Det här är ett kort meddelande till en Viktig Person. Jag vet att du kan klara det. Jag vet att du är bra på det du gör (och försöker att göra). Du har alla förutsättningar att lyckas, men om det inte går, så låt det vara lite.
Om det inte funkar som det skall så finns det ingen skuld i det.
Du är bra ändå. Och det kommer tillbaka, jag lovar.
Wednesday, April 30, 2008
Makt
Jag blir beklämd när jag läser tidningen. En av mina största fasor i livet är att begränsas, stängas in, skäras av. En annan är att bli av med det som jag betecknar som "jag". Min individualitet. När det då dyker upp källarmardrömmar av den här digniteten blir jag kallsvettig och skräckslagen.
Inte ens i mina kreativt sett sjukaste stunder kan jag drömma ihop scenarion som det som utspelats i Amstetten under de senaste 24 åren, och då har jag ändå viss övning. Frågorna hopar sig naturligtvis. Hur fungerar en människa som utan samvetsbetänkligheter - eller kanske utan tillräckligt stora samvetsbetänkligheter - spärrar in sin egen dotter för att utnyttja henne sexuellt i 24 år? När börjar det bli normalt? När ger man - som inspärrad - upp hoppet? Vad driver en människa att ens överväga en sådan sak?
Läser man mellan raderna handlar det om makt. Och det ÄR makt, på samma sätt som det är makt att sitta i sitt gäng med likasinnade och hånfullt skratta åt omvärlden, eller plocka upp ett gevär och veta att vad man än är i verkligheten utanför så är man _just nu_ kapabel att ta livet av en annan människa. Inte kapabel som i "jag vill". Kapabel som i "jag har möjligheten att". De flesta människor utnyttjar inte den möjligheten, men en del gör det och det är de människorna som media gräver fram och i vissa fall frossar i.
Aftonbladet och Expressen uttrycker sin skadeglädje med stora och braskande rubriker, medan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter får stå för ett mer nyanserat utbud. Guardian har mer detaljer än några av de svenska tidningarna. Alla är eniga om att Joseph Fritzl är en sjuk man. Och alla frågar sig varför, varför, varför.
Därför. För att han kunde. För att han inte hade några av de spärrar som vanligtvis hänger i huvudet på folk och hindrar oss från att gå ut på gatan med våra jaktgevär och börja skjuta av våra grannar. För att han - genom sin dotter - kunde leka gud. För att han hade total kontroll. För att han i sitt eget lilla universum behövde känna sig fullkomlig. Och fullkomlig makt korrumperar fullkomligt.
Jag talar av egen erfarenhet. Hur ful jag blir när jag får något att säga till om och hur svårt det är att släppa taget och låta fullt kompetenta människor ta över det jag tidigare gjort. Det är som en drog. Bekräftelse. Och bekräftelse kan man även få genom att sätta skräck i andra människor. Att gå på stan iklädd rätt utstyrsel och i rätt gäng kan skänka den som går där en rush utan dess like. Marken skälver under fötterna. Makten kryper som elektricitet längs kroppen, påverkar hållning, attityd, självkänsla.
Det här är naturligtvis bara en teori. Jag kan inte uttala mig om hur han tänkte, för jag VET inte hur han tänkte. Men jag kan tänka mig. Och jag äcklas av tanken. I min trygga lilla värld är monster något avlägset. Möjligtvis konfronteras jag med dem i ett eller annat spel, eller en film, men där har JAG kontrollen, inte mina monster. Jag kan lägga ifrån mig boken om det blir för otäckt, stänga av filmen, krypa ner under täcket där inga monster kan nå mig.
Intressant?
Andra bloggare om:
makt, skräck, sjuk, galet
Inte ens i mina kreativt sett sjukaste stunder kan jag drömma ihop scenarion som det som utspelats i Amstetten under de senaste 24 åren, och då har jag ändå viss övning. Frågorna hopar sig naturligtvis. Hur fungerar en människa som utan samvetsbetänkligheter - eller kanske utan tillräckligt stora samvetsbetänkligheter - spärrar in sin egen dotter för att utnyttja henne sexuellt i 24 år? När börjar det bli normalt? När ger man - som inspärrad - upp hoppet? Vad driver en människa att ens överväga en sådan sak?
Läser man mellan raderna handlar det om makt. Och det ÄR makt, på samma sätt som det är makt att sitta i sitt gäng med likasinnade och hånfullt skratta åt omvärlden, eller plocka upp ett gevär och veta att vad man än är i verkligheten utanför så är man _just nu_ kapabel att ta livet av en annan människa. Inte kapabel som i "jag vill". Kapabel som i "jag har möjligheten att". De flesta människor utnyttjar inte den möjligheten, men en del gör det och det är de människorna som media gräver fram och i vissa fall frossar i.
Aftonbladet och Expressen uttrycker sin skadeglädje med stora och braskande rubriker, medan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter får stå för ett mer nyanserat utbud. Guardian har mer detaljer än några av de svenska tidningarna. Alla är eniga om att Joseph Fritzl är en sjuk man. Och alla frågar sig varför, varför, varför.
Därför. För att han kunde. För att han inte hade några av de spärrar som vanligtvis hänger i huvudet på folk och hindrar oss från att gå ut på gatan med våra jaktgevär och börja skjuta av våra grannar. För att han - genom sin dotter - kunde leka gud. För att han hade total kontroll. För att han i sitt eget lilla universum behövde känna sig fullkomlig. Och fullkomlig makt korrumperar fullkomligt.
Jag talar av egen erfarenhet. Hur ful jag blir när jag får något att säga till om och hur svårt det är att släppa taget och låta fullt kompetenta människor ta över det jag tidigare gjort. Det är som en drog. Bekräftelse. Och bekräftelse kan man även få genom att sätta skräck i andra människor. Att gå på stan iklädd rätt utstyrsel och i rätt gäng kan skänka den som går där en rush utan dess like. Marken skälver under fötterna. Makten kryper som elektricitet längs kroppen, påverkar hållning, attityd, självkänsla.
Det här är naturligtvis bara en teori. Jag kan inte uttala mig om hur han tänkte, för jag VET inte hur han tänkte. Men jag kan tänka mig. Och jag äcklas av tanken. I min trygga lilla värld är monster något avlägset. Möjligtvis konfronteras jag med dem i ett eller annat spel, eller en film, men där har JAG kontrollen, inte mina monster. Jag kan lägga ifrån mig boken om det blir för otäckt, stänga av filmen, krypa ner under täcket där inga monster kan nå mig.
Intressant?
Andra bloggare om:
makt, skräck, sjuk, galet
Tuesday, April 29, 2008
Arvid!
Min titelproblematik har slagit till idag. Jag vet inte vad jag skall kalla min blogpost. Därför döper jag den, dagen till ära, till Arvid. Arvid - världen, världen - Arvid.
I öronen dånar Rufus Wainwright och i ögonen lyser solen. Med viss svårighet. Ögonlocken är svullna och ömma. Lite smått röda. Som tomater.
Jag fotograferade magnoliaträd på vägen till jobbet idag. Jag har äntligen kommit mig för att ta med mig min kamera ut. Den skall under de närmsta dagarna få registrera texturer och former åt mig. Det är ju en digitalkamera. Lagringsplatsen kostar inte så mycket.
En annan sak jag tänker försöka fixa till är ett bra fotoalbum till min websida. Jag har tre pärmar med negativ som jag har tänkt försöka scanna in. Allt är naturligtvis inte bra, men en del bilder jag har tagit under åren är jag ganska stolt över. Om inte annat så är de dokument över en sedan länge svunnen tid. Min själsliga gothperiod. Jag hade ingen kroppslig. Tvättbjörnsmakeup passar inte så bra på människor som är runda som apelsiner.
Den enda fåfängan jag egentligen har är mitt hår. Det får schampoo för 109:-/ flaskan och inpackningar ifrån Lush med jämna mellanrum. Ojämna mellanrum. Ibland. Inte så ofta. Snusmumriken ägnade lång tid igår till att smeka mig över huvudet när jag låg med ansiktet i kudden och var deprimerad. Det var en lisa. Han är en av de få som utan tvekan kastar sig över min skalp och ägnar den lite uppmärksamhet. Ibland är det ruskigt skönt att få bli omhändertagen. Snusmumriken förstår och ignorerar mina rop på självständighet och "kan själv" tills jag sjunker ihop i en liten hög och låter honom smeka mig över håret.
Vi skall förmodligen ta oss en sväng förbi LinCon i helgen. Fredag eller lördag, det är inte helt bestämt än. Det är första gången snusmumriken går på konvent sedan... Jag tror vi kom fram till att det var 20 år sedan. Vi kom även fram till att man förmodligen fortfarande känner igen krigsspelarna som mumlande går runt och diskuterar regler med sig själva. Snusmumriken tillhör kategorin Advanced Squadleader-spelare. Även om han inte verkar helt fanatisk, så... Vi satt och spelade Arkham Horror långt in på kvällen vid något tillfälle och trots att spelet stannat av totalt vägrade han att sluta spela! Vi kom ingenstans! "Men... skall vi sluta spela?" "Det HÄNDER ju inget!" (vrålade jag med håret på ända och mörka ringar under ögonen - jag misstänker att jag vid det laget liknade mer en kultist än hans vanligtvis städade flickvän med... erh... ringar under ögonen... och håret på ända... hmmm). Det hela slutade med att han besviket lommade iväg medan jag med preussisk precision återbördade alla små markers och tokens till sina ziplocpåsar. Snart skall vi spela StarCraft. Undrar hur det kommer att gå...
I vilket fall som helst är förmodligen LinCon helt rätt ställe att bunkra upp med knäppa brädspel. Jag rekommenderar för övrigt varmt Neuroshima Hex! som jag för övrigt recenserade i Fenix nyss. Men det fick bra betyg, så det underminerade inte hela betygssystemet. Jösses... Nåväl. Vill man få skäll skall man recensera "fel". Det är uppenbart. Och vill man få hela garderoben över sig när man försöker nå ett visst brädspel så skall man lägga just det brädspelet längst in och underst. Under allt annat. "Därsom unner starkölen", som den nu hädangågne Eddie Meduza en gång sade. Inte för att jag har starköl i garderoben. Det rör sig istället om brädspel. Ett par till. Och många. Jag räknade till 27 sist. Då har jag inte räknat med Cheapass-spelen, kortspelen eller mina datorspel. Eller mina rollspel. De upptar i dagsläget två bokhyllor. Jag funderar på att addera till dem också, men jag behöver inte anstränga mig så hårt för det. För att addera till rollspelen alltså. Det råkar sig så att Tove och Anders mer än gärna förser mig med recensionsexemplar av diverse bra och dåliga prylar. Förutsatt att jag i motprestation läser igenom ca 3 - 400 sidor rollspel och sedan återkommer med en text på ca 4000 tecken, ibland mer, ibland mindre. Bra deal för en bokmal som jag.
I det kommande numret av Fenix kommer vi för övrigt att skriva en artikel tillsammans. Eller artikel är väl fel. Svar på tal, mera. Om kvinnor och spel. Sanningen att säga var det mest...vi som skrev... nu när jag tänker efter. Jag tänkte säga att det var snusmumriken, men jag tror det är ganska jämnt fördelat mellan oss. Humhum. Nåväl. Det var mysigt. Att skriva med snusmumriken. Han är självgående, behöver ingen poking och prodding för att göra det han skall. Vilket är - för mig - suveränt. Det är till och med så att jag inte riktigt hinner med när han skriver. Och det ÄR verkligen strålande. Jag älskar det! Nåväl. Nu skall jag kanske sluta hylla snusmumriken. Annars kommer han att implodera i ett litet moln av ego. Kanske.
Intressant?
Andra bloggare om:
Rufus Wainwright, sjuk, snusmumriken, fotografier, konvent, brädspel, spel, Speltidningen Fenix
I öronen dånar Rufus Wainwright och i ögonen lyser solen. Med viss svårighet. Ögonlocken är svullna och ömma. Lite smått röda. Som tomater.
Jag fotograferade magnoliaträd på vägen till jobbet idag. Jag har äntligen kommit mig för att ta med mig min kamera ut. Den skall under de närmsta dagarna få registrera texturer och former åt mig. Det är ju en digitalkamera. Lagringsplatsen kostar inte så mycket.
En annan sak jag tänker försöka fixa till är ett bra fotoalbum till min websida. Jag har tre pärmar med negativ som jag har tänkt försöka scanna in. Allt är naturligtvis inte bra, men en del bilder jag har tagit under åren är jag ganska stolt över. Om inte annat så är de dokument över en sedan länge svunnen tid. Min själsliga gothperiod. Jag hade ingen kroppslig. Tvättbjörnsmakeup passar inte så bra på människor som är runda som apelsiner.
Den enda fåfängan jag egentligen har är mitt hår. Det får schampoo för 109:-/ flaskan och inpackningar ifrån Lush med jämna mellanrum. Ojämna mellanrum. Ibland. Inte så ofta. Snusmumriken ägnade lång tid igår till att smeka mig över huvudet när jag låg med ansiktet i kudden och var deprimerad. Det var en lisa. Han är en av de få som utan tvekan kastar sig över min skalp och ägnar den lite uppmärksamhet. Ibland är det ruskigt skönt att få bli omhändertagen. Snusmumriken förstår och ignorerar mina rop på självständighet och "kan själv" tills jag sjunker ihop i en liten hög och låter honom smeka mig över håret.
Vi skall förmodligen ta oss en sväng förbi LinCon i helgen. Fredag eller lördag, det är inte helt bestämt än. Det är första gången snusmumriken går på konvent sedan... Jag tror vi kom fram till att det var 20 år sedan. Vi kom även fram till att man förmodligen fortfarande känner igen krigsspelarna som mumlande går runt och diskuterar regler med sig själva. Snusmumriken tillhör kategorin Advanced Squadleader-spelare. Även om han inte verkar helt fanatisk, så... Vi satt och spelade Arkham Horror långt in på kvällen vid något tillfälle och trots att spelet stannat av totalt vägrade han att sluta spela! Vi kom ingenstans! "Men... skall vi sluta spela?" "Det HÄNDER ju inget!" (vrålade jag med håret på ända och mörka ringar under ögonen - jag misstänker att jag vid det laget liknade mer en kultist än hans vanligtvis städade flickvän med... erh... ringar under ögonen... och håret på ända... hmmm). Det hela slutade med att han besviket lommade iväg medan jag med preussisk precision återbördade alla små markers och tokens till sina ziplocpåsar. Snart skall vi spela StarCraft. Undrar hur det kommer att gå...
I vilket fall som helst är förmodligen LinCon helt rätt ställe att bunkra upp med knäppa brädspel. Jag rekommenderar för övrigt varmt Neuroshima Hex! som jag för övrigt recenserade i Fenix nyss. Men det fick bra betyg, så det underminerade inte hela betygssystemet. Jösses... Nåväl. Vill man få skäll skall man recensera "fel". Det är uppenbart. Och vill man få hela garderoben över sig när man försöker nå ett visst brädspel så skall man lägga just det brädspelet längst in och underst. Under allt annat. "Därsom unner starkölen", som den nu hädangågne Eddie Meduza en gång sade. Inte för att jag har starköl i garderoben. Det rör sig istället om brädspel. Ett par till. Och många. Jag räknade till 27 sist. Då har jag inte räknat med Cheapass-spelen, kortspelen eller mina datorspel. Eller mina rollspel. De upptar i dagsläget två bokhyllor. Jag funderar på att addera till dem också, men jag behöver inte anstränga mig så hårt för det. För att addera till rollspelen alltså. Det råkar sig så att Tove och Anders mer än gärna förser mig med recensionsexemplar av diverse bra och dåliga prylar. Förutsatt att jag i motprestation läser igenom ca 3 - 400 sidor rollspel och sedan återkommer med en text på ca 4000 tecken, ibland mer, ibland mindre. Bra deal för en bokmal som jag.
I det kommande numret av Fenix kommer vi för övrigt att skriva en artikel tillsammans. Eller artikel är väl fel. Svar på tal, mera. Om kvinnor och spel. Sanningen att säga var det mest...vi som skrev... nu när jag tänker efter. Jag tänkte säga att det var snusmumriken, men jag tror det är ganska jämnt fördelat mellan oss. Humhum. Nåväl. Det var mysigt. Att skriva med snusmumriken. Han är självgående, behöver ingen poking och prodding för att göra det han skall. Vilket är - för mig - suveränt. Det är till och med så att jag inte riktigt hinner med när han skriver. Och det ÄR verkligen strålande. Jag älskar det! Nåväl. Nu skall jag kanske sluta hylla snusmumriken. Annars kommer han att implodera i ett litet moln av ego. Kanske.
Intressant?
Andra bloggare om:
Rufus Wainwright, sjuk, snusmumriken, fotografier, konvent, brädspel, spel, Speltidningen Fenix
Sunday, April 27, 2008
*pop*!
Mina ögon låter så.
Kunde ha låtit så.
Borde kanske låta så.
Jag har förjävla ont i dem i vilket fall som helst. Det är den gamla vanliga visan. Sand under ögonlocken. Rödglödgade kulor i ögonhålorna. Doppad i chili. Muskelvärk.
Nu har de moralpaniker på 1700-talet som uttalade sig om läsande ungdomar fått rätt. Det pajar ögonen. I och för sig handlar det förmodligen i mitt fall om någon form av ögoninflammation. Eller vad vet jag?
I vilket fall som helst höll jag på att avslöja djupa hemligheter idag. Jag lyckades dock avstyra mitt avslöjande i sista sekund. Tur det. Det hade väl blivit kravaller utanför ******* dörr annars. Han är ju mäkta populär bland damerna. I alla fall i textformat. Så jag får slå dem i skallen med trädrötter och samla dem i en källare, allt enligt Österrikisk modell*. Om inte annat kan vi kanske använda dem som uppasserskor när vi flyttar ihop i vår enorma mansion, när både han och jag blivit rika och berömda.
Jag tänkte ägna mig åt att bli stridspilot. Fastän man enligt uppgift måste se ordentligt för det. Kanske kan ansöka vid norska flygvapnet nu när de enligt uppgift skall få tillökning på flygplansfronten, eller hur det nu var.**
Om jag inte bosätter mig under mattan. Hos min pojkvän då. Hans två katter lär inte opponera sig. En av dem har en fäbless för att tugga på tår, den andra tuggar på min armbåge, lägger tassen i nyllet på mig och försöker kamma mig med klorna. Det hela resulterar i en tämligen yrvaken djävulskattungen som med näbbar och klor (djävulsnäbbdjur?) försöker återgå till sömnens trygga famn.****
Jag tror det här inlägget kommer att resultera i katastrof. Eller i alla fall i allmän förvirring. Jag har nämligen ingen aning om vart jag är på väg, textmässigt. Allt jag ville göra innan jag gick till sängs var att klaga över mina sandbemängda ögon och de riviga ögonlock jag har begåvats med.
*Pop*! Jo, huvudet är nog på väg att explodera. Men jag tror inte det är mitt fel. Jag har nämligen blivit invald i Sveroks förbundsstyrelse i helgen. Hur skall jag hantera den galenskapen? Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jag vet ordet av.
Men det är det här jag är bra på. Inte stream of consciousnesskrivande, som jag förvisso excellerar i även det, utan att arbeta. Jag försöker med jämna mellanrum lägga av, men det fungerar inte. Varför skulle jag förresten?
Läs min pojkväns blogg. Den är bra. Men nu kan jag ju inte länka till den. Då avslöjar jag mig ju!*****
Intressant? - uppsök mentalvård eller ett dadaistläger. Möjligtvis surrealistkonferensen. Fisk!
Andra bloggare om:
bloggar, surrealism, Kärlek, relationer, ögon, moralpanik, rik, galet, klokbok
-----------
* Ja, det var smaklöst. Och inspirerat av en sann händelse. Två faktiskt. Men en är dagsaktuell.
** Jag - för att använda Klokbokens uttryck - twinglyhorar***
*** Jag skulle själv aldrig använda ett sådant ord.
**** Hypnopompa hallucinationer. Testa det vid tillfälle. Det är superkul. Inte. En natt fick jag exempelvis för mig att min pojkvän hade gula ögon och var djävulen själv innan jag återfick klarhet nog i hjärnan att inse att det förmodligen var en hallucination. Förmodligen. Juryn överlägger fortfarande.
***** Hemlis!
Kunde ha låtit så.
Borde kanske låta så.
Jag har förjävla ont i dem i vilket fall som helst. Det är den gamla vanliga visan. Sand under ögonlocken. Rödglödgade kulor i ögonhålorna. Doppad i chili. Muskelvärk.
Nu har de moralpaniker på 1700-talet som uttalade sig om läsande ungdomar fått rätt. Det pajar ögonen. I och för sig handlar det förmodligen i mitt fall om någon form av ögoninflammation. Eller vad vet jag?
I vilket fall som helst höll jag på att avslöja djupa hemligheter idag. Jag lyckades dock avstyra mitt avslöjande i sista sekund. Tur det. Det hade väl blivit kravaller utanför ******* dörr annars. Han är ju mäkta populär bland damerna. I alla fall i textformat. Så jag får slå dem i skallen med trädrötter och samla dem i en källare, allt enligt Österrikisk modell*. Om inte annat kan vi kanske använda dem som uppasserskor när vi flyttar ihop i vår enorma mansion, när både han och jag blivit rika och berömda.
Jag tänkte ägna mig åt att bli stridspilot. Fastän man enligt uppgift måste se ordentligt för det. Kanske kan ansöka vid norska flygvapnet nu när de enligt uppgift skall få tillökning på flygplansfronten, eller hur det nu var.**
Om jag inte bosätter mig under mattan. Hos min pojkvän då. Hans två katter lär inte opponera sig. En av dem har en fäbless för att tugga på tår, den andra tuggar på min armbåge, lägger tassen i nyllet på mig och försöker kamma mig med klorna. Det hela resulterar i en tämligen yrvaken djävulskattungen som med näbbar och klor (djävulsnäbbdjur?) försöker återgå till sömnens trygga famn.****
Jag tror det här inlägget kommer att resultera i katastrof. Eller i alla fall i allmän förvirring. Jag har nämligen ingen aning om vart jag är på väg, textmässigt. Allt jag ville göra innan jag gick till sängs var att klaga över mina sandbemängda ögon och de riviga ögonlock jag har begåvats med.
*Pop*! Jo, huvudet är nog på väg att explodera. Men jag tror inte det är mitt fel. Jag har nämligen blivit invald i Sveroks förbundsstyrelse i helgen. Hur skall jag hantera den galenskapen? Jag kommer att jobba ihjäl mig innan jag vet ordet av.
Men det är det här jag är bra på. Inte stream of consciousnesskrivande, som jag förvisso excellerar i även det, utan att arbeta. Jag försöker med jämna mellanrum lägga av, men det fungerar inte. Varför skulle jag förresten?
Läs min pojkväns blogg. Den är bra. Men nu kan jag ju inte länka till den. Då avslöjar jag mig ju!*****
Intressant? - uppsök mentalvård eller ett dadaistläger. Möjligtvis surrealistkonferensen. Fisk!
Andra bloggare om:
bloggar, surrealism, Kärlek, relationer, ögon, moralpanik, rik, galet, klokbok
-----------
* Ja, det var smaklöst. Och inspirerat av en sann händelse. Två faktiskt. Men en är dagsaktuell.
** Jag - för att använda Klokbokens uttryck - twinglyhorar***
*** Jag skulle själv aldrig använda ett sådant ord.
**** Hypnopompa hallucinationer. Testa det vid tillfälle. Det är superkul. Inte. En natt fick jag exempelvis för mig att min pojkvän hade gula ögon och var djävulen själv innan jag återfick klarhet nog i hjärnan att inse att det förmodligen var en hallucination. Förmodligen. Juryn överlägger fortfarande.
***** Hemlis!
Friday, April 25, 2008
När det går åt skogen...
... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.
Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Exhibitionistiska pälsängrar!
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Isabella Lund
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Nej. Precis!
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Haha, varför det?
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ömma fingertoppar och ångest.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Kärlek?
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Varför det? Det känns omotiverat :)
Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Exhibitionistiska pälsängrar!
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Isabella Lund
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Nej. Precis!
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Haha, varför det?
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Ömma fingertoppar och ångest.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Kärlek?
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Varför det? Det känns omotiverat :)
Wednesday, April 23, 2008
Konsten att recensera
Det har, med förlov sagt, blivit ett (inte jävla, kanske, men mindre?) hallå på rollspel.nus Fenixforum om recensionen jag skrev om CthulhuTech. Inte helt oväntat kanske. Jag var rätt hård mot de stackars liven.
Frågan är då hur jag med gott samvete hade kunnat lämna ifrån mig en halvljummen recension som jag inte menar? Svaret är naturligtvis att det kan jag inte. Nåväl. Nu är jag inte särskilt upprörd över hur de tolkat mitt skrivande, det är helt upp till dem att tolka det som de vill. Det som däremot blir pinsamt uppenbart är hur man kommunicerar - och hur man misslyckas med det.
Jag försöker alltid att vara rättvis i mina recensioner - utifrån min kompetens, och min smak. Det är naturligtvis där det brister. Smak. Åsikter. De får man helst inte ha, men man skall ändå ha dem. När jag tittar tillbaka på de recensioner jag har gjort upptäcker jag att de med ett fåtal undantag är ganska positivt inställda, eller tämligen neutrala.
Nu när jag då recenserat CthulhuTech, och varit genomgående negativ emot det (och dessutom haft mage att påstå att det finns ett bättre sätt att göra det på!!! Jag skrev "gör om - gör rätt"! *gasp*. Nu är det så att jag som speldesigner faktiskt kan komma att tänka på åtminstone tre sätt på rak arm. Inget utav dem inbegriper ett öppet krig, som jag tycker att det gått inflation i bland rollspel.), så blir det liv i luckan. Varför det, kan man undra? Ingen av de som läst recensionen verkar ha läst spelet. Det är också så att en del av dem inte ens har läst recensionen. Men likaväl tycker de en hel del om det som skrivs. Framförallt tycker de om mig som skribent. Nu kom det inte fram något konkret. I de trådar där de diskuterar mig (notera att de diskuterar mig och inte min recension i många fall) så finns det ingen som skriver "så här kan du förbättra dina recensioner och det tycker jag på grund av att..." utan snarare "hon borde inte få recensera!". Nähä. Varför inte det då? För att jag råkade tycka att Tech gjorde våld på Cthulhu? Och för att det dessutom var illa skrivet? En dålig adaption. En käs setting. Men det framgick tydligen inte i det jag skrev. Eller så valde opponenten som opponerar sig att inte se det jag skrev, utan att tolka in det han tyckte att jag skrev i recensionen.
Vill jag inte ha ett jävla holabaloo i och med nästa nummer kanske jag bör låta bli att tycka något alls, men det kan jag ju inte. Jag måste ju tycka saker. Annars kan jag låta bli att recensera.
Jag skrev svar på tal på forumet, men tog bort det. Jag skriver det här istället för att väcka en död tråd.
Till alla diskutanter (ett nytt begrepp! Ett nytt ord!) på rollspel.nus forum som diskuterat min recension av CthulhuTech, således:
Tack för övrigt till Tove och Anders som ger mig fortsatt förtroende att recensera rollspel och annat i Fenix, trots läsarstormen. De anser fortfarande att jag gör ett bra jobb, och så länge de gör det tänker jag inte sluta.
Intressant?
Andra bloggare om:
spel, Tove, recensioner, människor, kommunikation, Speltidningen Fenix, rollspel
Frågan är då hur jag med gott samvete hade kunnat lämna ifrån mig en halvljummen recension som jag inte menar? Svaret är naturligtvis att det kan jag inte. Nåväl. Nu är jag inte särskilt upprörd över hur de tolkat mitt skrivande, det är helt upp till dem att tolka det som de vill. Det som däremot blir pinsamt uppenbart är hur man kommunicerar - och hur man misslyckas med det.
Jag försöker alltid att vara rättvis i mina recensioner - utifrån min kompetens, och min smak. Det är naturligtvis där det brister. Smak. Åsikter. De får man helst inte ha, men man skall ändå ha dem. När jag tittar tillbaka på de recensioner jag har gjort upptäcker jag att de med ett fåtal undantag är ganska positivt inställda, eller tämligen neutrala.
Nu när jag då recenserat CthulhuTech, och varit genomgående negativ emot det (och dessutom haft mage att påstå att det finns ett bättre sätt att göra det på!!! Jag skrev "gör om - gör rätt"! *gasp*. Nu är det så att jag som speldesigner faktiskt kan komma att tänka på åtminstone tre sätt på rak arm. Inget utav dem inbegriper ett öppet krig, som jag tycker att det gått inflation i bland rollspel.), så blir det liv i luckan. Varför det, kan man undra? Ingen av de som läst recensionen verkar ha läst spelet. Det är också så att en del av dem inte ens har läst recensionen. Men likaväl tycker de en hel del om det som skrivs. Framförallt tycker de om mig som skribent. Nu kom det inte fram något konkret. I de trådar där de diskuterar mig (notera att de diskuterar mig och inte min recension i många fall) så finns det ingen som skriver "så här kan du förbättra dina recensioner och det tycker jag på grund av att..." utan snarare "hon borde inte få recensera!". Nähä. Varför inte det då? För att jag råkade tycka att Tech gjorde våld på Cthulhu? Och för att det dessutom var illa skrivet? En dålig adaption. En käs setting. Men det framgick tydligen inte i det jag skrev. Eller så valde opponenten som opponerar sig att inte se det jag skrev, utan att tolka in det han tyckte att jag skrev i recensionen.
Vill jag inte ha ett jävla holabaloo i och med nästa nummer kanske jag bör låta bli att tycka något alls, men det kan jag ju inte. Jag måste ju tycka saker. Annars kan jag låta bli att recensera.
Jag skrev svar på tal på forumet, men tog bort det. Jag skriver det här istället för att väcka en död tråd.
Till alla diskutanter (ett nytt begrepp! Ett nytt ord!) på rollspel.nus forum som diskuterat min recension av CthulhuTech, således:
Det är sannerligen intressant att läsa hur ******** tolkar min acceptans av fenomenet CthulhuTech (och även om min rabiata fanboyism, som jag inte alls känner igen, men det är förmodligen svårt att övertyga om motsatsen.)
Jag vill påstå att det är ett kategoriskt uttalande om något som förhåller sig väldigt flytande. Cthulhu kan visst vara bra i andra sammanhang än de rent Lovecraftianska. Det här var bara inte ett av dem.
Jag står fortfarande för min recension, eftersom jag ännu inte läst något som påverkat mina åsikter om spelet. Ge mig konkreta exempel på varför det är bra att köra mechastrider i Cthulhukontext, så kanske.
Däremot håller jag med de som påstår att sifferbetyget blev knas. Det BLEV knas och det beror på definitionerna på betygen. Jag hade jättesvårt att sätta ett "rättvist" betyg med utgångspunkt i dem och i vad jag hade läst i rollspelet. Spelmekaniken är nämligen riktigt bra, och reglerna är klara och koncisa om än lätt ostrukturerade. Jag håller trots det inte med ******** om att jag underminerar betygssystemet (självklart inte, det vore kanske lite underligt eftersom jag inte vet HUR ******** anser att jag underminerar betygssystemet). Betygen är (i min tolkning) ett sätt att kort ge en uppfattning om vad jag tycker om spelet.Jag försöker också att vara så konsekvent jag kan i mitt betygsättande. Jag läser ofta om gamla recensioner för att se vad jag har satt tidigare och utgår ifrån det när jag sätter betyg på nya produkter. För att verkligen få insikt i varför de siffrorna blir som de blir så är det bäst att läsa recensionen.
I övrigt tackar jag för uppmärksamheten. Det är alltid trevligt att få feedback på det man gör, även om det i det här fallet har varit lite svårt att plocka konkreta förslag på hur jag kan förbättra mig. (Det finns ett par vettiga inlägg om just sifferbetygen.)
Därmed sätter jag punkt för mitt åsiktsframförande i just den här frågan. Jag tänker dock fortsätta följa den med intresse. Jag vill också påpeka att jag ännu så länge inte tagit illa vid mig av era åsikter. Ni är självklart välkomna att tycka vad ni vill om det jag skriver, och precis som någon påpekade någonstans så har jag genom mitt deltagande i Fenix valt att låta mina texter bli analyserade av läsare.
Tack för övrigt till Tove och Anders som ger mig fortsatt förtroende att recensera rollspel och annat i Fenix, trots läsarstormen. De anser fortfarande att jag gör ett bra jobb, och så länge de gör det tänker jag inte sluta.
Intressant?
Andra bloggare om:
spel, Tove, recensioner, människor, kommunikation, Speltidningen Fenix, rollspel
Monday, April 21, 2008
Pendelparanoia
Eftersom gryningen smög sig på mig redan kvart över fyra, slog jag upp mina ögon efter sex timmars sömn. Ljuset har anlänt och med det mitt minskade sömnbehov.
Himlen är hög och klar utanför pendeltågsfönstret och jag sitter mellan tidningsprassel, sömndrucket mastikerande tuggzillor och fnorkfröknar. Ett förtydligande är på sin plats. Fnorkfröknar är individer av det slag som med en energisk inandning (och ett ljudligt "FNOOORK!") drar ner snor och andra kroppsvätskor via näsan ner i halsen och sedan spenderar ett par minuter med att harkla sig för att sedan upprepa proceduren igen i ett evigt kretslopp av utsöndrade kroppsvätskor. De har nämligen inte insett att de med en näsduk enkelt kan motverka hela cykeln. Fnorkfröknar kan precis som tuggzillor vara av båda könen. Faktum är att fnorkfröknarna är övervägande män. Vad vet jag? Män kanske har större näsor?
Utöver dessa två plågor finns även spottkobror. Spottkobrorna är de individer som med glädje delar med sig av sin kroppsvätska i form av små pölar på de ställen de väljer att vila och expektorera på. Ofta åtföljs sjöarna av saliv av cigarrettfimpar, tuggummi och snus.
Jag slipper helst tuggzillor, fnorkfröknar och spottkobror när jag är ute på stan, men tyvärr verkar det som om jag måste leva med dem. Eller i alla fall ibland dem.
Heja Magdalena Ribbing som faktiskt försöker uppfostra det svenska folket genom DN. Jag fruktar dock att hon cyklar i uppförsbacke. Eller var det kanske att åka skridskor i motvind?
Intressant? Jag har mina tvivel...
Andra bloggare om:
fnorkfröknar, kollektivtrafiken, spott, spottkobror, tuggzilla
Himlen är hög och klar utanför pendeltågsfönstret och jag sitter mellan tidningsprassel, sömndrucket mastikerande tuggzillor och fnorkfröknar. Ett förtydligande är på sin plats. Fnorkfröknar är individer av det slag som med en energisk inandning (och ett ljudligt "FNOOORK!") drar ner snor och andra kroppsvätskor via näsan ner i halsen och sedan spenderar ett par minuter med att harkla sig för att sedan upprepa proceduren igen i ett evigt kretslopp av utsöndrade kroppsvätskor. De har nämligen inte insett att de med en näsduk enkelt kan motverka hela cykeln. Fnorkfröknar kan precis som tuggzillor vara av båda könen. Faktum är att fnorkfröknarna är övervägande män. Vad vet jag? Män kanske har större näsor?
Utöver dessa två plågor finns även spottkobror. Spottkobrorna är de individer som med glädje delar med sig av sin kroppsvätska i form av små pölar på de ställen de väljer att vila och expektorera på. Ofta åtföljs sjöarna av saliv av cigarrettfimpar, tuggummi och snus.
Jag slipper helst tuggzillor, fnorkfröknar och spottkobror när jag är ute på stan, men tyvärr verkar det som om jag måste leva med dem. Eller i alla fall ibland dem.
Heja Magdalena Ribbing som faktiskt försöker uppfostra det svenska folket genom DN. Jag fruktar dock att hon cyklar i uppförsbacke. Eller var det kanske att åka skridskor i motvind?
Intressant? Jag har mina tvivel...
Andra bloggare om:
fnorkfröknar, kollektivtrafiken, spott, spottkobror, tuggzilla
Friday, April 18, 2008
Poesi (och romantik?)
Det är vår ute. Jag slogs av det imorse när jag gick utanför dörren och insåg att alla gångvägar sopats helt rena från det lager av grus de legat under sedan i november förra året. Hela Tumba är vårstädat och jag njuter av gatornas nysopade status när jag trampar ner för berget jag bor på.
Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.
I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:
Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?
Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?
Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.
Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...
Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,
Luften är kall och frisk, frosten ligger som en skör hinna över gräset, och solen lyser mig i ögonen. Över träden har en tunn slöja av grönt börjat bildas. Den ljusa, ömtåliga sortens löv, de som med tveksamhet letar sig ut ur sina skyddande knopphöljen för att testa luften utanför, de första modiga.
I sann våranda kastar jag mig därför (nåja) över SvDs romantiktest och får veta att:
Du har en ljummen inställning till romantik. Du kanske inte omfamnar allt, men uppskattar en romantisk gest då och då. Det är inget fel att trivas med lagom mycket romantik och det betyder inte att du inte kan uppleva kärlek på samma djupa sätt som dina mer romantiska vänner.
Hmm... Genast börjar jag fundera på - vad är det för fel på mig eftersom jag inte tycker om romantik? Hela texten är skriven ur synvinkeln - du skall älska att vara romantisk! Dessutom är testet fånigt, det innehåller som vanligt inga av mina val. En romantisk date för mig skulle exempelvis bestå i av att fixa en ostbricka och spela brädspel till långt in på natten. Kanske ett kortspel också. Möjligtvis Gloom... Eller StarCraft-brädspelet? Kanske skriva ett äventyr tillsammans med min snusmumrik, som är mer än lovligt begåvad vad det gäller att uttrycka sig via text?
Jag ÄR inte romantisk i traditionell mening. Men jag fixar kaffe på morgonen när jag tvingar upp snusmumriken nästan redan innan han har gått och lagt sig (och bett mig väcka honom, mind you, jag sysslar inte med ofrivillig tortyr). Det är väl romantiskt? I alla fall enligt frågan i testet (har du gjort frukost på sängen till din partner?) och eftersom snusmumrikens frukost består av avkok av malda kaffebönor så bör det väl rymmas inom den sfären?
Äsch. Jag får sluta analysera min egen förmåga till kärlek... I alla fall med utgångspunkt i ett störtlöjligt test på SvD.
Intressant? ... det är nästan tragiskt att det här intresserar isf...
Andra bloggare om:
brädspel, dikt, kommunikation, Kärlek, kortspel, Personligt, reflektioner, relationer, snusmumriken,
Wednesday, April 16, 2008
Allt på en gång
Jag trodde att min vår skulle se annorlunda ut. Jag trodde att det skulle bli enorma hål av tid att fylla med sådant jag själv ville prioritera, artiklar jag ville skriva, moduler och referat. jag trodde jag skulle få det svårt att inte känna mig ensam, att jag gick ett tomt år till mötes, rent känslomässigt.
Istället blev det tvärtom. Både på jobbet och i privatlivet har jag ställts inför prioriteringar. På jobbet handlar det om att sköta en del i ett ganska stort projekt. Projektet i sig ligger dessutom rätt illa till tidsmässigt.
I privatlivet, well... snusmumriken dök ju upp, helt oväntat. Och tog mig med storm. Jag trodde inte det. Jag ville det heller inte. Trodde jag. Nu är jag av den motsatta åsikten. Snusmumriken må vara morgontrött, snusgalen och kaffesörplare, men snusmumriken är snusmumriken och jag kan inte motstå. Vilket då betyder att det inte blir så mycket tid över för mig själv.
SSK trundlar på i sin makliga takt, trots det känns det som att jag behöver sparka igång och fixa saker som hamnar vid sidan av. Det skall göras, hoppas jag, i helgen.
Sveroks Riksmöte måste jag också ta tag i och läsa in mig på. Framförallt på det som står på forumet. Jag har tappat taget lite om mitt webbaserade liv.
Western är hopplöst efter, men å andra sidan har jag inte fått feedback på det jag skrivit i så hög grad (vilket är högst förståeligt, det här är absolut inget klagomål på de utmärkta makarna Gillbring) så jag avvaktar med det lite.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här, men jag kände ett behov av att konkretisera mig lite. Försöka få överblick över vad jag måste välja emellan, tidsmässigt. Min tid är inte min egen längre. Kanske dags att inse det. Att jag när jag anmäler mig som frivillig till idéella föreningar och grums måste gå med på att jag inte kan bestämma över hur jag vill disponera mig. Det ger mig lite tvångskänslor. Lite tvångströjeartat beteende. Jag vill komma loss... Nåväl. Även det går över. Nu skall jag fortsätta arbeta. På alla möjliga nivåer.
Intressant?... nja?
Andra bloggare om:
rollspel, arbete, Personligt, snusmumriken, Stockholms Spelkonvent, , sverok,
Istället blev det tvärtom. Både på jobbet och i privatlivet har jag ställts inför prioriteringar. På jobbet handlar det om att sköta en del i ett ganska stort projekt. Projektet i sig ligger dessutom rätt illa till tidsmässigt.
I privatlivet, well... snusmumriken dök ju upp, helt oväntat. Och tog mig med storm. Jag trodde inte det. Jag ville det heller inte. Trodde jag. Nu är jag av den motsatta åsikten. Snusmumriken må vara morgontrött, snusgalen och kaffesörplare, men snusmumriken är snusmumriken och jag kan inte motstå. Vilket då betyder att det inte blir så mycket tid över för mig själv.
SSK trundlar på i sin makliga takt, trots det känns det som att jag behöver sparka igång och fixa saker som hamnar vid sidan av. Det skall göras, hoppas jag, i helgen.
Sveroks Riksmöte måste jag också ta tag i och läsa in mig på. Framförallt på det som står på forumet. Jag har tappat taget lite om mitt webbaserade liv.
Western är hopplöst efter, men å andra sidan har jag inte fått feedback på det jag skrivit i så hög grad (vilket är högst förståeligt, det här är absolut inget klagomål på de utmärkta makarna Gillbring) så jag avvaktar med det lite.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här, men jag kände ett behov av att konkretisera mig lite. Försöka få överblick över vad jag måste välja emellan, tidsmässigt. Min tid är inte min egen längre. Kanske dags att inse det. Att jag när jag anmäler mig som frivillig till idéella föreningar och grums måste gå med på att jag inte kan bestämma över hur jag vill disponera mig. Det ger mig lite tvångskänslor. Lite tvångströjeartat beteende. Jag vill komma loss... Nåväl. Även det går över. Nu skall jag fortsätta arbeta. På alla möjliga nivåer.
Intressant?... nja?
Andra bloggare om:
rollspel, arbete, Personligt, snusmumriken, Stockholms Spelkonvent, , sverok,
Tuesday, April 15, 2008
Att göra rätt när man gjort fel
Med anledning av att jag har läst "Det var inte mitt fel!" av Ann Heberlein (recension finns här), så har jag också fått mig en omgång "du skall vara ärlig och leva med dig själv."
Här är en person som har ljugit i tingsrätten. Som nu talar sanning i Hovrätten. Han kan få kännbara straff, men ändå berättar han att han har gjort fel. Det är jävligt starkt gjort. Bra gjort. Visst, han valde att ljuga i första hand. Kanske insåg han inte hurdan cirkus det skulle bli, men istället för att hålla fast vid lögnen, vid det valet han gjorde, så väljer han nu att betala priset för sitt val. Och den här gången tycker jag att han väljer rätt.
Mycket val i de meningarna.
Han säger också:
Stark ung man. Han kommer definitivt att lära sig en läxa i och med det här. Förhoppningsvis lär han även andra att alla handlingar har konsekvenser.
Intressant?
Andra bloggares om:
ärlighet, moral, Ann Heberlein
Här är en person som har ljugit i tingsrätten. Som nu talar sanning i Hovrätten. Han kan få kännbara straff, men ändå berättar han att han har gjort fel. Det är jävligt starkt gjort. Bra gjort. Visst, han valde att ljuga i första hand. Kanske insåg han inte hurdan cirkus det skulle bli, men istället för att hålla fast vid lögnen, vid det valet han gjorde, så väljer han nu att betala priset för sitt val. Och den här gången tycker jag att han väljer rätt.
Mycket val i de meningarna.
Han säger också:
- Jag är återigen väldigt ledsen för vad jag gjorde. Jag vet att jag klantade till det och gjorde bort mig. Jag är hemskt ledsen, men jag vill att ni grabbar också ska tänka på det, jag levde en lögn i ett halvår, jag vet att det inte var meningen att ni dödade Riccardo, men ni får stå för det ni gjorde och jag hoppas att ni gör det.
Stark ung man. Han kommer definitivt att lära sig en läxa i och med det här. Förhoppningsvis lär han även andra att alla handlingar har konsekvenser.
Intressant?
Andra bloggares om:
ärlighet, moral, Ann Heberlein
Monday, April 14, 2008
Monster
Newt: My mommy always said there were no monsters - no real ones - but there are.
Ripley: Yes, there are, aren't there?
Newt: Why do they tell little kids that?
Ripley: Most of the time it's true.
Det finns något fruktansvärt i att inse att monster trampar omkring mitt ibland oss. Monstret i garderoben blir verklighet bara igenom en tidningsrubrik, och kylan drar som ett stråk genom kroppen.
Jag tänker "nej, det får inte - kan inte - vara sant. Sådana här människor får inte finnas." Men det gör de. Och jag skriver allt som oftast om dem, fascineras motvilligt av dem. Men likaväl vill jag inte att de finns ibland oss. Ett liv är utsläckt. Det är borta, och jag sitter och önskar att jag kunde tro på himlen.
Friday, April 11, 2008
Alternate Reality Games
DN skriver idag om att TV-serien "Sanningen om Marika" har fått pris för bästa interaktiva TV-program. Jag känner mig lite benägen att basha just "Sanningen om Marika", men jag skall låta bli, för det ÄR säkert så att det är ett av de bättre alstren som kommit ut på marknaden.
Det gläder mig att det har börjat plockas upp ARGs i Sverige också. Det gör mig lite ledsen att det inte höll högre kvalitet, för det finns så mycket mer man kan göra med mediet. Grundidén är suverän. Genomförandet var lite halvtaskigt. Säger jag som är perfektionisten nummer ett, fröken Pedant... you know.
(Ja, jag vet, jag skall inte ställa så höga krav på andra människor. Det roliga i sammanhanget är naturligtvis att jag ställer än högre krav på mig själv.)
Men tillbaka till ämnet. Alternate Reality Games. Det vore suveränt att bygga ett i Sverige. Jag har till och med haft lite samtal med en bekant om just detta, men vi kände oss tvugna att lägga ner eftersom det inte fanns tid på något håll. Det kanske är det som skall bli mitt nästa projekt? Dra ett ARG från början till slut och verkligen se till att få finansiering, ett crew, ett utrymme att köra på...?
Hmm, nåväl. "Sanningen om Marika" fick pris, det är ett ARG, spel är bra i alla former. Fram för mer spel. Även om de är lite halvtaskigt genomförda.
Intressant?
Andra bloggare om:
spel, speldesign, alternate reality games, Sanningen om Marika
Det gläder mig att det har börjat plockas upp ARGs i Sverige också. Det gör mig lite ledsen att det inte höll högre kvalitet, för det finns så mycket mer man kan göra med mediet. Grundidén är suverän. Genomförandet var lite halvtaskigt. Säger jag som är perfektionisten nummer ett, fröken Pedant... you know.
(Ja, jag vet, jag skall inte ställa så höga krav på andra människor. Det roliga i sammanhanget är naturligtvis att jag ställer än högre krav på mig själv.)
Men tillbaka till ämnet. Alternate Reality Games. Det vore suveränt att bygga ett i Sverige. Jag har till och med haft lite samtal med en bekant om just detta, men vi kände oss tvugna att lägga ner eftersom det inte fanns tid på något håll. Det kanske är det som skall bli mitt nästa projekt? Dra ett ARG från början till slut och verkligen se till att få finansiering, ett crew, ett utrymme att köra på...?
Hmm, nåväl. "Sanningen om Marika" fick pris, det är ett ARG, spel är bra i alla former. Fram för mer spel. Även om de är lite halvtaskigt genomförda.
Intressant?
Andra bloggare om:
spel, speldesign, alternate reality games, Sanningen om Marika
Wednesday, April 9, 2008
Inspirationssvacka
Jag har inte skrivit några nya artiklar eller något på hur lång tid som helst. Jag tror jag har tappat sugen lite. Tror jag bestämt. Eller så är det snusmumriken som med sin ondskefulla charm distraherar mig från det som är viktigt - JOBBA!
Jag sitter här med testkits i alla upptänkliga färger och former och tänker: "bleh!"
På skärmen är Rico frusen i ett fallskärmshopp.
Kaffet smakar... tja, kaffe, naturligtvis, men det har en bismak av något annat, lite odefinierat. Som en oljig eftersläntrare. Tomt. Fadd desperation, smakar det. Jag glömde min strömkabel till laptopen. Frågan är om jag skall åka hem och hämta den eller ej. Jag skulle vilja ha mina sneakers också. Orkar jag det? Jag har mängder att göra, men ingen energi för tillfället. Idag blir en förlorad dag. Jag orkar helt enkelt inte koncentrera mig på det jag bör göra. Träningsvärken tar inte udden av min letargi. Snarare tvärtom. Istället sitter jag här och har lite småont överallt. Jag behöver nog semester, tror jag? Kanske? Eller så är det så att jag behöver energi? Jag vet inte.
Tänk om man skulle ta en promenad till Åhléns? För en gångs skull? En långpromenad på lunchen? Hmm... Min obeslutsamhet är lite besvärlig. Jag tror att hela jag är lite besvärlig idag. Hade jag haft mitt kreditkort hade det blivit farligt. Shopping... Mmmm... Men istället är jag på en strikt budget under dagen och morgondagen. Jag har nämligen glömt dosan hemma också. Så går det när man skyndsamt försöker plocka ihop sig med åskådare. Jag blir stressad av andra människor.
Jag sitter här med testkits i alla upptänkliga färger och former och tänker: "bleh!"
På skärmen är Rico frusen i ett fallskärmshopp.
Kaffet smakar... tja, kaffe, naturligtvis, men det har en bismak av något annat, lite odefinierat. Som en oljig eftersläntrare. Tomt. Fadd desperation, smakar det. Jag glömde min strömkabel till laptopen. Frågan är om jag skall åka hem och hämta den eller ej. Jag skulle vilja ha mina sneakers också. Orkar jag det? Jag har mängder att göra, men ingen energi för tillfället. Idag blir en förlorad dag. Jag orkar helt enkelt inte koncentrera mig på det jag bör göra. Träningsvärken tar inte udden av min letargi. Snarare tvärtom. Istället sitter jag här och har lite småont överallt. Jag behöver nog semester, tror jag? Kanske? Eller så är det så att jag behöver energi? Jag vet inte.
Tänk om man skulle ta en promenad till Åhléns? För en gångs skull? En långpromenad på lunchen? Hmm... Min obeslutsamhet är lite besvärlig. Jag tror att hela jag är lite besvärlig idag. Hade jag haft mitt kreditkort hade det blivit farligt. Shopping... Mmmm... Men istället är jag på en strikt budget under dagen och morgondagen. Jag har nämligen glömt dosan hemma också. Så går det när man skyndsamt försöker plocka ihop sig med åskådare. Jag blir stressad av andra människor.
Omyndigförklarande
Nu har det börjat debatteras om sexköpslagarna igen. Borgström vill höja maxstraffet för sexköp till ett år och därigenom... vadå? EN person har enligt SvD dömts för sexköp sedan 1999, så det verkar ju som att lagen har enorm genomslagskraft. 183 fall av sexköp anmäls per år. Wow. Svenska män vill verkligen inte köpa sex. Eller så är det kanske så att de som köper sex försvinner ur synhåll för polisen - precis som all annan olaglig verksamhet blir osynlig.
Borgström har dessutom en oförlåtlig klappa-på-huvudet-mentalitet som driver mig till vansinne:
Precis motsatt situation till den som både Isabella Lund och Petra Östergren rapporterar om, alltså.
Han säger vidare på en fråga om hur det gick med jämställdhetsarbetet för den socialdemokratiska regeringen att:
Så synen på prostitution behöver inte alls uppdateras då? Det kanske är så att herr Borgström själv är tämligen konservativ i sina bedömningar? Måhända?
Men han kanske tillhör de i debatten som anser att sex är skadligt? En del påstår nämligen följande:
Hmm...
Jag rekommenderar ALLA som har den uppfattningen att läsa "Porr, Horor och Feminister" av Petra Östergren, samt att med öppet sinne läsa både Tantrablogg och Isabella Lunds syn på saken. Främst Isabella Lund.
Jag erkänner att jag själv haft en ganska vriden syn på prostitution. Jag köpte rakt av att prostitution och porr var "dåligt", det var kvinnoförnedrande, det var hemskt. USCH! Men sedan började jag ta reda på fakta, istället för att lyssna på hörsägen och påståenden utan vetenskaplig grund. Och det är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna debattera något, att man skall kunna ta till sig information och vidga sina cirklar. Borgström behöver läsa fler böcker.
Intressant?
Andra bloggare om:
horor, feminister, sexköpslagen, debatt, idioter,
Borgström har dessutom en oförlåtlig klappa-på-huvudet-mentalitet som driver mig till vansinne:
–Det är normbildande, och kommer att öka prioriteringen att utreda och lagföra brotten. De här kvinnorna är utnyttjade och befinner sig i en underordnad ställning, under totalt inflytande av den som köper sex.
Precis motsatt situation till den som både Isabella Lund och Petra Östergren rapporterar om, alltså.
Han säger vidare på en fråga om hur det gick med jämställdhetsarbetet för den socialdemokratiska regeringen att:
–Bättre, men inte tillräckligt bra. Det finns, också inom arbetarrörelsen, förlegade uppfattningar om kvinnligt och manligt, även om det inte är lika stockkonservativt som förr i världen.
Så synen på prostitution behöver inte alls uppdateras då? Det kanske är så att herr Borgström själv är tämligen konservativ i sina bedömningar? Måhända?
Men han kanske tillhör de i debatten som anser att sex är skadligt? En del påstår nämligen följande:
Men långt ifrån alla vill se en mer liberal lagstiftning.
Signaturen Dangerous_beans skriver:
"Skadorna av dåligt sex (vilket är det som horor har" är betydligt allvarligare än att få ett knivhugg, som läker och inte ger några men. Att köpa sex är lika med att köpa sexuellt utnyttjande. Det är ungefär som om jag säger: 'du får slå mig på käften för 500 spänn'. Även om jag går med på en sådan affärsuppgörelse är det olagligt att slå nån på käften (fast skadorna efter sex är förstås mycket större)".
Petter välkomnar Claes Borgströms förslag och skriver: "Prostitution är samhällsnedbrytande och skall bekämpas!"
Och Eva vill gå ett steg längre om kvinnan är offer för trafficking.
"Är det inte dags att även döma sexköpare och hallickar för våldtäkt om kvinnan ifråga även är offer för trafficking? En stor kampanj mot trafficking som fokuserar på att det faktiskt är en våldtäkt som sker (att man har betalat gör ingen skillnad om kvinnan prostitueras mot sin vilja under hot, då är det våldtäkt). Skulle nog få en del sexköpare att tänka till en gång, även om man köper sex så kanske man har en spärr om man påminns att man våldtar någon", skriver hon.
Hmm...
Jag rekommenderar ALLA som har den uppfattningen att läsa "Porr, Horor och Feminister" av Petra Östergren, samt att med öppet sinne läsa både Tantrablogg och Isabella Lunds syn på saken. Främst Isabella Lund.
Jag erkänner att jag själv haft en ganska vriden syn på prostitution. Jag köpte rakt av att prostitution och porr var "dåligt", det var kvinnoförnedrande, det var hemskt. USCH! Men sedan började jag ta reda på fakta, istället för att lyssna på hörsägen och påståenden utan vetenskaplig grund. Och det är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna debattera något, att man skall kunna ta till sig information och vidga sina cirklar. Borgström behöver läsa fler böcker.
Intressant?
Andra bloggare om:
horor, feminister, sexköpslagen, debatt, idioter,
Monday, April 7, 2008
Tuggzillor, snorvalpar och daggmask
Det kan tyckas tjatigt att jag ständigt återbesöker mina (inte så) kära tuggzillor som med sina malande käkar och öppna munnar ständigt (förstör? tuggar sönder? maler ner?) förgyller min morgonfärd från Tumba till Stockholms Södra.
Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?
Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.
Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.
Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.
Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.
Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?
Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...
Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,
EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.
Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?
Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.
Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.
Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.
Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.
Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?
Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...
Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,
EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.
Sunday, April 6, 2008
"Men speldesigner? Varför det?"
Det händer ofta att jag måste motivera mitt val av yrke. Mer ofta än man kanske kan tänka sig. Ibland måste jag dessutom ta mig i kragen och tänka på varför jag har valt den här krokiga banan själv. Under åtta år har jag varit med om två konkurser, tre månaders arbetslöshet, en flytt till Göteborg, ett arbete som gymnasielärare (*ryser* jag skall inte lära ut saker till folk som inte är intresserade av att lära sig något), en flytt till Finland och Helsinki som resulterade i två års exil ifrån Sverige, en flytt till Stockholm och ett arbete som content manager som jag heller inte trivdes med så där jättemycket, samt därifrån en lönesänkning på närmare 6000:- för att få jobba med mitt utvalda yrke på Avalanche.
Varför?
Jo. Jag har en dröm. Och det låter pretentiöst, men jag har faktiskt en dröm. En vision, kanske, en mening med livet. Vilket låter än mer pretentiöst. men det jag avser att göra med mitt liv är att förmedla berättelser. Ja, jag vet, spelbranschen är kanske inte det bästa mediet att ägna sig åt om man vill satsa på kvalitetsmässiga stories, men det är de facto det media som når flest personer. Ergo - datorspel. Jag jobbar förvisso på berättandet även på andra håll. Jag skriver mycket till konvent och rollspel. Jag försöker förmedla mina åsikter om andras berättelser via min bokblog. Och jag har väl mer och mer insett att jag kanske bör ta lite time-out och skriva något själv, så småningom.
Men i alla fall. Förr eller senare - har jag gett mig fan på - så KOMMER det att efterfrågas bra spel med djupa stories, inte bara de melodramatiska hafsverk som idag berikar (eller författigar - det ämnet är en blogpost i sig självt) datorspelsvärlden. Vi måste kunna bli lika bra på att berätta som vi är på att skapa fysikmotorer och game mechanics. Och den dagen det händer är jag där. Den dagen då revolutionen kommer, kommer jag att vara med. Kanske till och med gå i bräschen. Vilket lät än mer pretto.
Så därför.
Jag vill berätta en historia. På alla sätt jag kan. Jag vill att du som deltar i den ryser av välbehag, förundras, ser något nytt och förändras av det.
Intressant? Nja, kanske...
Andra bloggare om:
berättande, spel, spelbranschen, speldesign
Varför?
Jo. Jag har en dröm. Och det låter pretentiöst, men jag har faktiskt en dröm. En vision, kanske, en mening med livet. Vilket låter än mer pretentiöst. men det jag avser att göra med mitt liv är att förmedla berättelser. Ja, jag vet, spelbranschen är kanske inte det bästa mediet att ägna sig åt om man vill satsa på kvalitetsmässiga stories, men det är de facto det media som når flest personer. Ergo - datorspel. Jag jobbar förvisso på berättandet även på andra håll. Jag skriver mycket till konvent och rollspel. Jag försöker förmedla mina åsikter om andras berättelser via min bokblog. Och jag har väl mer och mer insett att jag kanske bör ta lite time-out och skriva något själv, så småningom.
Men i alla fall. Förr eller senare - har jag gett mig fan på - så KOMMER det att efterfrågas bra spel med djupa stories, inte bara de melodramatiska hafsverk som idag berikar (eller författigar - det ämnet är en blogpost i sig självt) datorspelsvärlden. Vi måste kunna bli lika bra på att berätta som vi är på att skapa fysikmotorer och game mechanics. Och den dagen det händer är jag där. Den dagen då revolutionen kommer, kommer jag att vara med. Kanske till och med gå i bräschen. Vilket lät än mer pretto.
Så därför.
Jag vill berätta en historia. På alla sätt jag kan. Jag vill att du som deltar i den ryser av välbehag, förundras, ser något nytt och förändras av det.
Intressant? Nja, kanske...
Andra bloggare om:
berättande, spel, spelbranschen, speldesign
Friday, April 4, 2008
VARFÖÖÖÖR?!
Jag sitter och kollar på lite speltrailers eftersom jag inte kan komma vidare med mitt arbete på jobbet.
Och jag blir så trött...
Varför ser alla spelpersoner ut som belgian blues?
Viking - Battle for Asgard
Dark Sector
Allt handlar dessutom om att döda, döda, döda! Jag börjar bli trött på det här...
Army of Two
... och Army of Two igen, fast med en lätt ironisk vinkling.
Tacka vet jag spel som Little Big Planet
Där behöver man i alla fall inte döda något. Och man är SÖT. Jag tycker om spel där man är söt. Mer Katamari Damacy! Mer Animal Crossing! Mer skapande! Meeeer!
En av anledningarna varför jag tycker fantastiskt mycket om real time strategyspel är för att jag då måste bygga saker för att kunna spela. Nåväl. Jag säger naturligtvis inte nej till våld heller, jag är bara lätt skeptisk.
Andra bloggare om:
Little Big Planet, Dark Sector, Army of Two, Zero Punctuation, Viking, döden, våld, spel, speldesign,
EDIT: Bytte ut gametrailers mot youtube, pga estetiska skäl. Jag tror poängen går fram ändå...
EDIT 2: Jag känner att jag behöver utveckla lite. Eftersom det inte framgår i blogposten exakt vad jag är trött på. jag är trött på:
1. Urusel story som för det mesta är så groteskt melodramatiskt skriven att jag ramlar baklänges med tårarna sprutande. Av skratt. Det är "In the darkest hour, a hero has risen..." "You alone can stand against the forces of darkness..." "To survive you must find the strength within you..." bla, bla, bla...
2. Urusel dialog. Se ovan.
3. En och endast en typ av konflikt - våldsam!
4. Stora bulkiga killar som springer runt och spänner musklerna med jättesvärd i händerna. Eller jättegevär, eller jättepistoler. Eller en kombination av båda.
5. Tråkigt gameplay som för det mesta går ut på att slåss och samla prylar. NEJ det ÄR inte roligt för mig, ok?
Därmed inte sagt att det inte finns bra spel i fightinggenren. Det finns exempelvis SoulCalibur. Det finns Counterstrike. Men överlag känns spel chauvinistiska och fåniga. För mig. I dagsläget.
EDIT 3: Och Jonas Thente har plockat upp samma vibbar och skrivit om det i en artikel om äventyrsspel! Jag kanske är pensionär i min spelsmak? Man vet aldrig. Jag citerar ur artikeln. Läs hela på DN.
Och jag blir så trött...
Varför ser alla spelpersoner ut som belgian blues?
Viking - Battle for Asgard
Dark Sector
Allt handlar dessutom om att döda, döda, döda! Jag börjar bli trött på det här...
Army of Two
... och Army of Two igen, fast med en lätt ironisk vinkling.
Tacka vet jag spel som Little Big Planet
Där behöver man i alla fall inte döda något. Och man är SÖT. Jag tycker om spel där man är söt. Mer Katamari Damacy! Mer Animal Crossing! Mer skapande! Meeeer!
En av anledningarna varför jag tycker fantastiskt mycket om real time strategyspel är för att jag då måste bygga saker för att kunna spela. Nåväl. Jag säger naturligtvis inte nej till våld heller, jag är bara lätt skeptisk.
Andra bloggare om:
Little Big Planet, Dark Sector, Army of Two, Zero Punctuation, Viking, döden, våld, spel, speldesign,
EDIT: Bytte ut gametrailers mot youtube, pga estetiska skäl. Jag tror poängen går fram ändå...
EDIT 2: Jag känner att jag behöver utveckla lite. Eftersom det inte framgår i blogposten exakt vad jag är trött på. jag är trött på:
1. Urusel story som för det mesta är så groteskt melodramatiskt skriven att jag ramlar baklänges med tårarna sprutande. Av skratt. Det är "In the darkest hour, a hero has risen..." "You alone can stand against the forces of darkness..." "To survive you must find the strength within you..." bla, bla, bla...
2. Urusel dialog. Se ovan.
3. En och endast en typ av konflikt - våldsam!
4. Stora bulkiga killar som springer runt och spänner musklerna med jättesvärd i händerna. Eller jättegevär, eller jättepistoler. Eller en kombination av båda.
5. Tråkigt gameplay som för det mesta går ut på att slåss och samla prylar. NEJ det ÄR inte roligt för mig, ok?
Därmed inte sagt att det inte finns bra spel i fightinggenren. Det finns exempelvis SoulCalibur. Det finns Counterstrike. Men överlag känns spel chauvinistiska och fåniga. För mig. I dagsläget.
EDIT 3: Och Jonas Thente har plockat upp samma vibbar och skrivit om det i en artikel om äventyrsspel! Jag kanske är pensionär i min spelsmak? Man vet aldrig. Jag citerar ur artikeln. Läs hela på DN.
Är då äventyrsspelet dött som genre?
Knappast. Det finns mycket som talar för dess återkomst och framför allt är det pensionärerna. Just det: en grupp man sällan talar om i spelsammanhang, men som växer lavinartat. Den som vid 37 års ålder kastade sig över det nya "Ultima" när det kom 1980, är i dag 65, och längs vägen har spelkulturen lockat till sig mängder av spelare som är äldre än så.
Många av dem har problem att hänga med i de snabba actionspelen, raida i onlinespelen och urskilja de myrlika svärmarna i strategispelen. Det här är helt naturliga handikapp och om jag skall döma av de många mejl och samtal jag har fått, så är behovet av långsammare - och smartare - spel närapå omättligt hos den gruppen. Och inte bara hos den.
Thursday, April 3, 2008
En bokknarkares bekännelse
Hej, jag heter Åsa och jag knarkar böcker.
på allvar. Jag knarkar verkligen böcker. Jag läser konstant. Och OM jag inte läser konstant så skriver jag. Förvisso inte böcker men bloggar, äventyr, mail, brev, små notiser, noveller... you name it.
Jag kom på mig själv idag faktiskt. Jag köpte en kortlek på Akademibokhandeln. Jag TÄNKTE bara köpa en kortlek. Men så helt plötsligt så dök det upp en bok om språket. Och en om porr, en tredje om män, bögar och hatbrott. Och bara som en eftertanke, eftersom jag stod bland pocketböckerna så tog jag för mig av en handbok i skrivandets konst också. Bara för att den då blev gratis.
Jag vet inte vad det är... Ser jag en bok som jag tycker verkar bra, så måste jag liksom ha den. Eller som Tad Williamsboken jag köpte igår för tjugo spänn. Den låg där och såg så ensam och övergiven och trasig ut. Så jag köpte den. Och jag köpte Paulo Cohelos "Alkemisten" också... Jag tror jag missbrukar böcker, helt enkelt. Om man KAN missbruka böcker.
Jag kanske kan?
Intressant? Hmm... beror på om man är voyeur.
Andra bloggare om:
böcker, beroende
på allvar. Jag knarkar verkligen böcker. Jag läser konstant. Och OM jag inte läser konstant så skriver jag. Förvisso inte böcker men bloggar, äventyr, mail, brev, små notiser, noveller... you name it.
Jag kom på mig själv idag faktiskt. Jag köpte en kortlek på Akademibokhandeln. Jag TÄNKTE bara köpa en kortlek. Men så helt plötsligt så dök det upp en bok om språket. Och en om porr, en tredje om män, bögar och hatbrott. Och bara som en eftertanke, eftersom jag stod bland pocketböckerna så tog jag för mig av en handbok i skrivandets konst också. Bara för att den då blev gratis.
Jag vet inte vad det är... Ser jag en bok som jag tycker verkar bra, så måste jag liksom ha den. Eller som Tad Williamsboken jag köpte igår för tjugo spänn. Den låg där och såg så ensam och övergiven och trasig ut. Så jag köpte den. Och jag köpte Paulo Cohelos "Alkemisten" också... Jag tror jag missbrukar böcker, helt enkelt. Om man KAN missbruka böcker.
Jag kanske kan?
Intressant? Hmm... beror på om man är voyeur.
Andra bloggare om:
böcker, beroende
Wednesday, April 2, 2008
Sömnstörd och nätaprillifikation
Övertid igår och inte mycket sömn inatt. Dessutom har min mobils batterier lagt av för dagen.
Kort sagt: elände.
Jag funderar faktiskt på om jag skall drista mig till att uppsöka en sömnexpert för att se om det går att göra något åt mina sömnproblem.
Enligt Jan Hedbert (usprungsartikel finns i GP idag) så är unga killar ännu en riskgrupp. De sitter för länge framför datorn och sover i konstiga intervaller. Det är väl i och för sig inget nytt. Det som däremot ÄR nytt är att forskarna inte kan hjälpa de här unga männen, eftersom deras mat- och sovklocka har gått åt skogen. Tänk om man kunde vara som Skalman? Det hade inte varit helt fel ibland. Så länge man kunde snooza både mat och sov. Ifall man har något annat intressant för sig. Exempelvis som att sitta framför datorn.
Man kan ju misstänka att det är det de här personerna ägnat sig åt. Hedberg konstaterar vidare att sömnstörningar leder till elände, och det kan jag ju skriva upp på. Jag mår riktigt, riktigt kasst för tillfället, beroende på att min annars så väl invanda och rutinerade dygnsrytm har börjat dansa cha-cha med mig. Jag vaknar fortfarande klockan fem, men jag somnar inte förrän vid 11- 12-tiden på kvällen.
Ytterligare (samma) artiklar i DN och SvD, men vad gör man inte för Twingly?
Det som dock gladde mig ganska mycket igår var de många och framförallt intelligenta aprilskämt som florerade i den internetta världen. Roligast var Webhallens "Sid Meier's KiNA", ett Sim-Kina som bland annat hade featuren "Co-op läge för upp till en spelare offline". Roligt, roligt! Systembolaget tänkte starta båtkryssningar och DN rapporterade att Hammarbybacken skulle glasas in. Skistar kontrade!
Säkert att rapportera om det här nu, kan man tycka, men jag hade faktiskt inte tid igår.
Kort sagt: elände.
Jag funderar faktiskt på om jag skall drista mig till att uppsöka en sömnexpert för att se om det går att göra något åt mina sömnproblem.
Enligt Jan Hedbert (usprungsartikel finns i GP idag) så är unga killar ännu en riskgrupp. De sitter för länge framför datorn och sover i konstiga intervaller. Det är väl i och för sig inget nytt. Det som däremot ÄR nytt är att forskarna inte kan hjälpa de här unga männen, eftersom deras mat- och sovklocka har gått åt skogen. Tänk om man kunde vara som Skalman? Det hade inte varit helt fel ibland. Så länge man kunde snooza både mat och sov. Ifall man har något annat intressant för sig. Exempelvis som att sitta framför datorn.
Man kan ju misstänka att det är det de här personerna ägnat sig åt. Hedberg konstaterar vidare att sömnstörningar leder till elände, och det kan jag ju skriva upp på. Jag mår riktigt, riktigt kasst för tillfället, beroende på att min annars så väl invanda och rutinerade dygnsrytm har börjat dansa cha-cha med mig. Jag vaknar fortfarande klockan fem, men jag somnar inte förrän vid 11- 12-tiden på kvällen.
Ytterligare (samma) artiklar i DN och SvD, men vad gör man inte för Twingly?
Det som dock gladde mig ganska mycket igår var de många och framförallt intelligenta aprilskämt som florerade i den internetta världen. Roligast var Webhallens "Sid Meier's KiNA", ett Sim-Kina som bland annat hade featuren "Co-op läge för upp till en spelare offline". Roligt, roligt! Systembolaget tänkte starta båtkryssningar och DN rapporterade att Hammarbybacken skulle glasas in. Skistar kontrade!
Säkert att rapportera om det här nu, kan man tycka, men jag hade faktiskt inte tid igår.
Tuesday, April 1, 2008
Typ, vad?
Jag tar ett blad från Herr Klokbok, som har hittat den fantastiska Typealyzern. En webmojäng som utan omsvep stoppar in den som så önskar i ett fack som heter duga.
Som författare till "djävulskattungen" hamnar jag i facket idealister:
och min personlighetstyp är Riddaren:
Eftersom jag nu dessutom har startat bloggen "djävulskt beläst" är jag ju nödd och tvungen att köra Typealyzern även på den bloggen. Men se! Då dyker följande intressanta skiftning upp. Nu är jag inte längre en idealist, nu är jag en strateg:
Och en analytiker:
Hur skall man då tolka det här? Snusmumriken föreslog att det hela beror på att jag är en komplex och sammansatt person. Själv tror jag att det beror på att jag använder olika vokabulär till olika företeelser, och inte alls på att jag faktiskt är på något sätt djup.
Alla borde ha skägg!
Som författare till "djävulskattungen" hamnar jag i facket idealister:
Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.
Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.
och min personlighetstyp är Riddaren:
Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.
Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.
Eftersom jag nu dessutom har startat bloggen "djävulskt beläst" är jag ju nödd och tvungen att köra Typealyzern även på den bloggen. Men se! Då dyker följande intressanta skiftning upp. Nu är jag inte längre en idealist, nu är jag en strateg:
Strategerna är de sanna tänkarna i ordets ursprungliga bemärkelse - ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedömma idéer antingen i det egna huvudet eller i den yttre världen. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för strateger! Särskilt de introverta strategerna kan ägna så mycket energi åt sina tankar att de helt glömmer bort både världen och den egna kroppen. De utåtriktade är ofta i full färd med att strukturera upp tillvaron eller andra människor istället. Strateger är också ofta mycket intresserade av ord och språk - mästare på alfapet eller kunskapsspel. Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer.
Det som framförallt driver strateger är möjligheter - de kan därför ofta framstå som lite i det blå eller att tänka “för mycket”. Vill du få en strategs uppmärksamhet - pröva “hmm… det här var verkligen ett klurigt problem…”.
Man kan ofta känna igen Strateger på att de ofta använder ord som “troligen”, “rimligt” eller “till viss del”.
Och en analytiker:
Analytiker framstår oftast som opersonliga och är framförallt intresserade av de underliggande principerna för ett fenomen. Koncept och idéer är hemmavattnen för dessa personer. Normalt är de inte särskilt dominanta, förutom när det kommer till intellektuella frågor - då de kan bli förvånansvärt bestämda i diskussioner med andra människor. Första intrycket i sociala sammanhang är oftast att de är tystlåtna och reserverade - men när de väl lärt känna någon intimt eller diskuterar idéer tenderar de att öppna upp sig på gränsen till att de uppfattas som framfusiga. Analytikerna har svårt att lära sig konsten att småprata, vilket ofta blir ett problem under uppväxtåren - och om de inte jobbar med det - även under senare delen av livet.
För att fungera bra är det nödvändigt för individer med denna personlighetstyp att få ett jämnt flöde av nya intryck - annars tenderar de att göra förhastade slutsatser. För att MÅ bra är det nödvändigt att denna typ lär sig att använda sina känslor när de fattar beslut. Det är annars deras svaga sida vilket kommer fram under stress eller i form av att de uppfattas som känslokalla av andra människor.
Hur skall man då tolka det här? Snusmumriken föreslog att det hela beror på att jag är en komplex och sammansatt person. Själv tror jag att det beror på att jag använder olika vokabulär till olika företeelser, och inte alls på att jag faktiskt är på något sätt djup.
Alla borde ha skägg!
Subscribe to:
Posts (Atom)
