Det är lite underligt...

... att symbolen för frihet, jämlikhet och systerskap enligt Fredrik Strage är en man. Patrick Swayze närmare bestämt, och Dirty Dancing är alla kvinnors favoritfilm. Tydligen. Repliken "Nobody puts Baby in the corner" är dessutom otroligt löjlig - för en man - men bärs hemligen runt av alla kvinnor i deras hjärtan. Medan männen älskar "there's nothing like the smell of napalm in the morning" (som jag, mig veterligen, yttrat och parafraserat långt fler gånger än repliken från Dirty Dancing. Men jag är ju som bekant förvirrad i min kvinnlighet och har skrumpna inre organ).

Det är bra Strage, då säger vi det.

Men vad hände med repliker som "get away from her you BITCH!" i Aliens, där Ellen Ripley går in i närkamp med mamma alien iförd en power lifter? Eller Sarah Connor i sina stand-offs med psykologen Silberman i Terminator 2?

Dr. Silberman: It won't work, Sarah. You're no killer, I don't believe you'd do it.
Sarah Connor: You're already dead, Silberman. Everybody dies. You know I believe it so don't fuck with me!

Eller den totala favoriten; Emma Thompson käftar med Alan Rickman i Judas Kiss

Sadie Hawkins: So fill me in.
Dave Friedman: That remark could be misconstrued as sexual harassment, Agent Hawkins.
Sadie Hawkins: Let's get it out of the way then: you've never worked under a female superior before. I got to where I am by pushing paper and playing nice - I've never actually fired a gun before, I'm only in this job to prove to my father I'm not a coward. I give decent head, so I got promoted before all the worthy candidates, all of them men, all of them equally gifted at fellatio but there was a gender quota to fill. I'm also stupid and idealistic; you are hard and cynical, and usually right. I am secretly in love with you but I have a hard time showing it. Did I skip anything?
Dave Friedman: You're a better driver than me, but I'm too proud to admit it.

Men nej, vår främsta symbol för jämlikhet, frihet och systerskap är en man, för bara en man kan visa vägen mot alla dessa ting. I think not.

Tågresa

En kort novell, baserad på en setting jag skall försöka ta mig i kragen och skriva.

På väg mot Stockholms Centralstation. Utanför är det grått och tomt. Klockan är inte mycket, så morgontrafiken är inte särskilt tung. Men redan på resan in mot staden ökar intensiteten.

Mars redan.

När jag fick kallelsen visste jag vad resten av mitt liv kanske skulle komma att innebära. Nu återstår bara de slutgiltiga testerna. Genetisk kompatibilitet. Efter det vet jag om mina drömmar om en utbildning, självständighet och ett liv kommer att infrias, eller om jag blir dömd till samma existens som min biologiska mor. Min riktiga mor.

När jag sade det som liten, precis när systemet hade tagits i bruk, så fick jag alltid en örfil av mamma. Att alla barn nuförtiden är efterlängtade är en lögn. Min mamma och pappa var rika. Är rika. De hade en plikt på sig att se till så att jag och mina syskon - inga av oss är släkt, vilket syns. Jag är mörk och brunögd, medan min syster ser ut som en barbiedocka (jag var så avundssjuk på henne som ung. Inte längre. Hon sitter inte på det här tåget, på väg in till Stockholm) - skulle få ett tryggt hem att växa upp i. Istället fick vi örfilar. Och mutor för att hålla tyst om dem.

Utanför susar Älvsjö förbi. Jag kliar mig på armen där det nyligen inopererade chipet sitter och irriterar. Det verkar som om jag är allergisk mot det, men jag har inte anmält det som man skall. Jag har hellre ett par utslag än blir inspärrad. Jag ville njuta mina sista (är det mina sista? Jag hoppas inte det. Jag vill vara kvar härute. Jag vill leva!) veckor i frihet.

Mittemot mig sitter en flicka i min ålder. Hon är klädd i streetmode. Jag är klädd i svart. Snart kommer de att ta det ifrån oss också. Hon har örhängen i guld. Fyrklöver. Kanske hoppas hon, som jag, på att få slippa.

Hela tåget är fullt av flickor. En del är äldre, en del yngre. De äldre flickorna, inbillar jag mig, har döda ögon och slocknade leenden, men det kanske är jag som projicerar. De vet redan vad som väntar. Om de passerat andra screeningen, den jag skall på nu, innebär det att deras närvaro här signalerar att en donator finns. Vilket i sin tur innebär att de satt sin sista fot utanför institutet.

Första besöket var skräckinjagande, men då levde fortfarande hoppet. Det är bara 10 % av oss som tas in. Och 8% som blir kvar efter andra screeningen. Resten av världen ser det som ett rimligt "offer" med tanke på situationen i landet. Men alla beslutsfattare är sådana som inte sitter fast i systemet. Det är män och männen behöver inte underkasta sig som vi. Männen är tillåtna frihet. De kommer och går. Behöver bara rapportera in en gång i månaden. Medan vi som sitter på det här tåget... vi förlorar vår talan. Vi förlorar vår identitet.

Vi blir objekt.

Nu rusar Stockholms Södra station förbi utanför fönstret. Jag och mina medsystrar sitter med ansiktena vända mot ljuset på andra sidan. Där vi inte är och kanske inte längre får vara, efter den här tågresan, Förut såg jag frihet framför mig. Nu ser jag institutet, lyckta dörrar och konstant övervakning.

Spelgalan

Igår gick Spelgalan 2008 av stapeln. Icke allt för förvånande så drog World in Conflict in mest priser. Jag måste dock säga att jag ÄLSKAR SvDs formulering i artikeln om spelgalan:

Spelens motsvarighet till Grammisgalan, där branschen gratulerar sig själv med priser i en mängd olika kategorier, heter Spelgalan.

För det är precis det det handlar om. Ett gäng inbördes beundrare som beundrar varandra extra mycket vid en viss tidpunkt på året.

Jag har otroligt svårt att se att man kan förhålla sig objektiv inom en så liten bransch. Alla känner alla. Det är förutbestämt att det kommer att förekomma nepotism, ryggdunkande, lobbyism.

Risken med sådana här galor är att det inte finns någon integritet. Du får prisen, inte på grund av merit, utan på grund av vem du känner. Och sådant HATAR jag med stor passion.

Här finns för övrigt en lista med vinnarna.

Du din... Getost!!!

Jag har drömt en mardröm inatt. Jag var en häxa. Min egenskap som häxa var att förvandla alla män runtomkring mig till getost. Jag tror det är ett resultat av det något turbulenta känsloliv jag har levt sedan slutet på september förra året. Kanske inte getosten, men... Äsch. Symbolik i drömmar, vem förstår sig på det?

Jag prövade ett experiment på pendeltåget in till stan i morse. Eftersom det är relativt tomt på pendeln som går 7.17 från Tumba (mums för en stalker!) så bredde jag ut mig. Notera att jag för dagen är klädd i kjol, fyrkantsurringad t-shirt, lammullskofta och manchesterkavaj (precis som en bibliotekarie!) och har utsläppt hår. Det är långt, och ganska rött. I vilket fall som helst adopterade jag en bredbent och utdragen pose, som man vanligtvis ser hos unga och inte så unga män. I rent experimentsyfte. Reaktionerna var omedelbara. I det nästan tomma pendeltåget fick jag minst tio (jag slutade räkna efter tio) sura blickar av en tant, likaså av blandade unga damer och herrar, där valde jag dock att inte räkna de onda ögonen. Turligt nog har jag onda ögat-amulett med mig, eller kunde haft.

Dessutom är jag enligt Jessica Amanda Salomonssons bok Anthony Shriek en demon, eftersom jag är gråögd.

Nåväl. Hädanefter kryper jag inte ihop på pendeltåget för någon, särskilt inte för tuggzillor med laptops. Jag är värd minst lika mycket plats som en sådan tölp. Även om jag är klädd som en bibliotekarie. Möjligtvis kan jag tänka mig att krypa ihop om det är trångt.

Jag har de senaste veckorna bara fått höra att jag är exceptionell, att jag faller utanför ramarna för vad som förväntas av mig, att jag är självsäker och stöddig. Det är jag inte. Jag är bara jag, ohämmad av kulturella... näe, inte riktigt. Jag har ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Och jag är egentligen bara säker på vad jag kan, och det jag kan är sådant jag har researchat i flera år. Och inte ens då är jag helt säker. Även om jag låter säker.

Bakom masken finns bara osäkerhet och längtan efter klarhet som jag vet aldrig kommer att dyka upp.

Det är därför jag drömmer om att alla män i min omgivning förvandlas till getost. Det är kanske lättare att hantera en sådan man. Som är en ost.

EDIT: Jag är trött på all ambivalens, jag är trött på blandade signaler, jag är trött på att vara ett batteri till andra människor, deras egen duracellkanin, jag är trött på att alltid ge och aldrig få något tillbaka, och jag är djävulskt trött på att konstant vara rädd för att såra människor för att jag har egna tankar och egna åsikter. Det går inte en dag utan att jag censurerar mig. Det går inte en dag utan att jag ber om ursäkt för att jag har egna känslor. Det är ett jävla aber, skall jag be och få säga.

Morran slår till!

Jag håller på uppmaning av herr Klokbok på att läsa en bok av Nina Björk. "Under det rosa täcket" heter den. Och den driver mig till vansinne. (Av det här kan man dels utläsa att Klokboken är ett dåligt inflytande på mig - han får mig att läsa böcker och utbilda mig, och som vi alla vet skrumpnar livmodern av för mycket läsande. Eftersom jag därtill är ologisk och irrationell kan jag drabbas av ilska. Eller om det är mina "naturliga" hormoner? Jag är inte säker. Måste hitta en manlig auktoritet som kan berätta för mig...)

Med det här tänkte jag påpeka att min (numera) uppsats om kvinnor i rollspel kommer att ta ett tag. Den kräver nämligen studium. Jag lider av researchsyndromet. Jag kan inte skriva något om jag inte vet vad jag pratar om. Undantaget är mina "intressanta" stream of consciousness-meddelanden som jag inte ens var medveten om att jag ägnade mig åt. Ett SMS - nyligen skickat - innehöll både glädje över en glass och ilska över sakernas tillstånd. Mottagaren förstod delarna separat för sig, men inte sammanhanget. Jag är inte förvånad.

Därför ligger det nu rollspelsböcker uppslagna på bänkar, golv, i bokhyllor och i kylskåpet. Jag tycker om kalla böcker. Näe, nu ljög jag. Jag hämtade mjölk och glömde Aberrant i kylskåpet. Gårdagen gick åt till att spela PotBS, läsa rollspelsböcker och att läsa "Under det rosa täcket", samtidigt. Koncentrationsförmågan är på topp. Kunde ha varit. Är inte.

Det som gör mig mest förbannad med boken är alla begränsningar som pådyvlas en tänkande människa bara för att han eller hon råkar tillhöra ett visst kön. Vad är det för dumheter? Skall inte män få tycka om torkade blommor? Och kvinnor om att meka med bilar? Är det något fel på det? Nä, men det är svårt att gå emot strömmen, och så är det farligt. Män kanske blir homosexuella och kvinnor blir... erh... just det, skrumpna inre organ, så var det.

Nu har jag glömt vad det var jag bloggade om. Jag tror jag har läst för många böcker.

Måndagskoma?

Helgen har bjudit på en hel del intressanta och trevliga företeelser. Bland annat inleddes den på fredagen med en sushimiddag med Dolk och Raab, Hans Majestäts Änglar, som är lika bra på att reta mig i verkligheten som de är i Pirates of the Burning Seas. Nåväl. De försöker i alla fall.

När jag kom hem låg ett långt och underbart vanligt brev på dörrmattan. Det var min älskade vän Lova som skrev, så nu skall här svaras rejält. Brevpapper finnes! Allt som saknas är ett frimärke och lite tid. Resterna av fredagen gick åt att läsa klart CthulhuTech och börja på en recension av det.

Lördag förmiddag städade jag . och sov. Slocknade vid 12-tiden och vaknade inte förrän min brädspelsförsökskanin, Snusmumriken, dök upp med glatt humör och lagade middag åt mig (jag kan inte laga mat...) och spelade Neuroshima Hex! med mig. Jag måste verkligen rekommendera det här spelet! Läs recensionen i Fenix, köp det och spela. Det är perfekt för två spelare, men man kan vara så många som fyra. Klockrent! Härlig spelmekanik! Överraskande enkelt! Tjusigt kort sagt! Jag är lycklig som valde det att recensera med tanke på hur CthulhuTech föll ut.

Söndag förmiddag förde med sig Burning Crusade-expansionen till World of Warcraft-brädspelet och jag inser nu att jag har alldeles för mycket spel och böcker överallt. Jag måste rensa, hur hemskt det än känns. Eller så får jag köpa en ny bokhylla. Det senare lockar mer, men jag får problem med placeringen tror jag. Funderar på en stor Magiker till (bokhyllan från IKEA - inte ens jag kan hyra in ockulta konstnärer av det slaget). Det borde täcka mitt behov av utrymme i i alla fall... tre - fyra veckor? Och en ny DVD-hylla... Shit vad skräp jag har hemma... Nåväl, det ger mig i alla fall utrymme att sortera saker, favoritsysselsättningen!

To-do listan som blivit grymt eftersatt av randiga skäl och rutiga orsaker:

• Voodoo


• Hästar


• Konventsskribenterna


• SSK-material


• Min hemsida


• Sveroks forum


• PotBS


• Götterdämmerung

Listan växer, men förhoppningsvis är tre av de där posterna ganska små.

Och jag MÅSTE spela StarCraft-brädspelet jag köpte i fredags. Jag ÄLSKAR FantasyFlights fantastiska små plastfigurer och pluppar! Vill man göra mig lycklig så spenderar man inte 500 spänn på choklad, blommor och middag åt mig. Vill man göra mig lycklig köper man ett brädspel eller rollspel åt mig. Som man sedemera måste vara beredd på att spela. Ofta. Det är ingen idé att neka - jag ÄR en gamer och kommer alltid att vara en gamer, tills den dag jag trillar av pinn.

Oh! Och för er som väntar på kvinnosynen i rollspel kan jag tillägga att den blir lite mer omfattande än vad jag tänkt mig. Jag har nämligen fått hjälp av Klokboken - en vis man på många sätt, och dessutom blivande genusvetare - med lite frågeställningar. Och det var ju bra, men som sagt... lite mer omfattande.

Prettorollspel

Jag sitter här och läser igenom CthulhuTech och slås av hur pretentiöst rollspelet är skrivet. Jag skall inte gå in allt för mycket på vad jag tycker om det än, eftersom det kommer en recension i Fenix snart (köp Fenix! Fenix är bra!), men ett tydligt drag i det här rollspelet, likaså andra rollspel som försöker "bryta ny mark", är viljan att utmärka sig. Viljan att sätta sin prägel på rollspelsmarknaden och på hur rollspelare ser på hobbyn.

I Sverige kom den första omvälvningen inom rollspelsvärlden ungefär i samma veva som Kult. Ett nytt, skrämmande rollspel, som till skillnad från Chock - som var det enda skräckrollspelet jag kände till på den tiden - tog skräcken till en helt ny nivå. Istället för externa hot fick jag i och med Kult uppleva interna konflikter. Ungefär samtidigt kom Vampire till Sverige. Vampire var också det ett rollspel som i högre grad än tidigare internaliserade spelupplevelsen, något som kom att prägla samtliga White Wolfs rollspel. Det handlade inte bara om en yttre konflikt längre.

Det här förändrade sättet åtminstone jag spelade rollspel på. Helt plötsligt var det tillåtet att inte längre enbart ägna sig åt erfarenhetspoängsfördelning (älska svenska!) och stridsfärdigheter. Nu kunde jag, som spelare, även gestalta en person med ångest eller en inre demon som faktiskt tog sig fysiskt uttryck i min rollperson.

Det här var - för min del - en revolution. Det här var något som faktiskt hade en effekt på hur jag spelade mina rollspel.

CthulhuTech - tillsammans med åtskilliga andra rollspel som påstår att de gör det - gör det inte. Istället handlar det om en önskan att vara speciell, att utmärka sig, utan att egentligen ha så mycket nytt att komma med. I vilket fall som helst utlöstes den här tiraden av att jag i CthulhuTech läste ÄNNU en definition av vad en spelledare, spelare och rollspel skall kallas. Är det inte dags att sluta återuppfinna hjulet snart? Alla vill vara unika, alla vill hitta sina egna ord på vad rollspelare, rollpersoner och spelledare skall heta. Och alla vill vara ett nytt Vampire eller ett nytt Kult.

Nu kan man ju förvisso fråga sig om de här aspirationerna på att vara unik egentligen är något som är dåligt? Är det fel att vara pionjär? Att söka nya sätt att utveckla hobbyn på? Absolut inte. Jag välkomnar tvärtom att man försöker förnya rollspelshobbyn och hur man spelar.

Tyvärr skulle jag vilja påstå att de flesta som försöker är ganska pretentiösa. De försöker ge sig själva mer betydelse än de egentligen förtjänar. CthulhuTech är ett praktexempel på den här önskan. Inte nog med att de mosar ihop Cthulhu-mythosen och Neon Genesis Evangelion till en osmaklig sörja där Cthulhu försvinner bland alla bananer (missförstå mig rätt. Jag har Jovian Chronicles hemma, ett mecha-rollspel som är helt fantastiskt bra. Men det utger sig heller inte för att vara något det inte är), de försöker också påstå att dice-pools och effektslag skulle vara nyskapande och tillåta nya sätt att spela på. Jaha? Hur då nya sätt, tänker man då? Det visar sig ganska snabbt att det inte är särskilt nytt. Världen är i krig. Jaha? Du skall ut och slåss! Jaha? I mechas! *gäääsp*

Been there, seen this a million times before, men den här gången är det dessutom framfört av författare som klappar läsaren på huvudet (och alla VET hur illa jag tycker om att bli klappad på huvudet) och säger "nu, lille vän, skall du få se hur fantastiskt det här rollspelet är!" Då förväntar jag mig att få en läckert anrättad gourmetmiddag, inte mac 'n' cheeze.

Så varför är så många rollspelsskapare så blinda för vad det är de håller PÅ med? Varför kan de inte inse att det de gör för det mesta är same old, same old?

Vilket då kastar mig över till nästa område; Kvinnosynen i rollspel - men det är ett ämne för nästa blogpost.