Vanadis II

Jag har pratat ikväll; om 1700-tal, om musik, om film.

Jag har underhållit och glittrat som den kameleont jag är och förtrollat åtminstone en person med mina berättelser. Hur förklarar man annars att han höll oavbruten ögonkontakt med mig?

Jag har varit söt och snäll och bitter och cynisk, och träffat en människa jag faktiskt tyckte riktigt mycket om. Åtminstone vid första anblick. Vi diskuterade Fantomen, Anthony & the Johnsons, Cocteau Twins, Dead Can Dance och annan deprimerande musik. Han dissade PJ Harvey, jag dissade Paradise Lost. Och jag hade trevligt.

Så jag sprang därifrån så fort jag kunde.

Dead Can Dance - Host of the Seraphim