Jag tror jag har kommit på ett mycket bra skäl för att låta bli att läsa Snusmumrikens böcker.
Han är besatt!
Av en Shoggoth!
Med min smygande journalistik och hemliga kamera har jag lyckats fånga en bild på mumriken när han som bäst sitter och skriver en ny bok i min soffa. Det är skrämmande egentligen... Här trodde jag att Snusmumriken var en skicklig författare, och så visar det sig att han är en par med den galne araben Abdul Alhazred himself!
Månne är "De redan döda" en ny Necronomicon? Tänk om folk blir galna av att läsa den?
*springer och skaffar sig ett Elder Sign*
I vilket fall som helst har jag bifogat bildbevis här på min blog, och till skillnad från andra fenomen som har med det övernaturliga att göra är de inte det minsta suddiga eller otydliga. Man ser klart och tydligt Shoggothen på hans huvud.
Ser ni?! Ser ni?! Det är helt tydligt att något... utomjordiskt influerar honom när han sitter och skriver. Det är rent otäckt.
Gå och läs hans bok på kapitel 1 för mer bevis. Jag kommer att rapportera löpande om hans... skrivarvanor. Hans katter är för övrigt polare med den store gröne. Det går kanske i familjen?
Jag lyckades ta ett suddigt foto på Pipis där han ligger och vaktar Cthulhu... vad är det jag har givit mig in på?
(bilderna är f.ö. tagna med min iPhone. Det brukar bli lagom suddigt så där... Ingen vidare kamera. Vill köpa en fin digital, men pengar är... besvärligt.)
Karin Dreijer Andersson har givit ut en egen platta i form av Fever Ray. Fantastisk musik som jag varmt rekommenderar till alla the Knife fans. Och alla andra också, för den delen.
Fever Ray går djupare in i kroppen och är i många fall helt oförståelig. Men samtidigt så känns plattan riktigt, riktigt bra. Så fort jag fick reda på att fever Ray fanns, sprang jag (bildligt talat) till iTunes och köpte hem den. Det finns musik, och det finns musik. Och så finns det MUSIK. Det här är av det senare slaget.
Jag upphör aldrig att förvånas över de konservativa röster som gång på gång gör sig hörda på Newsmill.
Nu handlar det om äktenskapets helgd. Vikten av att få leva med mamma och pappa. Det leder till små välanpassade individer utan problem, serrö. Hävdar i alla fall både Charlie Weimers och Bo Hallqvist. Den senare är rätt gammal ur bloggarsynvinkel, men what the heck.
Charlie Weimers säger att skilsmässobarn mår dåligt. Enligt en undersökning som det rapporteras om i DN 2002 (oj, det har verkligen förlorat sitt nyhetsvärde...) så påstår forskarna Bente och Gunnar Öberg det motsatta. Det går bra för skilsmässobarnen. Eller i alla fall inte sämre än för andra. "Tänk på barnen" faller bort. Stenhårt. I alla fall i mina ögon, varandes ett dylikt skilsmässobarn.
Bo Hallqvist å sin sida säger i sitt inlägg så här:
Skälet till att vi väljer tvåsamhet framför ensamhet är att det senare är förbannat tråkigt och ytligt. Även om gräset kan tyckas vara grönare på andra sidan ån är jakten på lyckan, i form av den perfekte partnern, en chimär. Att ständigt träffa och ytligt lära känna nya människor är intressant ett tag, men jobbigt i längden. Alternativet som enstöring, att ligga och stirra i taket är föga lockande.
Vilket till synes nedvärderande uttalande om singelpersoner! Jag blev helt paff. Vissa utav oss väljer singellivet för att just det är tillfredsställande för oss. Under en period av mitt liv - sex år för den som träget måste veta - levde jag ensam. Celibat. Så den där teorin om att alla singlar har one-night-stands stämmer kanske heller inte riktigt.
Så vilka vinner på den här retoriken om att helga äktenskapet och tvåsamheten? Är det kanske så att de goda herrarna argumenterar i eget syfte, snarare än allmänhetens bästa? Är det månne - som Herr Klokbok påpekar i sitt inlägg - ett utslag av truthiness vi har att göra med? Ryggmärgskänsla? "Det här känns bäst för mig, alltså kör jag på det. Och jag har rätt. TÄNK PÅ BARNEN!"
Jag kontrar med samma poäng. Tänk på barnen. Ingen mår bra av att befinna sig i en relation, vare sig det är man och hustru eller barn, som inte fungerar. Det är inte bara min förstahandserfarenhet av det här förhållandet jag refererar till.
Angående skilsmässobarn:
- Vi har inte funnit några som helst belägg för fördomen att det oftare går åt helvete för barn vars föräldrar har skilt sig än för barn från kärnfamiljer, säger Bente Öberg. Om mannen och kvinnan gör sitt bästa för att försonas och visa varandra respekt och fortsätter att vara närvarande som föräldrar - då går det oftast väldigt bra för barnen. - Nästan samtliga av de numera vuxna skilsmässobarn som vi har intervjuat mår utmärkt och har lyckats bra i livet, säger Gunnar Öberg.
Angående kvinnor i relationer:
Om äktenskapet är knackigt tar kvinnans hälsa stryk i större utsträckning än mannens, antyder en studie. Hennes risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar ökar — men inte hans.
Ytterligare ett skäl till långa sjukskrivningar hos karriärkvinnorna är bristen på jämställdhet i hemmet.
- När de här kvinnorna blir mammor så vill de inte att det ska märkas på jobbet att de har barn. Och hemma, där ska det inte märkas att de jobbar. En omöjlig ekvation även för en perfektionist.
Män vinner ekonomiskt på att flytta till storstan, gifta sig och skaffa barn genom högre lön. Kvinnor däremot missgynnas ekonomiskt av samma faktorer. Giftermål och barnafödande har lett till lägre lön jämfört med när kvinnorna var singlar.
Så det är kanske inte så konstigt att det är "kvinnorna"* som förespråkar skilsmässor - eller för att vara lite noggrannare andra sätt att närma sig relationer - och att det är "männen"** som vill hålla kvar vid en uråldrig institution som syftat på att hålla koll på brudarna så att de inte har sex med vem som helst och pajar ättelinjen.
_________________________________ * "Kvinnorna" för att det säkerligen finns de ibland oss som tycker att kärnfamiljen är bäst av allt. ** ... och dito män som tycker att skilsmässa faktiskt är ett hållbart alternativ till att bråka sönder hela familjen.
Under veckan som varit, och för den delen tidigare, har jag funderat lite över hur spelvärldar utformas för att passa en strikt heteronormativ världsuppfattning där mansnormen står i fokus, som förstärks av utseendet på avatarerna i spelen. De hypersexuella kvinnorna med jättebröst, putande läppar och rumpor, midjor smalare än deras huvudstorlek och sovrumsögon - allt signalerar sexuell mottaglighet och sexuell upphetsning. Kvinnorna är dessutom klädda i sexuellt utmanande klädsel som ofta knappt täcker vare sig rumpa eller byst, kort sagt den typ av klädsel som får kvinnor att framstå som slampor, och som därför får skylla sig själva om de skulle bli påsatta. Kvinnor som signalerar villighet. Spel är fulla av dem.
På samma sätt är spel fulla av den lika heteronormativa supermannen, som istället för sex utstrålar duglighet på olika sätt. De breda axlarna, den smala midjan, musklerna. Allt signalerar och representerar en idealbild som mannen har att leva upp till. På samma sätt som det finns skeva kvinnobilder finns det också skeva mansbilder. Skillnaden är kanske att kvinnor inte gärna ser sig som sexobjekt i första hand. (Jag undrar i mitt stilla sinne vad som skulle hända om man gav en man samma hypersexualiserade utseende - framförallt undrar jag hur många män som skulle tycka att det var jättekul att spela en sådan spelarperson?)
Men det handlar inte bara om de utseendemässiga företrädena hos spelarpersonerna. Det handlar också om hur spelarpersonernas liv är uppbyggda. Baserat på mansmyten går spelarpersonerna från quest till quest. I de flesta rollspel har spelarpersonen inte ens ett eget hem att gå till. Det behövs inte. Kontinuitet står för det tråkigt kvinnliga. Hemlivet står för kvinnorna. Vem vill spela ett spel om en kvinna som utför hushållssysslor? Näe, mannens tillvaro - den typiska hjältemannens tillvaro - utspelar sig i korta och ryckvisa perioder av intensiva upplevelser, och framstår därför som mycket mer tilltalande (bättre!) än kvinnans. Se på James Bond. Se på Sherlock Holmes, eller för den delen Faustus. Två av dem använder kvinnor som hinder att överstiga (och i James Bonds fall bestiga), och en av dem har avsvurit sig allt vad kvinnor heter. Sherlock Holmes måste till exempel alltid vara på språng, annars blir han uttråkad och måste knarka för att stå ut.
Det slutar emellertid inte där.
Sam Sundberg skriver igår i SvD om övervakningen i en virtuell värld, och om hur spelare är vana vid att konstant övervakas. Det är inte det jag tar fasta på i hans kolumn, utan snarare hur spelföretagen beter sig mot det som är avvikande, det som är annorlunda och det som kan röra upp känslor bland de spelare som är strikt heteronormativa, och som inte klarar av att deras cirklar rubbas.
En kvinna blev nyligen portad från Xbox Live för att hon beskrev sig som lesbisk i sin användarprofil, precis som en man som kallade sig för theGAYERgamer. Spelaren Richard Gaywood upplystes av Microsoft-anställda om att hans (verkliga) efternamn var stötande och förbjudet.
I Sonys onlinevärld Home får man inte använda ord som gay eller jude, oavsett kontext. Och när World of Warcraft-spelaren Sara Andrews i en chatt förklarade att hennes guild var gayvänlig hotade administratörer att bannlysa henne från spelet innan de upprörda känslorna i forumen tvingade Blizzard till ett hastigt lappkast.
Det finns grogrund för en virtuell medborgarrättsrörelse. Men det är svårt att göra uppror i en värld där de styrande är allsmäktiga gudar. När ett hundratal nakna gnom-krigare för ett par år sedan demonstrerade i World of Warcraft blev de snabbt massavstängda. Knapptryckningar är en oblodig men brutal form av repression.
Vad säger det här om toleransen bland spelföretagen, och framför allt förlagen? Är det helt hopplöst att hoppas på att någon gång få se spel som inte består av samma gamla vanliga "döda allt som rör sig och sätt på bruden"?
Som speldesigner är JAG ansvarig för vilka val jag ställer mina spelare inför. JAG är också ansvarig för hur jag belönar och bestraffar spelaren.
Belönar jag en spelare för att döda, så kommer spelaren att döda, därför att spelet ger spelaren cred för det.
Hur förlag och företag beter sig mot sina spelare sänder på precis samma sätt signaler till sina spelare. I det här fallet säger Sony, Blizzard och Xbox att det är ONORMALT att vara gay. Det passar inte in i de snäva ramar spel kulturellt sett har satt upp för sig. Det passar inte in i den heteronormativa rollen spelpersonen genom speldesignerns beslut skall anamma - den av en hypersexuell kvinna (ögongodis för det mesta, staffage. Bakgrund till de heroiska berättelser som utspelar sig på skärmen) eller den av den handlingskraftige mannen som ofta till punkt och pricka passar in på mansrollen som den nyttige hjälten. Han som räddar världen i varje quest.
Jag säger som Sverker Olofsson: "Skall det verkligen vara så här? Ska det det?"
Nu har Pär Ström - som jag beundrar för hans ställningstaganden gällande den personliga integriteten - satt sig på samma potta som han påstår att "feministerna" sitter på.
Vad kan jag säga om inlägget på Newsmill, förutom att Ström har en tendens att tillskriva oss feminister en fantastisk massa åsikter och egenskaper? Som "vi" i sin tur tydligen tillskriver män. Vi anser ju att män är djur. Eller hur? Tvärtom skulle jag vilja påstå.
Efter att ha läst Wennstams bok "En riktig våldtäktsman" är jag snarare förbannad å männens vägnar som tillåter sig att bli sedda på det viset. Där är vi iofs överens, Ström och jag. Konstigt, med tanke på att jag är feminist och alltså enligt Ström borde anse att män är djur. Dessutom bör jag tacka Larsson för hans feministiska "beställningsverk" som målar upp mannen som ett djur.
Precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg om Eva Lundgrens analys av Lisbeth Salander har jag inte läst millenietrilogin. Det är kanske dumt att uttala sig om man inte vet vad man egentligen diskuterar, men med det i åtanke kan jag i vilket fall som helst kommentera Ströms uttalande.
Tyvärr ligger det ett politiskt budskap under ytan som jag anser orättfärdigt och som påverkar samhällsklimatet på ett mycket negativt sätt. Det handlar om den feministiska världsuppfattningen.
Det här är ju en kategorisering och generalisering utan dess like. Vad menar Ström ÄR den feministiska världsuppfattningen? Det kommer, men först etablerar Ström att Stieg Larssons böcker stöttar den:
vrångbild av samhället som feminismen under många år (mycket framgångsrikt) kämpat för att etablera i människors sinne.
Vad är det då feminismen går ut på á la Ström?
män begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller "bara" misshandlar dem. Det är regeln. Så är män.
Och böckerna hjälper till att:
befästa den feministiska (djupt orättvisa) vulgärbilden av mannen som Det Skyldiga Könet.
Sedan går Ström vidare - utan att på något sätt själv motivera sina påståenden med mer underlag än ett maktspråk som är rent fantastiskt påstridigt - genom att påstå att Stieg Larssons hjältinna är en ikon, och att feminister hatar män. Allihop. Snacka om generalisering.
Jag har förstått att deckarsvitens huvudperson, Lisbeth Salander, blivit en ikon för feminister. Det är kanske inte så förvånande, mot bakgrund av det manshat och den grova ensidighet som kommit att prägla stora delar av den svenska feminismen.
Ge mig en källa herr Ström? Var finns manshatet och den grova ensidigheten hos den svenska feminismen? Exempel, tack! Om något så präglas många av de diskussioner JAG har läst snarare av respekt för det motsatta könet. Men vi läser väl inte samma böcker. Eller så tolkar vi dem kanske på olika sätt. Vill man bara se angrepp och oresonligt hat så fungerar hjärnan tyvärr så att man bara ser angrepp och oresonligt hat.
Huruvida Lisbeth Salander är en "ikon" eller inte har jag ingen aning om. Inte för mig. Jag vet inget om henne. Däremot vet jag att vi feminister ofta tillskrivs en massa ikoner som skall uttrycka Vad Feministerna Står För. En person - som oftare än inte - har ganska extrema åsikter eller på annat sätt kan vändas till en negativ tolkning av Vad Feminismen Är.
Till Per Ström ger jag följande lästips: En riktig våldtäktsman - Katarina Wennstam Porr, horor och feminister - Petra Östergren Stiffed - Susan Faludi
Läs dem. Och kontra med minst tre böcker från 90-talet och framåt som uttrycker ett så kategoriskt och onyanserat manshat som Pär Ström verkar uppleva varje dag.
Konstfack går vidare i sin bedömning av de två konstverk som skapat upprördhet inom främst psykvården, men även runtom i bloggosfären. Det rektor Ivar Björkman säger är att regelverket inte varit tillräckligt tydligt, och att Konstfack har ett ansvar mot sina elever och mot sina handledare att tillhandahålla klara riktlinjer, särskilt i fall som kan anses skakiga ur en etisk synvinkel.
Huruvida Konstfack gjorde fel juridiskt skall utredas i en separat process.
Det Ivar Björkman gör, och som också står tydligt i artikeln, är att ta ansvar för vad som hänt i fallet Anna Odell, men inte i graffittifallet. Som för övrigt inte hade stöttats av några handledare.
Utredningen konstaterar att om en students verksamhet ”utgör en godkänd eller påbjuden del av ett utbildningsmoment” kan ett ansvar för Konstfack finnas. Men aktiviteter som studenter genomför utan en lärares eller handledares kännedom kan Konstfack inte ansvara för. Lite förenklat: Vårt juridiska ansvar för studenternas aktiviteter begränsar sig till det vi känner till och lagligen kan påverka.
I det första fallet kände handledarna till vad studenten planerade att genomföra. Projektet har utförligt planerats och redovisats för handledarna och accepterats av dessa. Självklart betyder det inte att handledarna har haft detaljkunskap om genomförandet eller behövt godkänna enskildheter i projektet. Men både studenten och handledarna är överens om att de ställt krav på att ingen del av genomförandet får strida mot lagen. Handledarna har bedömt studentprojektet som en intressant frågeställning att arbeta med samt förenlig med kvalitetskrav och kursplan. Handledarna har konsulterat lärarkollegiet i frågan och också följt institutionen för konsts etiska regelverk, så som det samfällt har tolkats av institutionens lärare.
Konstfackseleverna är oroade, och det är också Måns Wrange, rektor på Kungliga Konsthögskolan.
- Om man hårdreglerar på konstskolor, och i samhället, kan man förhindra både brott och skandaler. Men det blir till ett ganska högt pris, i form av övervakning och disiplinering, säger Måns Wrange.
Rent konkret oroar han sig för att utvecklingen kan leda till krav på att konsthögskolorna måste kontrollera sina sökande mer noggrannt, det kan exempelvis handla om ifall eleverna har grafittibakgrund.
- Jag förstår att folk blir upprörda. Jag blir själv ofta irriterad av konst som jag tycker är effektsökeri. Men det leder inte till att jag vill censurera den, säger Måns Wrange.
Konstfack har alltså brustit i sin handledning av Anna Odell. För min del innebär det här fortfarande att både Konstfack (nu) och Anna Odell visar på stort ansvarstagande och kritikkänslighet. De vet med sig att de har ansvar för sina egna handlingar. Det är beundransvärt och något jag önskar fler kunde bli medvetna om.
EDIT: Men det tycker inte FP:s politiker... Hmm... Konstfack är alltså en viktig skola som skall ta fullt ansvar även för vad deras studenter gör utan deras vetskap? Är det så att Konstfack är någon slags ansvarig utgivare och ansvarar för sina elever dygnet runt? Eller skall man införa någon slags tidsbegränsning?
Ansvarsfrågan ÄR viktig.
Ytterligare artiklar i SvD: Konstfack har inte gjort fel - Magnus Bärtås, professor på Konstfack uttalar sig och ber allmänheten att vänta tills verket kan bedömas i sin helhet. Nej, Konstfack, det räcker inte - där SL-bas och FP-politiker tycker att Konstfack borde ta större ansvar i frågan och krypa till korset. Konstfack har inte gjort fel - ännu en artikel om rektor Ivar Björkmans uttalanden runt utredningen de lagt fram.
Sorry politikerna. I det här fallet är jag helt på Konstfacks sida. Och jag betalar skatt, så jag får vara det.
Jag blev helt tagen av den analys professor Eva Lundgren gjort av Stig Larssons hjältinna Lisbeth Salander på Newsmill igår.Hon pratar bland annat om den artikel om seriehjältinnor som jag skrev om på min systerblogg, Sidentrosor och magiska amuletter, samt en analys av boken gjord av Nina Björk.
Samtidigt läser jag om Mia Skäringer som med sitt allvar och sin humor har försökt tackla den ytliga... ytan(?) som förekommer i de flesta bloggar. Att gå på djupet är något som inte riktigt är tillåtet i dagens medialandskap.
Det kanske är den attityden som känns av även inom andra debatter i bloggosfären? Det ytliga och svart-vita är det som är lätt att hantera, alltså får det mest plats.
"Utan tvivel så är man inte klok." - Tage Danielsson
"Med en katt i knäet och hjärtat fyllt av kärlek är det svårt att tänka." - Joakim Andersson
Alan Moore om Hollywood
"I find film in its modern form to be quite bullying," Moore told Hero Complex. "It spoon-feeds us, which has the effect of watering down our collective cultural imagination. It is as if we are freshly hatched birds looking up with our mouths open waiting for Hollywood to feed us more regurgitated worms. The Watchmen film sounds like more regurgitated worms. I for one am sick of worms."
