Tuggzillor, snorvalpar och daggmask

Det kan tyckas tjatigt att jag ständigt återbesöker mina (inte så) kära tuggzillor som med sina malande käkar och öppna munnar ständigt (förstör? tuggar sönder? maler ner?) förgyller min morgonfärd från Tumba till Stockholms Södra.

Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?

Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.

Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.

Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.

Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.

Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?

Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...

Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,

EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.