Att önska eller inte...

Jag har spenderat hela förmiddagen med att åka X2000 och sedan mitt virus på balansnerven kan jag berätta att det inte är en dans på rosor, inte heller är det särskilt skönt efteråt, för nu snurrar skallen som en glad karusell vad jag än gör, förutsatt att jag inte ligger ner. Det är dessutom hopplöst att jobba hemma hos Johan, för jag har ingen arbetsplats utan får sitta där det finns plats. Det funkar väl tillfälligtvis, men jag får ont i ryggen av det höga köksbordet och kan inte koncentrera mig så väl som jag hade velat.

Johan och Gus är iväg till GothCon där förberedelserna pågår för fullt för morgondagens konventsstart. Jag är inte intresserad. Det finns så mycket jag måste fixa de här dagarna. GothCon känns mer som ett hinder än något roligt. Men jag har i alla fall fått eftermiddagen att arbeta på. Jag får ju aldrig vara ledig ifred... Från måndag till onsdag har MSN gått för fullt och mailboxen också. Akut! Måste! Kan du inte svara på bara det här!? Jag fattar inte att folk inte respekterar att man är ledig. Skall jag behöva avskärma mig för att inte bli störd? Tydligen. Och nu skall jag ha ROLIGT i tre dagar. Problemet är väl att jag inte har ROLIGT, jag blir bara stressad av att tiden jag vill ha till eftertanke nu måste gå till att vara trevlig mot folk, vilket förvisso inte är en stor grej, men å andra sidan hinner jag inte göra det jag vill. Min tid är uppenbarligen inte min. Den är alla andras.

Jag hade velat sitta någonstans där jag kan fokusera. Problemet är att det enda stället jag för tillfället vet att jag kan fokusera bra på är hemma i Stockholm, vid mitt köksbord. "Otacksamt" tänker du som läser säkert. "Hon borde uppskatta att få komma bort lite". Men nu är hon en gång inte sådan att hon gör det. Hon är en arbetsinriktad och resultatsfokuserad människa som bara mår bra när hon får göra saker. Och den här jävla yrseln gör det inte direkt lättare. Inte heller alla kommentarer man får när man har avlastat de mindre soliga tankarna på bloggen. Det kanske hade varit bäst att låta bli at skriva vid sådana här tillfällen. Så slipper man förklara efteråt att ja, jag kände på det viset. Då.