Seeking whom he may devour

Be sober, be vigilant; because your adversary the devil, as a roaring lion, walketh about, seeking whom he may devour:

- 1 Petrus 5:8

Näe, jag är inte knäpp och jag har inte blivit särskilt mycket mer religiös än jag var igår.

Däremot älskar jag det citatet. Det är så hungrigt. Så... jag vet inte. Det finns meningar som rycker tag i en och inte släpper taget. Det här är en sådan. Ibland känner jag mig lite som Frannie i "In the Cut" när hon går omkring och samlar på citat. En anledning till varför jag tycker om den filmen. Jag känner mig inte fullt lika knäpp med alla mina små lappar med citat.

Glossy black eyes, presented like weapons in a duel. The gently damaged, irrevocably educated eyes we associate with the visiting dead.

- Thomas Pynchon "Against the Day"

Idag hoppas jag på att komma en bit på "Kattmanuskriptet", men jag har blivit lite sidetracked av Guitar Hero. Jag har fått en blåsa på vänster lillfinger. Det är farligt att spela konsollspel. Fysiskt farligt. Jag kan skriva en hel avhandling om Guitar Hero-blåsor och Soul Calibur-tummar.

Soul Calibur är ett fightingspel som innehåller en hel del knappkombos. Spelar man för länge (eller för intensivt - man har en tendens att bli rätt adrenalinstinn när man kastar sig in i fighterna) kan skinnet under tumnageln spricka. Det har det i alla fall gjort på mig. Det positiva är att man efter ett tag inte känner att det gör ont längre. Det negativa är att det rinner ner blod runt knapparna i handkontrollen.

Se... Konsollspel är livsfarligt. Spelar man för mycket kan man förblöda!

EDIT: Apropå spel... David Byrne har jämfört IKEA med ett dylikt. Jävlar. Jag vill ha hans hjärna!

Saved from a death by mayonnaise..

Imorse fnissade jag hela vägen till jobbet. Jag erkänner till min stora skam att jag fortfarande håller på att läsa "Against the Day" av Thomas Pynchon (men som en edit känner jag mig tvungen att tillägga att jag har läst två böcker parallellt, fem, faktiskt, om man räknar rollspel och moduler som böcker). Jag har kommit ganska exakt halvvägs.

Ganska exakt halvvägs igenom boken rör diskussionen - som behandlat både anarkister, järnvägsbyggen, zeppelinare och fotografi - majonnäs. Det sista jag läste, innan jag trampade av pendeltåget var meningen:

And Kit tried not to stand there too long gazing after his deliverers from death by mayonnaise.

Vilket i sin tur fick mig att brista ut i ett asgarv. Jag misstänker att sammanhanget behövs för att man skall se det roande i det hela. Oavsett var det otroligt kul att gapskratta i ett pendeltåg. Jag antar att det är behovet av att utmärka sig som... erh.. utmärkte sig.

När man dessutom sitter med en roman av Thomas Pynchon - större än en tegelsten (1220 sidor) - i knäet är det extra kul. Då kan man nämligen höja näsan lite och låtsas vara intellektuell och förmer än alla andra. JAG läser minsann böcker när jag åker pendeltåg, ingen undermålig blaska som City eller Metro. *hrumpf*

Introspektion.

Ja, jag hyser ett oformligt förakt för den stora massan som vägrar använda sina hjärnor. Ja, jag kan vara otroligt överlägsen ibland.

Men jag är också svårligen medveten om att jag har mycket att lära, och att jag definitivt inte kan allt.

Högmod och dåligt självförtroende går hand i hand i min hjärna. Fördomar och ett öppet sinne likaså. Det är en del av att vara mänsklig, misstänker jag.

Morgonen har i övrigt bjudit på en gigantisk huvudvärk och en krypande smärta i halsen. Jag misstänker att ännu en fantastisk förkylning är på väg att erövra min hjälplösa kropp. Flera månaders misskötsel av maten har tagit ut sin rätt. Immunförsvaret har avgått i protest och jag borde kanske ta hinten och sköta mig bättre. Men det är så tråkigt att sköta sig. Dessutom mår man ju bra av det. Låt mig vältra mig i min självömkan åtminstone ett par dagar till. Stickan som jag fick har inte värkt ut riktigt än.

Sanningen är den att jag för det mesta mår ganska bra. Om man med ganska bra menar att jag inte tänker på att jag mår så dåligt. Jag ler mer.

För att citera Stina Nordenstam och "His Song".

See how I'm smiling
Well you should be surprised cause I
Used to get sad just by talking about him
It's not that I forgot him

[...]

It's a dream
Don't you think I know
But I just never noticed
That it could be this close
From being dreaming to being alive
From having nothing to having it all
From being in love to being poor

[...]

I know he doesn't love me
No he doesn't care much
Don't seem to stop him from killing me slowly

Lite deprimerande. Men jag varnade ju för att jag inte var helt redo att lägga ifrån mig självömkandet. Har jag förresten nämnt att jag inte bara hyser ett enormt förakt för andra människor, utan även för mina egna svagheter?

Nu får det vara slut med introspektionen. Det grumlar bara upp vattnen, och även om det tidvis leder till att man rensar dammen så är en blog knappast ett bra ställe att tvätta byket på.

Jag har fått kommentarer om att jag är öppen här. Jag är lika sluten här som jag är på andra ställen. Jag kan trösta den läsare som tycker att jag piskar mig in public på dessa sidor och inlägg med att det finns så mycket mer under ytan än dessa hjälplösa små avgrundsvrål.

EDIT: Läste precis en artikel i Wired där David Byrne diskuterar musikbranschen. Och det öppnade i alla fall mina ögon något. Bra det.

EDIT 2: Kom-i-håg... Ta aldrig upp tankar med andra som du inte har tänkt klart själv...

Sova bort livet

Nu har jag hamnat i min andra sömnproblematik. Nu sover jag HELA tiden. I kid you not. Jag kom hem igår, helt slagen. Förmodligen för att febern kom tillbaka på eftermiddagen och levde rövare. Sedan gick jag online i kanske tio minuter, höll på att somna, stängde ner och gick rätt in i sängen och lade mig. Och somnade. Och sov fram till halv två på natten, kanske. Gick upp en stund till och skrev på en konspirationsbiblioteksartikel som jag gjort klart, men inte fått in i datorn än. Skrev i en halvtimme, kanske, sedan blev jag helt trött igen och gick och lade mig.

Och vaknade kl 5 på morgonen av väckarklockan och hade kunnat sova ytterligare ett par timmar utan problem. Så antingen sover jag, eller så sover jag inte. Måste dock erkänna att det är trevligt att sova. Jag hade ett par rätt intressanta drömmar inatt som jag var tvungen att skriva ner, för de kändes som intressanta uppslag till scenarion. Och så drömde jag om ett rätt osannolikt händelseförlopp som jag icke desto mindre inte hade haft något emot om det hände. Men som sagt. Osannolikt.

Jag måste citera ett stycke ur Thomas Pynchons "Against the Day" som jag ÄNTLIGEN har plockat upp igen, och nu är den lättläst jämfört med det trögtuggade bokhelvete som jag upplevde den som för ett tag sedan. Tänk vad lite sömn och mindre stress kan göra...

The small-talk had turned to surplus wealth. "I know this fellow back in New Jersey," said Scarsdale Vibe, "who collects railroads. Not just rolling stock, mind, but stations, sheds, rails, yards, personnel, the whole shebang."
"Expensive hobby," marveled the Professor. "Are there such people?"
"You have to have some idea of the idle money out there. It can't all be endowments to the chuch of one's choice, mansions and yachts and dog-runs paved with gold or what have you, can it? No, at some point that's all over with, has to be left behind... and still there's this huge mountain of wealth unspent, piling up higher every day, and dear oh dear, whatever's a businessman to do with it, you see."
"Hell, send it on to me," Ray Ipsow put in. "Or even to somebody who really needs it, for there's sure enough of those."
"That's not the way it works," said Scarsdale Vibe.
"So we always hear the plutocracy complaining."
"Out of a belief, surely fathomable, that merely to need a sum is not to deserve it."
"Except that in these times, 'need' arises directly from criminal acts of the rich, so it 'deserves' whatever amount of money will atone for it. Fathomable enough for you?"
"You are a socialist, sir."
"As anyone not insulated by wealth from the cares of the day is obliged to be. Sir."
Foley paused in his whittling and looked over as if in suddenly piqued interest.
"Now, Ray," admonished the Professor, "we're here to discuss electromagnetism, not politics."

Den här passagen gör mig lite glad och lite fundersam, speciellt eftersom den hänvisar till järnvägar. De som följt min blog lär vara medvetna om att jag nyligen läst "Atlas Shrugged" av Ayn Rand, där författaren uppenbarligen tar plutokraternas sida. Och där huvudrollsinnehaverskan är en järnvägsmagnat. Hennes åsikt är precis den som uttrycks av Scarsdale Vibe. Att behov inte berättigar gåvor. Det gör mig också lite glad för att Ray hänvisar till "criminal acts of the rich", som i det här fallet känns ganska aktuellt i och med att våra politiker har avslöjats som fifflare av rang. Nåväl. Jag skall inte gå in på politik i min blogg, det är jag inte kunnig nog att göra.

Idag blir en lång dag. Redan kl 17.15 skall jag vara på Drottninggatan i smedjan och bygga silversaker, och det skall jag hålla på med fram till tio ikväll. Jag har en hel rad med smycken planerade, och jag skall hänsynslöst nog använda mig av min jobbdator på lunchen för att göra lite skisser på ett par av dem. Det blir masker. Silvermasker.

Bowie är min husgud!

Okej... jag har redan tjatat...

David Bowie is my Master now!

Förlåt, men mitt ibland Incubus, Anna Ternheim och Little Dragon dök "Wild is the Wind" upp och hans RÖST! Hans dialekt! Så jämlans ömtåligt och så mänskligt på en skiva som annars utmärks av kyla och distans! *Argh!* Kan jag bli kär i författares texter så kan jag bli kär i sångares röster också... Så det så. Jag har märkt en viss overload på kärlek här... Massa saker jag blir kär i. (Och om jag hade varit bitter, desillusionerad och trött hade jag sagt att det är synd att de inte blir kära i mig, men å andra sidan, vem hade velat ha en bok följandes efter en som en liten hundvalp med öronen fladdrande? Eller en röst? Hur hade det funkat?)

Ja, jag erkänner! Jag behöver kärlek! Men å andra sidan, vem behöver "riktig" kärlek när man kan sjunka ner i soffan med en bok av Thomas Pynchon och ett album av David Bowie i högtalarna? (*räcker upp handen* jag?!) Synd bara att de stör ut varandra. Lyssnar jag på Bowie måste jag låta bli att läsa och läser jag kan jag inte lyssna på Bowie. Vad ÄR detta som har drabbat mig? Är det displacement för min olyckliga förälskelse? Eller är det bara en insikt om vad som verkligen är vackert i livet? Texter och musik. Det fyller mig till brädden av kärlek. Skönhet är så sällsynt. Så varför uppskattar man den inte när man har den framför sig? Och om man gör det, varför springer den så ofta sin väg? Just nu är jag lite konstig i skallen. Just nu skulle jag kunna fläka ut hela mitt liv här, och berätta för alla er människor jag har träffat som verkligen har varit vackra om varför ni har varit vackra och varför jag oundvikligen drabbats av kärlek till er, men då skulle ni springa, springa... bort. Och aldrig komma tillbaka, rädda för att jag skulle.. vadå? Attackera er med kärlek? Drägla ner er med tillgivenhet?

Älska er för dem ni är! Sjukt! Varför är det jobbigt att vara älskad? Att vara älskad av någon man inte älskar tillbaka, that is? Jag skall aldrig mer dissa någon som säger att de älskar mig. Jag är inte en social varelse till att börja med, men jag har i alla fall vett att prata med folk som vill prata med mig.

Och med älska menar jag inte Albanska män som vill gifta sig med "nice Swedish girl". Det är ett förbehåll att du känner mig.

Och nu slår solen som eld mot taket utanför och "This is Not America" ringer i öronen, slick, honungslen... Med en djup Bowieröst och vilken text!

"Snowman melting
From the inside
Falcon spirals
To the ground
So bloody red
Tomorrows clouds"

Shalalalalalaaaa!

Okej, nu har jag gjort bort mig i text tillräckligt för idag. Nämnde jag att jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem? Jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem.

Jag hoppas de släpper ut mig igen.

*drägel* Nu började "Wild is the Wind" igen...

"Love me, love me, love me, love me, say you do
Let me fly away with you
For my love is like the wind, and wild is the wind
Wild is the wind
Give me more than one caress, satisfy this hungriness
Let the wind blow through your heart
For wild is the wind, wild is the wind

You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!

Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures of the wind, wild is the wind
Wild is the wind

You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!

Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures in the wind, and wild is the wind

Wild is the wind"

Bokflykt

Jag har ägnat stora delar av natten och morgonen till att fly in i böcker. Thomas Pynchons "The Crying of Lot 49" som jag hämtade igår på posten är nästan genomläst, liksom Criminal Macabre av Steve Niles. Jag har sett "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" (vilket - jag erkänner - var rätt korkat) och "Broken Flowers", tagit en tvåtimmars nattpromenad genom ett okänt bostadsområde och står som en åsna mellan två hötappar om jag skall påbörja Mason & Dixon (Thomas Pynchon - såklart) eller Quincunx av Charles Palliser.

Yoga på morgonen igen, för första gången på en vecka. Kändes bra och framförallt bra för mina vader som tog lite stryk igår på promenaden.

Dagens musik är Rasputinas "Thank's for the Ether".
"Stumpside"
All that I have is this dull paring knife
Peeling potatoes for the rest of my life
Dirt floors bring dust so I hope for the best
I carry candles with pains in my chest

Face tied together with three times used string
Follow me see what I mean

Fixing a fencepost or feeding a cow
Two penny saltlick I never ask how
Animals like me though folks turn away
I like the pigeons I like what they say

Face tied together with three times used string
Follow me see what I mean

We come alone and leave alone and we look the horse in the mouth
We scratch the skin and break the bone and see birds migrating south.

By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
Don't bother looking for what I've neglected to bring.
By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
She's fallen farther than feathers that float in the wind.

I saw a wishing well down by the stream
I never understood what wishes mean
Just ask for nothing you get what you get.
I asked for something I've not got it yet.
Face tied together with three times used string
Follow me see what I mean

We come alone and leave alone and look the horse in the mouth
We scratch the skin and break the bone and see birds migrating south.

By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
Don't bother looking for what I've neglected to bring.
By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
She's fallen farther than feathers that float in the wind

Superseg söndag

Jag har BARA slappat idag. Hur dåligt är inte det? Jag har iofs läst klart Ayn Rands "Atlas Shrugged" också, och med tanke på det enoooormt långa tal John Galt håller till den amerikanska nationen om samma sak om och om och om och om igen så är det en i det närmaste heroisk insats. Fy bubblan vilken långdragen och tråkig bok! Det hade tjänat så mycket på att vara 400 sidor kortare. Men alla skulle kämpa så in i norden, och tortyr skulle vi ha med också, och depraverade omoraliska tomtar som bryter ihop inför industrialistens stoiska lugn när han blir torterad... Urk.

De 500 första sidorna är dock värda att läsa. Resten skall man kanske ta med en nypa salt. Och ett antal koppar kaffe eller annat uppiggande medel av eget val.

Oh! strålande. Min fileade högra ringfinger har börjat sätta spår på tangenten "ä". Härligt... Återigen. Glöm inte supervassa nyslipade japanska köksknivar med eggen uppåt i diskhon. Det slutar aldrig att blöda. Mer plåster!

Nu skall jag försöka få ihop resten av flödesschemat innan jag tappar alla tankar jag har haft om det. Och kanske lite voodoo? Kanske lite rollspel? Eller så blir det sängen och Thomas Pynchons "Against the Day". Men om den är för tung för min redan Ayn Rand överbelastade hjärna kastar jag mig i ett bad och läser om Terry Pratchett eller Neil Gaiman. American Gods var länge sedan nu.