Vad håller jag PÅ med?

Vad är poängen?

Vem vill läsa om att jag är fascinerad av döden? Det är ju skittråkigt. Näe... Det här bloggandet får vara tills jag kan komma på något vettigt att prata om.

EDIT: .. och när man talar om trollen och läser SvD:s ledarblogg så hittar man den här debattartikeln om poledancing och vad de har valt att kalla "självstympning". Vad de egentligen syftar på är självskadebeteende.

Ursprunget är en artikel i Sydsvenskan. (EDIT: Och nu har SvD också lagt upp en liknande artikel, men den här gången något mer nyanserad. Dags att läsa sin egen tidning kanske, herr debattartikelförfattare?)

Vad det handlar om, kära SvD, är inte att stympa sig. Stympning innebär enligt SAOL:

1) med avs. på (del av) människa l. djur l. växt: gm att hugga l. klippa l. skära l. kapa l. på annat sätt mer l. mindre våldsamt l. hänsynslöst l. grymt l. skadande l. förstörande l. vanställan­ de beröva del av; äv. med underförstått obj.; äv. refl. (se c); i sht förr äv. med obj. betecknande vad som avskiljes osv.: hugga osv. av;

Självskadebeteende kan förvisso gå långt, men riktigt så långt har jag aldrig träffat någon som tagit det. Och jag har träffat rätt många. Jag har exempelvis träffat mig själv.

Vad det handlar om är att dämpa ångest, förtvivlan och depressioner genom att tillfoga sig själv ytliga - och ibland inte så ytliga - sår. När jag befann mig i den perioden i mitt liv så handlade det främst om att försäkra sig själv om att jag fortfarande kunde känna något annat än den mörkaste förtvivlan. Det var elände, tro mig. Men att få placera smärtan i armen, på benet eller ryggen gjorde att jag kunde ta kontroll över min svärta och inte slukas av den. Att fysiskt få utlopp för en själslig pina är inte nödvändigtvis det sämsta man kan ta sig till. Jag säger inte att det är det friskaste jag någonsin ägnat mig åt, långt därifrån, men det var en bättre lösning än alternativet - att inte fungera alls.

Jag har skrivit om det här tidigare, för ett bra tag sedan. Då var det också Svd som stod för artikeln, men den gången var den något mindre huffad, puffad och självbelåtet fördömande.

Är det inte bra att ungdomar som har den här typen av problem kan få lära sig mer om sitt beteende? Jag vet i alla fall att jag hade en hel del funderingar i samband med att jag ägnade mig åt det. Jag ägnar mig för övrigt fortfarande åt det, men det händer väldigt sällan och bara när jag mår riktigt dåligt. Så här säger Anders Carlsson som har tänkt anordna kursen genom Folkuniversitetet:

Självskadekursen leds av Iggy Malmborg, skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö som förra året gjorde monologföreställningen ”Jag skär” om just ungas självdestruktivitet och självskärning som ångestdämpare.

Anders Carlsson förklarar det något kontroversiella ämnesvalet för kursen med att det inte behöver vara konstigare att skära sig än att vara fakir.
– Det är ett intressant ämne att utforska under kontrollerade former. Framförallt handlar det om att lära sig mer och ta reda på fakta. Men naturligtvis uppmuntrar vi inte människor till att skära sig.

Bara en sådan sak. Men det är klart, är man ledarbloggare på SvD kanske man inte orkar läsa så långt ner i artikeln. Det stod ju sist. Efter allt hysteriskt prat om pole-dancing.

Ja, jag tycker det är en bra kurs. Om den gör deltagarna medvetna om vilka mekanismer som sätter igång beteendet så att de kan undvika dem. Tro inte för en sekund att den här typen av beteende är något man INTE skäms för. Det är en dagen-efter skam som ramlar som en betongpelare i huvudet på en. Man vågar inte ha kortärmade tröjor och man smyger med sina armar, skyller på katter, hundar, potatisskalare och Gud och hans mormor. "Näe, det är inte så farligt, jag brände mig på ugnen".

Det tog mig flera år att ens hitta en bok om ämnet. Och när jag besökte studenthälsan i Lund på 90-talet med mina armar och min ångest fick jag bara oförstånd till svar.

Jag läste Marilee Strongs bok "A Bright Red Scream", som finns recenserad här, ganska bra (texten är på engelska). Den hjälpte mig delvis förstå mitt eget beteende och ta kontroll över det.

Här kan man för övrigt läsa Folkuniversitetets kommentar på artikeln. Lätt missvisande media med andra ord. Varför är jag inte förvånad?

EDIT: Och det ÄR Columbus fel att adeln dog i drivor i syfilis under 1700-talet (och tidigare). Inte för att jag tvivlade. Columbus och hans kompisar tog å andra sidan med sig smittkoppor och TBC till Amerika, så det jämnar mer än väl ut sig.

EDIT 2: Kääärleeeek!

Gå genast till Jan Anderssons hemsida och inspektera!