Makt

Jag blir beklämd när jag läser tidningen. En av mina största fasor i livet är att begränsas, stängas in, skäras av. En annan är att bli av med det som jag betecknar som "jag". Min individualitet. När det då dyker upp källarmardrömmar av den här digniteten blir jag kallsvettig och skräckslagen.

Inte ens i mina kreativt sett sjukaste stunder kan jag drömma ihop scenarion som det som utspelats i Amstetten under de senaste 24 åren, och då har jag ändå viss övning. Frågorna hopar sig naturligtvis. Hur fungerar en människa som utan samvetsbetänkligheter - eller kanske utan tillräckligt stora samvetsbetänkligheter - spärrar in sin egen dotter för att utnyttja henne sexuellt i 24 år? När börjar det bli normalt? När ger man - som inspärrad - upp hoppet? Vad driver en människa att ens överväga en sådan sak?

Läser man mellan raderna handlar det om makt. Och det ÄR makt, på samma sätt som det är makt att sitta i sitt gäng med likasinnade och hånfullt skratta åt omvärlden, eller plocka upp ett gevär och veta att vad man än är i verkligheten utanför så är man _just nu_ kapabel att ta livet av en annan människa. Inte kapabel som i "jag vill". Kapabel som i "jag har möjligheten att". De flesta människor utnyttjar inte den möjligheten, men en del gör det och det är de människorna som media gräver fram och i vissa fall frossar i.

Aftonbladet och Expressen uttrycker sin skadeglädje med stora och braskande rubriker, medan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter får stå för ett mer nyanserat utbud. Guardian har mer detaljer än några av de svenska tidningarna. Alla är eniga om att Joseph Fritzl är en sjuk man. Och alla frågar sig varför, varför, varför.

Därför. För att han kunde. För att han inte hade några av de spärrar som vanligtvis hänger i huvudet på folk och hindrar oss från att gå ut på gatan med våra jaktgevär och börja skjuta av våra grannar. För att han - genom sin dotter - kunde leka gud. För att han hade total kontroll. För att han i sitt eget lilla universum behövde känna sig fullkomlig. Och fullkomlig makt korrumperar fullkomligt.

Jag talar av egen erfarenhet. Hur ful jag blir när jag får något att säga till om och hur svårt det är att släppa taget och låta fullt kompetenta människor ta över det jag tidigare gjort. Det är som en drog. Bekräftelse. Och bekräftelse kan man även få genom att sätta skräck i andra människor. Att gå på stan iklädd rätt utstyrsel och i rätt gäng kan skänka den som går där en rush utan dess like. Marken skälver under fötterna. Makten kryper som elektricitet längs kroppen, påverkar hållning, attityd, självkänsla.

Det här är naturligtvis bara en teori. Jag kan inte uttala mig om hur han tänkte, för jag VET inte hur han tänkte. Men jag kan tänka mig. Och jag äcklas av tanken. I min trygga lilla värld är monster något avlägset. Möjligtvis konfronteras jag med dem i ett eller annat spel, eller en film, men där har JAG kontrollen, inte mina monster. Jag kan lägga ifrån mig boken om det blir för otäckt, stänga av filmen, krypa ner under täcket där inga monster kan nå mig.

Intressant?

Andra bloggare om:
makt, skräck, sjuk, galet