Kampfbereit!

En erfarenhet rikare (Laibach är dålig musik att... erh... kramas... till (Självcensur. Syrran läser ju fastän hon inte får.)) och en dag tröttare.

På mitt skrivbord på jobber råder just nu allmänt kaos. Jag sitter med Just Cause 2 och hjälper till att kommentera på delar av spelet, vilket innebär att jag dels jobbar en hel del med ett in-houseprogram och dels med builds av spelet. Av någon anledning har det här spridit sig till mitt skrivbord. Kaoset. Det står en Legofigur på skrivbordet. En Exo-force mecha som hotar mig med sitt stora gula svärd och sin pistol.

På min anteckningsbok för Avalanche sitter en beaniebag-Watto och tittar på mig, och bredvid anteckningsboken står fyra böcker - Western (rollspelet), Athena och Ares (en bok med essäer om krigsföring), Weapon (en stor bok om - gissa? Vapen!) och The History of Organized Crime (som handlar om organiserad brottslighet). Bredvid min "bokhylla" sitter en Heffaklump på min skrivbordslampa. I lampan hänger två voodolls. Och sedan har vi högen med små post it lappar och A6-lappar med skrivna snuttar på. Och en hög gem och clips. Och mina glasögon. Och en påse nötter. Och en tub voltarensalva för min handled.

Pennor. På skrivbordet ligger det en hög med Pilot-pennor, nogsamt vaktade av den här gamla draken. De är nämligen svåra att få tag på och jag kan inte skriva om jag inte har en viss typ av penna. Patetiskt, jag vet. Men jag testade med Mujis gelpennor och de var acceptabla, men inte optimala, substitut, så nu har jag en Mujipenna på jobbet som fallback om någon behöver låna en penna av mig.

Efter en hel förmiddags springande, skjutande och rullande åt höger och vänster känner jag mig så här lagom till efter lunch ganska slak. Det är hårt arbete att skjuta terrorister eller vad det nu är jag skjuter på, och efter att ha dött trehundra gånger (ungefär) gav jag upp och gick in i debugmenyn och valde God Mode.

Sanningen att säga så gör alla buggiga kollisionsmodeller, puckade A.I.-gubbar och uppsvullna NPCer sitt till för att göra mig lite trött i skallen. Det känns som att jag aldrig mer vill plocka upp en handkontroll och banka skiten ur dissidenter på ön Panau, men ack, mitt jobb inbegriper det, så jag måste, måste, måste.

"Men", säger vän av ordning "du sitter ju och SPELAR hela dagarna! Hur kan det vara det minsta betungande?! Bortskämda kjolyg!" Hmm, ja, det är ju förvisso sant. Det är rätt kul att spela. Tyvärr råkar Just Cause 2 vara precis den typen av spel jag absolut inte kan med, det ligger förmodligen i min genetiska kod att inte tycka om det. Plattformsspel - check, FPS - check, Action RPG - nja, MMO - check, Puzzle - check osv. Roamingspel - nope. Sorry, inte en suck.

Det är tragiskt, jag vet, att jag arbetar med något jag egentligen inte är så förtjust i, men det är där min professionalitet kommer in. Jag JOBBAR med det här. Det betyder att jag måste känna till hur det skall se ut när det är bra och hur det ser ur när det är dåligt och skillnaden däremellan. Det är därför, mina vänner, som jag sitter och spelar samma grej om och om och om igen. Fyra, fem, sex, sju gånger innan jag är klar med analysen. Efter det är det inte längre roligt, utan ganska enformigt.

EDIT: Eftersom jag nu, här hemma, håller på att läsa igenom CthulhuTech inför en recension i Fenix nästa nummer, så måste jag bara nämna, i förbigående, att jag imorgon kommer att göra ett långt inlägg om rollspel och pretentioner i samband med rollspel. Jag kommer förmodligen även att prata om hur kvinnobilden ser ut inom den här ädla konstformen. Och vara lite arg, så där på ett hörn.