Torrboll

Mitt huvud känns som en torrboll. En sådan där grej med fuktabsorberande medel som stod i sommarstugan och i båten och spred sin... inte stank, men lätt störande doft. Som torrt papper med en anstrykning av mögel, eller kanske... gammalt havrefras?

Så nu när jag tänker efter så känns inte huvudet alls som en torrboll. Utan som en torrboll luktar. Frasigt, skört papper med en anstrykning av vita myceler, eller möjligtvis ett paket havrefras som stått öppnat i ett par månader.

Jonas Thente håller på att ge upp. Det tycker jag är tragiskt, för han skriver bra och vasst om allt möjligt. Samtidigt förstår jag honom och hans desperation, för han är inte den enda som misstänker att folk börjar bli mer korkade. Och behöver mer lättsmält föda.

Men jag tror att om man inte utmanar intellektet, så kommer det heller inte att växa. Personligen skulle jag rasa mot de som säger att "vi", folket behöver mer lättsmält föda. Jag vill uppmana alla bloggare att tipsa om minst en bok som drar i hjärnan, formar om den och stukar till den så att den växer. Minst en bok som har fått DIG att haja till, ta tag i omslaget och kämpa dig vidare. Mental styrketräning! Utmana dig. Utmana MIG! Ge mig ett tips som heter duga! Få mig att ramla omkull av glädje i det att boken jag läser får mig att knåda de små grå!

Själv tänker jag tipsa om två böcker. En skönlitterär och en "faktabok".

"Against the Day" av Thomas Pynchon
"Gödel, Escher, Bach" av Douglas Hofstadter

Båda tog tid att läsa, men var värda varje ord på sidan, varje begrepp som var mig främmande och varje formulering som ställde mig på högkant. Jag har inte så många bloggkamrater att utmana, men jag utmanar Klokbok, Rosa Fluff och Gnällspik. Och hoppas att de lyssnar. I annat fall utmanar jag Klokbok att utmana vidare :).

EDIT: Jag ÄR verkligen en nörd!

Anno 1700, samt blogpost 401

Igår uppnådde min blog den aktningsvärda åldern av 400 poster. Det betyder 400 inlägg av varierande kvalitet, känslomässigt kaos och tråkiga ämnen. För att inte förglömma mina personliga nemesisar (även om det är ett felaktigt användande av ordet/ begreppet) tuggzillorna.

Det här är inlägg 401, och för att följa en hedervärd tradition tänker jag skriva om något som inte ens en velociraptor hade velat läsa om. Skvaller på 1700-talet!

På Stockholms Stadsmuseum har de imorgon en föreläsning om "Skvaller och andra väsentligheter i 1700-talets dagböcker". Den måste jag som 1700-talsaficionado naturligtvis gå på. Tyvärr råkar det sig så illa att det är samtidigt som Stockholms Spelkonventsmötet, men jag har redan mailat och lämnat återbud med förbehållet att om de verkligen behöver sin vicegeneral så kommer jag. Dock föredrar jag nog att lyssna på skvaller från 1700-talet framför att organisera konvent, åtminstone just imorgon. Min längtan efter att färdigställa Europamodulen - min egen Europamodul - till Götterdämmerung är ganska stor. Jag har aldrig övergivit ett projekt som jag har investerat så mycket tid i tidigare. Dessutom kan jag skriva om det precis som jag vill ha det, utan åsikter någonstans ifrån. Jag längtar redan efter min semester, när jag som vanligt kommer att vara helt utslagen och alldeles för trött för att göra mer än att cykla fram och tillbaka till ICA Maxi i Alby. I vilket fall som helst så längtar jag efter kunskap idag, och förhoppningsvis även imorgon.

A lovely way to spend Valentine's Day. Som för övrigt gör mig fullkomligt superdeprimerad. Här har vi en helgdag påhittad av någon konsumentlobby i USA och framförd som "en dag för alla förälskade par", men behöver verkligen vi som inte har någon att vara förälskade i ytterligare bevis på att vi är helt misslyckade som människor? Räcker det inte med Jul och Nyår? Måste vi även få näsan gnuggad med en dag som är specifikt inriktad på att få många beundrarkort och hemliga blombuketter? Jag vet redan att jag är ensam. Att aldrig få ett kort eller en påhälsning av hemliga beundrare/ beundrarinnor gör mig om möjligt ännu ensammare.

Har jag sagt att Jonas Thente är min hjälte? Jonas Thente är min hjälte! Seriöst, lägg upp hans blog på RSS och inta hans ojämnt utkomna alster med stort nöje. Ja, min hjältedyrkan fick sig en törn på datorspelsseminariet, men jag kastar mig glatt in i mina illusioner igen, precis som Cypher i the Matrix.

EDIT: Nu har jag spelat PotBS med Wille och mailat klokbok. Två gånger. Inte spelat, men mailat. Vart är detta på väg månne?

Mer Just Cause 2

IGN har en artikel om Just Cause 2. Läs och... förvånas :)

Och läs Jonas Thentes blog igen, tack.

Anledningen till att jag håller mig så kort är förstås det faktum att jag är less igen, och om ni var inne på precis rätt tidpunkt hade ni förmodligen sett varför, men det kändes fånigt att klaga över det via blog, så jag låter bli och fyller den här blogposten med meningslösa och meningsfulla artikellänkar allt eftersom istället.

Vill man veta varför jag är less kan man lyssna på PJ Harveys "Silence" och extrapolera lite. Det finns säkert en bra algoritm man kan använda.



Eller så kan man lyssna på den här låten och låta bli.

EDIT: Ödets... erh... ironi är kanske fel ord. Men imorgon åker jag till Karlshamn tydligen. Och föreläser om något. Tror jag. Jag är helt... zonkad. Det hela klarades av på 1h 15 min. Nu är jag paneldebattör. Enligt Per Strömbäck är jag en Bra Människa (tm). Man kanske borde samla på de där tillropen? Jag är en Bra Människa intygar följande individer... Annika O Bergström (jag har ett mail jag kan citera. Annika är för övrigt anledningen till att jag jobbar på världens bästa spelföretag (ja, jag gnäller ibland, men det är för att jag inte har något att GÖRA. Jag VILL jobba...)), Tove Gillbring (enligt henne är jag Bäst, men det är okej, för det är hon också), Wille Raab (har säkert en MSN-logg eller något någonstans att citera), Per Strömbäck (citerar Ann-Sofie Sydow), Aimée Kreuger (finns på www.sverok.se s forum. Aimée verkar tillhöra skaran Bra Människor själv)... nåja, det är en hög. Jag har inte sparat på dem förrän alldeles nyligen. Själv skulle jag vilja påstå att de själva också är Bra Människor (tm), på olika sätt.

Det känns som att mitt liv har speedat upp till 130 km/h de senaste veckorna. Är det så här "vanliga människor" har det? Eller är det bara jag? Jag tror inte jag skall göra sådant här i fortsättningen. Snart är jag en Gremlin igen.

Meh!

Det finns en del människor man absolut inte vill träffa.

Vissa utav dem vill man inte träffa för att de förmodligen inte skulle ha så mycket gemensamt med en, och för att de kanske till och med kommer att ta livet av en om så sker. Jag tänker på Ted Bundy, Henry Lee Lucas m.fl. Alternativt tillhör de skaran "ex-pojkvänner" eller "mobbare". Vissa konventsarrangörer kan man också stoppa in i den högen. Nåväl, I digress...

Andra människor vill man inte träffa därför att den bild man har byggt upp av dem kanske inte stämmer. Och min bild av Jonas Thente vill jag absolut inte rasera. Nu har han nämligen gjort det igen. Varit så där mysigt cynisk som bara han och ett fåtal andra bloggare runtom i Sverige kan. Jag citerar. Och lever mig in, eftersom jag har fått samma fråga vid olika tillfällen. Och har precis samma skäl att avstå.

Jag tänker inte skriva någon egen bok. Det kommer redan ut på tok för många böcker och jag är alldeles för rastlös för att sitta så länge med samma text. Och så har jag ingenting att säga.

Det där sista brukar ju inte hindra författare, i och för sig, men det hindrar mig ty jag är en läsare framför allt, och jag bryr mig om andra läsare.

Hela bloggposten kan man läsa här.

EDIT: En arbetskamrat skickade precis den här trailern om Star Wars: The Force Unleashed till mig. Tänk om utvecklarna lade lika mycket tid på att berätta en bra historia som de gör på att bygga spelmotorer... *suck*

Fler hjältar på DN

Ibland känner jag mig inte alls så mossig och fastvuxen i mina principer som jag kanske borde, eller i alla fall borde med dagens mått mätt. I den här "tänk bara på dig själv, skit i andra och ta vad du vill ha" attityden som råder, menar jag.

Fredrik Strage har bett om ursäkt för ett filmbetyg han givit Arn och därtill gett pengarna tillbaka till folk som sett filmen. Suveränt jobbat hr. Strage. Nu är det inte bara Jonas Thente som tillhör hjälteskaran på DN. Däri räknas från och med idag hr. Strage också.

Vilket får mig att nagelfara mina egna recensioner i den lite smalare tidningen Fenix. Och nöjt pusta ut. Det enda jag kan hitta som gnager på mitt samvete är Tannhäuser, men av helt andra skäl. Det fick lite för lågt betyg i tidningen.

Det nästkommande numret ger jag Battlestar Galactica-rollspelet en omgång, Bortom får sitt och Tabula Rasa är grundligen genomgånget, med pliktkänsla och rättvisa glasögon. Glasögon var det i alla fall. Mina läsglasögon som jag önskar att jag hade nu eftersom huvudet värker av att glo på datorskärmen. Kanske beror mer på bakterierna, dock.

O Gud, o Gud, o Gud...

.. vad jag är trött!

Halsflussen har förvisso mer eller mindre gett med sig, men lymfkörtlarna i halsen är fortfarande ömma och svullna och febern är inte helt borta. Trots det sitter jag glatt på jobbet och arbetar. Eller försöker arbeta. Faktum är att den tankekraft som krävs av mig inte riktigt räcker till. Inte än. Jag är inte så strategisk som jag borde vara. Eller kanske så taktisk.

Dessutom har jag inte läst tidningen sedan Benazir Bhutto blev mördad, så jag sitter här och går igenom allt jag har missat. Och upptäckte till min förskräckelse att Jonas Thente inte tycker om hundar. Hur skall jag då kunna respektera några av hans åsikter? Eller vänta nu... Det kanske går ändå? Apropå raketer så verkar dumheterna utan ände... Vem tänder på en raket med nyllet rakt ovanför? Hur kan man vara så respektlös? Okej, jag och brorsan var väl lite... Oaktsamma när vi var yngre och byggde... erh... egna smällare... Sorry modern, men det är nästan preskriberat nu, men vi drillades rätt hårt på att det var viktigt att gå ifrån smällarna. Ja, jag sprängde mina barbiedockor, men jag gjorde det i alla fall från behörigt avstånd. Okej, jag byggde dynamitpack av ryssar. Men jag var väääldigt försiktig, både med dem och med kinapuffarna. Jag tror att det beror på att vi faktiskt blev upplärda i konsten att handskas med pyrotekniska objekt. Och att man aldrig, aldrig, aldrig gick fram till en smällare som inte exploderat. En pyrotekniker påpekar att fyrverkerier inte är leksaker i DN, och ytterligare artiklar tar upp åldersgränserna som inte efterlevs. Jag såg massa småknattar som sprang runt med raketer långt innan jul. Fy fan vad irriterande DET var... Okej att man vill bränna av raketer på nyår, men att behöva lyssna på det varje dag från mitten av december till... tja, det har ju inte slutat än... är rätt jobbigt för någon som är ljudkänslig. Det är inte bara hundar som lider av fyrverkerier. Men moderaterna vill inte förbjuda raketer ändå.

Apropå att lida... Det ärinte bara Olof Rudbeck och Erich von Däniken som kommer med konstiga teorier. Felice Vinci anser att Troja låg vid Östersjön, och har gett ut en bok om det. För tretton år sedan, men den har kommit ut i översättning nu. Den måste jag läsa! Per Högselius - som har skrivit artikeln - tar för övrigt mycket riktigt upp Rudbecks sökande efter Atlantis i Uppsala som ett exempel i sin analys av boken. Trevligt.

Jag läser också gamasutra för första gången sedan innan jul och hittade den här artikeln om Game Noir. Läsvärd om man är intresserad av spelutveckling. Läs särskilt Chris Rocks kommentar en bit ner i kommentartråden. Mycket bra.

På lunchen tänker jag köpa en ny mus, min gamla har gått sönder. Jag fick den av min kära mor för ett par år sedan och den har tjänat mig troget tills nu. Det får nog bli en apple mighty mouse åt mig. Och så skall jag införskaffa Rufus Wainwrights hyllningsskiva till Judy Garland. Konsumtion gör mig lycklig. Temporärt. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall köpa skivan på iTunes eller i skivbutiken. Dagens i-landsproblem... Grejen är ju att om jag köper den på iTunes är det miljövänligare. Men köper jag den rent fysiskt så stödjer jag en av mina favoritbutiker på Söder. Miljö eller småföretagare alltså... Humhum.

Faktum är att hela julledigheten har varit rätt bra, rakt över. Jag känner mig mindre trasig än vad jag har gjort på länge. Det är klart att jag fortfarande är ledsen över det som har hänt under förra året, och att jag ibland önskar att jag hade varit lite tystare med mina åsikter och mitt blogande, men gjort är gjort.

Det var längesedan jag fungerade så här bra. En del av det beror säkerligen på att jag har ett fast jobb på Avalanche nu. Det känns bra att veta att jag inte kommer att bli utkastad härifrån, och att de trots mina personliga problem vill ha kvar mig. Jag har inte varit direkt effektiv de senaste månaderna. En annan del i det hela är med största säkerhet att jag inte har "pratat" med folk på flera veckor. Isolation är bra.

Ach we.

Surströmmingskompis

Jag tror banne mig Thente är en surströmmingskandidat.

Varandes en surströmming själv, kan jag ju inte annat än att förtjust läsa hans formuleringar.

Jonas Thente är min hjälte

Han är både bitter och cynisk och det älskar jag. Och han kan skriva. Vilket som bekant påverkar mig positivt. Att kunna skriva och dessutom vara bitter och cynisk... Mmm... Hot stuff!

I den senaste blogen efterlyser han en skrivarombudsman. Tycker jag han gör rätt i. Jag uppskattar din blog, Jonas!

Vad kan jag säga. Läs!

Det finns dagar då man får ta emot kubikmeter av orättvisa förebråelser i telefon och mail.
Men det finns ingen objektiv skrivarombudsman som lyssnar på bägge parter och slutligen berättar för läsaren att nej, du tycks sakna incitamenten för att begripa ens den enklaste tidningsartikel så det torde inte överraska dig att du har tagit alldeles fel och bör be den förfördelade skribenten om ursäkt.

Jag lever helt och fullt enligt devisen "Alla andra är dumma i huvudet" och jag bär den stolt på min väska. Jag skall köpa fler...

Jag har dessutom återigen blivit hoppfull om min eventuella framtid som skönhetsmiss. - Det där kan man tolka på fler än ett sätt, för er som inte fattar hur man leker med ord (bittert och cyniskt?).

SvD har ännu en fantastisk nyhet. Jag undrar var de får tag på alla skräpnyheter ifrån? Inte nog med att jag alltså genom att färga håret får mina manliga konversationspartners att bli smartare, visar jag min fantastiska personlighet blir jag även vackrare! Om man tycker om bitska satmaror med för mycket meningslöst vetande i huvudet och dessutom en tendens mot att vara besserwisser. Men jag är en bra satmara. Våga säga emot får du ser HUR bra satmara jag är...

Nu skall jag lägga ner, men jag ville sträcka ut en hand till den stackars Thente som verkligen inte verkar få allt för många uppmuntrande mail. Personligen har jag i alla fall dragit mitt strå till stacken och faktiskt mailat honom och berättat hur bra jag tycker hans texter är. Så det så.

Ett tillägg till dagens blogg måste jag ändå göra.

I mitt sökande efter mer nyheter om Vivendi-Activisionsammanslagningen hittade jag den här artikeln, som faktiskt visar på att vissa gamers har börjat tänka innan de pratar. Kolla de länkar som Leigh har med i artikeln. De är både nyanserade och bra. Mycket trevlig artikel. Inte minst för att den bekräftar allt det jag skrev om Medierådets rapport. Mer eller mindre. Den bekräftar också det jag skrev om hur män ser på kvinnor i spelbranschen. Tyvärr.

Ett citat från artikeln som rör en sexistisk webserie som fokuserade på Assassin's Creeds producent Jade Raymond:

Men will fixate on pretty women, and probably sexualize them, privately if not publicly. It’s a basic fact of human relations, and it probably will never change, and that fact in itself is no source of shame. But the potency of the hatred that showed itself like a wound on the face of our community was stunning, and I challenge anyone to argue that this incident can be overlooked without begging serious examination of our community and the messages we share amongst ourselves.

And sadly, the Jade Raymond debacle – of which, I remind, the offending webcomic was a culmination and not a beginning, as she’d already been receiving inappropriate and unfair judgment – is not the only incident that begs us to examine our culture.

Just about as nauseating is a video, only a few days old, created by a young gay man to demonstrate the way that fellow Halo 3 players spoke to and treated him because he indicated his sexual orientation in his gamertag. Obviously, in a game like Halo, players can couple verbal attacks with actual ones; the individual who was victimized in this particular situation told GayGamer.net that not only was he verbally abused, but his teammates turned on him and shot him. “You know Jesus hates you,” one attacker said. “I hope you die and burn in hell,” said another. The rest of the comments are so vulgar as to be unprintable.

One doesn’t need to watch the video to know that there are still issues of homophobia and hatred in society as a whole, but that people would use a video game as a vehicle to attack someone – and that they would do so in such a virulently hateful way – is saddening. It’s normal to feel competitive, to trash-talk, even to feel determined to take out your fellow opponent. But this is just sick.

Kan vi inte acceptera att vi har problem inom branschen och hobbyn kan vi heller inte göra något åt problemen. Att vi biter så hätskt och inte tillåter en nyanserad diskussion kanske beror på att vi inte är så säkra på hur det ligger till. Egentligen.

Sammanfattning

Jag har skrivit i genomsnitt två bloginlägg varje dag under oktober.

Lagom till måndagens SSK-möte har jag också fått en ny inflammation i min mouche (skäggvårtan), och den här gången lär det inte vara någon på kansliet som hämtar papper om jag börjar blöda, så jag skall gå till apoteket och köpa plåster på lunchen. Jag skall också springa en trappa upp i gallerian och köpa den jävla t-shirten, samt ett block, klister och lite papp för jag skall göra en modell på en brosch jag vill göra i silver. Jag kan till och med visa hur den växer fram, från skiss till faktiskt objekt.

I övrigt skall jag vara glad och hoppa runt på fluffiga rosa moln.

Och läsa Thentes blogg som den här gången kommenterar Bladerunner. Ibland känner jag mig mindre ensam.

EDIT: Och jag har varit rebell och satt ringen i näsan igen. Mycket upproriskt.

EDIT: Nu är ringen borta, t-shirten inhandlad, pappen och alla block och taljor fixade. Återstår bara de rosa fluffiga molnhelvetena och att vara glad.

Men Jonas! Hur kunde du!

Jag läste som vanligt nu på morgonen Jonas Thentes blogg. Till min stora fasa läser han Andrzej Sapkowskis "The Last Wish"... Och tycker OM den! Men huga! Boken är ju ett hån mot kvinnor världen över! Varenda ondskefull varelse (som verkligen är ondskefull mind you) är av det kvinnliga könet. Det finns förvisso manliga monster också, men de visar sig senare vara rätt hyggliga och faktiskt bara förvridna av sina flickvänner. Som är de riktiga monstrena. Vad ÄR det för upplägg egentligen? Och nu kommer det ett spel på eländet också. Vilket jag iofs förstår. Hela boken är skriven som en ändlös rad av quests med lite återhämtning här och där.

Så, näe Jonas... Det här är första gången jag har blivit besviken på ditt omdöme. Ack grymma värld.

I övrigt går mitt projekt om att bli en gladare människa framåt. Men jag saknar min samtalspartner. Det är förjävligt när man är beroende av intelligenta människor att prata med.

Annars får jag väl hitta en nätdejtingservice. Det borde funka. Mitt liv är textbaserat i vilket fall som helst. Vem behöver grafik när man har text? Jag är helt enkelt en MUD. Fast det lät lite äckligt när man tänker vidare. Multi user dungeon... Nääää... SUD blir bättre. Single User Dungeon. Fast... nä... NÄÄÄÄ... Inte nog med att jag har blivit beroende av intelligenta samtal, jag har även blivit korrumperad av dem! Satu anmärkte faktiskt på att jag hade blivit mindre "uptight" igår. Det kanske stämmer. Jag kanske håller på att släppa taget lite. Oh well... Off to find a dating service!

Jonas Thente igen....

Han är så bra!

Här klagar han på att man inte får XP varje födelsedag. Ett krav jag gott tycker att fler kan ställa.