Att skotta snö 02:37

Jag vaknade från en underlig dröm av att det skottades snö utanför mitt fönster 02:37

Drömmen bestod i att jag blev inlåst i en batyskaf, efter att ha försökt baka bröd i en vattendriven bakmaskin som stod mitt i en flod. Bakmaskinen var för övrigt K-märkt.

Sedan blev jag som sagt var instängd av en fanatisk Star Wars Galaxies spelare i en batyskaf med orden "det finns inget annat att göra här, så det är bäst du spelar". Poängen var att jag hade sagt åt den gamla tanten (det var en gammal tant) att jag inte tyckte om SWG sedan de bytte ut hela klabbet mot EQ2-motorn.

Jag fick alltså spela SWG instängd i en batyskaf. Det började med att jag sprang längs en väg på väg mot en stad, men det såg mer ut som Second Life än SWG. Jag hade trasiga vingar och började flyga, men då blev jag PvPad av någon avundsjuk typ som tyckte att jag inte skulle ha vingar. Han tog dem ifrån mig helt enkelt. Sedan gick avataren igenom en mängd olika utseenden medan jag diskuterade ett uppdrag med en fiskmänniska, som trodde att hans flickvän eller partner eller vad det nu var hade varit otrogen mot honom. Jag tänkte kasta honom i poolen, men där fanns det delfiner och vithajar, så det blev inget av med det.

Jag tror inte min hjärna mår bra av att bli väckt av skottande personer från markkontoret klockan 02:37 natten till en onsdag. Det verkar som om den har mycket fientlighet kvar att reda ut mot den stora remaken av SWG. Fortfarande. Skottandet pågick för övrigt i minst 15 minuter, så gissa om jag sov särskilt bra inatt?

Sov mig till månen

Jag somnade runt 22-tiden igår. Lite senare. Och vaknade kl 4 av att *något brakade* i lägenheten. Jag var övertygad om att en mullvadspatrull hade brutit sig upp genom mitt parkettgolv med sin stora jordskruv, och banne mig, innan jag visste ordet av var jag uppe ur sängen och stod och blinkade lite fånigt i ljuset av glödlampan.

Vardagsrumsgolvet var tomt på både jordskruvar och mullvadspatruller.

Jag sover riktigt, riktigt dåligt. Den sömn jag får avbryts av mullvadar och Herr Holms Homonculus. Han satt och pratade på min axel inatt. Det var något vi kom på, snusmumriken och jag, när vi diskuterade hur han skulle kunna bli Den Store Författare vi båda vet att han egentligen är. Det är bara plebejer och patrask som inte insett det än. Att snusmumriken kan lysa lika klart på himlen som vilken Håkan Nesser som helst, alltså.

Herr Holms Homonculus kom av diskussioner om deckare. Herr Holms Homonculus är egentligen en liten detektiv som med sin mästares "hjälp" löser diverse ockulta mysterier. Tror jag. Vi kom bara på titeln och inledningen igår. Vi kanske borde skriva en bok på äventyret vi skrev tillsammans? Det om något är nog snaskigt nog för vilket förlag som helst. Homosexualitet på 1700-talet! Och kungakonspirationer!

Hummm... *tänker*

Eller så tar vi en sak i taget och får klart det som måste bli klart först?

Intressant?

Andra bloggare om:
drömmar, sömnstörningar, författare

Tipp-Ex

Mitt liv vore inte detsamma utan Tipp-Ex.

Tänk om Tipp-Ex gick att tillämpa på allt? Det finns inga gränser för hur många hinkar jag skulle gå igenom om så var fallet. Jag har med viss sorg insett att min hejdlösa entusiasm i vissa fall är mindre bra, och min pratsamhet kanske överväger mitt förstånd med jämna och ojämna mellanrum.

Men på papper har jag i alla fall möjligheten att använda mig av Tipp-Ex, denna vita, lättflytande substans som slätar ut och stryker över alla mina fel. Tipp-Ex är kärlek. Som så mycket annat som korrigerar fel i min värld. Den måste tyckas vara tämligen återhållsam i andras ögon, det som dock inte framgår är att jag har en ruskigt livlig fantasi. Vill jag veta hur något känns så sluter jag ögonen och bygger upp en värld framför mig. Vem behöver visuell stimulans när allt finns i hjärnan? Det är som ett lego, utan begränsningarna.

Jag drömde för övrigt en riktigt mysko dröm som innehöll en person jag aldrig har träffat men som jag efter den här drömmen längtar efter. Men eftersom personen inte finns lär jag få längta ett bra tag. Resten av livet, eller kanske bara tills inatt

Jag insåg nyss att jag även undlåtit att nämna förra torsdagens äventyr på Blekinge Tekniska Högskola, men jag insåg också att min blogpost, som jag skrev på baksidan av ett kvitto, sitter hemma i min idé-/ skrivna snuttar-/ biljett-/ små papperslappar med hieroglyfer på-låda. Den är jättevacker. Nu är den jättevacker. I början var den en standard "Ordning & Reda" transparent plexiglaslåda med A - Ö register och små vita lappar i. Nu är den fylld med dubbelvikta white lines A6-papper, konsertbiljetter, kvitton med skrift på, små doodlar, klistermärken, frimärken (under F) och idéer. Det ligger ett oskrivet äventyr i den. Den innehåller en lapp Wille skribblade på (under W). Det står ett kort från mormor längst bak. Det ligger en dollarsedel prydligt vikt under D och över hela lådan svävar min pedantiska ande och får inte komma in. Vissa områden är för heliga för att städa. Vissa delar av mitt undermedvetna måste få gå fria från hetsen att alltid vara där med sopkvasten. Min plexiglaslåda från "Ordning & Reda" är ett sådant ställe. Men det är ju inte stökigt egentligen. Det enda det inte är är renskrivet, fyrkantigt och Tipp-Exat.

Spock's Beard sideswipeade mig med "Thoughts, Part II", det var därför jag tog en liten sidoexkursion i huvudet, och nu har Sisters of Mercy och "Torch" hela min uppmärksamhet.

Inatt

... plågades jag av zombies igen. Direkt följd av föregående aftons blodbad, kan man tänka, men jag behövde se något syrligt och (ursäkta) bitskt.

Den här gången var det icke-namngivna personer i min omedelbara närhet som bestämde sig för att försöka tugga på mig. Det slutade med att jag satt och frös i ett träd. Ingen sömnparalys dock, så det är väl ett steg framåt. Jag vaknade iofs av att jag frös, eftersom jag hade lyckats sparka av mig bägge täckena och min lägenhet är kall som fan.

Ett tillägg (det kommer förmodligen fler):
SvD skriver idag om att CIA raderade förhör med terroristmisstänkta Al-Qaida medlemmar, där de utsattes för samma metoder som man använde på irakier i Abu Ghraib-fängelset. Jag har skrivit om det tidigare i samband med att jag såg filmen "The Ghosts of Abu Ghraib", och jag har använt det som exempel i ett par kommentarer i Willes blog.

Vad kan man säga... Förutom att det bekräftar de teorier dokumentärfilmarna lägger fram i "Ghosts of Abu Ghraib", dvs att behandlingen var sanktionerad från högre ort. Och det är väl det som är mest skrämmande. Att de som begår den här typen av handlingar är skyddade från konsekvenserna. "Rikets säkerhet" =P. Här hittar du orginalartikeln från New York Times.

"The disclosures about the tapes are likely to reignite the debate over laws that allow the C.I.A. to use interrogation practices more severe than those allowed to other agencies. A Congressional conference committee voted late Wednesday to outlaw those interrogation practices, but the measure has yet to pass the full House and Senate and is likely to face a veto from Mr. Bush."
[...]
The C.I.A. program that included the detention and interrogation of terrorism suspects began after the capture of Mr. Zubaydah in March 2002. The C.I.A. has said that the Justice Department and other elements of the executive branch reviewed and approved the use of a set of harsh techniques before they were used on any prisoners, and that the Justice Department issued a classified legal opinion in August 2002 that provided explicit authorization for their use.

Some members of Congress have since sought to ban some of the techniques, saying that they amounted to torture, which is prohibited under American law. But President Bush, who revealed the existence of the C.I.A. program in September 2006, has defended the techniques as legal, and has said they have proven beneficial in obtaining critical intelligence information.

Rufus Wainwright - Going to a Town


Tori Amos pratar om "Yo George"


Yo George - inte världens bästa "video" men lyssna på musiken.

Nackdelen med slem

Det finns mycket gott att säga om slem. Vad vore exempelvis filmer som "The Blob", "Slither" och de flesta splatterfilmer utan slem? För att inte tala om slemmet man kan hitta i "Alien" och "Aliens". Tänk dig käftarna på en alien utan sinistert slem droppande från de genomskinliga och högst hotfulla tänderna?

Generellt sett kan man alltså dra slutsatsen att jag är för slem.

Så länge det håller sig borta ifrån mig.

Min förkylning har nämligen gått över i slemstadiet. Hosta. Hela tiden. Speciellt när jag lägger mig ner för att försöka få ett par timmars sömn. Tjockt slem. Överallt.

Jag har därför tagit min tillflykt temporärt till datorn som jag knappt rört på flera dagar. Det i sig har varit väldigt skönt. Att inte röra datorn, that is.

Jag kan ju tillägga att min närvaro sker i ett ljust upplyst rum, att dörren är trippelkollad och låst och att jag har varit runt hela lägenheten på zombiejakt. Inte nog med att slemmet för med sig hosta, febern i kombination med en bokleverans från Bokus med zombielitteratur har tillfört en extra intressant twist på mina hypnopompa och hypnagoga hallucinationer. Jag har nämligen haft en helt sammanhängande zombiedröm som avslutades med att de slog in min dörr och började mumsa på mina tår. Inget kul alls. Kallsvett OCH slem, på samma gång. Jag var till och med tvungen att kolla fötterna efter tuggmärken. Det fanns det inga. Däremot var de iskalla efter att ha legat utanför täcket. Så nu blir det förmodligen ett varmt bad, följt av lite sömn. Utan zombies.

Note to self - läs inte Zombie Survival Guide eller World War Z.

Någon måste förklara för mig varför zombies uppenbarligen skrämmer skiten ur mitt undermedvetna.

EDIT: Eftersom jag är på tok för deprimerad i mina inlägg måste jag påpeka att jag fick en komplimang av min lokala postkassör när jag hämtade mitt paket. Han påpekade att jag har vackert hår. Eller snarare en vacker hårfärg. Man kanske skall ta det som ett tecken på att jag inte skall vara blond. I vilket fall som helst - det får stå på plussidan idag.

Sova bort livet

Nu har jag hamnat i min andra sömnproblematik. Nu sover jag HELA tiden. I kid you not. Jag kom hem igår, helt slagen. Förmodligen för att febern kom tillbaka på eftermiddagen och levde rövare. Sedan gick jag online i kanske tio minuter, höll på att somna, stängde ner och gick rätt in i sängen och lade mig. Och somnade. Och sov fram till halv två på natten, kanske. Gick upp en stund till och skrev på en konspirationsbiblioteksartikel som jag gjort klart, men inte fått in i datorn än. Skrev i en halvtimme, kanske, sedan blev jag helt trött igen och gick och lade mig.

Och vaknade kl 5 på morgonen av väckarklockan och hade kunnat sova ytterligare ett par timmar utan problem. Så antingen sover jag, eller så sover jag inte. Måste dock erkänna att det är trevligt att sova. Jag hade ett par rätt intressanta drömmar inatt som jag var tvungen att skriva ner, för de kändes som intressanta uppslag till scenarion. Och så drömde jag om ett rätt osannolikt händelseförlopp som jag icke desto mindre inte hade haft något emot om det hände. Men som sagt. Osannolikt.

Jag måste citera ett stycke ur Thomas Pynchons "Against the Day" som jag ÄNTLIGEN har plockat upp igen, och nu är den lättläst jämfört med det trögtuggade bokhelvete som jag upplevde den som för ett tag sedan. Tänk vad lite sömn och mindre stress kan göra...

The small-talk had turned to surplus wealth. "I know this fellow back in New Jersey," said Scarsdale Vibe, "who collects railroads. Not just rolling stock, mind, but stations, sheds, rails, yards, personnel, the whole shebang."
"Expensive hobby," marveled the Professor. "Are there such people?"
"You have to have some idea of the idle money out there. It can't all be endowments to the chuch of one's choice, mansions and yachts and dog-runs paved with gold or what have you, can it? No, at some point that's all over with, has to be left behind... and still there's this huge mountain of wealth unspent, piling up higher every day, and dear oh dear, whatever's a businessman to do with it, you see."
"Hell, send it on to me," Ray Ipsow put in. "Or even to somebody who really needs it, for there's sure enough of those."
"That's not the way it works," said Scarsdale Vibe.
"So we always hear the plutocracy complaining."
"Out of a belief, surely fathomable, that merely to need a sum is not to deserve it."
"Except that in these times, 'need' arises directly from criminal acts of the rich, so it 'deserves' whatever amount of money will atone for it. Fathomable enough for you?"
"You are a socialist, sir."
"As anyone not insulated by wealth from the cares of the day is obliged to be. Sir."
Foley paused in his whittling and looked over as if in suddenly piqued interest.
"Now, Ray," admonished the Professor, "we're here to discuss electromagnetism, not politics."

Den här passagen gör mig lite glad och lite fundersam, speciellt eftersom den hänvisar till järnvägar. De som följt min blog lär vara medvetna om att jag nyligen läst "Atlas Shrugged" av Ayn Rand, där författaren uppenbarligen tar plutokraternas sida. Och där huvudrollsinnehaverskan är en järnvägsmagnat. Hennes åsikt är precis den som uttrycks av Scarsdale Vibe. Att behov inte berättigar gåvor. Det gör mig också lite glad för att Ray hänvisar till "criminal acts of the rich", som i det här fallet känns ganska aktuellt i och med att våra politiker har avslöjats som fifflare av rang. Nåväl. Jag skall inte gå in på politik i min blogg, det är jag inte kunnig nog att göra.

Idag blir en lång dag. Redan kl 17.15 skall jag vara på Drottninggatan i smedjan och bygga silversaker, och det skall jag hålla på med fram till tio ikväll. Jag har en hel rad med smycken planerade, och jag skall hänsynslöst nog använda mig av min jobbdator på lunchen för att göra lite skisser på ett par av dem. Det blir masker. Silvermasker.

Förklara det här för mig...

Förklara varför jag, när jag läser Ayn Rand, hittar citat som resonerar så mycket med mig att jag måste skriva ner dem. Att jag på pendeltåget när jag läser Douglas Coupland måste skriva ner ett stycke därför att jag älskar sättet han uttrycker sig på, att jag inte kan låta bli att bli helt förtrollad av text.

Är det bara jag i hela världen? Är det bara jag som stannar på gatan för att det växer maskrosor eller nyponrosor i sprickor på trottoaren, och jag MÅSTE titta på dem, jag måste se att det finns någon slags skönhet i det. Är det bara jag som drabbas av gåshud när jag tidigt på morgonen går genom parken där dimman ligger över höstgula träd? Varför är det bara jag? Jag vill dela det här med någon som förstår. Jag saknar Tuukka och Satu. Jag saknar att sitta på lunchstället vi gick till och äta det nybakade brödet, och den krämiga risotton, och prata om ALLT, prata om allt som hade med något att göra. Att ha någon som inte bara vill prata Sverok, eller kompisar, eller konvent, eller rollspel. Var tog filosofin i mitt liv vägen? Var tog tidsresorna vägen? Metafysiken? Var tog diskussionerna om andlighet och mitt i natten pratet om övernaturliga fenomen, musiksessionerna vi hade när vi låg på golvet och lyssnade på Sígur Ros och Massive Attack vägen? Varför har jag ingen som vill dela det här med mig längre? Varför är jag så ensam? För att jag drar mig undan, för att jag flyttade från Malmö, för att jag flyttade från Helsingfors... Var hittar man dem igen? De där vännerna som betyder allt och som kan rädda en från katastrofen.

Nu censurerade jag igen... Typiskt mig.

Zombies igen

Vaknade helt stel av skräck imorse, naturligtvis. Natten, eller delar av den, har gått åt att drömma mardrömmar om detta fantastiska fenomen zombies som inte vill lämna mig ifred. Den här gången bodde jag i ett gammalt hus med många ingångar, rätt högt upp. I huset bodde också en före detta arbetskamrat, Mårten. Vi hade barrikaderat oss, fixat det ganska bra, men av någon anledning lyckades de ta sig in i vårt område. Vi hade varsin yxa och hammare att försvara oss med. Det lustiga var att det var silversmideshammare vi använde. Helt blanka ytor utan gropar eller repor.

I vilket fall som helst så dök det upp tre zombies, två dödade vi och den sista bet Mårten (sorry Mårten...) så jag fick i min tur döda honom. Det sista vi gjorde innan jag skar halspulsådern av honom (ja, det tog emot... men han insisterade...) var att diskutera hur en zombieepidemi gjorde människor bättre, starkare och vänligare mot varandra. De som överlevde dvs.

Sedan låste jag in mig i min lägenhet och hörde hur döda, reanimerade kroppar kastade sig mot dörren och krafsade. Inget vidare.

Det var naturligtvis en längre dröm än så, men detaljerna har börjat glida undan.

Det har med andra ord sovits, men sovits illa.

Nattliv

Den här bloggen antyder inte alls vad vissa kommer att tro att den antyder. Den handlar nämligen om ett nytt fenomen i mina drömmar. Inatt vaknade jag av att jag grät. Det har jag aldrig gjort i sömnen tidigare.

Spännande! Det värsta är att jag inte kommer ihåg varför jag grät, bara att jag vaknade med puffiga ögon och en blöt kudde. Först fick jag för mig att jag hade dräglat, men det visade sig vara tårar.

Så idag kommer jag att spendera dagen med att försöka komma ihåg vad det var jag drömde och varför det gjorde mig ledsen (eller glad!) nog att gråta.

Av den ovan återberättade händelsen kan man som läsare även dra slutsatsen att natten inte förflöt utan avbrott. Jag vaknade tre gånger inatt, men jag känner mig ändå rätt pigg idag. Det är fredagsöl på jobbet och jag skall verkligen försöka stanna kvar och inte bli helt stissig över att jag inte känner alla dessa människor. Eller så flyr jag som vanligt. Eller så sätter jag mig på café och hoppas på att livet kommer till mig och inte bara passerar förbi, som det alltid brukar göra.

Den största nackdelen med att vara en person som analyserar, tar ett steg tillbaka, håller sig undan, är att man aldrig riktigt är med i händelsernas centrum. Alltid ett steg utanför, ett steg bakom. Åskådare.

Min vän Frank

Inatt har jag blivit jagad av vargar. Jag föll till föga igår och köpte en vän Frank. Vännen Frank är sockerberikad, vilket innebär att jag bröt min sockerfasta, men det är minst tio dagar sedan jag sade till Jim att jag skulle hålla upp med socker i tio dagar, så det är väl okej, kan man tänka.

Men min vän Frank har förutom sin goda smak och stiliga exteriör även en biverkning som jag inte har kopplat till tidigare. Han får mig att drömma mardrömmar om jag umgås med honom för sent på kvällen.

Sålunda fann jag mig jagad av en vargflock vid någon slags sommarstuga. Inne i stugan låg vänner och sov och jag var av någon anledning ute på gården när vargarna anföll. Till en början kunde jag skrämma dem, men ju längre in i drömmen som min hjärna trasslade sig, desto hotfullare blev de. Till slut började jag hitta lik i sommarstugan, sönderbrutna lås och blodiga tassavtryck.

Därför har jag nu lärt mig att även om min vän Frank ler mot mig, ser förförisk ut och lockar mig till att njuta av hans sällskap, så skall han förmodligen sällskapas med tidigt på förmiddagen, och inte ett par timmar innan det är dags att sova.

Det är inte lätt att vara så påverkbar. Det stör mig att jag inte helt sorglöst kan utsätta kroppen för allt möjligt utan att betala för det. Speciellt när det gäller min vän Frank.