Staffan!

Någon gång innan jul skall jag gå på "date" med Staffan. Eller snarare, vi skall ta en fika. Och nu pratar jag ingen underlig metafor för Lucia och Staffan stalledräng, jag pratar gamla hederliga Staffan, som jag blev kompis med i gymnasiet och som jag har hållit kontakten med av och till sedan dess. En av medlemmarna i Döda Karaktärers Sällskap och en mycket god vän trots avstånd och långa tidsrymder.

Det skall bli skönt.

Jag börjar ta kontrollen över mig igen. Och för ett kontrollfreak som jag, så betyder det en hel del. Det betyder att jag inte gråter varje kväll längre.

Det betyder att jag kan se mig i spegeln och inte se ett vrak med svullna ögonlock och blåa skuggor under ögonen. Det betyder att jag kan le igen på jobbet. Det betyder att jag inte är levande död längre.

Det betyder att jag kan se ett syfte med mig.

Det hjälper en hel del att ledarskapet på jobbet bryr sig också. Jag har fått sitta med i ett par riktigt bra möten, som jag inte bara suttit med i men även bidragit till. Och det var länge sedan jag kände att jag bidrog eller kunde hjälpa till.

Ge mig en vecka eller två till, så kanske jag är på benen igen.