De senaste veckorna har jag upplevt vad man kanske skulle kunna kalla en nytändning, eller ett uppvaknande, utstört av dels en förkylning, dels en bedrövlig ekonomisk situation och dels föregående blogposts om maktpositioner problematik, men med tanke på att jag inte står ensam, vad det verkar, så har jag bestämt mig för att lämna just den delen därhän. (Dessutom slogs jag av tanken - hur fan påverkar metadebatten om metadebatten den faktiska debatten? Är det schysst mot min motdebattör att ta upp inlägget som ett exempel på maktspel? Det är kanske inte det, och då har jag isf gjort mig skyldig till samma beteende, om än i syfte att belysa och det känns lite... solkigt)
Därför tänker jag ägna mig åt det jag älskar allra mest. Rollspel! Rollapalooza here I come!
Jag tänker i helgen dels ha Tove och Anders över på middag och kattpåhälsning, fixa det sista med Tumba, prata med Sampo om Stockholms spelkonvent, och faktiskt, faktiskt, fixa med föreläsningarna på Stockholms spelkonvent. Jag skall till och med skriva en själv. Om genus i rollspel. Så det så. IN YOUR FACE; F***ERS! Oops. Sorry... ja... just det.
Det bor en enorm energi och en enorm ilska i mig just nu och jag har liksom inga sätt att bli av med den på. Jag kan plocka fram mina gamla dagböcker och skriva, men så arg som jag är nu kommer det att krävas en bok om dagen för att tillfredsställa mitt avreaktionsbehov. Jag behöver slå någon på käften, helt enkelt. Livet var mycket lättare när jag gick på Helliden och kunde banka sönder gamla lerkrus då och då.
Men - Rollapalooza var det ju.
Jag håller på att skriva en handbok i rollspel. Det är ett arbete som hittills resulterat i drygt 50 sidor råtext och snart kommer det förhoppningsvis även att bli något av det. Just nu sitter jag och tittar på spelsystem och slogs av det lustiga i att berättarrollspel egentligen inte är spel. Det är lek.
I ett rollspel där själva berättandet är den del som omges och styrs av regler har vi nämligen i det närmaste lämnat rollspelen och snarare övergått i en annan form av narrativ. Det finns spel där berättandet ligger på gränsen till teater och där det slumpbetonade elementet helt tagits bort, alltså den delen av spelet som gör det till just ett spel.
I love analysis.
Nu kan jag vara skitelak och säga "du, grabben, du kanske tycker att du är cool och häftig som optar bort alla regler, men det enda du gör är att byta spelet mot en lek".
Nu tycker jag iofs att berättande kan vara nog så roligt. Tittar jag exempelvis på ett par av de bästa upplevelserna jag haft på konvent, så har tärningarna knappast kommit fram ens. "Velour" av Gargarisma svävar i bakhuvudet. Eller kanske "Sagan om Sagan". Men poängen är att den upplevelsen inte var ett dyft bättre än den jag hade i "Baron Cimitiere" på GothCon. Då spelledde jag OCH slog tärningar och skrämde skiten ur mina spelare. Bara en sådan sak.
Mer rollspel och mindre hockey!
Intressant?
Andra bloggare om:
rollspel, berättande
Thursday, September 24, 2009
Gratiskultur!
Okej. Jag erkänner. Jag blev fascinerad av Erik Laaksos recension av ett mail han fick nyligen.(1)
Det som verkar saknas i den där mailskrivarens sinnevärld är själva baktanken med viral marknadsföring. Okej, jag vet, jag låter som Xtreme Creator nu, och jag har lite svårt att svälja en del av den attityden de har, men poängen är - och den är allmängiltig och kommer inte bara ifrån just Xtreme Creator - att baktanken med viral marknadsföring, sociala medier osv är respekt.
Det finns säkert de som har gått och grunnat på det här längre än mig. Särskilt folket på Creative Commons. Hela den idén bygger just på respekt. Jag skriver något under Creative Commons licensen. Du får lov att ta det vidare, bygga på det och göra något eget av det, så länge du respekterar mig som upphovsperson genom att ge mig cred, genom att länka tillbaka och genom att genuint visa att "ja, jag fick min idé tack vare den här personens generositet med sin tid och sin kunskap".
Poängen är - jag ger dig något som är värdefullt för dig. Du ger mig något som är värdefullt för mig. Det sista verkar saknas i brevskrivarens värld. Och det som saknas är egentligen inte ett objekt eller en förhandstitt, utan respekten för mottagaren. Lite som Laakso skriver. "Hej dumskalle".
Man vinner inget på att behandla andra människor som idioter. Man vinner allt genom att lyssna, ge och vara generös. Ja, vissa kommer att missbruka det, men de flesta kommer förmodligen att uppskatta det. Fast det bygger ju på ett annat antagande - att mottagaren respekterar givaren.
_________________
Fotnötter:
1. Via Twitter, en kanal som tar mycket tid och för det mesta sprider ganska "värdelös" information omkring sig, om man anser att samtal och diskurs är värdelöst.
Intressant?
Andra bloggare om:
Erik Laakso, Respekt, Creative Commons, XtremeCreator
Det som verkar saknas i den där mailskrivarens sinnevärld är själva baktanken med viral marknadsföring. Okej, jag vet, jag låter som Xtreme Creator nu, och jag har lite svårt att svälja en del av den attityden de har, men poängen är - och den är allmängiltig och kommer inte bara ifrån just Xtreme Creator - att baktanken med viral marknadsföring, sociala medier osv är respekt.
Det finns säkert de som har gått och grunnat på det här längre än mig. Särskilt folket på Creative Commons. Hela den idén bygger just på respekt. Jag skriver något under Creative Commons licensen. Du får lov att ta det vidare, bygga på det och göra något eget av det, så länge du respekterar mig som upphovsperson genom att ge mig cred, genom att länka tillbaka och genom att genuint visa att "ja, jag fick min idé tack vare den här personens generositet med sin tid och sin kunskap".
Poängen är - jag ger dig något som är värdefullt för dig. Du ger mig något som är värdefullt för mig. Det sista verkar saknas i brevskrivarens värld. Och det som saknas är egentligen inte ett objekt eller en förhandstitt, utan respekten för mottagaren. Lite som Laakso skriver. "Hej dumskalle".
Man vinner inget på att behandla andra människor som idioter. Man vinner allt genom att lyssna, ge och vara generös. Ja, vissa kommer att missbruka det, men de flesta kommer förmodligen att uppskatta det. Fast det bygger ju på ett annat antagande - att mottagaren respekterar givaren.
_________________
Fotnötter:
1. Via Twitter, en kanal som tar mycket tid och för det mesta sprider ganska "värdelös" information omkring sig, om man anser att samtal och diskurs är värdelöst.
Intressant?
Andra bloggare om:
Erik Laakso, Respekt, Creative Commons, XtremeCreator
Tuesday, September 22, 2009
Maktpositioner
Jag har ett dilemma.
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
För inte allt för länge sedan reagerade jag här på min blog på en artikel på SvD. Redan i den här texten håller jag mig till ett mediekritiskt perspektiv, vilket kanske är varför Second Opinion bad mig utveckla mina tankegångar, vilket jag också gjorde med ett inlägg jag till imorse i alla fall var rätt stolt över. Så här i retrospekt är jag mindre glad över att jag kommenterade artikeln.
Dataspelsbranschens Per Strömbäck har replikerat på min kritik av medias framställning av spelbranschen och i förlängningen även Dataspelsbranschen, eftersom det var dess talesmän som genom artikeln verkade propagera för en könsrollsstereotyp syn på kvinnor. Debatten är inget jag inte välkomnar, och jag ser också att vi i mångt och mycket är överens om många saker. Det jag inte förstår är hur jag skall kunna fortsätta debatten och bemöta de punkter där vi inte är överens, och där jag anser att datorspelsbranschen behöver göra bättre ifrån sig.
I repliken kommer "mina" åsikter och "mina" kunskaper upp i olika sammanhang. Inget explicit skrivs ut, men undertexten antyder att 1. jag är inkompetent, 2. jag är okunnig och 3. jag är inte konstruktiv. Inlägget antyder också att jag hyser en elitistisk syn på spel genom att jag sägs vilja diktera vad andra ska och inte ska spela.
Om jag skall bemöta det här på något sätt, med någon form av trovärdighet, så måste jag först "bevisa" att inga av de här påståendena stämmer på olika sätt. På det viset har debatten lämnat SvDs artikel och istället fokuserat på mig. Utöver det måste jag också oroa mig för att Strömbäck, som är talesman för en intresseorganisation i en bransch där jag själv försöker överleva, inte lyfter fler brister med min kunskap och mitt engagemang i spel.
Hur driver jag en debatt vidare när jag inte är säker på att motdebattören 1. pratar om samma företeelser jag pratar om 2. inte håller sig på en saklig grund utan går in på en personlig nivå 3. inte utnyttjar sina kanaler för att kabla ut sitt budskap om min påstått bristande kompetens?
Vad säger jag, och hur säger jag det utan att framstå som en undanförklarande mes som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar? Hur bemöter jag ett inlägg där debatten lämnat ämnet och istället fokuserar på min person - som sanningen att säga i det här sammanhanget är helt ointressant?
(skall jag vara helt ärlig är jag inte ens säker på att det är en så bra idé att posta det här inlägget. Även det kan feltolkas.)
Intressant?
Andra bloggare om:
datorspel, Second Opinion, debatt, makt, dataspelsbranschen, dilemma
Saturday, September 19, 2009
Sjuk = missar TEDx
Det är fler än jag som twittrar om att de är sjuka och missar TEDx Stockholm. Det hade varit ett fantastiskt tillfälle att få hjälpa till och skapa något bra, men jag är för dålig. Huvudet dundrar som en upprörd flod och jag drabbas med jämna mellanrum av illamående som är så intensivt att det känns som om jag skall kräkas.
Det är förmodligen inget bra tillstånd att gå på TEDx Stockholm i, om man säger så.
Det är förmodligen inget bra tillstånd att gå på TEDx Stockholm i, om man säger så.
Friday, September 18, 2009
Telefonsamtal
När blir ett "nej" ett faktiskt "nej"?
För ganska länge sedan träffade jag på en man i Tumba. Jag gav honom mitt telefonnummer, av diverse olika skäl. Skuld kanske, främst.
Nu har det gått ett år, och jag känner mig trygg igen. Kände mig trygg igen, skall jag väl säga, för nu har han börjat ringa igen.
Tre samtal, mitt på dagen, på tre dagar. Första gången kände jag inte igen honom och trodde att han fått fel nummer. Var vänlig och trevlig.
Andra gången var han tydlig med vem han var. Jag lade på i örat på honom efter att ha sagt - i en tämligen otrevlig ton - "Jag är inte intresserad av att ha det här samtalet".
Idag, mitt på dagen, ringde han för tredje gången. Jag sade - återigen - jag är inte intresserad.
När skall han sluta ringa? Skall han bete sig som han gjorde den där dagen i Juli när jag tappade helt koncepten och blev utsatt för en av de mest obehagliga upplevelserna i mitt liv? Fortsätta tränga sig på, tills jag ger upp, träffar honom och har sex med honom i.. vad var det? 14 timmar? Ger han sig då? När blir ett nej ett nej? Hur otrevlig måste jag vara för att han skall sluta ringa?
Och för de som undrar så är numret blockat på min telefon, så jag kan inte se vem som ringer.
Intressant?
Andra bloggare om:
Personligt, påhopp, sex, sexuella trakasserier, skamliga förslag
För ganska länge sedan träffade jag på en man i Tumba. Jag gav honom mitt telefonnummer, av diverse olika skäl. Skuld kanske, främst.
Nu har det gått ett år, och jag känner mig trygg igen. Kände mig trygg igen, skall jag väl säga, för nu har han börjat ringa igen.
Tre samtal, mitt på dagen, på tre dagar. Första gången kände jag inte igen honom och trodde att han fått fel nummer. Var vänlig och trevlig.
Andra gången var han tydlig med vem han var. Jag lade på i örat på honom efter att ha sagt - i en tämligen otrevlig ton - "Jag är inte intresserad av att ha det här samtalet".
Idag, mitt på dagen, ringde han för tredje gången. Jag sade - återigen - jag är inte intresserad.
När skall han sluta ringa? Skall han bete sig som han gjorde den där dagen i Juli när jag tappade helt koncepten och blev utsatt för en av de mest obehagliga upplevelserna i mitt liv? Fortsätta tränga sig på, tills jag ger upp, träffar honom och har sex med honom i.. vad var det? 14 timmar? Ger han sig då? När blir ett nej ett nej? Hur otrevlig måste jag vara för att han skall sluta ringa?
Och för de som undrar så är numret blockat på min telefon, så jag kan inte se vem som ringer.
Intressant?
Andra bloggare om:
Personligt, påhopp, sex, sexuella trakasserier, skamliga förslag
Monday, September 14, 2009
World of Warcraft = kokain?
I Nyheter24 uttalar sig Sven Rollenhagen - mannen som påstod att World of Warcraft påminner om kokain - om den "pandemi" som breder ut sig av World of Warcraftberoende spelare.
Nu har han återigen uttalat sig i Nyheter24 och påstår att det har uppstått en pandemi.
Till skillnad från Rollenhagen - som enligt egen utsago inte ens spelat spelet - är jag inte fullt lika benägen att bedöma det som ett missbruk eller beroende. Istället lånar jag medierådets beteckning - problematiskt användande - och konstaterar att problematiskt användande av spel förmodligen har en underliggande orsak, som inte har med spelet att göra. Att skylla beroendet på spelet är ungefär som att skylla alkoholism på alkoholen. Visst finns det en risk att utveckla alkoholism om man dricker mycket, men ansvaret ligger till syvende och sist på den som väljer att hälla spriten i strupen.
Jag har lite svårt att argumentera klart om det här, men jag rekommenderar i vilket fall som helst medierådets undersökning från ett par år tillbaka. Den belyser problemet ur en annan vinkel.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Medierådet, Sven Rollenhagen, World of Warcraft, spelberoende
Är jämförelsen mellan kokain och Wow verkligen väsentlig?
– Det man kan säga är att väldigt många olika beroendetillstånd påminner om varandra. Att du börjar ljuga, att allt kretsar kring beroendet och abstinensen, allt sånt är generellt för alla typer av beroende. Och när det handlar om dataspelsmissbruk så finns i 99 procent av fallen WoW med i någon mån, säger Sven Rollenhagen till Nyheter24.
– Jag har tidigare arbetat med drogmissbrukare och där var min erfarenhet att kokain var den mest beroendeframkallande drogen. Den drog som på en gång fångade flest användare. Och precis så är det med WoW i dataspelsvärlden – därav jämförelsen.
Nu har han återigen uttalat sig i Nyheter24 och påstår att det har uppstått en pandemi.
Till skillnad från Rollenhagen - som enligt egen utsago inte ens spelat spelet - är jag inte fullt lika benägen att bedöma det som ett missbruk eller beroende. Istället lånar jag medierådets beteckning - problematiskt användande - och konstaterar att problematiskt användande av spel förmodligen har en underliggande orsak, som inte har med spelet att göra. Att skylla beroendet på spelet är ungefär som att skylla alkoholism på alkoholen. Visst finns det en risk att utveckla alkoholism om man dricker mycket, men ansvaret ligger till syvende och sist på den som väljer att hälla spriten i strupen.
Jag har lite svårt att argumentera klart om det här, men jag rekommenderar i vilket fall som helst medierådets undersökning från ett par år tillbaka. Den belyser problemet ur en annan vinkel.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Medierådet, Sven Rollenhagen, World of Warcraft, spelberoende
Wednesday, September 2, 2009
Att vara eller inte vara
Jag har under ett par veckor nu postat med större och större mellanrum och jag har också lyckats klämma ur mig en artikel till Second Opinion som jag är - så här i efterhand - stolt över.
Det som bekymrar mig är så klart att jag inte hittar nog med material att skriva om. Visst kan jag ösa ur mig en massa gift om spelbranschen - jag har nog med bitterhet att fylla ett par sidor text - men samtidigt så måste jag också ta hänsyn till att det bör handla om kvalitativt försvarbara texter. På något vis.
Så jag vet inte hur ofta jag kommer att blogga numera. Jag kanske har fått slut på saker att säga?
Det som bekymrar mig är så klart att jag inte hittar nog med material att skriva om. Visst kan jag ösa ur mig en massa gift om spelbranschen - jag har nog med bitterhet att fylla ett par sidor text - men samtidigt så måste jag också ta hänsyn till att det bör handla om kvalitativt försvarbara texter. På något vis.
Så jag vet inte hur ofta jag kommer att blogga numera. Jag kanske har fått slut på saker att säga?
Subscribe to:
Posts (Atom)
