Att skriva för konvent - del 13: Regler vs. Friform

Friform eller Regelverk?
Bland Sveriges konvensskribenter kan man skönja två läger. De som tycker om friform, och de som inte gör det. Själv tillhö jag skaran som anser att båda formerna av rollspel är precis lika bra.

Vad är friform?
Eftersom det finns enormt många definitioner på friform tänkte jag ge min egen i den följande texten. Om ni sedan håller med om det eller inte är lite upp till er. Det här är i vilket fall som helst min definition.

Friform är inte ett helt systemlöst sätt att spela rollspel på. Istället handlar det om att man avpassar systemet efter berättandet, och låter tärningarna komma i andra hand.

Man kan säga att friform växte fram som en reaktion på “vanligt” tärningsrullande, och den stela struktur vissa upplevde att regelverk gav rollspelshobbyn.

Systemlösa scenarion
Det finns även scenarion som är skrivna helt utan regelverk, och de kallas oftast för systemlösa scenarion. De har inget regelverk att luta sig på och är oftast fokuserade på rollpersonerna och deras personliga utveckling.

Systemlösa scenarion och friform har det gemensamt att de fokuserar mer på rollpersonens utveckling än den grundläggande storyn, i alla fall i de äventyr jag spelat.

För min del ser jag samtliga former av berättande som verktyg. Jag använder lika gärna friform som regelverk. Poängen är som alltid att klura ut vad som passar för just ditt äventyr.

Fördelarna med regelverk
Ett regelverk - en ram - ger spelarna tydliga riktlinjer om vad det är som gäller. Det kommer inte att uppstå några konflikter runt resultatet av de handlingar som genomförs, eftersom tärningarna får visa vägen.

Regelverket kommer ofta med en väletablerad setting, vilket betyder att spelarna förmodligen är medvetna redan innan spelet börjar om de egenheter som finns i världen.

Regelbundna äventyr är lättare att styra upp, motståndarmässigt, och man behöver heller inte oroa sig för att spelledaren man har anlitat inte skall kunna hantera det motstånd han eller hon skall presentera för spelarna.

Nackdelarna med regelverk
Spelarna (och spelledaren) kan uppleva att de ramar som finns är för trånga, eller att det tar onödigt lång tid att lösa en situation just för att reglerna är komplicerade eller oklara.

Regelverkets setting kan hindra skribenten från att ta ut svängarna. Alla “vet” att världen ser ut på ett visst sätt, och att bryta mot det kan ge upphov till missnöje bland spelledare och spelare.

Fördelarna med friform
Att använda sig av friform ger ofta en större frihet när det gäller gestaltning av rollpersoner, och spelledaren känner sig friare att strunta i tärningsslag om det hindrar en bra berättelse.

Begreppet friform är förknippat med en möjlighet att få spela ut de roller man fått tilldelat sig.

Spelledaren har möjlighet att improvisera fram situationer som hade varit svåra att avgöra med hjälp av regler.

Nackdelarna med friform
Mycket av bördan läggs på spelarna, som för att äventyret skall bli intressant måste “köpa” den berättelse som målas upp av spelledaren.

Spelledaren måste vara beredd att ta beslut som kanske inte alltid är populära. Han eller hon måste också ta mycket ansvar för att berättelsen tar vägen dit den skall och har inte lika stort stöd av ett yttre regelverk.

Som vanligt när det gäller verktyg så måste man titta på det äventyr man har för avsikt att skriva eller håller på att skriva. Finns det ett regelverk som passar äventyrsuppslaget? Skulle äventyret må bra av att slippa ett allt för hårt styrt regelverk? Vilken typ av konflikter är vanligast förekommande? Handlar det om våldskonflikter är kanske regler bättre, medan mjukare värden representeras bättre av lösare regelverk, eller inga regler alls.

Var dock medveten om att begreppet friform sätter en viss stämpel på ditt scenario, och det är inte alla som tolkar begreppet på samma sätt. Det kan därför vara vettigt att skriva med en kort definition på vad just du menar med friform om du väljer att skriva ett sådant äventyr.

Tänk också på din målgrupp. Yngre spelare tenderar att tycka att regler är bra och till och med kul eftersom det kan ge en känsla av makt och vinnarglädje, medan äldre spelare ofta inte har något emot att strunta i regler så länge man tillsammans berättar en bra historia.

För min del anser jag att bägge sätt att berätta på är lika värdefulla. Spelupplevelsen är det som bör stå i centrum, och man väljer sina verktyg efter den upplevelse man vill förmedla.

Nyårslöften

Jag har glömt pränta ner mina nyårslöften. Men här är de:

1. Jag skall lära mig spela gitarr. Min kära mor, syster och Sture köpte en gitarr åt mig. Hur gulligt som helst. Jag skall dessutom ta en kurs på Folkuniversitetet.
2. Jag skall ägna mig mer åt hantverk än tidigare. Det håller helt andra delar av hjärnan på topp än skrivandet och jag behöver båda.
3. Inga mer relationer. Nix. I alla fall under ett år. Sedan får vi se.
4. Jag skall lära mig njuta av livet igen.
5. Jag skall ägna mig mer åt att vara snäll mot mig själv.

Så är det. Och jag skall bookmarka den här sidan så att jag kommer ihåg vad det var jag egentligen lovade mig.

EDIT: Och jag visste att Trent Reznor var bra, men jag visste inte att han var så här bra! I samband med "Year Zero" skapade han ett ARG! Hjälte! Nu måste jag fortsätta med mina Zombielappar!

O Gud, o Gud, o Gud...

.. vad jag är trött!

Halsflussen har förvisso mer eller mindre gett med sig, men lymfkörtlarna i halsen är fortfarande ömma och svullna och febern är inte helt borta. Trots det sitter jag glatt på jobbet och arbetar. Eller försöker arbeta. Faktum är att den tankekraft som krävs av mig inte riktigt räcker till. Inte än. Jag är inte så strategisk som jag borde vara. Eller kanske så taktisk.

Dessutom har jag inte läst tidningen sedan Benazir Bhutto blev mördad, så jag sitter här och går igenom allt jag har missat. Och upptäckte till min förskräckelse att Jonas Thente inte tycker om hundar. Hur skall jag då kunna respektera några av hans åsikter? Eller vänta nu... Det kanske går ändå? Apropå raketer så verkar dumheterna utan ände... Vem tänder på en raket med nyllet rakt ovanför? Hur kan man vara så respektlös? Okej, jag och brorsan var väl lite... Oaktsamma när vi var yngre och byggde... erh... egna smällare... Sorry modern, men det är nästan preskriberat nu, men vi drillades rätt hårt på att det var viktigt att gå ifrån smällarna. Ja, jag sprängde mina barbiedockor, men jag gjorde det i alla fall från behörigt avstånd. Okej, jag byggde dynamitpack av ryssar. Men jag var väääldigt försiktig, både med dem och med kinapuffarna. Jag tror att det beror på att vi faktiskt blev upplärda i konsten att handskas med pyrotekniska objekt. Och att man aldrig, aldrig, aldrig gick fram till en smällare som inte exploderat. En pyrotekniker påpekar att fyrverkerier inte är leksaker i DN, och ytterligare artiklar tar upp åldersgränserna som inte efterlevs. Jag såg massa småknattar som sprang runt med raketer långt innan jul. Fy fan vad irriterande DET var... Okej att man vill bränna av raketer på nyår, men att behöva lyssna på det varje dag från mitten av december till... tja, det har ju inte slutat än... är rätt jobbigt för någon som är ljudkänslig. Det är inte bara hundar som lider av fyrverkerier. Men moderaterna vill inte förbjuda raketer ändå.

Apropå att lida... Det ärinte bara Olof Rudbeck och Erich von Däniken som kommer med konstiga teorier. Felice Vinci anser att Troja låg vid Östersjön, och har gett ut en bok om det. För tretton år sedan, men den har kommit ut i översättning nu. Den måste jag läsa! Per Högselius - som har skrivit artikeln - tar för övrigt mycket riktigt upp Rudbecks sökande efter Atlantis i Uppsala som ett exempel i sin analys av boken. Trevligt.

Jag läser också gamasutra för första gången sedan innan jul och hittade den här artikeln om Game Noir. Läsvärd om man är intresserad av spelutveckling. Läs särskilt Chris Rocks kommentar en bit ner i kommentartråden. Mycket bra.

På lunchen tänker jag köpa en ny mus, min gamla har gått sönder. Jag fick den av min kära mor för ett par år sedan och den har tjänat mig troget tills nu. Det får nog bli en apple mighty mouse åt mig. Och så skall jag införskaffa Rufus Wainwrights hyllningsskiva till Judy Garland. Konsumtion gör mig lycklig. Temporärt. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall köpa skivan på iTunes eller i skivbutiken. Dagens i-landsproblem... Grejen är ju att om jag köper den på iTunes är det miljövänligare. Men köper jag den rent fysiskt så stödjer jag en av mina favoritbutiker på Söder. Miljö eller småföretagare alltså... Humhum.

Faktum är att hela julledigheten har varit rätt bra, rakt över. Jag känner mig mindre trasig än vad jag har gjort på länge. Det är klart att jag fortfarande är ledsen över det som har hänt under förra året, och att jag ibland önskar att jag hade varit lite tystare med mina åsikter och mitt blogande, men gjort är gjort.

Det var längesedan jag fungerade så här bra. En del av det beror säkerligen på att jag har ett fast jobb på Avalanche nu. Det känns bra att veta att jag inte kommer att bli utkastad härifrån, och att de trots mina personliga problem vill ha kvar mig. Jag har inte varit direkt effektiv de senaste månaderna. En annan del i det hela är med största säkerhet att jag inte har "pratat" med folk på flera veckor. Isolation är bra.

Ach we.

Framtid

Som vanligt spenderade jag nyår ensam, och i år slapp jag tjat om att jag "måste". Möjligtvis var det enbart måsten från min egen sida, men de har övergått i "borde" och "vill".

Jag antar att det sätter tonen för kommande året också. Ensam, men med "borde" och "vill" istället för "måste". I retrospektiv är det bättre både för mig och för de människor som jag har haft eller velat ha förhållanden med. Med tanke på hur hårt alla känslomässiga berg-och-dalbanor har tagit på mig, menar jag.

Jag skall sysselsätta mig med att skriva istället för att ägna mina tankar åt män. Det jag skriver finns i alla fall kvar längre än en vecka och gör inte lika ont när det blir fel.

Idag väntar "Kattmanuskriptet". Får se hur långt jag hinner med det. Jag har i alla fall gjort ett excelark som räknar ut SLP-värden åt mig, så den här gången kommer det inte att ta tre dagar att skriva 10 spelledarpersoner.

Annars blir det en långsam dag, tror jag. Mina goda grannar, som inte enbart ägnat sig åt att smälla raketer utanför mitt fönster sedan en bit innan jul, spenderade även hela natten med att skjuta raketer. Det var väl ok, runt midnatt, men eftersom de höll på fram till kl 6 på morgonen är jag trött idag. Jävla idioter. Oh well... Det snöar ute. Tur det, eftersom jag annars hade retat mig på alla jävla raketrester överallt. För när man är full kan man inte plocka upp efter sig. Eller hur?

Summering: Under året som gått har jag bytt jobb - vilket var det bästa jag kunde ha gjort, trots löneminskningen, gjort slut med en pojkvän, fallit som en sten för en annan människa som inte ville ha mig... Och så klipper vi där tror jag.

Efter att ha sett sjätte säsongen av Buffy kan jag konstatera att jag är Spike. Ur ett känslomässigt perspektiv. Förutom att jag aldrig har försökt våldta någon då. Och förutom att jag inte är en man. Och inte lika välbyggd. Eller vampyr.

Sleep now.

Think some other time.

Le Rite Sacré

Le Rite Sacré är färdigt. 54 sidor äventyr för er som inte är så intresserade av att döda monster. Götterdämmerung såklart.

Äventyret finns att tanka hem här, och jag skulle uppskatta om det inte helt plötsligt dyker upp på massa andra ställen eller mailas kors och tvärs. Vill man dela med sig av mina äventyr kan man gott länka till min hemsida.

God Jul i efterskott, liksom.

EDIT: Jag har lagt upp nylayoutade och kompletta Sjöslagsregler till Götterdämmerung också.

Himla kul man kan ha det när man har halsfluss och inte sover på nätterna.

Halsfluss

Jag har antingen virusframkallad halsfluss eller körtelfeber. Tydligen är jag för gammal för körtelfeber, så med största sannolikhet är det ett förkylningsvirus som har satt sig på halsmandlarna.

Bläh.

Jag kan inte svälja och jag har inte sovit inatt för att jag har haft så ont i halsen. Underbart.

Nåväl...

Godhet och kroppsbehåring

Stefan Einhorn skriver i DN att generositet mot våra medmänniskor betalar sig.

Det kanske är något att tänka på?

Något annat jag "ofta" tänker på är fixeringen vid kroppsbehåring.

Camilla Flink har undersökt hår och behåring, och det står det om i SvD. Själv är jag också fascinerad över det där med hår och var man får lov att vara hårig och var man inte får lov att vara hårig. Själv rakar jag inte benen. Jag tycker det är obehagligt, onödigt och ett stort "varför?" infinner sig när jag funderar på det. Samtidigt är omgivningens påtryckningar ganska stora. Jag har fått kommentarer mer än en gång på att jag har håriga ben när jag har shorts på mig. Från främmande människor. Värst var vid ett tillfälle när jag skulle åka från Lund till Malmö. Då kom det ett gäng lite yngre tjejer (18 - 19-årsåldern) och började kommentera mina ben och deras orakade tillstånd. Det var hån och det var personangrepp (för mina håriga ben hade naturligtvis med min intelligens att göra). Himla mysigt. Och detta för att jag hade håriga ben. Fantastiskt. I vilket fall som helst, det är trevligt att se att det inte bara är jag som funderar på det där med behåring.

Just nu sitter jag vid min moders helt fantastiskt gammalmodiga tangentbord och skriver en blog. Klockan är halv nio på morgonen och jag är helt ensam i deras lägenhet. De är ute på Torsö och firar jul i stugan. Som är mer ett hus numera. Igår var vi hos Hedvig och pappa. Jag tappade taget om saker och ting, och var inte det bästa sällskapet att ha att göra med. Det är jag aldrig när jag inte mår helt bra. Syrran var otålig på mig. Det var kanske för att det inte fanns andra än syrran och jag där för att muntra upp konversationen, jag vet inte. Men det var skönt att se pappa igen.

Idag skall vi ut till modern och Sture, men innan dess skall jag träffa Lars en sväng och gå en promenad eller något. Det var längesedan vi sågs nu. Skall bli kul att prata lite med honom.

Imorgon åker jag hem igen. Då kan jag vara tråkig hur mycket jag vill ända till den 2/1 - 08 när jag börjar jobba igen. Bra det.