Battlestar Galactica öppnade mina ögon för kompositören Philip Glass, och hans pianostycke Metamorphosis 1.
Fantastisk musik.
Metamorphosis 1
Metamorphosis 2
Metamorphosis 3
Monday, January 7, 2008
Konventskontrovers
Vi konventsarrangörer är Guds gåva till spelverksamheten. Vi står över allt och alla, och du som arrangerar skall vara jävligt tacksam för att du får arrangera på våra konvent. Du som besöker skall också vara tacksam. Det är ju en ära bara att få komma till konventet. Att du sedan betalar mellan 150 - 500 spänn för att kunna delta, det är bara ett plus. Egentligen är det värt mer, men det är du som besöker våra fina konvent alldeles för korkad för att förstå.
Eller hur?
Vad är det för jävla tokig inställning? Och varför får jag känslan av att den existerar? Jag har arrangerat konvent i tio år. Och det här har förekommit i mindre eller större utsträckning på varenda konvent jag har varit med om. Nästan.
Elitism är dumt. Elitism leder ingenstans, utom möjligtvis till isolationism och fanatism. Och det är ju som vi alla vet ett bra ställe att befinna sig på. Inavel - mycket positivt! Vem vill inte ha en extra näsa eller tolv fingrar? Eller kanske lite blödarsjuka och klumpfot? Habsburgarna är ett utmärkt exempel på vad som händer om man håller sig inom familjen lite för länge. Eller möjligtvis Otterbäcken...
FÖR HELVETE!
Jag är arg. Jag är upprörd. Och jag har ingen att prata med om det, så jag bloggar istället. Fy fan för arrogans.
Vi som arrangerar konvent skall vara jävligt tacksamma för att det finns de som vill hjälpa oss göra det till bra upplevelser för våra besökare. Jag vet att jag har hamrat om det här tidigare, men jag hamrar lite till. Tänk på vem det är du riktar dig till. Tänk på att det du gör är något andra människor betalar för, och ibland ganska stora summor. Tänk på att förakt och likgiltighet knappast betalar sig i längden.
Eller hur?
Vad är det för jävla tokig inställning? Och varför får jag känslan av att den existerar? Jag har arrangerat konvent i tio år. Och det här har förekommit i mindre eller större utsträckning på varenda konvent jag har varit med om. Nästan.
Elitism är dumt. Elitism leder ingenstans, utom möjligtvis till isolationism och fanatism. Och det är ju som vi alla vet ett bra ställe att befinna sig på. Inavel - mycket positivt! Vem vill inte ha en extra näsa eller tolv fingrar? Eller kanske lite blödarsjuka och klumpfot? Habsburgarna är ett utmärkt exempel på vad som händer om man håller sig inom familjen lite för länge. Eller möjligtvis Otterbäcken...
FÖR HELVETE!
Jag är arg. Jag är upprörd. Och jag har ingen att prata med om det, så jag bloggar istället. Fy fan för arrogans.
Vi som arrangerar konvent skall vara jävligt tacksamma för att det finns de som vill hjälpa oss göra det till bra upplevelser för våra besökare. Jag vet att jag har hamrat om det här tidigare, men jag hamrar lite till. Tänk på vem det är du riktar dig till. Tänk på att det du gör är något andra människor betalar för, och ibland ganska stora summor. Tänk på att förakt och likgiltighet knappast betalar sig i längden.
Sunday, January 6, 2008
Jag är en idiot...
Men förutom det har jag haft en intressant vecka. Inte nog med att jag hade halsfluss, jag har även skrivit klart konventsskrivarmojängen, blivit förbannad på LinCons sätt att resonera runt rollspel, träffat Stellan och Lotta och deras tre (!) barn (som för någon som inte tycker om barn var helt okej. Det finns hopp för mänskligheten!) (Det var för övrigt mycket trevligt att träffa Stellan och Lotta igen. Det är bra människor. Fler skulle vara så bra som dem.) och idag var jag hos Tove och Anders och lovade bort ett par timmar för att recensera lite grejer.
Men jag är en idiot, och det kommer jag inte ifrån.
Så nu skall jag gå och lägga mig och lyssna på Placebo och David Bowie och gråta lite. Bara för att jag är dum i huvudet. Det är inte lätt att vara så korkad som jag. Det kräver många års övning.
Men jag är en idiot, och det kommer jag inte ifrån.
Så nu skall jag gå och lägga mig och lyssna på Placebo och David Bowie och gråta lite. Bara för att jag är dum i huvudet. Det är inte lätt att vara så korkad som jag. Det kräver många års övning.
Friday, January 4, 2008
Konversationer som skräms
Just nu pågår en diskussion på Sveroks forum som har skrämt upp mitt konventskära hjärta rejält.
Det handlar om rollspel på konvent, och det handlar om hur konventsledningar ser på rollspel på konvent.
Jag har anat en trend inom konventssverige som lutar emot att konventen börjar bli mer och mer kostnadsmedvetna och mindre och mindre benägna att lägga ner tid på de lite besvärligare hobbyformerna, framför allt rollspel. Rollspelare blir allt mer marginaliserade på konvent runt om i landet, eftersom hobbyn
värderas ner på grund av att den inte drar in pengar på samma sätt som kortspel och brädspel. Diskussionen på Sveroks forum bekräftar precis det jag har misstänkt, och det skrämmer mig eftersom det innebär att rollspel snart inte kommer att finnas på konvent längre. Förutsatt att vi som ägnar oss åt konvent inte gör något åt det.
För länge sedan deltog jag på en workshop med Konventsarbetsgruppen. I den ombads vi som sysslade med konvent att berätta varför vi gjorde det. En person svarade "för besökarna". En person av kanske 10 - 20 personer som sysslade med konvent gjorde det för besökarna.
Behöver jag tillägga att det var jag som svarade på det viset?
Mycket utav det jag sysslar med gör jag för egen del. Mycket av det jag skriver skriver jag för att jag behöver få utlopp för en viss känsla eller ett visst sinnestillstånd som råder i min hjärna, men när jag ägnar mig åt något som påverkar andra människor - när jag arrangerar events eller håller workshops - då MÅSTE jag tänka på min målgrupp.
Hur kan man som arrangör för ett konvent som LinCon, SSK, SydCon, BSK eller GothCon INTE vara fullkomligt medveten om att det man gör är till för de som kommer dit och vill ha en upplevelse? Som de dessutom BETALAR för? Hur kan man se det som en ekonomisk ekvation och enbart en ekonomisk ekvation? Vem gör man konventet för i sådana fall? För att känna sig cool? En i innegänget? En av de som får skutta omkring med walkie-talkie? Flasha med en cool tröja?
Visst kan man känna en enorm stolthet över att ingå i ett team med duktiga människor som jobbar häcken av sig inför ett konvent, men skall jag vara helt ärlig har jag allt som oftast varit helt slut när konventet slår upp sina portar - det har till och med hänt att jag har gått iväg, kräkts och gråtit när det hela har dragit igång, bara därför att jag har varit orolig för att jag inte har gjort mitt bästa, för att besökarna inte skall uppleva det som ett bra konvent. Det som väger upp är de tillfällen när man hör någon prata om hur kul de har haft det, hur bra urval av scenarion det har varit och hur de skall ta med sina vänner nästa år.
Det som driver mig är att jag en gång, faktiskt på GothCon 1994, blev spelledd av en fantastisk spelledare som öppnade mina ögon för hur underbart ett konventsscenario kan vara. Efter det drog jag med mig min spelgrupp på ytterligare konvent. Efter det bestämde sig en kompis för att GÖRA ett konvent, och efter det blev även jag indragen i konventssvängen. Och jag vill att de som kommer på de konvent JAG arrangerar skall få samma omvälvande upplevelse som jag själv fick. Jag vill att de skall se på konvent på samma sätt som jag såg det. Som en port in i en annan värld. Ingen spelupplevelse som jag har varit med om har varit fullt så omfattande och så inlevelserik som konventsrollspel. Och hur kan man inte vilja dela med sig av det?
Ja, jag vet att det låter pretentiöst, men jag har verkligen målgruppen för ögonen hela tiden - glömmer jag bort det så vet jag att det blir dåligt.
Visst har mitt intresse för hobbyn ändrats under åren, jag har utvecklat min "smak", men som rollspelsansvarig får man aldrig glömma att det inte bara är mina smaklikar som skall trivas på konventet. Man måste plocka med något för alla, annars faller det platt. Och det gäller för alla ansvarsområden, inte bara inom rollspelsansvaret. Vad vill besökarna ha? Och hur tillgodoser man deras behov? Det måste vara A och O, det måste vara den heliga graalen. Annars gör man som LinCon. Ser på siffror och statistik och ekonomi. Och går i graven. För att aldrig återuppstå.
Jag kan inte göra ett konvent ensam. Men just nu har jag god lust med det. För att visa hur en slipsten skall dras och för att visa att ekonomi inte är allt. Magin måste också få plats.
Det handlar om rollspel på konvent, och det handlar om hur konventsledningar ser på rollspel på konvent.
Jag har anat en trend inom konventssverige som lutar emot att konventen börjar bli mer och mer kostnadsmedvetna och mindre och mindre benägna att lägga ner tid på de lite besvärligare hobbyformerna, framför allt rollspel. Rollspelare blir allt mer marginaliserade på konvent runt om i landet, eftersom hobbyn
värderas ner på grund av att den inte drar in pengar på samma sätt som kortspel och brädspel. Diskussionen på Sveroks forum bekräftar precis det jag har misstänkt, och det skrämmer mig eftersom det innebär att rollspel snart inte kommer att finnas på konvent längre. Förutsatt att vi som ägnar oss åt konvent inte gör något åt det.
För länge sedan deltog jag på en workshop med Konventsarbetsgruppen. I den ombads vi som sysslade med konvent att berätta varför vi gjorde det. En person svarade "för besökarna". En person av kanske 10 - 20 personer som sysslade med konvent gjorde det för besökarna.
Behöver jag tillägga att det var jag som svarade på det viset?
Mycket utav det jag sysslar med gör jag för egen del. Mycket av det jag skriver skriver jag för att jag behöver få utlopp för en viss känsla eller ett visst sinnestillstånd som råder i min hjärna, men när jag ägnar mig åt något som påverkar andra människor - när jag arrangerar events eller håller workshops - då MÅSTE jag tänka på min målgrupp.
Hur kan man som arrangör för ett konvent som LinCon, SSK, SydCon, BSK eller GothCon INTE vara fullkomligt medveten om att det man gör är till för de som kommer dit och vill ha en upplevelse? Som de dessutom BETALAR för? Hur kan man se det som en ekonomisk ekvation och enbart en ekonomisk ekvation? Vem gör man konventet för i sådana fall? För att känna sig cool? En i innegänget? En av de som får skutta omkring med walkie-talkie? Flasha med en cool tröja?
Visst kan man känna en enorm stolthet över att ingå i ett team med duktiga människor som jobbar häcken av sig inför ett konvent, men skall jag vara helt ärlig har jag allt som oftast varit helt slut när konventet slår upp sina portar - det har till och med hänt att jag har gått iväg, kräkts och gråtit när det hela har dragit igång, bara därför att jag har varit orolig för att jag inte har gjort mitt bästa, för att besökarna inte skall uppleva det som ett bra konvent. Det som väger upp är de tillfällen när man hör någon prata om hur kul de har haft det, hur bra urval av scenarion det har varit och hur de skall ta med sina vänner nästa år.
Det som driver mig är att jag en gång, faktiskt på GothCon 1994, blev spelledd av en fantastisk spelledare som öppnade mina ögon för hur underbart ett konventsscenario kan vara. Efter det drog jag med mig min spelgrupp på ytterligare konvent. Efter det bestämde sig en kompis för att GÖRA ett konvent, och efter det blev även jag indragen i konventssvängen. Och jag vill att de som kommer på de konvent JAG arrangerar skall få samma omvälvande upplevelse som jag själv fick. Jag vill att de skall se på konvent på samma sätt som jag såg det. Som en port in i en annan värld. Ingen spelupplevelse som jag har varit med om har varit fullt så omfattande och så inlevelserik som konventsrollspel. Och hur kan man inte vilja dela med sig av det?
Ja, jag vet att det låter pretentiöst, men jag har verkligen målgruppen för ögonen hela tiden - glömmer jag bort det så vet jag att det blir dåligt.
Visst har mitt intresse för hobbyn ändrats under åren, jag har utvecklat min "smak", men som rollspelsansvarig får man aldrig glömma att det inte bara är mina smaklikar som skall trivas på konventet. Man måste plocka med något för alla, annars faller det platt. Och det gäller för alla ansvarsområden, inte bara inom rollspelsansvaret. Vad vill besökarna ha? Och hur tillgodoser man deras behov? Det måste vara A och O, det måste vara den heliga graalen. Annars gör man som LinCon. Ser på siffror och statistik och ekonomi. Och går i graven. För att aldrig återuppstå.
Jag kan inte göra ett konvent ensam. Men just nu har jag god lust med det. För att visa hur en slipsten skall dras och för att visa att ekonomi inte är allt. Magin måste också få plats.
Ensamhet
Jenny Tunedal ger snart ut en diktsamling som utforskar temat ensamhet. Hon har även blivit intervjuad i DN om ämnet.
Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.
Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.
Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.
Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...
Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.
Oh well... Det här blev långt och deprimerande.
Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?
En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...
Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.
Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.
Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.
Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...
Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.
Oh well... Det här blev långt och deprimerande.
Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?
En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...
Att skriva för konvent - del 14: Att konstruera scener
Att konstruera scener
När jag skriver för konvent och kommer till konstruktionen av scenerna brukar jag allt som oftast dra paralleller till TV-serier eller filmer. Där ser man nämligen ganska tydligt hur varje scen leder till nästa och vilken information som var viktig just i den scenen för att driva berättelsen vidare.
Om du kikar på bilden hittar du ett indexkort.
Det har jag, utan att skämmas, lånat från Last Unicorn Games utgåva av “Star Trek - The Next Generation: Narrator’s Toolkit”. Det är nämligen (för mig) ett alldeles utmärkt verktyg när man skall bygga ett scenario. Varför indexkort då? Dels är det ett enkelt verktyg att använda, men det ger också en mycket god överblick över hur du konstruerat ditt äventyr. Du behöver inte alls behålla dem i det färdiga äventyret, men när du arbetar med det är det lätt att slänga upp alla lapparna på bordet (eller väggen) och få en god överblick med en gång. Du ser lätt om det finns några hål i din berättelse och kan enkelt lägga till extra scener som behövs - eller ta bort scener som är överflödiga.
Med indexkorten får du också en bra överblick om du väljer att ha fler än en storyline i ditt äventyr. Nog om indexkortens fördelar. Nackdelen är att de fungerar bra som skiss, men man behöver definitivt mer kött på benen för att det skall bli ett färdigt scenario.
Vad är en scen?
En scen är ett händelseförlopp som utspelar sig på en bestämd plats. Här använder jag exemplet Buffy och avsnittet “Hush” från tredje säsongen. Den första scenen i avsnittet utspelar sig i klassrummet där Buffy drömmer att Riley kysser henne som en del av ett psykologiskt experiment. Här etableras den första storylinen som rör Buffys och Rileys förhållande. Nästa scen är när Buffy och Riley går ut i korridoren, där det står en liten flicka och sjunger. Här etableras den andra storylinen, den som handlar om Gentlemännen, och den vi är mest intresserade av i skrivarsammanhang, eftersom den utgör hotet mot spelarna (som i det här fallet skulle bestå av Buffy, Willow, Giles, Xander och resten av scooby-gänget).
Ge scenen ett namn
Varför skall man behöva göra det? Dels för din egen skull, men även senare till din innehållsförteckning, när du skall strukturera ditt äventyr. Att ge scenen ett namn gör det också lättare att hålla reda på den.
Sammanfattning av scenen
Vad är - kort sagt - syftet med scenen? Tänk på det som sades i det tidigare avsnittet om synopsis. Vad skall scenen förmedla? Vilken information måste komma ut av den? Som exempel återgår jag till avsnittet "Hush" som inleds med en drömsekvens. Vi som tittar vet inte vad scenen handlar om, men vi får en introduktion till hotet som är en av de parallella trådarna. Jag väljer "Hush" för att demonstrera hur man kan introducera ett hot och sättet man väljer att introducera det på. I det här fallet är det en kryptisk barnramsa och en drömsekvens. En bra sammanfattning på den scenen är alltså "Buffy drömmer ramsan om gentlemännen".
Ett annat sätt att introducera ett hot och en scen på är i Battlestar Galactica utmärkta avsnitt "Water" där ser vi hur Sharon Valerii till synes vaknar upp drypande och utan uppfattning om vart hon befinner sig. Hon upptäcker att hennes väska innehåller sprängladdningar. Vad är det som har hänt? Sammanfattningen är "Sharon Valerii vaknar, drypande blöt och upptäcker att hon har sprängladdningar i sin väska."
Vilka SLP finns med i scenen?
Det här kan vara bra för dig (och spelledaren) att veta. Har man koll på vilka SLP som är med och inverkar på en scen så får man också en överblick över vilka SLP man behöver fästa på papper. Jag brukar dessutom göra några anteckningar om syftet med deras närvaro i scenen. I Buffy-exemplet är spelledarpersonen den lilla flickan med asken. Eftersom hon inte kommer tillbaka igen behöver man inte beskriva henne särskilt noga.
Vilka handouts finns med?
Jag erkänner villigt att jag är tokig i handouts. Därför brukar jag, för att få en bra översikt över hur mycket extra material äventyret kräver, skriva upp vilka handouts som är relevanta för scenen. Man kan även skriva upp vilka kartor man behöver för scenen här, eller om det förekommer några särskilda föremål.
Vilken plats utspelar sig scenen på?
I Buffy-exemplet är skådeplatsen en skolkorridor, medan det i Battlestar-exemplet handlar om ett omklädningsrum.
Att veta vart en scen utspelar sig på gör det lättare att förbereda beskrivningen av platserna.
Notera dock att de exempel på scener från TV-serier jag givit är tydliga i sina övergångar. Ett äventyr behöver inte alls alltid vara så strikt uppdelat. Hade "Hush" varit ett scenario hade man exempelvis kunnat behandla hela universitetet som en scen, en plats, och bara byta när rollpersonerna ger sig av därifrån eller konfronteras med en viktig SLP. Det hela är en avvägningsfråga som du som författare måste ta ställning till. Behövs det en ny scen? Lägg till en ny scen. Och är du osäker är det alltid lätt att stryka eller kombinera scener på samma plats.
Vad är scenens syfte och vad skall scenen leda till?
Om du alltid ser till att ha ett syfte med dina scener så kommer du att kunna skapa ett tight och spännande scenario. Till och med scener som för spelarna framstår som mellansnack bör ha ett syfte - även om det rör sig om just mellansnack.
Om din scen har ett syfte så vet du också vad den skall leda till. Är det meningen att rollpersonerna skall bli nyfikna på den förtrollade grottan? Eller skall de hitta offerdolken som gör det möjligt för dem att döda monstret som den hemliga kulten har åkallat? Skall de hitta agentens bokade biljetter för två till Karibien, eller knarket ombord på Cessnaplanet?
Vet du det här så vet du också att du måste täcka upp för vad som händer om spelarna lyckas med det, respektive vad som händer om de misslyckas.
Sättet jag har valt att beskriva scener på är ganska strikt. Man behöver inte alls följa det här stela upplägget om man inte vill, och framför allt om man redan känner att man förstår vad jag pratar om, men själv har jag funnit att det här upplägget, att arbeta med indexkort och med scener, gör det lättare att planera och skriva konventsäventyr - och andra äventyr också, för den delen.
Som vanligt gäller att behärska reglerna innan man bryter emot dem.
När jag skriver för konvent och kommer till konstruktionen av scenerna brukar jag allt som oftast dra paralleller till TV-serier eller filmer. Där ser man nämligen ganska tydligt hur varje scen leder till nästa och vilken information som var viktig just i den scenen för att driva berättelsen vidare.
Om du kikar på bilden hittar du ett indexkort.
Det har jag, utan att skämmas, lånat från Last Unicorn Games utgåva av “Star Trek - The Next Generation: Narrator’s Toolkit”. Det är nämligen (för mig) ett alldeles utmärkt verktyg när man skall bygga ett scenario. Varför indexkort då? Dels är det ett enkelt verktyg att använda, men det ger också en mycket god överblick över hur du konstruerat ditt äventyr. Du behöver inte alls behålla dem i det färdiga äventyret, men när du arbetar med det är det lätt att slänga upp alla lapparna på bordet (eller väggen) och få en god överblick med en gång. Du ser lätt om det finns några hål i din berättelse och kan enkelt lägga till extra scener som behövs - eller ta bort scener som är överflödiga.
Med indexkorten får du också en bra överblick om du väljer att ha fler än en storyline i ditt äventyr. Nog om indexkortens fördelar. Nackdelen är att de fungerar bra som skiss, men man behöver definitivt mer kött på benen för att det skall bli ett färdigt scenario.
Vad är en scen?
En scen är ett händelseförlopp som utspelar sig på en bestämd plats. Här använder jag exemplet Buffy och avsnittet “Hush” från tredje säsongen. Den första scenen i avsnittet utspelar sig i klassrummet där Buffy drömmer att Riley kysser henne som en del av ett psykologiskt experiment. Här etableras den första storylinen som rör Buffys och Rileys förhållande. Nästa scen är när Buffy och Riley går ut i korridoren, där det står en liten flicka och sjunger. Här etableras den andra storylinen, den som handlar om Gentlemännen, och den vi är mest intresserade av i skrivarsammanhang, eftersom den utgör hotet mot spelarna (som i det här fallet skulle bestå av Buffy, Willow, Giles, Xander och resten av scooby-gänget).
Ge scenen ett namn
Varför skall man behöva göra det? Dels för din egen skull, men även senare till din innehållsförteckning, när du skall strukturera ditt äventyr. Att ge scenen ett namn gör det också lättare att hålla reda på den.
Sammanfattning av scenen
Vad är - kort sagt - syftet med scenen? Tänk på det som sades i det tidigare avsnittet om synopsis. Vad skall scenen förmedla? Vilken information måste komma ut av den? Som exempel återgår jag till avsnittet "Hush" som inleds med en drömsekvens. Vi som tittar vet inte vad scenen handlar om, men vi får en introduktion till hotet som är en av de parallella trådarna. Jag väljer "Hush" för att demonstrera hur man kan introducera ett hot och sättet man väljer att introducera det på. I det här fallet är det en kryptisk barnramsa och en drömsekvens. En bra sammanfattning på den scenen är alltså "Buffy drömmer ramsan om gentlemännen".
Ett annat sätt att introducera ett hot och en scen på är i Battlestar Galactica utmärkta avsnitt "Water" där ser vi hur Sharon Valerii till synes vaknar upp drypande och utan uppfattning om vart hon befinner sig. Hon upptäcker att hennes väska innehåller sprängladdningar. Vad är det som har hänt? Sammanfattningen är "Sharon Valerii vaknar, drypande blöt och upptäcker att hon har sprängladdningar i sin väska."
Vilka SLP finns med i scenen?
Det här kan vara bra för dig (och spelledaren) att veta. Har man koll på vilka SLP som är med och inverkar på en scen så får man också en överblick över vilka SLP man behöver fästa på papper. Jag brukar dessutom göra några anteckningar om syftet med deras närvaro i scenen. I Buffy-exemplet är spelledarpersonen den lilla flickan med asken. Eftersom hon inte kommer tillbaka igen behöver man inte beskriva henne särskilt noga.
Vilka handouts finns med?
Jag erkänner villigt att jag är tokig i handouts. Därför brukar jag, för att få en bra översikt över hur mycket extra material äventyret kräver, skriva upp vilka handouts som är relevanta för scenen. Man kan även skriva upp vilka kartor man behöver för scenen här, eller om det förekommer några särskilda föremål.
Vilken plats utspelar sig scenen på?
I Buffy-exemplet är skådeplatsen en skolkorridor, medan det i Battlestar-exemplet handlar om ett omklädningsrum.
Att veta vart en scen utspelar sig på gör det lättare att förbereda beskrivningen av platserna.
Notera dock att de exempel på scener från TV-serier jag givit är tydliga i sina övergångar. Ett äventyr behöver inte alls alltid vara så strikt uppdelat. Hade "Hush" varit ett scenario hade man exempelvis kunnat behandla hela universitetet som en scen, en plats, och bara byta när rollpersonerna ger sig av därifrån eller konfronteras med en viktig SLP. Det hela är en avvägningsfråga som du som författare måste ta ställning till. Behövs det en ny scen? Lägg till en ny scen. Och är du osäker är det alltid lätt att stryka eller kombinera scener på samma plats.
Vad är scenens syfte och vad skall scenen leda till?
Om du alltid ser till att ha ett syfte med dina scener så kommer du att kunna skapa ett tight och spännande scenario. Till och med scener som för spelarna framstår som mellansnack bör ha ett syfte - även om det rör sig om just mellansnack.
Om din scen har ett syfte så vet du också vad den skall leda till. Är det meningen att rollpersonerna skall bli nyfikna på den förtrollade grottan? Eller skall de hitta offerdolken som gör det möjligt för dem att döda monstret som den hemliga kulten har åkallat? Skall de hitta agentens bokade biljetter för två till Karibien, eller knarket ombord på Cessnaplanet?
Vet du det här så vet du också att du måste täcka upp för vad som händer om spelarna lyckas med det, respektive vad som händer om de misslyckas.
Sättet jag har valt att beskriva scener på är ganska strikt. Man behöver inte alls följa det här stela upplägget om man inte vill, och framför allt om man redan känner att man förstår vad jag pratar om, men själv har jag funnit att det här upplägget, att arbeta med indexkort och med scener, gör det lättare att planera och skriva konventsäventyr - och andra äventyr också, för den delen.
Som vanligt gäller att behärska reglerna innan man bryter emot dem.
Thursday, January 3, 2008
Sadist - javisst?
Jag har ingen koll på vad jag säger längre, eftersom jag uppenbarligen har sagt något rejält elakt. Eller? Color me oförstående. I vilket fall som helst så kanske jag skall återgå till att låta bli att prata. Det verkade funka bättre. Jag planterade i alla fall inga fötter i munnen när jag inte sade ett ord.
Jag har börjat skriva på den sista delen i min konventsskrivar-"bok" och det lär väl vara klart någon gång ikväll, hoppas jag. Jag har också att se fram emot ett lönesamtal idag, vilket är lite scary, men förhoppningsvis går det bra. Utöver det har jag tagit mina första ackord på gitarren, som jag måste stämma om stup i kvarten. Men nu börjar jag nästan kunna göra det på gehör. Så jag är inte tondöv. Vilket känns bra. Jag funderar dessutom på att lägga upp konventsskrivarboken på vulkan.se. Inte för att den är direkt bra, men för att få lite spridning på den.
Två iterationer till så har jag en fungerande bok. Det sista kapitlet skall in och jag skall gå över hela texten och strukturera upp den, ta bort dubblerad information och flytta runt lite. Och jag skall skaffa en ny färgpatron till min skrivare. Så är det.
Bloggeneratorn är tillbaka. Tjoho!
Jag har börjat skriva på den sista delen i min konventsskrivar-"bok" och det lär väl vara klart någon gång ikväll, hoppas jag. Jag har också att se fram emot ett lönesamtal idag, vilket är lite scary, men förhoppningsvis går det bra. Utöver det har jag tagit mina första ackord på gitarren, som jag måste stämma om stup i kvarten. Men nu börjar jag nästan kunna göra det på gehör. Så jag är inte tondöv. Vilket känns bra. Jag funderar dessutom på att lägga upp konventsskrivarboken på vulkan.se. Inte för att den är direkt bra, men för att få lite spridning på den.
Två iterationer till så har jag en fungerande bok. Det sista kapitlet skall in och jag skall gå över hela texten och strukturera upp den, ta bort dubblerad information och flytta runt lite. Och jag skall skaffa en ny färgpatron till min skrivare. Så är det.
Bloggeneratorn är tillbaka. Tjoho!
Subscribe to:
Posts (Atom)
