Prettorollspel

Jag sitter här och läser igenom CthulhuTech och slås av hur pretentiöst rollspelet är skrivet. Jag skall inte gå in allt för mycket på vad jag tycker om det än, eftersom det kommer en recension i Fenix snart (köp Fenix! Fenix är bra!), men ett tydligt drag i det här rollspelet, likaså andra rollspel som försöker "bryta ny mark", är viljan att utmärka sig. Viljan att sätta sin prägel på rollspelsmarknaden och på hur rollspelare ser på hobbyn.

I Sverige kom den första omvälvningen inom rollspelsvärlden ungefär i samma veva som Kult. Ett nytt, skrämmande rollspel, som till skillnad från Chock - som var det enda skräckrollspelet jag kände till på den tiden - tog skräcken till en helt ny nivå. Istället för externa hot fick jag i och med Kult uppleva interna konflikter. Ungefär samtidigt kom Vampire till Sverige. Vampire var också det ett rollspel som i högre grad än tidigare internaliserade spelupplevelsen, något som kom att prägla samtliga White Wolfs rollspel. Det handlade inte bara om en yttre konflikt längre.

Det här förändrade sättet åtminstone jag spelade rollspel på. Helt plötsligt var det tillåtet att inte längre enbart ägna sig åt erfarenhetspoängsfördelning (älska svenska!) och stridsfärdigheter. Nu kunde jag, som spelare, även gestalta en person med ångest eller en inre demon som faktiskt tog sig fysiskt uttryck i min rollperson.

Det här var - för min del - en revolution. Det här var något som faktiskt hade en effekt på hur jag spelade mina rollspel.

CthulhuTech - tillsammans med åtskilliga andra rollspel som påstår att de gör det - gör det inte. Istället handlar det om en önskan att vara speciell, att utmärka sig, utan att egentligen ha så mycket nytt att komma med. I vilket fall som helst utlöstes den här tiraden av att jag i CthulhuTech läste ÄNNU en definition av vad en spelledare, spelare och rollspel skall kallas. Är det inte dags att sluta återuppfinna hjulet snart? Alla vill vara unika, alla vill hitta sina egna ord på vad rollspelare, rollpersoner och spelledare skall heta. Och alla vill vara ett nytt Vampire eller ett nytt Kult.

Nu kan man ju förvisso fråga sig om de här aspirationerna på att vara unik egentligen är något som är dåligt? Är det fel att vara pionjär? Att söka nya sätt att utveckla hobbyn på? Absolut inte. Jag välkomnar tvärtom att man försöker förnya rollspelshobbyn och hur man spelar.

Tyvärr skulle jag vilja påstå att de flesta som försöker är ganska pretentiösa. De försöker ge sig själva mer betydelse än de egentligen förtjänar. CthulhuTech är ett praktexempel på den här önskan. Inte nog med att de mosar ihop Cthulhu-mythosen och Neon Genesis Evangelion till en osmaklig sörja där Cthulhu försvinner bland alla bananer (missförstå mig rätt. Jag har Jovian Chronicles hemma, ett mecha-rollspel som är helt fantastiskt bra. Men det utger sig heller inte för att vara något det inte är), de försöker också påstå att dice-pools och effektslag skulle vara nyskapande och tillåta nya sätt att spela på. Jaha? Hur då nya sätt, tänker man då? Det visar sig ganska snabbt att det inte är särskilt nytt. Världen är i krig. Jaha? Du skall ut och slåss! Jaha? I mechas! *gäääsp*

Been there, seen this a million times before, men den här gången är det dessutom framfört av författare som klappar läsaren på huvudet (och alla VET hur illa jag tycker om att bli klappad på huvudet) och säger "nu, lille vän, skall du få se hur fantastiskt det här rollspelet är!" Då förväntar jag mig att få en läckert anrättad gourmetmiddag, inte mac 'n' cheeze.

Så varför är så många rollspelsskapare så blinda för vad det är de håller PÅ med? Varför kan de inte inse att det de gör för det mesta är same old, same old?

Vilket då kastar mig över till nästa område; Kvinnosynen i rollspel - men det är ett ämne för nästa blogpost.