Typ, vad?

Jag tar ett blad från Herr Klokbok, som har hittat den fantastiska Typealyzern. En webmojäng som utan omsvep stoppar in den som så önskar i ett fack som heter duga.

Som författare till "djävulskattungen" hamnar jag i facket idealister:

Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.

Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.

och min personlighetstyp är Riddaren:

Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.

Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.

Eftersom jag nu dessutom har startat bloggen "djävulskt beläst" är jag ju nödd och tvungen att köra Typealyzern även på den bloggen. Men se! Då dyker följande intressanta skiftning upp. Nu är jag inte längre en idealist, nu är jag en strateg:

Strategerna är de sanna tänkarna i ordets ursprungliga bemärkelse - ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedömma idéer antingen i det egna huvudet eller i den yttre världen. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för strateger! Särskilt de introverta strategerna kan ägna så mycket energi åt sina tankar att de helt glömmer bort både världen och den egna kroppen. De utåtriktade är ofta i full färd med att strukturera upp tillvaron eller andra människor istället. Strateger är också ofta mycket intresserade av ord och språk - mästare på alfapet eller kunskapsspel. Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer.

Det som framförallt driver strateger är möjligheter - de kan därför ofta framstå som lite i det blå eller att tänka “för mycket”. Vill du få en strategs uppmärksamhet - pröva “hmm… det här var verkligen ett klurigt problem…”.

Man kan ofta känna igen Strateger på att de ofta använder ord som “troligen”, “rimligt” eller “till viss del”.

Och en analytiker:

Analytiker framstår oftast som opersonliga och är framförallt intresserade av de underliggande principerna för ett fenomen. Koncept och idéer är hemmavattnen för dessa personer. Normalt är de inte särskilt dominanta, förutom när det kommer till intellektuella frågor - då de kan bli förvånansvärt bestämda i diskussioner med andra människor. Första intrycket i sociala sammanhang är oftast att de är tystlåtna och reserverade - men när de väl lärt känna någon intimt eller diskuterar idéer tenderar de att öppna upp sig på gränsen till att de uppfattas som framfusiga. Analytikerna har svårt att lära sig konsten att småprata, vilket ofta blir ett problem under uppväxtåren - och om de inte jobbar med det - även under senare delen av livet.

För att fungera bra är det nödvändigt för individer med denna personlighetstyp att få ett jämnt flöde av nya intryck - annars tenderar de att göra förhastade slutsatser. För att MÅ bra är det nödvändigt att denna typ lär sig att använda sina känslor när de fattar beslut. Det är annars deras svaga sida vilket kommer fram under stress eller i form av att de uppfattas som känslokalla av andra människor.

Hur skall man då tolka det här? Snusmumriken föreslog att det hela beror på att jag är en komplex och sammansatt person. Själv tror jag att det beror på att jag använder olika vokabulär till olika företeelser, och inte alls på att jag faktiskt är på något sätt djup.

Alla borde ha skägg!