Jag tror inte ett skit på mänskligheten

och det beror inte på att jag på något vis är mer bitter eller deppig än någon annan. Det beror på det här:

Vi vill hellre ha en belöning NU än senare.

Vi fuskar hellre lite än beter oss ärligt, särskilt i sammanhang där pengarna inte "syns" eller är påtagliga.

Vi är drivna av total egoism.

De flesta av oss i alla fall.

En kamrat utmanade mig i att bevisa att altruism finns. Det går inte. Oavsett vad man gör, humanitärt eller inte, så gör jag allt jag gör i grund och botten för att jag själv skall må bra. Visst bryr jag mig lite om mina närmsta vänner och kamrater, men utanför den kretsen - tja - couldn't care less, egentligen. Inte på en daglig basis. De som bryr sig är exceptionella, och de får också ofta ut en känslomässig belöning av det.

Människor är ena jävla grisar. Särskilt när vi kan dölja oss bakom anonymitet och slipper se våra motståndare i ansiktet. Då kan vi säga vad vi vill utan att riskera bestraffning.

Jag är inte bitter. Jag är en idealist. Och jag har en strikt moralkod som jag lever efter. Snacka om att det har skapat problem.