När det går åt skogen...

... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.

Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Exhibitionistiska pälsängrar!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Isabella Lund

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Nej. Precis!

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Haha, varför det?

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ömma fingertoppar och ångest.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Kärlek?

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Varför det? Det känns omotiverat :)

En ny dag...

Måndagens besked har lagt sordin på allt jag gör. Det är svårt att inte sätta skrattet i halsen, att inte känna sig falsk när man ler.Men det har också fått mig att vilja ändra på mig. Det är alltid så när man upptäcker att något är försent. Det är först då man stannar till och tänker efter.

Jag har under väl valda delar av mitt liv försökt kommunicera med min familj på olika sätt. Under en tid skickade jag små anteckningsböcker fullklottrade av "vad jag gjorde idag" till väl valda delar av familjen, men jag fick aldrig någon respons, eller så kom responsen väldigt sällan, så jag slutade. Det här är ett annat sätt att hålla familjen uppdaterad på vad jag gör, men även här har jag svårt att se hur ofta de läser, om de ens läser.

Det händer mer ofta än sällan att jag blir anklagad för att inte höra av mig. Det kanske är sant, men kommunikation går åt båda hållen. Om jag då föredrar att prata med människor genom text, är det så hemskt? Jag uttrycker mig långt bättre när jag har fått suttit och gnagt på en penna ett tag än jag gör när någon ringer mig och jag måste prata med dem utan att se deras ansikten, utan att kunna väga mina ord, utan att kunna välja ett tillfälle som fungerar både för mig och för dem. När det gäller telefon så är det tillfället ofta "aldrig". Detsamma gäller för besök. Just nu kostar det mig 1500 att åka fram och tillbaka till mina föräldrars hem. Jag kan ju tillägga att jag dessutom inte tycker om att ha folk omkring mig, eller att sova hos andra människor (med vissa väl valda undantag), så är det så konstigt att jag vill bespara min familj en sur och tråkig Åsa som inte kan hantera att umgås allt för intensivt med i praktiskt taget vem som helst. (Näe, inte ens föremål för min avsevärda attraktion kan jag hantera hur länge som helst i samma rum/ hus/ byggnad - vilket har fått mig att allvarligt fundera på hur mitt sinne för revir och hemmakänsla egentligen funkar...) Jag vet att det är självklart för de flesta att det är KUL att ha folk omkring sig och man skall vara SOCIAL. Jag tycker inte det. Jag känner mig obehaglig till mods när jag vaknar kl 5 på morgonen i ett hus där jag inte hör hemma. Jag vill kunna gå upp, vill kunna börja arbeta, äta frukost.. whatever, när jag vaknar. Men det kan jag inte hos en främmande människa. Dels för att jag saknar verktyg att arbeta med, dels för att jag inte vill vara i vägen. Och det är väl den största grejen. Jag vill inte vara i vägen. Hemma är jag aldrig i vägen. Hemma är jag... hemma. Och hemma är jag ensam.

Det var väl det som slog mig hårdast i måndags kväll när jag fick dödsbudet. Att jag var helt ensam. Att det inte fanns någon som kunde ta hand om mig. Förutom att det i det här fallet faktiskt fanns det. Och att jag fick tröst, vilket jag är otroligt tacksam för. Så tack.

Men kontentan får ändå bli att jag är en ensam människa. En asocial person i en social värld. Får jag lov att vara det? Kan ni förstå mig när jag säger det? Finns det någon inlevelse? För hittills har jag inte upplevt det. Hittills säger de flesta "men kom på festen då! Fest är kul!" eller "Kom hem över jul så du slipper sitta ensam." Men för mig kan det vara himmelriket att få ett par dagar helt för mig själv när jag inte behöver öva mig på interaktion eller på att inte göra andra förbannade med mina åsikter.

Okej. Ibland slår det mig att jag inte har så många vänner. Men de jag räknar bland mina vänner är mina vänner. Det är människor som jag har släppt in innanför det skyddande höljet, som jag kan prata med om vad som helst. Just nu är det färre än tio personer. Och det kanske inte är så mycket att tjoa över med tanke på att jag har haft 34 år på mig att bygga något slags vänskapsnät. Men jag tycker det. För det här är personer som står mig själsligt mycket nära, som jag har en omedelbar koppling till och som jag alltid kan återvända till. Just nu saknar jag er enormt mycket, allihop. Så förvänta er kommunikation, Åsa-style. Ett välpräntat brev på posten.