. Blodet på golvet ledde mannen till dörren in till hans hus. Hon hade flytt in i hans hus. Men hur? Den obehagliga känslan som han med stor omsorg pressat tillbaka flammade upp på nytt. Hur kunde hon ha tagit sig loss?

Ingen Elsa!

Elsa får stå tillbaka för nyårsstädande och en rinnsnuva som får Niagara att likna en munter liten vårbäck. Jag håller på att städa bland mina böcker och prylar och det hela resulterar i en storsatsning på att få saker sålt på Tradera.

Problemet - det största - är att det jag har mest av är böcker och filmer. Tyvärr går de inte så bra på just Tradera.

Bleh.

*snuvsnuv*

*nyser*

(jevvla snuvjevel)

Att förföra fröken Elsa Persson, del 2

Med sprutan i ena handen och en bomullstuss med desinfektionsmedel i den andra närmade han sig Elsa, som ryckte till och försökte dra sig undan.

"Det här är för ditt eget bästa, flicka lilla, så att du piggnar till ordentligt."

"Ne...h.. ne..hh" var allt den hängande fröken Persson fick ur sig, trots sina akrobatiska undanmanövrer.

"Med tanke på den behandling som väntar är knappast en spruta det du behöver frukta mest, lilla flicka. Seså. Håll... håll armen still!"

Efter en kort kamp fick mannen tag på Elsas arm, som kändes förvånansvärt muskulös, trots det mjuka hullet. Han tryckte långsamt in kanylen i Elsas arm. Njöt av att se hennes plågade min. Så skulle det se ut minsann. Skräck var vad han levde på, hans andrum i en i övrigt dyster och färglös tillvaro. Och den nakna försvarslösa kvinnan med armarna fästa i tjocka kedjor var hans medium för att uppnå den perfektion han eftersträvade, konstant.

Elsa andades in ljudligt när vätskan kom i kontakt med hennes blodomlopp. En våldsam darrning for genom hennes muskler, allt eftersom adrenalinet fick grepp om henne. Men istället för den förskräckelse och rädsla mannen väntat sig - i hans eget tycke faktiskt förtjänat - slog Elsas kropp an en sträng av uppror, trots. Var det förakt han läste in i hennes gnistrande ögon? Det här gick ju inte an. Dags att inskärpa hur allvarlig, hur ytterst allvarlig, Fröken Perssons belägenhet var, och hur illa det skulle komma att gå för henne, så småningom.

Vad rör sig i hjärnan på denne man som är på väg att orsaka en fjärde kvinnas död, denna afton? Förakt för det kvinnliga könet, utan tvekan. Ett stort mått begär till hennes kropp, Hennes med stort H. En övertygelse om att denna gången är den sista. Det är nu han hittat Kvinnan, den Perfekta, som aldrig skall komma att orsaka honom skada, den oskuldsfulla madonnan som han med kniv och lem skall omvandla till det ultimata redskapet för sin hämnd på den kvinnliga kroppen, den han föraktar så och åtrår med en eld som bara falnar när han kommit kvinnan inpå bara kroppen, ja, faktiskt in under skinnet. Det är först då den efterlängtade förlösningen ens kan ske och hans kropp och sinne är - trots sitt behov av perfektion - spända till bristningsgränsen av förväntan och ouppfylld kärlek.

Vem kan förstå honom? Säkerligen inte många. Hans sinne är sådant att det saknar det som normalt ses vara rationellt och logiskt, även om det i mannens egen värld ter sig både logiskt och rationellt att en gång varannan månad få utlopp för sin sexuella energi genom att släcka ett handplockat i hans ögon oskuldsfullt kvinnoliv.

Del tre följer imorgon

Att förföra fröken Elsa Persson

En novell

Att förföra fröken Elsa Persson

"Perfektion, min kära fröken Persson, kräver precision och tålamod. Det är därför ypperligt passande att jag besitter dem båda."

Mannen såg med huvudet på sned på den från taket hängande Elsa Persson, en kvinna han träffat för bara några timmar sedan och som förfört honom med sina glänsande mörka lockar och breda kvinnliga höfter. Som hämtad ut en femtiotalsfilm klev hon in på den något suspekta klubben, i lackskor och med en oskuldsfullt blå klänning. En olycka på väg att inträffa. Ett perfekt byte för hans avancerade smaker. En flicka i en kvinnas kropp. Så ytterst smakfullt.

Förförelsen hade varit nog så enkel. Ett glas vin, ett par komplimanger och en sömntablett senare hängde hon naken i hans garage, fjättrad i sina slanka handleder, redo att plockas av honom, det ultimata rovdjuret, den stora stygga vargen med ett sadistiskt sinnelag och en smak för det ofördärvade.

Hans blick smekte hennes nakna kropp, från axlar till fylliga bröst, en mjukt rundad mage och det som först fascinerat honom - hennes breda och kvinnliga höfter, som gjorda för barnafödande. Synd bara att hon nu aldrig skulle få utsätta sin utsökta kropp för detta det yttersta kvinnlighetsprovet.

Elsa gav ifrån sig ett svagt stönande och mannen ryckte till något. Var det inte tidigt för Elsa att vakna? Kanske inte. En snabb blick på klockan bekräftade att det var i tidigaste laget, men väl inom förväntade gränser. De där breda höfterna och den mjuka magen var kanske en bidragande orsak. Hon var kanske något tyngre än han doserat för. Nåväl. Väl inom ramarna.

"Fröken Persson behagar vakna hör jag. Kan jag assistera med något? Kanske ett glas vatten?"

"Varf...hnger...vför?" orden var sluddriga och halvformade, också det något att förvänta sig.

"Fröken Persson, jag måste tyvärr meddela er att ni råkat ut för en högst obehaglig typ. Ett av ett fåtal som operererar i Sverige. Jag är skinnaren. Du kanske har läst i tidningarna om mig?"

Den väntade skräckreaktionen uteblev. Högst märkligt och något förargligt. Kanske var det sömnmedlet som orsakade det? Nåväl, nu var hon ju vaken, vad kunde det skada? Hans långa fingrar smekte ömsint över den vackra glassprutan i ålderdomligt utförande. Han hade skärpt nålen senast imorse. Nu plockade han upp den och fyllde den varsamt med adrenalin från en liten kapsel ur ett allergikit. Vätskan var transparent och klättrade lite på sprutans glasväggar, en vän som återser en annan.

Del två följer imorgon.

Gott Nytt År

Idag har jag suttit nästan hela förmiddagen och sammanställt statistik över 45 rollspelsböcker som jag skall använda som underlag i Sidentrosor och magiska amuletter, och snusmumriken har suttit lika länge (längre) och skrivit på en ny bok. En bra start på det nya året.

Just nu flyger jag i World of Warcraft (till Feralas från Tanaris) och skall lämna ett par questar som är klara hos lite folk där. Gamla grejer i to-do-listan. Men det är tydligt vad som måste göras i alla fall. Jag får väl erkänna att WoW inte riktigt håller samma fascination för mig som för snusmumriken. Jag vill mest bygga saker.

SOMA (Sidentrosor...) kan nog bli bra, tror jag. Det är en kritik av rollspel som förhoppningsvis kan ge lite förslag på hur man skulle kunna åtgärda problematiken som finns inom rollspelshobbyn. Jag hoppas det i alla fall. Risken är väl att det inte alls hjälper och att resultatet blir riktigt dåligt, men... jag vet inte vad jag skall göra annars.

Rollspelshandboken klättrar också framåt. Jag tänker skriva ett äventyr som "följer med" boken. Egentligen blir det två, för jag skall göra äventyr på en bok också. Undrar om det är tillåtet. Kanske om man inte säljer. Jag vet inte. Får kolla upp det så att jag inte omedvetet bryter mot upphovsrätten. Jag funderar också på att skriva klart ett rollspel. Mitt inköp av Tunnels & Trolls har inspirerat mig enormt. Undrar varför. Kanske för att det känns Old School så att det kliar i fingertopparna.

Jag läser Mister B. Gone av Clive Barker också. Bra bok, om än lite lätt störande. Den uppmanar mig att bränna den. Men på ett bra sätt.

Ner i teknikträsket, kvinna!

I dagarna har jag och snusmumriken införskaffat Wrath of the Lich King, bägge två. För snusmumrikens del innebar det att uppgradera internminnet från ynkliga 512 MB till 2 GB. Och när jag säger att det innebar det för snusmumrikens del betyder det att jag pratade minne med den vänliga expediten på Webhallen samt skruvade av locket och petade dit minnesmodulen. Men snusmumriken tittade på, så nästa gång får han göra det själv.

Det finns säkert en bra anledning till varför jag skriver det här...

Det är snart ett nytt år. Jag erkänner villigt att jag inte väntade mig att jag skulle vara där jag är nu förra året. Förra året var jag deprimerad och utan hopp. I år... I år har jag en fästman och två adoptivkatter, samt en social umgängeskrets som är större än en person, dvs jag själv.

Det kanske är fel att vara hoppfull redan nu. Det kan skita sig när som helst. Men här, nu, är jag lycklig och tacksam för snusmumriken. Vi kompletterar varandra. På oväntade och väntade sätt.

Nu gäller det bara att få de jävla raketgalningarna utanför att sluta skjuta småraketer som studsar på mina fönster.

Jävla brats.

För att avsluta. Något sött!



Det är min park med UB Funkeys. Favoriten är den gröna treögda saken, björnen med brustet hjärta och stjärnögat, dvs Boggle, Lotus och Vroom. Bilden är för övrigt tagen med en iPhone. Min iPhone. Jag vet. Jag är tekniknörd. Men jag läser Susan Faludi och Naomi Klein och Sven-Erik Liedman också... erh... ja...

S.O.M.A. påbörjad

Nu har jag äntligen återvunnit någon form av ro i både kropp och sinne, tillräckligt för att återigen känna mig bekväm med att skriva inlägg på min blogg.

Det har varit en välbehövlig vila, som givit mig mer energi än jag haft på ett bra tag, och mer mental stabilitet än jag har haft på... tja, närmare två år.

Med anledning av det har jag börjat skriva på SOMA. SOMA är min egen förkortning på Sidentrosor och magiska amuletter, det är en debattbok som behandlar det delvis kontroversiella (tydligen) ämnet tjejer och rollspel och rollspelande tjejer.

Jag har skrivit ungefär två kapitel än så länge, det ena handlar om identitet, det andra om tjejer och rollspel och varför tjejer inte spelar rollspel. Jag sticker ut hakan en smula och säger att det har sitt ursprung redan i produktions/ designledet.

Ett kort klipp -------------------8<

Att det ärl män som förlägger, tillverkar och skriver rollspelsprodukter påverkar naturligtvis produkterna och deras innehåll. ASF-gänget, som 2005 gav ut sin friformsbok ”Från Atlantis till Blekinge” säger så här efter att först ha bedyrat att det inte spelar någon roll vilket kön man som spelare har på sin rollperson:

"Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart. 

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp."

I paragraferna påstås det könet är av ingen betydelse - egentligen - och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner. Med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp.

Så könet spelar inte roll - alla kan vara män om de vill - eftersom tjejer inte spelar. 

Kvinnor hör dessutom inte hemma i de världsbilder som männen använder sig av. Det är med författarnas i ovanstående citat egna ord "otänkbart". Frågan som hela tiden dyker upp är varför författare av rollspel och äventyr (inte bara ASF, med andra ord) väljer att lägga äventyr och rollspel i tidsperioder då det är konsekvent otänkbart att kvinnor har en framträdande roll, åtminstone om man skall ägna sig åt "historisk korrekthet" som det så fint heter.

Ronny Ambjörnsson har undersökt manliga myter i sin bok "Mansmyter". Där tar han upp delar av den här problematiken, applicerad på manliga myter som Don Juan, James Bond, Faust och ett par andra välkända manliga litterära figurer som till stor utsträckning liknar de rollpersoner spelarna gestatar i rollspel:

"Vad som naturligtvis inte är ointressant, när  det gäller författarna, är att flertalet av dem är män. Det är mannens uppfattning om sig själv som vi här kommer att få möta. Det är också , indirekt, mannens uppfattning om kvinnan. Det kvinnliga beskrevs sällan öppet. Det är snarast så att inriktningen på hjältens förehavanden har givit det perspektiv ur vilket kvinnan setts. Kvinnan har blivit staffage, den bakgrund mot vilken mannens verksamhet avtecknat sig. I vissa av berättelserna finns kvinnan knappast med överhuvudtaget. Mannen har ensam fått representera människan."

Men är det då så otänktbart att ändra verkligheten så att kvinnor passar in? Så att de också får representera mänskligheten? Eller att de får vara med, men på de villkor som rådde under tidsperioden äventyret avhandlar? Svaret låter förmodligen inte vänta på sig - "det blir ju så tråkigt för dem som spelar kvinnor då". Men blir det verkligen det?

Klipp ----------------------------8<

Det blir mer i den tänkta boken, mer i samma anda, men även lite funderingar runt vad som kan göras och hur det kan gå till.