Kulturutarmningen

Det är med sorg jag iakttar hur kultur och kulturhantverkare (som även kallas "kreatörer") i högre och högre utsträckning dissas för sina kunskaper.

Det verkar som att allmänheten hellre tar del av halvdan skit än uppskattar ett gediget hantverk.

Eftersom jag är konstnär, inte bara speldesigner, och konsthantverkare, inte bara projektledare, kunnig inom faktiska påtagliga hantverk, inte bara HTML, lite PHP och blandade bild- och layoutprogram, så lider jag med de konstnärer som faktiskt fokuserat totalt på sin egen konstart. Samtidigt så avundas jag dem. Jag har alltid älskat allt som har med konstnärligt uttryck att göra, och det är därför jag också är halvbra på mycket, men knappast bäst på något.

Problemet som de här konstnärerna stöter på i dagsläget är att hur de än gör, så har de inte inträde i teknokratins innersta krets. Det är en stor jävla vallgrav mellan konst och teknik. Det finns små tunna broar här och där, men för det mesta handlar det om både okunskap och elitism. Från båda håll.

Men för att få ett "följe", för att "hitta ut" och sprida sina verk på ett "viralt" sätt måste de här konstnärerna synas, och de måste synas på internet.

There's the rub.

Varför vilja synas i ett medie och i ett sammanhang där deras konst ofta bedöms som "dynga", där deras uttalanden automatiskt tas som ett angrepp på den teknokratiska eliten. Den där eliten som skriver skitdåliga böcker om supermän som blir piskade in till ryggraden ena dagen och stoiskt bär sten den andra. Den där eliten som med sina "svärmar" och sina samarbeten försöker skapa något, men som oftast på grund av bristande kunskaper misslyckas grovt.

Se på de första HTML-sidorna. Räck upp en hand. Hur många är glada att ha blivit av med Harry den dansande Hamstern?

Vad hände? Jo, man plockade in grafiska designers som KUNDE det där med layout, för - let's face it - kräkframkallande dansande giffar är inte så jättekul så jättelänge.

När skall teknokraterna fatta att för att man kan dra ett streck i Photoshop och använda filter, så betyder inte det att man är DUKTIG på att illustrera eller layouta. Det finns med största säkerhet begåvningar på bägge sidorna, som kan göra både det ena och det andra och göra det bra, men för det mesta blir det erbarmligt dåligt.

Visst - man kan påstå att jag sitter här och förfasar mig och är kulturelitistisk. Det är jag kanske också. Men det är förmodligen för att jag numera måste vada genom oceaner av dynga innan jag hittar något som är värt att ta till mig. Resultatet blir att jag hänger på VSL, TED och BigThink, kanske Stumblar lite, men på det stora hela struntar jag i att surfa runt på jakt efter konstupplevelser. Jag blir begränsad av mediokra kreatörer.

Det allra värsta är dock inte de mediokra tomtarna. Det värsta är det förakt som kunniga yrkesmänniskor drabbas av nästan varje gång de uttalar sig. Om de förstås inte är smarta och lierar sig med teknokratin. Då är de godkända. Men författare som säljer och säljer mycket till den icke-teknokratiska allmänheten blir dissade som dynga. Musiker som är erkänt skickliga på sina hantverk blir dissade som girigbukar och dynga. Faktum är att ju bättre en person inom kulturkretsar är på sin sak, desto sämre är den personen enligt teknokratin.

Vad fan händer?

Hur kunde vi hamna i en situation där en persons kunskap blir reducerad till hur väl han eller hon kan ta hand om sitt "följe"? I alla fall i media, där kommentaren "det är ju bara skit, jag tänker aldrig betala för den dyngan" (underförstått "Jag tankar hellre hem det gratis") följer vilken upprörd artists uttalanden som helst.

Vad fan är det för FEL på er? Hur i helvete kan man dissa kompetens? Hur kan man INTE fatta hur jävla lång tid det tar att tillägna sig den kunskap som behövs för att göra något BRA?

Jag blev häromdagen tillfrågad om tips omkring projektledning. Via Twitter. Då ställer sig vän av ordning frågan, hur fan skall jag kunna lära ut något på 140 tecken, som har tagit mig 10 år att lära mig? Jo, jo, jag vet, jag är inkompetent, det är därför jag inte klarar av det, eller hur? Jag är så jävla trött på att få min och andras kunskap förminskad av idioter som inte har en aning om vad jag kan eller hur kompetent jag är. Jag är så jävla trött på imbeciller. Jag tror jag skall adoptera det ordet, DN. Och dessutom börja använda det.

Det är fanimej dags att börja med positiv feedback. Därför skall jag i fortsättningen bara blogga om saker som gör mig glad. Nästa blogginlägg lär väl dyka upp i Augusti 2020.

Intressant?

Andra bloggare om:
arg, konst, teknokrati, idioter

Backlashen har definitivt kommit till Sverige...

I SvD idag finns det en artikel om Socialstyrelsens förslag om att tvångsvårda gravida kvinnor som är missbrukare. Lyckligtvis har JO och Kammarrätten avvisat förslaget och riktat kritik emot det.

Det betyder dock inte att det inte kommer att dras igenom. Och har vi börjat där... hur lång tid dröjer det då innan situationen som Faludi beskriver i Backlash är verklighet? Att kvinnor inte får bestämma över sina egna kroppar, att samhället i stort ser sig som "uppfostrande". Och värst av allt kanske - att aborträtten attackeras.

Det finns mycket man kan - och kanske även bör - säga om abort. I slutändan måste ändå det beslutet ligga hos dem det berör - mannen och kvinnan som har avlat barnet, och ytterst hos kvinnan, eftersom det handlar om hennes kropp.

Jag inser att det här är en skräckvision, men icke desto mindre känns den inte helt avlägsen. Särskilt inte när man läser kommentarerna och blogginläggen som refererar till den.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, Backlash, SvD, graviditet

VIlken typ av spelmissbruk?

SvD har tagit in en artikel som påstår att samtal om spelmissbruk har ökat under sommaren. Det största problemet med artikeln är dock inte att den tar upp spelmissbruk och att hjälpinsatserna måste bli större.

Det största problemet är att jag får intrycket av att det handlar om datorspel som har med pengar att göra, som exempelvis poker eller andra nätspel. Detta sägs dock inte rakt ut i artikeln.

- De flesta som ringer oss är föräldrar med barn i 19-årsåldern - unga killar - som spelar bort sina pengar, säger Roger Thörn, föreståndare på Kolmårdens Behandlingshem, till TT.

- Förut fick vi kanske två samtal i veckan - nu är det snarare två varje dag.

Föräldrarna bor ofta i kommuner som saknar behandling för spelmissbruk.

Jag om någon har ofta propagerat för att vi skall ha koll på hur spel påverkar. Det är dock viktigt att skilja mellan spelmissbruk som handlar om hasardspel (dvs spel om pengar) och spelmissbruk som handlar om underhållningsspel.

Spelmissbruk i form av hasardspel har nämligen utretts grundligt och det ÄR beroendeframkallande.

Spelmissbruk i form av datorspel har inte utretts i samma grad och kan därför inte bedömas i samma kategori som hasardspel. Det är inte säkert att mekanismerna är desamma.

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, spelberoende, SvD

WTF?!

Jag drabbades under min morgonläsning av ett rungande WTF!?

Richard Swartz har skrivit en svamlig och egentligen helt poänglös krönika i SvD. Näe, förlåt, poänglös är den inte. Poängen verkar vara att eftersom kvinnor får barn så bara MÅSTE de ju vara bättre på att ta hand om telningarna än männen. Omvårdandet sitter liksom i kroppen på dem.

Män, skriver han, behövs till väldigt lite.

Nja. Jag är tveksam till Swartz uttalanden. Han pratar om skillnader som är av "naturen givna". Visst har han rätt. Kvinnor är svagare. Män kan inte få barn. Men mellan det kvinnliga och manliga intellektet, mellan intelligens och drivkraft finns det som otaliga sagt innan mig, inga större skillnader. Skillnaderna är större på individuell nivå än de är på "könsnivå".

Vi är människor. Vi kan tänka, vi kan dra slutsatser, vi är inte begränsade av våra kroppar för vad vi kan göra. Bara genom att sätta sig på en cykel, eller som jag gör nu, bloggar, har vi överskridit vad våra kroppar på egen hand klarar av.

Jag förstår inte hans poäng, eftersom det i texten inte verkar FINNAS någon poäng. Kort sagt - vad fan var det för pseudopoetisk sörja och vad var syftet med den?

Intressant?

Andra bloggare om:
SvD, feminism, mansmyter

Vågen för Chomsky!

Jag sitter och läser en bok av Noam Chomsky och blir mörkrädd och kallsvettig om vartannat Samtidigt blir jag djupt imponerad och faktiskt inspirerad av hur lätt han hoppar från ämne till ämne.

Läs Chomsky! Om inte annat så för att få ett nytt perspektiv på omvärlden.

Positiv psykologi? Jag är kritisk

Idag skriver Johan Wennström om två böcker som handlar om positiv psykologi i SvD. Han drar bland annat följande slutsatser:

Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga.

Att leva i ofrivillig ensamhet eller å andra sidan aktivt sträva efter att vara en ögonblicksvarelse befriad från sammanhang är förkrossande för människan. Det är tillsammans med andra, när vi tar vår roll som beståndsdel i en större samhällsväv på allvar, som vi mår som bäst. Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet.

Eftersom jag nyligen läst Susan Faludis bok "Backlash" som jag rekommenderar, ifrågasätter jag genast forskningsresultaten som lett fram till de här slutsatserna. Jag skall vara lite försiktig och säga att jag inte har läst de båda böcker som Wennström använder som utgångspunkt, MEN - enligt den mesta forskning jag har läst så handlar det snarare om att MÄN blir lyckligare i äktenskap, i fasta relationer och med traditionerna hängande om halsen. Kvinnor blir det inte. Av egen erfarenhet kan jag dessutom utan omsvep säga att mina lyckligaste år dels ägde rum när jag levde helt ensam, och dels nu, när jag lever med en person som gör minst hälften av hushållsarbetet.

Eftersom alla författare till de här böckerna mycket riktigt också är män, misstänker jag att deras statistiska grund och undersökningsgrupp är just män. Kvinnor brukar i många sammanhang (inklusive medicinska) förbigås ganska effektivt genom att man helt enkelt inte frågar dem.

Jag skall som sagt var dock inte säga för mycket, utan istället hitta böckerna och läsa dem.

Intressant?

Andra bloggare om:
relationer, forskning, människor, feminism

Jag gillar TED

TED är en onlineresurs med filmer ifrån TED-konferensen, som jag hoppas att jag en gång i mitt liv får möjlighet att gå på.

Tills dess, och tills dess att jag sparat ihop den hög med pengar som krävs för att få lov att delta, så kan jag följa TED-föreläsningarna och diskussionerna på nätet.

Det jag älskar mest med TED är den stämning som råder i kommentatorstrådarna. Till skillnad från många andra onlineresurser så

1. Håller man sig till ämnet
2. Diskuterar sakfrågor
3. Kommer med referenser till vidare läsning
4. Undviker personangrepp

vilket är en fantastisk upplevelse på nätet. Många andra diskussionsforum handlar i högre grad om att prata om sin egen åsikt, sin egen utgångspunkt istället för att försöka övertyga med forskning eller referenser till forskning. Med andra ord, om jag läser en kommentatorstråd på TED kan jag hålla med eller låta bli att hålla med, men för att komma med argument måste de vara underbyggda. Helst med något annat än wikipedia eller galna homofoba hemsidor (en skada ifrån Pride-debatten på Newsmill).

Det TED har lyckats med är att "seeda" sitt community med en viss typ av beteende. Ägnar man sig åt personpåhopp på TED blir man åtsagd, det accepteras inte i en civiliserad diskussion. Det roliga är så klart att diskussionerna kan bli rejält hetsiga, även på TED, men då handlar det oftast om sakdiskussioner.

Varför kan inte fler onlineresurser vara som TED? Skall vi medvetet röra oss mer och mer mot Flashback där förakt och aggression råder?

Jag vet, jag harvar på om nätbeteendet. Men det stör mig lite att vanliga människor som i annat fall är hövliga och åtminstone låtsas att de respekterar varandra IRL, på nätet helt plötsligt har licens att bete sig hur som helst. Skall jag vara helt ärlig misstänker jag att det är mobbarbloggare som Alex Schulman och company som har satt tonen. Schulman har förvisso ångrat sig, men tendenserna finns kvar i hur vi talar till varandra på nätet.

Intressant?

Andra bloggare om:
TED, beteende, internet