Ensamhet

Jenny Tunedal ger snart ut en diktsamling som utforskar temat ensamhet. Hon har även blivit intervjuad i DN om ämnet.

Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.

Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.

Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.

Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...

Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.

Oh well... Det här blev långt och deprimerande.

Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?

En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...