SLUG - spelledarworkshop

SLUG – anteckningar

”Jag är för snäll – vad göra?”
Utmana spelaren, låt de känna på konsekvenserna av sitt handlande.
Använd spelarnas formuleringar emot dem.

Det finns inget spelarna blir så glada över som att lyckas med att överleva. Var elak emot dem. Ta ifrån dem deras utrustning, tortera dem och visa vem som bestämmer.

Gratissystem – Adrenalin – rollspel.nu eller Googla PMZ

Om du inte har verktyg i spelet – skapa verktygen.

Vad gör man om spelarna läser in sig på materialet och utmanar spelledarens kunskaper? Spelledaren bestämmer hur världen är. Var oväntad. Ställ upp fienden som de tror sig känna och bryt mot ”reglerna”. Som spelledare behöver du dock vara konsekvent. Ändra dig inte utan en rimlig förklaring.

Hur gör man med spelare som derailar berättelsen?
Sabbar spelaren berättelsen blir man bra på att improvisera. Bygg äventyret som en spårvagn och låt spelarna tro att de har val.

När man skapar spelgrupper – hur skapar man bra spelgrupper?
Välarbetade rollpersoner behöver få ta tid.
Tre punkter i rollpersonsskapande
Var börjar rollpersonen
Var är den nu
Var är den på väg

Dela upp spelarna och låt dem spela på egen hand – när de återsamlas kommer det att hända intressanta saker.

Byt roller och hur de skall spelas, för att variera sig lite. Gör slumpmässiga rollpersoner. Se hur det blir och hur det omformar gruppen. Dela ut arketyper och låt spelarna skapa rollpersoner efter det. Gör rollpersoner, skicka den ett steg åt höger.

Mouse Guard har ett bra sätt att skapa rollpersoner. Det ställer frågor till rollpersonen och låter den byggas utifrån det.

Gör något meningsfullt med spelarens död, om ni måste döda spelarna.

Att spela spelledarpersoner med olika språk, olika dialekter kan vara mycket effektivt. Det är viktigare med en agenda än en bakgrund för en spelledarperson.

Hur mycket skall man planera?
Tillräckligt mycket. Avpassa hur mycket du förbereder efter personerna som deltar i gruppen.

Vad gör man om ingen vill spelleda?
Man kan gå tillsammans och spela tillsammans.
Ett sätt att förnya spelandet är att låta varje tillfälle vara ett avsnitt. Det gör det lättare att variera spelledarna också.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om SLUG, Stockholms Spelkonvent, föreläsning

Direktrapportering från Stockholms spelkonvent - *host host*

Förhoppningsvis kan jag direktrapportera lite ifrån föreläsningarna på Stockholms spelkonvent -09, trots slem, snor, ont i halsen osv. Pain is only a state of mind.

Första intervjun uppe!

Jag har intervjuat Tove och Anders Gillbring om Western, konvent och annat roligt. Intervjun finns upplagd på Stockholms spelkonvents hemsida. Enjoy!

Intressant?

Stockholms spelkonvent -09 är på g

Var med och arrangera och föreläs på konventet!

Ta kontakt med mig genom bloggen eller genom att maila stockholm@spelkonvent.se för att anmäla intresse.

Jag vet, det är en bra bit kvar, men vi ligger i startgroparna och Samuel gör ett jättebra förberedande jobb. I år kommer vi också att försöka få med hemsidan på ett annat sätt än tidigare år, bland annat genom intervjuer med speltillverkare och spelutvecklare, podcasts och kanske också en blog, vem vet.

intressant?

Jävlar....

...vad duktiga folk är i Stockholms spelkonvents ledning i år.

Jag var orolig ett tag, men jag slutade oroa mig ganska snart, när jag insåg att "Wow, det här sköter sig nästan självt, folk som SKA ta ansvar TAR ansvar!"

Vi har fått massor med positiv feedback och de grejer som vi måste ändra på - well, den kritiken framfördes sakligt och med jämn och lugn stämma istället för gnälligt och vresigt. Det om något är ett gott betyg.

Själv har jag dåligt samvete för att jag övergav crewet vid 18:30 och de fortsatte till 21:30 med städandet... Det var elakt av mig. Men vi lär oss till nästa år.

Dålig dag

Det har inte ens gått en timme sedan jag vaknade och det är redan en dålig dag. Den började igår faktiskt.

Jag har fått arga mail och just nu orkar jag inte riktigt med arga mail. Jag vet inte hur jag skall lösa situationen så jag har bett om hjälp, men tills det är uppklarat kommer jag att gå runt med ont i magen. Det är en massa andra grejer till anmälningen av SSK som måste klaras ut också. Det kan jag också ha ont i magen för.

(/me går runt med ont i magen.)

En av två artiklar skrivna och klara och ivägskickade till Fenix. Recension till Hunter och Rites of Spring kommer att bli klara idag, och Golemen... *huvudvärk*... golemen blir inget bra alls.

Utöver det är det Fata Morganakonferensen som gäller och jag behöver verkligen, verkligen ta tag i den. Ibland önskar jag att det fanns tre av mig. Eller tolv kanske. Med motivation.

Min for huvudstupa rätt ner genom golvet igår när jag kom hem och läste att jag ägnade mig åt kränkande beteende. FRA-debatten är jättebra, men den diskussion om vad som är kränkande, vad som är integritetsfrämjande och vad som behövs åtgärdas i vårt samhälle är jag rädd har gått lite för långt. Att genom aktivt beteende inskränka någons rättigheter är en kränkning. Att anmäla sig till ett spelkonvent - frivilligt - känns för mig inte som ett lika stort problem. Uppenbarligen är det det för vissa, och den oron måste vi som konvent ta tag i. Men hur bemöter man en sådan oro, utan att låta som Sten Tolgfors?

Intressant?

Andra bloggare om:
Personligt, Stockholms Spelkonvent, tråkig, sverok

EDIT: Jag får uppdatera något. Min mage har givit upp fullständigt och har knutit ihop sig till en hård liten boll som inte vill slappna av. Jag har långt gångna tankar på att ta mig hem och krypa ner i sängen bredvid snusmumriken och inte komma fram förrän det är vår igen.

Hörde vi ett *snap, crackle, crackle* där kanske?

Lägesuppdatering

De som läser min blogg regelbundet - och hur många är det? Tre personer? - har säkert märkt att mitt postande lidit en smula. Det här beror på fyra saker. Futuregames, Fenix, Sverok FS och Stockholms spelkonvent -08. Stockholms spelkonvent har tagit mycket tid eftersom det är dags att växla upp aktiviteten ett läge nu. Det är bara drygt en månad kvar till konventet, föranmälan är öppen och det är dags att se till så att allt runtomkring konventet funkar. Jag har använt mig av zoho creator för att fixa en anmälningsdatabas, och i det inledande skedet av anmälningsperioden tog det mycket tid att fixa till saker som inte kommmit med och saker som blivit fel. På det stora hela är jag mycket nöjd med hur det har fallit ut. Det känns bra, och det betyder att allt förmodligen kommer att gå åt helvete :).

Anmäl er till Stockholms spelkonvent idag! Det är ett vackert litet konvent på en vacker liten skola. Med massor av rollspel! Konventet alltså, inte skolan. Även om det finns rollspel på skolan också, vad jag förstår.

Och föreläsningar! Jag kommer att sitta klistrad på nästan alla av dem.

Futuregames drar igång i slutet på september och jag skall vara där för att ge en brädspelsuppgift och vara allmänt inspirerande. Den 29/9 blir det. Tror jag. Jag har i vilket fall börjat kolla på hur jag skall sätta ramar och ge uppgiften.

Sverok FS... well... det är en huvudvärk. Jag har skrivit ett par diskussionsunderlag och ett beslutsunderlag till nästa möte, nu i helgen, och jag har även varit med och pratat om ytterligare två beslutsunderlag som kommer att diskuteras på mötet. Jag blev uppringd av valberedningen för ett tag sedan och har tackat nej till vidare engagemang. Det äter upp all min fritid, och Sverok FS får mig att må dåligt över allt jag inte hinner med att ta tag i som jag borde ta tag i. En stor skuldfälla. Jag har haft konstant dåligt samvete ända sedan Riksmötet, och det är inte alls kul. Så nu är det slut. Eller snarare, i November är det slut. Jag kör som vanligt fram tills dess och ser till så att allt jag har gjort i FS blir överlämnat på ett bra sätt. Men det mesta handlar om dokumentation i alla fall, så det är förmodligen inte så mycket att lämna över.

Fenix är det roligaste. Jag har skrivit en massa recensioner och artiklar och pysslat som vanligt till dem. Det är alltid lika kul. Förhoppningsvis blir det inga sista sekundengrejer den här gången. Hoppas jag. Hum... Humm...

Oh, en grej till som jag ägnat mycket tid åt den senaste helgen i alla fall: jag fick pengar till bokhyllor på min födelsedag, så helgen gick åt att bygga hyllor, flytta böcker och - sent på söndagen - att njuta av mitt nya vardagsrum och mitt arbetsrum som inte längre består av bokhögar. Jag firade dessutom med att köpa två nya bonsaier och fick långa, vackra gladiolus av pojkvännen som muntrar upp ytterligare. Nu trivs jag igen, hemma. Gäller bara att städa i mitt arbetsrum också, och det... blir lite knivigare, men jag skall se om jag inte kan köpa lite förvaringsprylar på IKEA inom kort. Sätta upp lite nya hyllor i garderoben och köpa fler lådor att lägga saker i, samt att slänga en massa skräp.

I det här ögonblicket har jag lite paus från jobbet, som idag består av att räkna svarta lådor. Jag vet... Det är lite absurt.

På iPoden snurrar Sophe Lux "Fill Me Up With Grace". Jag vill ha mer musik av Sophe Lux.

Intressant? Nje...

Andra bloggare om:
futuregames, Personligt, , Speltidningen Fenix, Stockholms Spelkonvent, sverok

Söndagsblues II

Det är söndag morgon, jag har varit uppe i knappt två timmar och jag håller på att tvätta och städa. Hur stereotypt är det? Utöver det håller jag också på att få krupp på hur vissa människor tänker och resonerar och kommer därför att sluta diskutera på ett visst forum, eftersom det driver mig till vansinnets gräns och näst intill över den.

Stockholms spelkonvent rullar på och vi kommer att kunna öppna anmälningarna snart, hoppas jag, vilket är bra, eftersom det har dragit ut lite på tiden.

Sverok FS-arbetet går... sådär. Det är för mycket att sätta sig in i på för lite tid. Jag börjar bli trött och sliten igen efter semestern, och då har jag inte jobbat mer än tre veckor. Nu har jag iofs ledigt igen, så jag hoppas på att kunna ta det lugnt i alla fall ett par dagar. Göra något annat, något som kräver min fulla uppmärksamhet. Jag skall se till att uppdatera klart hemsidan också. Den är nääästan färdig, i alla fall på svenska, så jag hoppas jag kan komma till avslut snart.

Igår städade jag hela lägenheten - nästan. Jag har mitt arbetsrum kvar, och det skall jag ta tag i idag, innan syrran och Anders kommer på besök. Snusmumriken snusar i sängen, och han har kattvakt hemma hos sig, så vi behöver inte oroa oss för nissarna idag i alla fall. Tempus och Pipis. Fast jag kallar Pipis för Greve Piper istället. jag tycker Pipis låter så.. ovärdigt en så fin katt som Pipis. Han har en beige päls och ett chokladbrunt ansikte. Han är blåögd och fruktansvärt vindögd, men det är bara charmigt. Vid närmare eftertanke så kanske Pipis inte är så dumt, förresten. Han låter som en liten jammobil och han bits i tårna. *suck* Nu saknar jag nissarna...

Häromdagen låg vi i en stor hög i snusmumrikens säng. Tempus på magen, snusmumriken på armen, och Pipis i snusmumrikens knäveck. Pipis är inte så förtjust i att ligga på en. Han har legat i mina knäveck ett par gånger, och på min rumpa. Men Tempus tar alla tillfällen i akt. Om jag ligger på rygg kommer han och lägger sig på magen, och ligger jag på magen lägger han sig på min rygg och kammar håret på mig. Det är skönt att jag och katterna kommer så bra överens. Men med tanke på vilka Hell on Wheels de är när de börjar busa vete fasen hur det skall gå om jag och mumriken flyttar ihop.

Nåväl. Nu är det snart dags att gå ut i tvättstugan igen och bärga skörden med tvätt, sedan skall jag försöka städa av inne i arbetsrummet och lägga ut en massa grejer på Tradera. Förhoppningsvis kommer vi att få en auktion på Stockholms spelkonvent också, och går den av stapeln så skall jag se om jag har något jag kan sälja på den utan att dö av separationsångest. Fast just nu är det städa lite till och fixa tvätt.

Märks att det är söndag...

Intressant?

Andra bloggare om:
katter, snusmumriken, tvätt, Stockholms Spelkonvent, tradera

Alpha Omega & Ubuntu-cola

Springandes över halva Stockholm (okej, jag höll mig i de södra delarna) lyckades jag nu på lunchen införskaffa inte enbart Alpha Omega (som innehåller helt fantastiska landskapsbilder) utan även en Ubuntu-cola *fnissar lite nördigt*.

Aftonen idag kommer att ägnas åt arbete med Fata Morgana-motionen som lades fram på Sveroks riksmöte. Det jag försöker göra är att hitta en problemställning inom den och utifrån den hitta bra lösningar på de problemen motionen tar upp. Den innehåller för det mesta konkreta lösningar på något som kanske inte är ett så självklart problem som motionen vill framställa det som. Dessutom kan man med största sannolikhet lösa fler av punkterna i listan med en åtgärd. Nåväl. Det är aftonens bekymmer.

Jag har äntligen kommit in i någon slags arbetsro igen. Eftersom det var ett bra tag sedan sist så välkomnar jag min koncentrationsförmåga. Även om den idag är lite lätt störd av att jag hela natten blev gnagd på av zombies. Okej, de gnagde inte på mig på rikigt. Jag fastnade med håret och vaknade av att en zombie "bet" mig i huvudet. Det gjorde den ju nu inte, det var ju mitt hår som satt fast. Men hur skulle jag kunna vetat det? Undrar jag! Banne mig.

Jag undrar vad det är mitt undermedvetna rebellerar så kraftigt emot när det kommer in zombies i det? Något är det ju. Men det är väl min metafor igen.

SSK rullar på som sig bör. Vi har fått in mängder av spännande (och vad det verkar - riktigt bra!) föreläsningar. Jag vill som vanligt gå på alla. Jag har råkat på att jonglera butiker as well, så jag antar att jag får göra det. Nåväl.

På jobbet sitter jag och pillar med en build som bara kraschar. Därav denna bloggpost, som försiggått från lunchens sista skälvande minuter fram tills nu, kl 14:06, då jag glad i hågen postar. Sammantaget har min build kraschat tio gånger på en timme. Hurra.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sverok, konvent, Stockholms Spelkonvent, zombies, rollspel

Landskapsarkitekten ger mig perspektiv

Igår var jag och snusmumriken hembjudna till landskapsarkitekten och IT-mannen (det här börjar redan låta som en berättelse plockad direkt ur en serietidning). Väl där diskuterade vi allt möjligt roligt, Engla dök upp ett par gånger. Amstetten också. Och rasbiologi. Det var naturligtivis inte i sig roligt, men för att kunna hantera vissa händelser i livet måste man angripa dem med svart humor.

De som har följt min blogg vet att jag har skrivit en kontroversiell recension i Fenix. Jag var inte medveten om att det var kontroversiell förrän långt efteråt, och nu så här i retrospekt önskar jag att jag aldrig gått in på forumet.

Men perspektiv. Igår förmiddag mådde jag riktigt dåligt. Jag trodde, i min enfald, att jag fick lov att belysa ett annat perspektiv i debatten, att i i efterhand ge en bild av hur jag hade tänkt för att nyansera debatten en smula, men se det gick inte.

Perspektiv. Hemma hos Landskapsarkitekten fick jag perspektiv. Inte bara på diskussionen på wrnu (jag vidhåller att ni är tomtar. Jag bad om ursäkt för att jag använde det ordet om väl valda delar förut. Jag tar tillbaka den ursäkten. Ni ÄR tomtar. Deal with it. Vad det nu är som är så hemskt med att liknas vid en skäggig liten pryl med röd mössa, det vet jag inte..)

Jag fick även perspektiv på hur män och kvinnor uppfattas och vad som är tongivande i en debatt.

Och jag fick reda på att Landskapsarkitekten satt och följde min blogg, tyckte att den var rolig (i alla fall ibland). Den här bloggen är till för mina vänner, mina nära och kära, min familj. Jag kommunicerar igenom den i första hand till dem, i andra hand till alla andra som är intresserade.

Jag tänker inte sluta skriva bara för att ett par tomtar fått för sig att det är okej att med delar av en recension som grund och ett negativt första inlägg i ett forum kategoriskt utmåla mig som trångsynt och mentalt defekt. Jag tänker inte låta diskussionen på wrnu påverka mina omdömen om andra produkter vare sig positivt eller negativt. Det gäller även deras egna produkter. Jag tänker inte låta diskussionen på wrnu påverka mitt arbete inom Sverok, Stockholms spelkonvent -08 eller andra områden där jag sitter i maktpositioner. Det är i alla fall min ambition. Allt påverkar, så huruvida detta kommer att fungera eller ej, det vet jag inte. Avsikten är, som man brukar säga. Förhoppningsvis kommer jäv inte att uppstå. Till skillnad från den situation som förekommer i tråden på wrnu, där det är helt okej att ge mig diverse etiketter och tillmälen, men förbjudet att ens antyda att moderatorernas vänner ägnar sig åt samma sak. Utan att nämna dem vid namn i inläggen, märk väl.

Perspektiv.

Jag har numera tillägnat mig fördomar om vissa personer som håller till på wrnu. Jag har fått intrycket att det handlar om små människor med fastgrodda åsikter baserade på fördomar och knapphändig information. Att tillägna sig informationen verkar ta dels för lång tid, dels öppnar det för att de ursprungliga åsikterna som fördes fram inte stämde helt och hållet. Och då kanske man måste omvärdera. Hu, hemska tanke.

För de som nu tänker påstå att jag också sitter fast i fastgrodda åsikter och inte kan erkänna att jag har gjort fel, tji fick ni. Jag börjar blogga igen. Jag börjar blogga igen för Landskapsarkitekten, för snusmumriken och för Tove. Och för min familj. Och för att Tove i ett inlägg gav lite perspektiv på min insats, hon med.

Trots att denna debatt inte sägs handla om Åsa som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för Åsa. Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. Åsa är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?

Vad gäller hårklyverier om ordval känns det som en sak har flugit förbi många deltagare i denna debatt. Nämligen att spelet bedöms på mer än ren spelmekanik. Jag tycker att helhetsintrycket av Åsas recension mer än väl förklarar vad hon tycker och varför. Om någon annan inte gör det är det givetvis tråkigt. Allas tycke och smake är ju nu en gång inte likadana, vi kan inte alltid vara överens. Det gör inte en recension "fel", eller för den delen recensenten felvald.

Med detta sagt måste jag också säga att jag tycker att det är glädjande att så många av de som faktiskt recenserar varit inne i debatten. Det som sägs här påverkar. Samtidigt måste jag säga att jag är oändligt tacksam för att Åsa hittills har stått pall när det blåst snålt. För de med lite minne kan ju annars se en trend. Mer än en gång har recensenter tappat sugen för att de råkat ut för en debatt här som inte alltid varit helt saklig...

Vad det gäller att erkänna att jag har gjort fel när jag tyckt om CT, well... det enda jag kan hitta i den recensionen som jag inte förtydligat nog är en mening. EN mening.

Det är på det stora hela inget dåligt rollspel, men författarna har valt att använda Cthulhu i titeln. Genom det aktiva valet har de också givit mig förväntningar på innehållet, och det är förväntningar de inte lever upp till.

Det jag skulle vilja förtydliga i den meningen är att det på det stora hela - spelmekaniskt - inte är ett dåligt rollspel. Men att göra det är ju att i efterhand försöka försvara det som skrivits, och det är ju förkastligt. Lagt kort ligger.

Just det... kommentarer som inte faller mig på läppen kommer jag att radera.

Intressant? Ja, om man tycker att fiskdammar är spännande, så varför inte?

Andra bloggare om:
sverok, wrnu, Stockholms Spelkonvent, Speltidningen Fenix, recensioner, skrivande, bloggar, idioter, Personligt

Allt på en gång

Jag trodde att min vår skulle se annorlunda ut. Jag trodde att det skulle bli enorma hål av tid att fylla med sådant jag själv ville prioritera, artiklar jag ville skriva, moduler och referat. jag trodde jag skulle få det svårt att inte känna mig ensam, att jag gick ett tomt år till mötes, rent känslomässigt.

Istället blev det tvärtom. Både på jobbet och i privatlivet har jag ställts inför prioriteringar. På jobbet handlar det om att sköta en del i ett ganska stort projekt. Projektet i sig ligger dessutom rätt illa till tidsmässigt.

I privatlivet, well... snusmumriken dök ju upp, helt oväntat. Och tog mig med storm. Jag trodde inte det. Jag ville det heller inte. Trodde jag. Nu är jag av den motsatta åsikten. Snusmumriken må vara morgontrött, snusgalen och kaffesörplare, men snusmumriken är snusmumriken och jag kan inte motstå. Vilket då betyder att det inte blir så mycket tid över för mig själv.

SSK trundlar på i sin makliga takt, trots det känns det som att jag behöver sparka igång och fixa saker som hamnar vid sidan av. Det skall göras, hoppas jag, i helgen.

Sveroks Riksmöte måste jag också ta tag i och läsa in mig på. Framförallt på det som står på forumet. Jag har tappat taget lite om mitt webbaserade liv.

Western är hopplöst efter, men å andra sidan har jag inte fått feedback på det jag skrivit i så hög grad (vilket är högst förståeligt, det här är absolut inget klagomål på de utmärkta makarna Gillbring) så jag avvaktar med det lite.

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här, men jag kände ett behov av att konkretisera mig lite. Försöka få överblick över vad jag måste välja emellan, tidsmässigt. Min tid är inte min egen längre. Kanske dags att inse det. Att jag när jag anmäler mig som frivillig till idéella föreningar och grums måste gå med på att jag inte kan bestämma över hur jag vill disponera mig. Det ger mig lite tvångskänslor. Lite tvångströjeartat beteende. Jag vill komma loss... Nåväl. Även det går över. Nu skall jag fortsätta arbeta. På alla möjliga nivåer.

Intressant?... nja?

Andra bloggare om:
rollspel, arbete, Personligt, snusmumriken, Stockholms Spelkonvent, , sverok,

Anno 1700, samt blogpost 401

Igår uppnådde min blog den aktningsvärda åldern av 400 poster. Det betyder 400 inlägg av varierande kvalitet, känslomässigt kaos och tråkiga ämnen. För att inte förglömma mina personliga nemesisar (även om det är ett felaktigt användande av ordet/ begreppet) tuggzillorna.

Det här är inlägg 401, och för att följa en hedervärd tradition tänker jag skriva om något som inte ens en velociraptor hade velat läsa om. Skvaller på 1700-talet!

På Stockholms Stadsmuseum har de imorgon en föreläsning om "Skvaller och andra väsentligheter i 1700-talets dagböcker". Den måste jag som 1700-talsaficionado naturligtvis gå på. Tyvärr råkar det sig så illa att det är samtidigt som Stockholms Spelkonventsmötet, men jag har redan mailat och lämnat återbud med förbehållet att om de verkligen behöver sin vicegeneral så kommer jag. Dock föredrar jag nog att lyssna på skvaller från 1700-talet framför att organisera konvent, åtminstone just imorgon. Min längtan efter att färdigställa Europamodulen - min egen Europamodul - till Götterdämmerung är ganska stor. Jag har aldrig övergivit ett projekt som jag har investerat så mycket tid i tidigare. Dessutom kan jag skriva om det precis som jag vill ha det, utan åsikter någonstans ifrån. Jag längtar redan efter min semester, när jag som vanligt kommer att vara helt utslagen och alldeles för trött för att göra mer än att cykla fram och tillbaka till ICA Maxi i Alby. I vilket fall som helst så längtar jag efter kunskap idag, och förhoppningsvis även imorgon.

A lovely way to spend Valentine's Day. Som för övrigt gör mig fullkomligt superdeprimerad. Här har vi en helgdag påhittad av någon konsumentlobby i USA och framförd som "en dag för alla förälskade par", men behöver verkligen vi som inte har någon att vara förälskade i ytterligare bevis på att vi är helt misslyckade som människor? Räcker det inte med Jul och Nyår? Måste vi även få näsan gnuggad med en dag som är specifikt inriktad på att få många beundrarkort och hemliga blombuketter? Jag vet redan att jag är ensam. Att aldrig få ett kort eller en påhälsning av hemliga beundrare/ beundrarinnor gör mig om möjligt ännu ensammare.

Har jag sagt att Jonas Thente är min hjälte? Jonas Thente är min hjälte! Seriöst, lägg upp hans blog på RSS och inta hans ojämnt utkomna alster med stort nöje. Ja, min hjältedyrkan fick sig en törn på datorspelsseminariet, men jag kastar mig glatt in i mina illusioner igen, precis som Cypher i the Matrix.

EDIT: Nu har jag spelat PotBS med Wille och mailat klokbok. Två gånger. Inte spelat, men mailat. Vart är detta på väg månne?

Ordet är fritt

Den 11/2 öppnar www.ordetarfritt.se. DN skriver om siten.

Och jag skall kolla in den. Se om jag kan hitta på något som kan tänkas funka. Jag tror att ett kapitel kan vara kul att skriva. Om jag sedan blir refuserad så gör det inte så mycket. Jag har ju inte så mycket investerat i det hela. Ett kapitel går fort.

Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag har en massa bidragsansökningar att skriva för SSKs räkning, folk att träffa osv. "Lyckligtvis" (nej, jag tycker inte att det är vare sig kul eller lyckligt eller ens i närheten av bra) har jag inget att göra på jobbet just nu. Mina kollegor verkar få allt jobb. Jag sitter bara och rullar tummarna. De vill inte ens dela med sig av något de pysslar med eftersom de har allt under kontroll. Så jag sitter här med totalt ojämn arbetsbelastning. Hurra. Nåväl.

(en liten present till syrran -> Ola Salo och Robyn sjunger Christian Falks "Dream On", fast Ola Salo ligger i bakgrunden och hörs knappt...)

(och en liten present till mig. Remy Zero och "Gramarye" som även har gjort Save Me, något de flesta Smallville-fans lär känna igen.)

EDIT: Life's a bitch. Glöm aldrig det. Och man kan aldrig vara säker på att saker ordnar sig, för det gör de aldrig. Har en sak rett ut sig kan man ge sig fan på att något annat går åt helvete och just nu har allt gått käpprätt nedåt. Tjohoo. Jag älskar mitt liv. Inte. Kan någon stänga av mig, tack?!

Den hjärntvättade Zombien som samhällsmetafor

Häng kvar! Det är inte så illa som det låter! Jag har naturligtvis drömt om zombies igen, och den här gången satt de i riksdagen.

Glad i hågen anlände jag och en arbetskamrat till Riksdagsbyggnaden för att lyssna på ett seminarie om datorspel (vilket lustigt nog äger rum imorgon... Det kanske var en sanndröm?) när vi istället blev överfallna av en Zombieflod.

Min arbetskamrat blev uppäten på ett kick och jag fick min jacka tuggad på och håret avbitet. Nåväl. Jag skall inte tråka ut med det lager av blod och hjärnsubstans som strax täckte bron ut till riksdagshuset, MEN drömmen fick mig att vakna med en svårsläppt tanke i min annars sömndruckna och skräckslagna skalle.

Den hjärnätande zombien i mina drömmar representerar självklart det lika hjärnätande samhället som vill göra om samtliga individer till en konformistisk massa utan egen vilja och inga andra mål än de som ställts upp för resten av samhället, dvs att förvandla ännu fler individer till hjärnätande zombies. Genom att (symboliskt nog) slörpa i sig offrets frontallober. Eller bara tugga på dem så där i allmänhet.

Jag tror det var en liknande tanke George A. Romero hade när han skrev "Dawn of the Dead". Fast den handlade kanske mer om meningslös konsumtion än om konformism.

Jag funderade vidare lite på tankegångarna på pendeltåget och halkade osökt in på datorspel och samhällssatir, men jag har inte lyckats hitta några satiriska datorspel. Däremot dräller det av intressanta filmer i skallen på mig.

EDIT: Och för övrigt vill jag påpeka att Wille är helknäpp, men det hann jag inte säga till honom innan han försvann...

EDIT 2: Johan Staël von Holstein retar tydligen gallfeber på kultureliten. Men jag ser fram emot att han röjer lite, eftersom han påstår att han vill satsa mer på "ny" kultur.

Det måste betyda att det blir bidrag till konstformer som datorspel också. Om han får igenom något. Han har ju ett helt kulturråd att slåss med, så jag skulle knappast börja gråta över kulturarvet riktigt än.

Appappapp! Nu har jag plockat bort den sista meningen, efter att ha läst Staël von Holsteins egen blogg och konstaterat att han visst verkar veta vad han pratar om. (Fast kanske inte i alla lägen, okej, okej...)

EDIT 3: Så var man vicegeneral då. Men det är jättebra. Det betyder nämligen att vi har en KONVENTSGENERAAAAAL! Till SSK! Tjohooo! En post tillsatt! Tre to go.

EDIT 4: Idag dök nya Fenix upp. Jag har skrivit konspirationsbiblioteksartikeln och recenserat Battlestar Galactica RPG, Bortom, Winter Masques, och Tabula Rasa. Släng också ett kik på Petra Sahlins kåseri om kvinnor i spel. Fler än jag alltså :), och Örnebrings utmärkta artikel till Western, "A Conspiracy of One".

Flopp, flopp

Det är kämpigt att vara snäll.

Att tänka på andra.

Att bry sig.

I fredags träffade jag Jim och Chris, och det var en trevlig afton, men det blev väldigt sent. Och jag kunde inte somna senare på natten heller, för jag tänkte för mycket. Som alltid. Tänker alltid för mycket.

Nick Cave kommer till Stockholm och Cirkus i Maj i år och jag skall gå. Erik trodde att biljetterna släpptes idag, men det var tydligen fel, de släpps i Februari. Jag påpekade att Nick Cave kommer till en kompis och frågade om han skulle med. Och möttes av tystnad.

I lördags var jag på brädspelsäventyr hos Erik och Co. Sju personer jag inte kände alls. Kort sagt: folket var trevligt, men det förekom lite "syskonkärlek" mellan två av herrarna som var lätt tröttsam. Nåja. Tre av dem var dessutom scrum masters, så vi hade lite att prata om.

Vi spelade Santiago, och Larsson kickade butt, men nästa gång, nästa gång skall jag banne mig slå honom så att det skvätter om det. Jag kom i alla fall tvåa. Det var Nya Bondespelet med mutor. Och torka. Bra, kort och effektivt. Enkel spelmekanik, MEN ruskigt komplicerat om man faktiskt tänker på vad man håller på med. Bra spel och det var tämligen billigt också verkade det som.

Sedan blev et Arkham Horror. Det är väl ett okej spel, men det var lite för långdraget. Monster, Yog-Sototh, tentakler och ghuler. Vi stängde sju portar (vi var åtta spelare) och sedan tog det stenstopp för vi fick inte upp fler. Inga fler portar på nästan två timmar. Gah! Dödstråkigt. Det var kul att spela till att börja med, men det var lite för fascistiska tendenser bland regeltolkarna. Det skulle göras på ETT sätt: RÄTT sätt. Gudars. Så noga är det väl inte? Då tappar man det som är poängen. Att det är roligt att spela.

Nåja, det var inte bara fascistiskt, det var kul också. Jag spelade den något surmulna författerskan Gloria som knatade runt och hittade clue-tokens hela tiden. Jag tror jag hade runt 10 som mest. Och määängder med spells och prylar som jag aldrig använde. Det var lite synd att det kändes som att spelet var mer fysiskt inriktat än vad det gäller lore och ockultism. Mer sådant! Det är härligt att bli galen! Mer sådant! Men enligt en del av spelarna är det olika karaktär på spelet beroende på vilket slutmonster man har.

En sak som slog mig när vi spelade var att man borde ha yta angiven på baksidan av brädspelskartongerna. "Det här spelet tar upp så här mycket yta". Annars kan man få problem när man skall ställa upp det. Illa.

Nåja.

Dagen har gått åt att lägga upp en googlegroup till SSKs dokumentarkiv och få upp alla papper där. Lite tröttsamt och mesigt arbete, men det är gjort nu i alla fall. Jag pratade också med Aimée som är ordförande för Sveroks förbundsstyrelse om Sverok och om vad jag kanske kan bidra med till den organisationen. Med avseende på min nominering. Vi skall prata mer på onsdag. Det pratas nämligen dataspel i riksdagen på ett seminarie jag skall gå på. Då kommer Sverok att vara där, och därmed även Aimée.

Nu sitter jag och lökar framför "V for Vendetta" och njuter av två favoritröster, John Hurts och Hugo Weavings. Mmm...Och skriver lite och pysslar med att få ihop papper till rollspelsansvariga på SSK. Fluff. Anmälningsblanketter och skräp. Gör saker. Men med en lökattityd. Trött efter helgen kan man väl säga. I fredags var jag hemma vid ett och igår var jag hemma idag. Halv tre ungefär.

Stockholms Spelkonvent och årsmöte

Det är dags för SSKs årsmöte, som jag säkerligen har påpekat i tidigare bloggar. Exempelvis den igår. Jag gick och lade mig tidigt igår, vid sjutiden (ja, jag vet, det är astidigt, men jag äter penicillin för groks skull!), och vaknade följdaktligen klockan tre inatt. Så jag har suttit uppe sedan tre och jobbat inför SSK-mötet. Men med tanke på hur många det är som har sagt att de inte tänker komma är jag lite tveksam inför kvällens tillställning. Jag hoppas att det blir ett beslutsmässigt möte.

Det finns heller ingen på listan som valberedningen förberett som är beredd på att ta generalsposten, det oroar lite. Men det skall nog lösa sig. Hoppas jag.

Lunchen idag kommer att gå åt att skriva ihop en presentation i Keynote (jag har en mac. Jag använder inte PowerPoint om jag inte blir hotad till livet.)samt att utöka handboken en smula.

Fast nu är lunchen slut, och jag har inte lyckats med ens hälften av det jag föresatte mig. Life's a bitch. Som tur är har jag anteckningar överallt. Överallt! Verkligen! I mitt Muji-block i alla fall. Och så har jag förhoppningsvis tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att kunna komma ihåg en del av punkterna vi måste ta upp på mötet. Jag är sliten idag. Jag vet inte om det är halsflussen som ligger och gnager under ytan eller om det är något annat som gör sig påmint, men jag är inte på topp. Kan vara tanken på att dagen inte tar slut kl 17.00 för mig idag och att jag dessutom skall sitta i ett två timmar långt planeringsmöte? Kan vara.

Jag har heller inte tillgång till de berömda möteshandlingarna som skall delas ut på mötet på SSK. Hade jag haft det hade jag åtminstone inte känt mig fullt så oförberedd på allt.

Oh, the thrill and the hurting! Fan. Jag känner på mig att jag kommer att göra något dumt ikväll. Och att jag inte kommer att hinna med att sammanställa allt som jag känner att jag borde inför aftonen. Borde ha börjat tidigare. Borde, borde, borde. Magsår på beställning. We fix! Säg bara konvent...

EDIT: Jag har förmodligen gjort något dumt ikväll... Jag har svarat på ett mail. Jakande. Det är inte bra. Bara hoppas på att man inte blir tagen på allvar...

Och jag är invald i Föreningen Stockholms Spelkonvents styrelse, som sekreterare no less. Vi får la se hur det går änna... Nu har jag i alla fall projekt så att det sprutar ur öronen på mig.

Yra!

Jag har tappat rösten.

Jag skyller på Depeche Mode.

I övrigt har morgonen gått åt att göra lite research för en föreläsning som skall hållas för ett gäng bibliotekarier, samt åt att städa och skriva en konventshandbok till Stockholms Spelkonvent. Det är årsmöte imorgon. Och jag tänkte försöka förekomma alla kommunikationsmissar genom att se till så att mycket av materialet som "måste" skrivas finns tillgängligt redan nu. Det som stör mig lite är att jag har tappat bort lösenordet till receptionssystemet som Wille utvecklade, så jag vet inte vilka dokument som ligger där och skräpar. I vilket fall så borde vi se till att få ihop ett arkiv, både fysiskt och digitalt.

Det vore schysst att kunna återskapa vilket konvent som helst. Kolla vilka rollspelsscenarion som gick osv.

Det är faktiskt ytterligare något som de flesta inte tänker på. När ett konvent har många rollspelsarrangemang finns det också ett berättar"arv" att tillgå. Det vore himla spännande att få gå igenom SydCons och GothCons gamla äventyr för att se vad som finns i gömmorna. Säkert mycket skräp, men antagligen mycket bra. Det är också synd att Scenariobanken ligger nere och har gjort det i flera år. Där hade man ju verkligen ett verktyg som kan uppmuntra till att spela. Och research. Yum!

Annars har jag mest städat och jag orkar inte städa så mycket mer idag tror jag. LIte sliten. Och nött i kanten. Tur att jag kan avreagera mig på mötet imorgon...

Your Ghost

Kristin Hersh gav ut "Your Ghost" på sin första skiva, "Hips and Makers". Lars introducerade mig till hennes musik. Inatt har jag lyssnat på henne medan jag har legat vaken och tänkt. Fast jag fick nöja mig med hennes "Strange Angels", som ju förvisso är minst lika bra.

Och eftersom jag de senaste två - tre veckorna drabbats av YouTube (ja, jag vet att jag är efter...) så...



Men jag måste erkänna att jag är förjävla trött idag. Det hjälpte inte att det regnar utanför nu, och att det har regnat hela natten, mer eller mindre. Och jag fryser för det är överkallt på jobbet och jag har inget te att dricka och... allmänt elände... Helst skulle jag vilja ligga hemma i sängen och sova.

Kristin Hersh's "Like You" - den fanns inte på YouTube...

Excuse me, a doormat's good honest work...
Only the bored and the wicked rich don't know that
Excuse me, you poor man, let's skip this town
Who me?
Oh man, was that out loud?
Ow...
Whoa, I'm on my own here
You know, the devil may care

You make this groovy, you make me laugh
You make me woozy, a wet doormat

It wasn't like that

You nature lover, you country punk
You bowl me over, and I'm not that drunk
You're one in a million you're one in two
You're not like women, and I'm not like you

I'm not like you

Your spell is broken but I'm still here
Your mouth is open, guess I don't care...

You make this groovy, you make me laugh
You make me woozy, a wet doormat
You're one in a million you're one in two
You're not like women, and I'm not like you

I'm not like you

En person från SSK ringde mig precis när jag hade somnat igår och frågade förskräckt om vi verkligen skulle lägga ner. Vad svarar man på det? Jag sade att jag var klar med SSK och att jag inte var intresserad av att dra i det längre, vilket ju är sant, men han skulle tydligen göra ett ryck själv för att ta det vidare. Resultatet blev i vilket fall som helst att jag inte sov inatt. För jag kunde inte somna om när jag väl blivit störd.

Och så insåg jag återigen hur mycket jag fäster mig vid röster. Så jag hade ett par minuter igår när allt bara rasade över mig igen, men jag flydde... "Run! The plow is coming!" Vilket är ett citat ifrån "The Secret of Nimh", en tecknad film av Don Bluth, som handlar om genmanipulerade råttor, varav en pratas av Peter Strauss... Now there's a voice to die for. Bara apropå röster och hur de påverkar mig.

EDIT: Och jag får väl lägga till att ovanstående paragraf inte har något med den som kommer direkt före den. Alltså, det var inte telefonrösten som fick mig att fly. Det var däremot telefonrösten som fick mig att ligga vaken. Eftersom jag inte kunde somna om. Flyktrösten fick mig bara att... ehr.. vilja höra mer av den. Så då kan man fråga sig varför jag sprang? Hmm... svårt att svara på. Jag är en komplicerad kvinna. En blöt dörrmatta för världens alla honungslena och sexiga röster... Hjälp... Jag tror jag släppte lös en surströmming till... Swim away, little friend, stink up the woooorld!

Jösses... Blir det här sammanhängande någonstans, överhuvudtaget?

R.I.P.

Eftersom "ingen" dök upp på mötet som jag anordnade för att se om det fanns intresse av att driva SSK vidare kan jag konstatera att - häpp - Stockholms Spelkonvent härmed går i graven.

Tråkigt, men inte oväntat.

Sammanbrott

Om man läste min oredigerade blog igår torde det ha framgått att jag drabbades av någon form av sammanbrott. Tyvärr har det varit på gång rätt länge nu. Men jag tänkte ge en bakgrund.

2006 flyttade jag från Finland till Sverige, ifrån ett jobb som mer eller mindre tagit död på min självkänsla. När jag jobbade med Habbo Islands hade jag oturen att arbeta med människor som inte uppskattade mina kunskaper och gjorde sitt bästa för att ta ner mig. Jag fick dagligen bråka med dem för att få fram mina åsikter, de körde konstant med härskartekniker på de möten jag sammankallade och jag fick under tiden jag arbetade höra kommentarer som "det enda vi hatar mer än speldesigners är QA människor", "du kan inte designa spel för du har ingen programmerarbakgrund" osv. När jag fick den "detaljen" åtgärdad valde personen som var mest aggressiv att istället angripa mig personligen. Han kommenterade mina matvanor, mitt hår, min klädsel, you name it. Och försvarade det med att han "bara skämtade". Två personer i Finland, Tuukka och Satu, räddade mig från totalt sammanbrott.

Samtidigt så blev min far sjuk, och även om vi inom familjen inte är så kommunikationsbenägna så fanns det perioder när jag var mycket orolig för honom, och kände mig helt isolerad i Finland. Det här sammanföll med en annan händelse som tog mycket hårt på mig, men som jag inte vill gå in på här. Min dåvarande pojkvän började också kräva allt mer stöd av mig, något som jag inte riktigt kände att jag kunde ge. Jag arbetade också intensivt på ett projekt till RiotMinds Götterdämmerung, som förvisso pushade mig att prestera bra texter, men som också åt nästan all min fritid.

I vilket fall så tog jag ett jobb som content manager på Terraplay. Jag hade aldrig arbetat som content manager tidigare, ingen erfarenhet av den typen av arbete, men jag sålde min själ för pengar och för att få komma tillbaka till Sverige igen. Det har hela tiden känts som att familjen inte var helt nöjda med min flytt, och efter två års motarbetande från mitt team kände jag att det var dags att komma tillbaka. Jobbet i sig var jag mycket osäker på. Jag visste inte om jag skulle klara av det eller inte. Sagt och gjort, åter i Sverige så började jag jobba på TP. För det första måste jag säga att jag trivdes mycket bra med människorna där, mina arbetskamrater gjorde all skillnad i världen. Men arbetet var otacksamt och i mina ögon ganska meningslöst. De första månaderna flöt förbi snabbt, för att jag hade mycket att lära, men ett halvår in i jobbet började jag känna mig allt mer uppgiven. Det här var inte vad jag ville ägna mig åt.

På våren åkte jag till GDC och fick tillbaka lusten för att göra spel, läsa, forska runt spelmekanik och känslor i spel. Det var en ögonöppnare och en tydlig signal till mig själv att jag inte mådde bra på TP. Och sanningen att säga hade jag saknat intelligenta konversationer som handlade om saker jag brann för så mycket. Att prata med Heather, Alessandro och Babsi (bland andra) var att återupptäcka något som jag trodde att jag var färdig med. Samtidigt var saker och ting mellan mig och den dåvarande pojkvännen inte alls bra. Vi levde i helt olika världar och jag var trött konstant, sliten och nästan aldrig glad. Pappas hälsa hade också farit upp och ner under hela den här tiden och jag tyckte inte att jag hade ägnat honom tillräckligt med uppmärksamhet.

I Maj gjorde jag slut med dåvarande pojkvännen, för att jag kände att situationen var ohållbar. Jag orkade inte hålla mig flytande själv, och att dessutom hålla en annan människa under armarna blev för mycket. Sommaren inleddes med ett känslomässigt magplask. Det tog hårt på mig, dels för att jag inte var helt "färdig" med mina känslor för honom, och dels för att jag visste hur hårt det skulle ta honom. Men jag hade inget val. Redan nu hade jag problem med sömn, koncentration, allt det där.

Det finns en ljuspunkt dock. Det fanns Stockholms Spelkonvents workshops och det fanns Avalanche.

Men det var inte det enda som hände. Utan vidare förklaring fick jag reda på att Götterdämmerungprojektet jag har slitit med i två år är taget ifrån mig. I ljuset av mitt riktigt dåliga självförtroende sedan Sulake så blev jag helt förstörd. Det må hända att det inte syntes utåt, jag försökte borsta av mig det, men det var ett hugg rakt i hjärtat. Som jag slet med Europa... Jag tog det mycket hårt och kände inte att jag var särskilt duktig, vare sig på speldesign eller att skriva, två områden som jag tidigare har satt som mina främsta styrkor. Svaret blir att jag kastar mig in i ytterligare projekt för att bevisa för mig själv att jag inte är helt värdelös.

Jag lastade på mig projekt efter projekt i förhoppningen om att någon skulle säga till mig att jag hade fel om min oförmåga att uttrycka mig, att jag visst kunde designa spel. Sprickorna började synas. Juni var en mycket dålig månad. Utåt höll jag hakan högt och sade mig vara lycklig på alla områden utom möjligtvis jobbet. Jag bytte också jobb från Terraplay till Avalanche, något som visade sig vara det bästa jag kunde gjort under omständigheterna, men att göra Sven besviken genom att säga upp mig var otroligt jobbigt. Att svika folk i allmänhet är jobbigt.

Juli. Arbetet med Stockholms Spelkonvent kommer igång. Jag fixar, donar, skriver och producerar som en galning, mest för att jag vill bli omtyckt. Inuti finns inte så mycket mer än tomhet. Så jag fixerar på att prestera istället. Semestern blir min räddning. Jag spenderar fyra veckor mer eller mindre i koma och behöver varje sekunds vila. Sprickorna är överspacklade när Augusti kommer, och jag känner mig nästan hel igen. Men jag tål inte mycket påfrestningar. Stockholms Spelkonvent i kombination med alla projekt jag glatt packat på mig gör mig helt slut. I Augusti träffar jag också en person som jag till en början ser som en potentiellt sett god vän, men han nästlar sig på något vis in, antagligen för att jag varit ensam ett längre tag och för att jag fortfarande känner mig svag och meningslös. Han får mig att inte känna mig svag och meningslös. Alltså börjar jag rampa upp antalet projekt jag ägnar mig åt, dels för att imponera, men även för att jag är så utsvulten på beröm. Juli, Augusti och början av September håller jag ihop hjälpligt. Men SSK är dåligt skött och det är många konflikter inom ledningsgruppen. Eftersom jag är den jag är kan jag inte hålla tyst, och det reflekteras i hur jag tas emot på möten och hur jag tror att andra ser på mig. Jag känner mig inte välkommen, och jag känner mig inte stöttad från mer än två håll. Tyvärr är det dock så att bägge stöttorna har egna problem. Samtidigt beter jag mig helt oförlåtligt mot min före detta pojkvän. Tröttheten har tagit över och jag är korthuggen och elak.

Paradoxalt nog är jobbet räddningen. Jag känner mig meningsfull och duktig, faktiskt riktigt duktig. För första gången på tre - fyra år, så får jag gehör för mina åsikter. Fantastiskt. Men det ändrar sig i början av oktober.

På SSK ramlar allt ner i huvudet på mig. Allt jag inte gjort, allt jag borde ha gjort och alla mina känslor blir ett hopkok som river bort allt spackel igen, och sprickorna vidgar sig. Ett par veckor efter SSK dör också min styvmormor, och det får mig att gå sönder ännu mer. Jag är en dålig människa som inte kan leva upp till andras krav på mig. Och det måste vara något fel på mig, eftersom mina känslor uppenbarligen inte är besvarade...

Men jag biter ihop. Och inser på jobbet att det jag arbetar med känns som en marginaliserad del av spelet. Och att jag inte har så mycket att bidra med. Alla gamla känslor av otillräcklighet kommer tillbaka och jag kan inte sova. Jag kan inte sova. Större delen av oktober ligger jag sömnlös på nätterna och tänker på hur dålig jag är.

Oktober är en enda virvel av paranoia och misstro. Jag kan inte ta åt mig av beröm jag får och jag tror inte att någon bryr sig, oavsett vad de säger. Jag hakar upp mig alldeles för mycket, och mitt humör är ostadigare än en båt på öppet hav i en orkan.

Igår gick jag sönder och allt var, all sjukdom och all orkeslöshet rann ur mig ner på den här blogen. Jag är i dåligt skick. Tove, Anders, Wille, Johan, jag borde ha sagt ifrån tidigare. Förlåt. Jag har svikit er genom att inte låta er se hur jag mår egentligen.

Jag bara hoppas att jag inte har bränt alla mina broar.