Vanadis

Nu är det snart dags att trava ner till pendeltåget, åka in till stan och träffa en massa främmande människor på Restaurang Vanadis.

Jag har ställt till mig. Jag har mascara och en - vad man skulle kunna kalla för - frisyr. Hitlersnedbena, gårdagen till ära, och en strikt hästsvans i nacken. Det är min mask för kvällen.

Jag känner mig förvisso inte alls särskilt sugen på att gå på fest. Jag vill helst bara springa åt andra hållet, gömma mig under en stubbe och aldrig komma fram. Men jag måste hitta människor att umgås med i den här kalla staden. Som inte är knutna till konvent eller sverok. Som jag kan prata med utan att vara mig själv. För jag just nu är så överjävligt tråkig.

Jag fick ett Kapten Kaosåterfall idag. Vilket är lustigt, eftersom jag knappt har pratat med honom på två veckor. Jag hoppas att det går över. Inte för att jag inte tycker om Kapten Kaos. Det är fortfarande det som är problemet. Att jag tycker för mycket om.

Min rationella sida står och hoppar upp och ner och skriker på mig. Den bankar mig i huvudet och skriver listor om varför Kaos är dåligt för mig och varför jag skulle må så mycket bättre om jag inte brydde mig nämnvärt om det.

Men lyssnar jag? Näe. Oh well. Om mitt hjärta har brustit så lär det väl inte ta så lång tid innan jag förblöder, så lidandet blir kort i vilket fall som helst.