Saker som hon gör II

W00t!

Febern är borta!

Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!

Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.

Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.

Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.

Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.

Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.

Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.

Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.

Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.

KBT i all ära

Men just nu hjälper det inte så mycket.

Vaknade med en huvudvärk som med glatt mod försöker spränga pannbenet på mig. Jag tror - men jag vet inte - att det är mitt nyfunna intresse av att måla som ställer till det. Terpentin är kärlek! Synd bara att det tar kål på ett antal hjärnceller på kuppen. Men jag skulle kanske bara må bra av att bli lite dummare. Stäng av hjärnan! Jaaa!

Treon sitter bredvid mig och ser inbjudande ut. Mmmm... Treo. Jag skall också ta en kopp te (det är återigen förjävla kallt i lägenheten) och sedan skall jag dra mig tillbaka till sängen igen.

Imorgon är det leverans på jobbet. Men vi har gjort det vi skall så det kommer att funka bra. Jag är iofs satt på lite monkey-work. Sammanfatta... Men det är ju det jag är bra på, så. Apgöra. Hurra. Låt resten av världen vara innovativa och ta roliga beslut. Hon där kan se till att dokumentera allt och göra det bakomliggande jobbet som inte är så kul, men som måste göras... Bläh.

Tack gode Gud att det finns YouTube och intervjuer med David Bowie att tillgå. Han är ruskigt rolig och snabbtänkt. Jag har sett lite Eddie Izzard också, även han är ruskigt rolig. Men det funkar. Jag koncentrerar mig bättre och tiden går fortare och saker blir gjorda. Det är väl det som är poängen?

Nu skall jag försöka sova igen. Hej KBT-Listan!

PWN!

Jag har pwn:at min målning. Två streck senare och HÄPP! Fatta vad lite det krävs för att locka fram ett uttryck eller en attityd hos någon. I det här fallet var det en liiiiten krök på munnen som gjorde hela grejen. ETT streck. Fatta! Och igår var jag så frustrerad att jag målade över hela munnen och näsan på målningen. Stackarn var helt utan anletsdrag fram till fem imorse när jag plockade fram disktrasa, pensel och titanvitt igen. (Disktrasa är ett underskattat temperaverktyg. Man kan dra fram tidigare versioner och schatteringar med den. Mycket effektivt.)Och HÄPP! Där satt den. Den lite krökta kurvan och det nästan närvarande leendet som gömmer sig bakom överläppen, konstant. Det liknar knappast fotografiet, men det liknar personen jag målar av, och det är ju det som räknas i längden.

Jag funderade också på hur det måste vara att vara bestick och tallrikar hemma hos mig. Tänk er en glänsande bordskniv eller en vit ofläckad tallrik, men förväntningar på att bli underlag och redskap för en fin middag bestående av oxfilé, duchesspotatis och en lätt och luftig grönsallad. Istället för den drömda oxfilén får kniven finna sig i att tjäna som redskap för att kränga av och på cykeldäck på fälgar, tjäna som målarburksöppnare, omrörningsredskap för gammalt lim och skulpterverktyg för gipsmasker. För att inte tala om många av mina stackars skedar som ovilligt funnit sig i ödet att enbart användas som lackvärmare.

Tallriken i sin tur får finna sig i att bli nedkletad med temperaemulsion och pigment, oljefärger, akvareller och annat blandbart med någorlunda kletig konsistens. Så besvikna de måste vara, mina köksredskap. Istället för en mästerkock har de hamnat hos en pysseltokig knäppskalle. Som - det skall också nämnas - nästan ALDRIG äter på tallrik! Det där kanske är något man inte skall avslöja, men... Det är mycket lättare med grytan. Och det blir mindre disk. Och jag äter alltid ensam! Nästan alltid i alla fall.

I en artikel i The Guardian påstås det att man kan bli lycklig genom att träna på det. Det är nog sant, men bara till viss del. Är man sjukligt deprimerad, dvs att den kemiska balansen i hjärnan är på sned, så tror jag inte att de fem övningarna i slutet på artikeln hjälper så mycket. Däremot är jag totalt övertygad om att positiv fysisk beröring är en bra grej. Kramar, massage, kroppskontakt. Det är inte bara mysigt (*gasp* tycker hon att det är mysigt att kramas! Hjälp!), det hjälper också kroppen att läka. Tänk på en sak när du slår dig nästa gång. Vad är det första du gör? Du rör vid området där du har ont, eller hur? Det handlar om att distrahera kroppen från smärtan. Om du berör området där du har ont får hjärnan för många intryck och smärtupplevelsen minskar. Så om du har ont i själen så in med fingrarna i hjärna... nä... kanske inte. Men medvetandet och kroppen är nära sammanlänkat.

Det här är egentligen bara ett förtäckt sätt att säga "krama mig!".

Men för helvete!

Det var då en jävla näsa att vara envis! För bövelen! Jag blir rätt av tokig snart!

Jag skulle kunna vräka ur mig en massa invektiv om näsan i fråga, men istället sätter jag mig och glor på film tills mina ögon och mina händer vill samarbeta igen. Ergo, inget mer målat idag.

Men jävlar vilka bra kinder det blev. Och ljuset är så rätt! Jag får helt enkelt ta det ett steg i taget. Först näsan, sedan munnen och sedan... sedan är det klart.

Småfniss

För det första höll jag på att missa tåget nu på morgonen. Jag fastnade framför en målning. Det är ett porträtt och det blir... jag tror det blir riktigt bra. Det lustiga i sammanhanget är att jag aldrig medvetet gjort porträtt förut. Självporträtt, visst, men där kan man leka med färger, känslor... Det här är en helt annan grej. Jag försöker få fram det jag ser också. Klurigt. Lite krånglig näsa och underläpp att få kläm på, men med en mårdhårspensel med fin spets kan man slå världen med häpnad. Följdaktligen rusade jag ut genom dörren imorse, färg överallt (jag hade tänkt byta kläder, men... jag hann inte)och med tankar på ockra, järnoxid och caput mortuum i huvudet. För första gången sedan sekelskiftet. Känn på den! Nu var iofs sekelskiftet bara sju år sedan, men ändå. Jag har inte målat ordentligt, på stor duk, utan digitaliseringsplatta, sedan jag bodde i Malmö. Men det finns där. Schatteringarna, nyanserna. Att skulptera fram ett ansikte i titanvitt och ockra, med en anstrykning av järnoxid och lite lätt skiffergrått på de mörkaste ställena. Det ligger i händerna och just nu känner jag ett enormt behov av att åka hem, göra färdigt målningen och ge den till personen jag porträtterar. Inte för att jag vet om den kommer att uppskattas, men... Jag vill i alla fall att den skall ses.

Men åter till rusandet. Naturligtvis var tåget försenat på vägen, så... Ja, vad säger man. Jävla SL. Men nu är jag här, äter frukost och ser fram emot eftermiddagen och målningen som väntar hemma. Det var länge sedan jag kände så här mycket inspiration. (och om man tänker efter så var det länge sedan mina känslor svajade så här våldsamt också, kanske värt att notera att skapande inte föds ur ingenting)

Jag drabbades av Voltaire på vägen till jobbet (ja, min iPod är numera frisläppt från Bowiebojorna) och kom på mig själv med att småfnissa i parken. Högt. (Han är ruskigt bra på det där med att frasera och överraska med ord) Kändes bra att le igen. Jag har också kommit fram till att när jag är deppig och paranoid och inte har något att göra, så skall jag inte spendera min tid ensam. Bättre då att umgås med folk. Annars kommer jag att bli knäpp inom kort.

jag har också kommit fram till att jag borde skriva en skräckis. Jan Ajvide Lindqvist i all ära, men hmmm... Borde man inte kunna göra det bättre? Närmare, mer påtagligt. In your face?! Och borde inte jag kunna fixa det? Jag får akta mig för hubris...

Ingen sömn

KBT i all ära, men nu har jag vaknat igen och kan inte somna om.

Sound & Vision från Low i högtalarna och en order om att vara glad. Hmm... Jag vet inte hur det kommer att funka, men jag antar att jag får försöka. Just nu är jag mest trött.

"Don't you wonder sometimes
about sound & vision"

Erh... not really.

Jag har en shoppinglista på prylar jag måte fixa när jag ändå är i stan. Vill gå till Kreatima och köpa penslar, färg och en rulle målarpapp. Jag insåg när jag kom hem att visst har jag pigment till förbannelse, men mina penslar försvann i flytten (och med försvann menar jag att jag vet ungefär vart de är, men att jag inte orkar lyfta en massa kartonger för att rota fram dem. Jag vet, jag är så lat) och att jag inte har något att måla på. Om jag köper lite målarpapp kan jag iaf grunda med vit latexfärg och kladda allt jag vill. Så det är vad jag skall försöka åstadkomma under lördag. Kanske går till SF-bokhandeln och köper ett spel (som jag aldrig kommer att spela, jag vet, jag är bara så förbaskat naiv när det gäller sådant, jag HOPPAS att jag skall hitta någon att spela med) eller ett rollspel (se föregående parentes).

Sömn har jag hört är bra. Men enligt min lista får jag inte stanna i sängen om jag inte känner att jag kan somna om. Taskigt. Just nu hatar jag min lista. Men om jag tar en kopp te blir allt bättre. I alla fall på ytan.

Jag försöker vara glad.

Hittade en låt med Placebo och David Bowie (underligt att det var en duett med Bowie, eller hur?)

"Without You I'm Nothing"
Strange infatuation seems to grace the evening tide.
I'll take it by your side.
Such imagination seems to help the feeling slide.
I'll take it by your side.
Instant correlation sucks and breeds a pack of lies.
I'll take it by your side.
Oversaturation curls the skin and tans the hide.
I'll take it by your side.

tick - tock
tick - tick - tick - tick - tick - tock

I'm unclean, a libertine
And every time you vent your spleen,
I seem to lose the power of speech,
Your slipping slowly from my reach.
You grow me like an evergreen,
You never see the lonely me at all

I...
Take the plan, spin it sideways.
I...
Fall.
Without you, I'm Nothing.
Without you, I'm nothing.
Without you, I'm nothing.
Take the plan, spin it sideways.
Without you, I'm nothing at all.

Kärlek! BÅDE Placebo och Bowie i ett!