Monday, April 20, 2009

Sounds of the Universe

Depeche Mode har släppt sin nya skiva "Sounds of the Universe" och jag drog hem den till iTunes imorse. Följdaktligen har den rullat på i iPhonen sedan sjutiden när jag steg på Pendeltåget.

Det är en ganska bitter samling låtar, trasiga känslomässigt. Jag tror banne mig hr. Gore har råkat illa ut, känslomässigt.

Det åsido, så är "Sounds of the Universe" ändå en ganska positiv utgåva. Soundmässigt påminner den om de lite grövre och ruffigare Ultra och Violator, men jag måste erkänna att det har blivit mindre melodiöst. Hur sjuttan låter exempelvis "Hole to Feed"? Den börjar bra, men... sången låter inte "rätt" och det brukar nästan aldrig hända. Det harmoniserar inte riktigt.

"Jezebel" å sin sida är riktigt fin, men jag får hissmusikkänsla av den. Vad ÄR det för beat egentligen? Det finns ingen "Shake the Disease", ingen "Black Celebration", ingen "Home". Inte än i vilket fall. Vanligtvis brukar en ny skiva ha åtminstone en låt som går rätt in i neocortex och vispar runt bland nervcellerna i min ryggrad. Det har inte hänt än med "Sounds of the Universe". På "Playing the Angel" fanns "John the Revelator" och "Macro", men här... nja...

Jag skall ge den ett par vändor till innan jag avfärdar den. Därmed inte sagt att "Sounds of the Universe" är en DÅLIG skiva. Det skall mycket till innan jag påstår något sådant om mina husgudar Depeche Mode.

PS: Är det någon som vill ha en inbjudan till Spotify så har jag ett antal invites kvar att dela med mig av.

Intressant?

Andra bloggare om:
, ,

3 comments:

Abacus said...

Hej sis!

Håller med... Köpte skivan och den kom i fredags... Men det är nog en sån där platta man måste lyssna många gånger på... tror den växer... Anders vill ha Spotify!! :) Ge honom en invite i födelsedagspresent på fredag!

//Sis

Alstermark said...

Ja, ge den ett par vändor till, så är jag säker på att åtminstone några av låtarna hittar fram till och in i neocortex.

Jag fick själv lyssna igenom skivan ett par gånger innan jag... med ens kände att "Sounds of the Universe" egentligen är ett mer lättlyssnat och avslappnat befriande (men mindre drivet) album än föregående, "Playing the Angel". Tonbilden i flera låtar är helt enkelt av ett smeksamt välgörande slag, som liksom blåser handpålagd luft in i ens upplevelsecentrum. Melodierna är kanske inte klassiskt dm-catchy, men enligt mig ändå karismatiska och snillrikt ihopsnickrade.

/Ulric - http://www.alstermarks.se

stella rose said...

in chains sejer jag bara. den har gått rakt jävla in i mig och stanar där som en.. vet inte vad.
jag såg dom på arvika, ska se dom i globen i januari. depeche mode är mitt liv , mina gudar.
in chains, hoppas du upptäckt dden nu iallafall